Alla talar om Syrien - Vad kan Sverige göra?

Det har skrivits mycket om Syrien i flera år men just nu tycks det ändå skrivas och pratas om Syrien mer än någonsin. Jag har svårt att frigöra mig helt från tanken att detta kan bero på att det sägs vara ryska bomber som nu faller över Aleppo. Alldeles oavsett avsändare så terroriseras den syriska befolkningen av dessa bomber och granater och det råder inget tvivel om att de lever i ett krigshelvete som vi nog har svårt att riktigt föreställa oss. Trots tv-bilderna som nu flimrar emot oss. Dessutom blir vardagen i samhällen med krossad infrastruktur och administration fylld av svårigheter och umbäranden när inte ens de mest basala behov kan tillfredsställas.

Dagens Metro (5okt16) har en förstasida med rubriken "Så många civila dog i Syrien - varje dag förra månaden". En blodstänkt kalender för september månad är ifylld med dödstalen som summerat uppgår till 911. 26-åriga Zein al-Sham från Aleppo säger att hon "vill leva som andra människor lever i sina hemländer". En blygsam önskan om ett liv utan skräck.

SvT gör en stor satsning under namnet "Detta är #syrien200". Vi får namn och ansikte på 200 människor som lyckats ta sig hit från Syrien och de får berätta om sina upplevelser. Det är bra. Det tydliggör att det handlar om människor av kött och blod med ungefär samma drömmar och känslor som vi. Som vill leva ett liv utan skräck och har tankar om framtiden.Vi kan se pappans tårar när han berättar om sin dotter och hur svårt det nu har blivit att återförenas med henne sedan gränserna i princip stängts och anhöriginvandring begränsats.

- Vad gör FN?! undrar "skjutjärnen" på SvT:s Aktuellt och riktar frågan till Jan Eliasson som via länk håller en utläggning om saken och avslutar med att säga att "vi får aldrig ge upp".
- Du låter uppgiven, säger "skjutjärnet" och ger med den kommentaren ännu ett exempel på Aktuellt-redaktionens professionalism.

- Vad gör Sverige?! undrar Aktuellt-redaktionen vidare och kallar in utrikesminister Wallström för att besvara frågan. Hon ger det svar hon kan, att Sverige gör diplomatiska ansträngningar genom de kanaler som står till buds för att få ett slut på konflikten och våldet. En process som, vilket också Jan Eliasson påpekade till Aktuellt, lär bli både besvärlig och ta lång tid. Det var i stort sett det svar som var väntat och i stort sett det enda rimliga svar hon kunde ge på en sådan fråga.

En fråga som är ytterst relevant men, enligt min mening, ställd till fel person. Varför ställs den inte istället till migrationsminister Morgan Johansson?

För vad kan Sverige göra? Jo, vi kan se till att underlätta för de människor som drabbas av kriget att ta sig därifrån och sätta sig och sina familjer i säkerhet. Öppna gränserna igen eller åtminstone lätta på reglerna för anhöriginvandring. Åtminstone tillfälligt. Detta är åtgärder som en svensk regering och riksdag har möjlighet att genomföra och makt att besluta om. Åtgärder som kan göra stor skillnad åtminstone för en hel del, om än långt ifrån alla som lider i Syrien just nu.

Så vad gör då Sverige? Ja, det som är gjort än så länge framgår på ren kanslisvenska på Migrationsverkets hemsida:

20 juli 2016: Ny lag som påverkar asylsökande och deras familjer

Sveriges riksdag har antagit en ny lag som begränsar asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd och att återförenas med sina familjer. Den nya lagen började gälla den 20 juli 2016, men påverkar även dig som har ansökt om asyl före den 20 juli. Den nya lagen är tidsbegränsad och kommer att gälla i tre år.

 Den 21 juni fattade riksdagen beslut om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Den nya lagen, som träder i kraft den 20 juli 2016, innebär att den som är i behov av skydd får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Den kommer även att innebära krav på försörjning och bostad för fler personer än tidigare.

Informationsfilm om lagändringen från den 20 juli

Riksdagen har fattat beslut om en tidsbegränsad lag som under tre år kommer att begränsa asylsökandes möjlighet till uppehållstillstånd och familjeåterförening. Lagen börjar gälla den 20 juli.

Liten historia om hur svenska och ukrainska öden sammanflyter med floden Prut

Genom staden Tjernivtsi, som jag bor i sedan ett par månader, flyter en flod med det för svenska öron föga attraktiva namnet Prut. Det är också ett föga imponerande vattendrag som så här års mest liknar ett frostnupet och halvt uttorkat ärr genom staden. Det är därför kanske inte så märkligt att den lever ett så anonymt liv i skuggan av berömda storheter som Volga, Don, Dnepr och Dnestr. Vad i all världen kan denna lilla flod Prut bidra med till världshistorien? Ja, kanske inte så värst mycket, men däremot för såväl den svenska som ukrainska historien har denna flod figurerat i sammanhang som fått avgörande betydelse för utvecklingen för båda dessa blågula nationer.

Det är förstås den svenske kungen Karl XII som är centralfigur här.. Hans förkrossande nederlag i Poltava 1709 delades med den store kosackledaren (Hetman) Ivan Mazepa som genom en allians med svenskarna hoppades kunna göra sig kvitt det ryska inflytandet över Ukraina och utropa en självständig ukrainsk nation. Svenske kungen störtade ju från slagfältet med svansen mellan benen och tog med sig ett följe kosacker i flykten som till slut gick över floden Prut till säkerheten i den moldaviska staden Bender som då var en del av det osmanska imperiet.

Bild: GP. Målning av Gustaf Cederström där Mazepa visar vägen för Karl XII, möjligen mot floden Prut och säkerheten på turkisk mark?

En kort tid efter ankomsten dit dog Mazepa och efterträddes av en viss Pylyp Orlyk. Denne hetman i exil skrev där en konstitution för Ukraina (eller Zaporizhian Hetmanatet/Host) där Karl XII särskilt nämndes som ”beskyddare av Ukraina”. Denna konstitution sägs också vara den första där den lagstiftande, exekutiva och juridiska makten åtskildes. Ibland omnämns denna konstitution som Bendery Constitution.

Bild: Encyclopedia of Ukraine. Bendery Constitution.

I Bender gjorde dessutom den svenske kungen sitt bästa för att hetsa turkarna till krig mot ryssen utan att få något omedelbart gensvar. Det av Karl XII så efterlängtade kriget kom dock till slut och Peter den Store fann sig sommaren 1711 tillsammans med sin armé hopplöst omringade vid den lilla staden Husi intill floden Prut. Tsaren befann sig verkligen i en prekär situation och kunde med enkelhet ha blivit tillfångatagen och totalt förnedrad med hårda kapitulationsvillkor, vilket ju var vad Karl XII önskade där han red i sporrsträck från Bender upp mot Husi. Storvesiren Baltadji-Mehemet gav dock hyggliga villkor till Peter (den just då mindre Store) i det fredsavtal som skrevs 22 juli 1711 (känt som Freden vid Prut) och tsaren tilläts avmarschera från platsen med resterna av sin armé. Ryssland fick förstås göra en del landavträdelser och diverse övriga tributer och förbindelser som bland annat löftet att ge Karl XII fri lejd hem till Sverige. Ett fredsvillkor som turkarna möjligen skrev in för att  bli av med den svenske kungen som börjat bli en diplomatisk besvärlighet på turkiskt territorium med sitt krigshetsande mot ryssarna.

Efter den s.k. kalabaliken i Bender och diverse turer fick så Kalle bege sig hemåt igen. Med sig hade han ett följe som innefattade ett 40-tal kosacker. Bland dem den ovan nämnde Pylyp Orlyk. De installerade sig först i Ystad och senare i Kristianstad, där det lär finnas en minnesplakett på den husfasad där Orlyk ska ha bott. Hans konstitutionsförslag lär dessutom finnas i original i det svenska Nationalarkivet där det har legat och dammat i nästan precis trehundra år nu. Det kom aldrig till användning och Orlyk själv gav sig av från Sverige och levde i många år i exil i bland annat Thessaloniki men dog 1742 i moldaviska Jassy, som idag går under namnet Iasi och tillhör Rumänien och är beläget vid floden Bahlui som är en biflod till Prut. Därmed skulle man kunna säga att cirkeln slöts. Hela denna händelsekedja fick emellertid ganska stora konsekvenser för de båda nuvarande nationerna Sverige och Ukraina.

För Sverige innebar detta äventyr slutet för stormaktstiden. För Ukrainas del innebar, enligt många bedömare*, Mazepas plötsliga lojalitet med svenskarna och självständighetstankar att Ukraina splittrades än mer mellan polska respektive ryska inflytelsesfärer. Något som har lämnat spår efter sig med betydelse för samtidens konflikt.