Hur finansiera basinkomst?

Efterkrigstidens dominerande politisk-ekonomiska modell som på engelska brukar benämnas embedded liberalism innebar att en balanserad mix av stat, marknad och demokratiska institutioner skapades där den fria marknaden tyglades för att garantera full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och välfärd för alla medborgare. Detta innebar att den fria handeln och företagens vinstuttag fick finna sig i att underkasta sig vissa restriktioner.

1970-talet innebar ett sammanbrott för systemet med stigande arbetslöshet, inflation och vid sidan av detta en energikris till följd av OPEC:s oljeembargo. Det socialistiska svaret med ökad statlig kontroll över produktionen, ökad reglering av marknader och andra korporativistiska lösningar möttes från höger av de nyliberala idéer som i renodlad form istället helt ville frikoppla staten från marknaden och avskaffa alla regleringar. Den senare ideologin gick segrande ur striden och en privatiseringsvåg och avregleringsvåg följde där marknadstänkandet kom att genomsyra även staternas agerande. Skapandet av EU var långt ifrån bara ett politiskt projekt utan i hög grad ekonomiskt i linje med de nyliberala idéerna om kapitalets frihet. Frihet att röra sig över gränser och att disponeras fritt av de företag och privatpersoner som ägde det.

Utvecklingen sträcker sig således över en ganska lång period och konsekvenserna kan ha varit svåra att se under färden men börjar nu bli uppenbara för allt fler då den kan studeras över tid.

En skev inkomstutveckling

Världens 85 rikaste personer är tillsammans rikare än den fattigaste halvan av jordens befolkning, alltså motsvarande 3,5 miljarder människor. Då finns inte de pengar som stoppats undan i skatteparadis medräknat (Oxfams rapport ”Working for the few”).

Världens rikaste procent äger mer än hälften av världens tillgångar (Oxfams rapport ”Working for the few”)

I USA har 95 % av tillväxten efter finanskrisen tillfallit den rikaste procenten (Oxfams rapport ”Working for the few”).

USA:s rikaste hundradel äger en tredjedel av landets tillgångar och ungefär en av tre amerikaner ligger på eller under fattigdomsgränsen (75000 kr/år).

På 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av OECD-ländernas befolkning sju gånger mer än den fattigaste tiondelen. 2013 tjänar de rikaste nästan tio gånger mer än de fattigaste. En allt större andel av arbetskraften fastnar i otrygga jobb med dålig lön (OECD).

Sedan början av 1990-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, enligt OECD. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats sedan 1980-talet.

Bostads- och hälsosituationen förvärrad

De senare decenniernas utveckling bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om den ska följas bokstavstroget. Där står bland annat att de undertecknande länderna ska ”kämpa mot fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva”.

Inkomstskillnaderna har skapat ett ”hälsogap” som exempelvis ger en skillnad i förväntad livslängd på 18 år mellan den förmögna stadsdelen Danderyd och Vårby i södra Stockholm (Centre for Health Equity Studies i Stockholm).

Forskning av universitetet i Loughborough visar att en tredjedel av Londons familjer inte har tillräckligt med pengar för att upprätthålla en ”dräglig livsstil”. Man måste tjäna över 26000 kronor i månaden för att ha råd att hyra en etta i London. Bostadspriserna har gått fullständigt över styr och folktomheten i många av stadens nyare och exklusivare bostadsområden vittnar om att lägenheterna ofta inte fyller någon funktion för ägaren som bostad utan endast som spekulationsobjekt. I New York har det beräknats att ungefär 30 % av alla lägenheter på Manhattans exklusivare kvarter (från 49:e gatan och 70:e gatan mellan Femte avenyn och Park Avenue) står tomma minst tio månader per år.   

 Lyxbostäder i storstädernas centrum har blivit ett allt populärare investeringsobjekt för dem med mycket pengar och spekulationen driver på gentrifieringsprocessen i de stora städerna. 

Låginkomsttagare i alla åldrar drabbas av de ökande boendekostnaderna och bostadsbristen men allra främst de unga som bor allt längre tid hemma hos föräldrarna.

Ett skevt skatteunderlag

De 25 rikaste hedgefondförvaltarna tjänar lika mycket som landets samtliga förskollärare tillsammans men betalar ofta en mindre andel i skatt enligt Hillary Clinton i ett valrörelsetal i New York nyligen.

1200 miljarder dollar förs årligen ut från utvecklingsländer för att undgå skatt (Forum Syd).

Hur många miljarder euro som slussats in till Luxemburg från andra europeiska länder för att undgå skatt är det väl ingen som egentligen vet trots att en hel del avslöjades genom de s.k. Luxembourg Leaks i vintras.

När det nu talas om grekernas problem med skattemoralen kan det vara lätt att glömma hur det är bevänt med denna hos de stora företagen. De banker och finansföretag som tog enorma risker och satsade så fel att en världsomspännande finanskris plågat så gott som hela världen efter 2008 har i stort sett gått skadelösa ur krisen och ges nu möjlighet att köpa upp nya tillgångar i superrean som man vill att framför allt Grekland ska utlysa på sina offentliga tillgångar. Det är en form av moral hazard som provocerar. Den stora låneboomen och myten om det riskfria med statsobligationer sprack med en smäll men de stora spelarna slapp i stort sett notan. Den tog skattebetalare runtom i världen. Även de grekiska som nu krävs på ytterligare ansvar genom att ställa upp som labbråttor i det ekonomimedicinska försöket med namnet austerity measures.

Investeringar i kapital istället för produktion

CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CDF, ETF. Förkortningar bakom vilka döljer sig finansinnovationer, den ena fantasifullare än den andra. Bara marknaden för ETF (Exchange Traded Funds) värderades för ett par år sedan till 1500 miljarder dollar, en ökning med 3500 % sedan millennieskiftet. Finansinnovationerna överträffar varandra i obegriplighet vilket finanskraschen 2008 visade då de flesta inblandade blev helt tagna på sängen av sina egna felbedömningar i hasardspelet med CDO:er. 

Välrenommerade banker och finansföretag som Citigroup, Bear Sterns, Morgan Stanley, Goldman Sachs m.fl. visste troligen inte vad de höll på med egentligen och vilka risker som det egentligen innebar. Fantasiaffärer med fantasipengar. Att värdera företag, produkter och marknader för försäljning av varor och tjänster tillhör det förflutna. Index styr innehaven och datorer programmeras att göra valet vilket som ska följas. Det kallas passiv förvaltning. Även i finansvärlden görs människor överflödiga av automatisering och datorisering. Med detta försvinner också mänskligt förnuft.

(Läs gärna Andreas Cervenkas ”Vad är pengar?” och Michael Lewis ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”)

Hur stor marknaden är för derivathandeln är uppenbarligen lika svårt att uppskatta som att begripa sig på alla varianter av derivat men enligt Investopedia hävdar en del bedömare att det handlar om cirka tio gånger världens totala BNP. Enorma summor hur som helst och enorma risker vilket visade sig senast vid kraschen 2008. Så stora risker att Warren Buffet, en av världens rikaste män, kallat derivaten för finansiella massförstörelsevapen. 

EU-kommissionen vill nu också avskilja storbankernas spardel från den mer riskabla handeln med finanspapper som bland annat derivat.

Vad har allt detta med basinkomst att göra?

Jo, jag menar att allt detta hör ihop. Det finns enorma mängder kapital som inte gör någon som helst samhällsnytta. Som investeras på sätt som enbart syftar till att göra redan rika personer än rikare istället för att investeras i produktion. Det driver också boendekostnader i höjden vilket drabbar de som nu förgäves söker de allt mer sällsynta jobben. Det kanske också är så som Per Schlingman sa i Almedalsdebatten nyligen att ”de stora jobbmaskinernas tid är förbi”. Det vill säga att vi inte kan förvänta oss att det ska skapas mängder av jobb i framtiden. De stora industribyggena hör till gårdagens ekonomi. Så frågan är vad som är vettigt att göra? Statliga och i stort sett meningslösa (och kostsamma) sysselsättningsprogram? Eller fundera över ett mer radikalt systemskifte? Kan politiker frigöras mentalt från den krampaktiga idén om att "skapa jobb" för att istället ta itu med de stora ansträngningar som behövs för att rädda existensbetingelserna för människan på jorden?

Vår tids pop-ekonom Thomas Piketty menar att inkomstskillnaderna är ett stort problem och att det är inkomst av kapital som har ökat mest. Hans förslag är progressiva skatter, arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatter som slår mot de allra rikaste och som ger fördelningseffekter nedåt. Kritiker menar att detta blir omöjligt för enskilda länder att genomföra. Kapitalet skulle fly till andra länder. Således måste det ske internationellt på något vis. Han medger däremot att det i dagsläget kan vara svårgenomförbart.

På liknande vis tror jag att en basinkomst måste genomföras gränsöverskridande. EU skulle kunna vara en lämplig kandidat då dess institutioner är väl inarbetade och de flesta länder dessutom brottas med liknande problem om än i olika hög grad. Men detta är en av de saker en utredning av frågan om basinkomst skulle kunna titta närmare på. Därför hoppas jag att Miljöpartiet nu efter kongressbeslutet om att driva kravet på en sådan gör allt det kan för att få den till stånd.

Den skulle här kunna få ett tips på vägen när det gäller hur finansieringsfrågan ska lösas? Anlita några av finansmarknadens innovatörer. De kan säkert hitta på något sätt att trolla fram pengar ur ingenting, någon form av derivat. Varför inte kalla det BITF, Basic Income Traded Fund?

Fredag!

- Läget?
- Fredag!!
- Ja, härligt!

Den här typen av lätt kodade samtal vid kaffemaskiner och klädhängare är det nog många som haft idag. Alla arbetspendlande kontorsslavar känner nog igen lovsången över veckodagen fredag. Själv snappade jag upp tre versioner på temat innan jag ens hunnit sätta mig på skrivbordsstolen i morse.

Alla älskar fredag. Måndag hatar man.

Jag har funderat ofta över det där. Diskrepansen mellan arbetslinjens filosofi och den genomsnittlige lönearbetarens drömmar. Jag tror inte det handlar om att de flesta helst vill ligga på soffan och zappa genom tv-utbudet eller surfa på nätet (busy doin´nothin´). Det handlar nog oftare om en längtan att styra sin tid och välja sina aktiviteter. Att förverkliga projekt som har grott sedan länge oavsett om det handlar om att sätta grönsaker i jorden, skriva på en bok eller spendera mer tid med barnen.

Stressrelaterade sjukskrivningar och psykisk ohälsa hos tonårsbarn ökar i takt med resultatstyrda krav och tidspressen att hinna med allt i livet... Att hinna med livet.

Samtidigt har många inget jobb alls och en del har oerhört små utsikter att någonsin hitta något. Lasse Berg har sammanfattat problematiken så här i sin bok Gryning över Kalahari:

"Den utveckling vi kan frukta i en hårt driven global konkurrens är att en del av världens, eller vårt lands, befolkning jobbar sig till sammanbrott, och en annan, allt större del förlorar en stadig sysselsättnings trygghet, sammanhang och människovärde"

Nej, jag ska inte här och nu argumentera för medborgarlön/basinkomst. Jag filosoferar bara... efter en stentuff dag på jobbet, äntligen hemma, nära tårarna av att pressen släpper kropp och huvud likt kalvande isberg.

Medborgarlön är ändå kanske allas hemliga dröm trots att läpparna prisar arbetslinjens moraliska överlägsenhet. Möjligen finns undantag. På Moderaternas kansli kanske? Man kan ju roa sig med att fundera över hur det låter där, en veckodag som denna;

- Läget?
- Jovars, fast det är ju fredag. Nu blir det två dagars abstinens.
- Ja, man längtar redan till måndagen.

Vi andra, vi vet ju att den kommer bara alltför snart...

Friåret – otroligt vettigt... om du är VD

Läser i bladet att allt fler chefrekryterare tycker att det är positivt med sabbatsår.

”Vi tycker att det är väldigt intressant att träffa personer som tar ansvar för sig själva, sitt eget väl och ve och har modet att ta sig själv ur den vardagsloop man lätt kan hamna i där man inte reflekterar över sin position”.

Det här säger Maria Eriksson, vd på Poolia Executive Search, till SvD Näringsliv. Hon tycker att det är ”otroligt vettigt för egen del att ta en liten timeout”.

Det låter positivt att rekryterare har upptäckt fördelarna med att göra ett uppehåll i ett långt arbetsliv och vårda sig själv eller möjligen utveckla sig med någon utbildning eller ägna mer tid åt att utveckla ett sidointresse eller kanske bara ägna tid åt sina barn etc.

Jag noterar att den här beskrivningen av friåret skiljer sig starkt ifrån den som allianspolitiker och ledarskribenter för våra liberala tidningsdrakar brukar ge när det handlar om att tjänstemän och arbetare ska kunna göra det som chefrekryteraren här kallar ”att ta en liten timeout”. Något som ju Miljöpartiet drivit i många år och som också provades under ett par år i mitten av 00-talet till stor glädje för tusentals personer.

När Miljöpartiet 2010 åter lanserade friåret i programmet hördes upprörda protester från moderater som menade att idén om friår var ”befängd och djupt omoralisk”, att friåret var ”flum som hotar arbetslinjen” och förfasade sig över hur folk skulle ”pilla sig i naveln” på skattebetalarnas bekostnad. 

”Att ersätta arbetslinjen med en ledighetslinje är knasigt tänkt”, twittrade Jan Björklund tidigare i år och MUF var inne på ett liknande spår och kallade det för ”semesterlinjen” eller ”vi-som-inte-vill-eller-ska-jobba-alls-linjen”.

Detta med finansieringen skiljer naturligtvis dessa två kategorier ”friårstagare” åt och det går väl att argumentera vidare kring. Men det är intressant att den moraliska indignationen, tänker jag, tycks helt irrelevant när det gäller en VD som tar sabbatsår.

Att det är ett lika märkbart gap mellan ”otroligt vettigt” och ”befängt och djupt omoraliskt” som det är mellan en VD-lön och en sjuksköterskedito. 

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?

Vad är egentligen problemet?

Det talas mycket om ”problem” när det gäller invandring. Kan inte svära på att det handlar om en ökning sedan SD kommit in i det svenska politiska ”finrummet” men det har åtminstone smugit sig in verklighetsbeskrivningar i debatten som förefaller mer normaliserade än tidigare. ”Problemen” som måste åtgärdas kretsar ofta kring invandraren själv. Se exempelvis regeringens senaste utspel om att höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds som jag skrivit om nyligen.

En rad andra åtgärder för att lösa ”problem” med invandring lanseras och prövas i ett antal år, granskas och bedöms och vänds ut och in på. Riksrevisionen har en rad utredningar på gång som illustrerar detta; Instegsjobb och nystartsjobb för nyanlända, Det civila samhällets medverkan i integrationsarbetet, Tillvaratagande av nyanländas kompetens, Statliga insatser för akademiker med utländsk utbildning, Etableringslotsar för nyanlända (förstudie).

Vad gäller SD är det förvisso alltid något problem med invandrare (åtminstone om det kommer från utomeuropeiska länder). Antingen kommer de hit och tar våra jobb eller också är de lata och vill inte ha något jobb. En svårlöst nöt med andra ord?? 

Den mer realistiska bilden att det finns de som kommer hit och tar jobb ”vi” inte vill ha eller inte får några jobb för att de har fel namn/klädsel etc debatteras mer sällan. Märkligt nog eftersom det finns gott om fakta och empiriska observationer som styrker den här bilden.

Arbetsförmedlingens senaste återrapportering till regeringen visar att minst antal jobbförslag ges till ”personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga och till nyanlända”.

 

Arbetsförmedlingens siffror är fakta som kan backas upp av forskning om svårigheterna att få ett jobb med ett utländskt namn. Att få en bostad är inte heller lätt för personer med utländsk bakgrund vilket bland annat en undersökning som DO genomfört (på uppdrag av regeringen) visar.

Jag ska inte trötta läsaren med att göra listan ännu längre. 

Tänk om vi kunde rikta fokus mot de egentliga problemen? Den systemiska otrygghet som skapats genom den grundligt murade nyliberalism som utgör i stort sett hela världens fundament idag. Den som driver människor att ”vandra” långt från sina hemtrakter i desperat jakt efter bättre levnadsvillkor. Den som ständigt begränsar människors verkliga frihet i arbetslinjens namn. Den som driver människor in i lågavlönade ”skitjobb”. Den som driver människor in i psykisk och fysisk ohälsa. Den som låter ohämmad resursförbrukning fortsätta trots ständiga varningar om kollaps. Den som subventionerar banker och finansmarknad men drar i svångremmen kring de mest behövande. Den som driver på och ger bränsle till populistisk nyfascism.

Därmed sluts cirkeln. Den populistiska nyfascismen är på frammarsch överallt. SD ser ut att gå ännu ett framgångsrikt val till mötes, i vårt grannland Norge styr Fremskrittspartiet, Marine Le Pens Nationella Front går från klarhet till klarhet i Frankrike, Jobbik sitter starkt i parlamentet i Ungern, Gyllene Gryning marscherar på grekiska gator (förvisso något haltande för tillfället), i England gör English Defence League detsamma osv. osv.

Normerna förskjuts och acceptansen för vad som kan sägas och påstås, hur problem ska definieras och beskrivas. Ett av de allra största har då blivit invandraren. Det svåra är inte att se hur nyfascismen flyttar fram sina positioner utan hur partier som inte bekänner sig till nyfascistisk ideologi förändrar sin retorik och sina sätt att definiera problem. De ser det sannolikt inte ens själva. Eller är det möjligen så att det är oerhört bekvämt att lägga det stora ”problemet” hos invandrare för att inte behöva diskutera var det egentligen ligger?