- Det kan tolkas som sista varningen!
Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s
klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker
bedömning.
Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla
åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det
brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det
handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om
tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb
som dessutom politiker har beställt.
Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara
om tryckvågen träffat rätt personer?
Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas
bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 %
minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och
kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.
Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är
bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som
framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska
bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken
finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som
införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för
biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga
förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil
för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och
vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras
bilflottor kommer att stå för.
Siffror ska friseras för att ge en bättre bild
av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och
beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i
jordklotets klimatsystem.
Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar
och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av
växthusgaser.
Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De
talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten
är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det
är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras
med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total
omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.
Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall
helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?
Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi
inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar.
Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många
klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet
vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp
av växthusgaser är tämligen odiskutabel.
”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för
minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband
mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika
demokratier eller fattiga auktoritära stater”.
Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid
vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter
faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.
Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ
verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och
som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är
alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.
Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp
i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008
och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt
tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate
Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…
”[…] strongly suggests
that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large
drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)
Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade
en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt
Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket
därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av
mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också
att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända
utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.
Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett
storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna,
inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en
mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg
ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det
snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar
lika självklart av godo som för sex år sedan.
Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och
tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt.
Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst
definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag
för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade
utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!
Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är
dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera
(men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan
tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra
arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor,
använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i
monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i
miljöförbättrande termer, osv.
Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det
finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as
usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar.
Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.
Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.
Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer
oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med
intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller
att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller
förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller
att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda
planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst
ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.
Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att
helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste
vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?
Lars Bern har kommenterat IPCC-rapporten och medias brandlarm. Mycket intressant, särskilt eftersom han erkänner att han varit en del av problemet. Mycket upplysande, men givetvis måste man kontrollera om det stämmer i diagrammen.
SvaraRaderaBobb M Carter drar fram diagrammen. Det är också mycket intressant, även om man minst bör vara ingenjör för att helt förstå. Det här är givetvis mycket intressant för alla i den gröna rörelsen som värnar ekologisk hållbarhet.
Nu är det läge att ställa om fokus och vara självkritisk. I nästa valspurt är det kanske för sent. Man kommer inte alltid kunna få stödröster.
Bob M Carter heter han.
Raderahttps://youtu.be/oYhCQv5tNsQ
SvaraRadera