Corona – ekonomisk kris och missnöjesreaktioner farligare än viruset?

Ja, detta är en fråga jag ställt mig nästan från början när paniken började sprida sig. Är inte just detta med panikåtgärder farligare än själva viruset? Trots allt, den vanliga vinter-influensan 2017/18 tog 1012 människors liv i Sverige och inga som helst extraordinära åtgärder vidtogs. Body-counting är en cynisk metod men ger lite perspektiv på det som nu händer.

Men, jag är en mycket kritisk natur och började genast kritisera mig själv för mina tankar. Vi vet inget om detta virus, hur många liv kommer det till slut att ta? Vi kan inte leka med gamla och sjuka människors liv, riskgrupperna måste skyddas!

Men ändå, det gnager en oro för framtiden inom mig och det är inte själva viruset jag tänker på.

Just nu befinner jag mig förvisso i Finland. Här är åtgärderna klart mer drastiska än i Sverige, trots att bara en handfull personer dött hittills. Det är förvisso ett moment 22-resonemang; kanske är det för att Finland infört hårda restriktioner som det är så få dödsfall? Här stängs nu i skrivande stund gränsen till Nyland. Ingen får resa ut utan särskilda skäl och polisen upprättar vägspärrar för att kontrollera saken. Allt för att inte belasta sjukvården utanför huvudstadsregionen när påsklovet kommer. Samtidigt flygs finländare in med helikopter från hus och lägenheter vid solkusten i Spanien och från Portugal och lämnas av i Nyland. För bara ett par veckor sedan skrev tidningarna här om den danska stängningen av gränserna som ett i huvudsak ”politiskt beslut” och att den danska folkhälsomyndighetens chef sagt att beslutet inte var ”grundat i någon riskbild som vården uppfattar och att det inte finns några ”betydande vetenskapliga belägg” för det.

Krogarna lär nu också stängas i Finland. Hotellen har i vissa fall valt själva att stänga. Kunderna flyr butikerna (möjligen matbutiker undantagna) och det varnas för konkursvåg. Finske företagarbasen Mikael Pentikäinen uppmanade redan för ett par veckor sedan, i Hufvudstadsbladet 15/3-2020, företagen att ”permittera i tid för att inte gå omkull”. ”För många företag är helvetet löst”, fortsätter han, och tillägger att folk har hamnat i ”en konsumtionskoma”. 

Finska staten skjuter till pengar och genomför åtgärder hittills för omkring 100 miljarder euro. I Sverige avlöser krispaketen varandra. För en vecka sedan ett brett paket med kostnad för staten uppemot 300 miljarder kronor, och nyligen ytterligare 150 miljarder kronor till småföretagen. Pengar tycks finns i omätliga mängder, inte bara i Sverige och Finland. Men det är förstås så att det kommer en räkning efteråt.

Jacob Wallenberg efterlyser i SvD en debatt som belyser tiden efter corona. Han talar om att ”en hel generation kan gå förlorad”, varnar för arbetslöshet på 20-30 % och säger sig vara "dödsrädd" för konsekvenserna för samhället. Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, tror till och med att arbetslöshetssiffran kan bli högre än så och säger att vi måste ”lämna panikläget”.

Kanske talar de i eget intresse? Ja, när det gäller Wallenberg kan ju noteras att dotterbolag till Investor köper Bromma sjukhus och att ABB delar ut 18 miljarder kronor till sina aktieägare (Investor en stor sådan), samtidigt som SAS (också med Investor som stor ägare) vädjar om statligt stöd, för att nämna ett par aktuella exempel. För samtidigt som Wallenberg uttrycker sin oro för framtiden säger han i ett annat andetag:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Men det finns ekonomer utanför näringslivets inre kretsar som uttrycker samma oro. Stefan de Vylder exempelvis som förutspår ”massiva konkurser”.

Frågan om notan kvarstår alltså. Vi vill väl alla ha pensioner, eller hur? Och en inkomst att leva av vill vi ju ha? Det behöver ju inte vara samma tillväxtkapitalism vi går tillbaka till, men någon sorts ekonomi måste det vara annars bryter allt samman. Ska vi fortsätta att bekämpa klimatförändringarna; att bygga en sjukvård och en skola som är bättre: att ta hand om alla arbetslösa och i synnerhet de som redan nu har svårt att slå sig in på arbetsmarknaden? Kanske vill vi införa en form av medborgarlön? Kanske vill vi satsa betydligt mer på fossilfria bränslen, förnybara energikällor, på en ny infrastruktur som håller för de klimatkrav och miljökrav vi skulle vilja ställa?

Nå, allt det där kostar pengar, offentliga pengar. Var kommer dessa att finnas om vi stänger ner hela ekonomin för flera månader? Vad blir konsekvenserna om pengarna är slut, både i statens kassor och hos företagen som betalar skatterna? Vilka satsningar finns utrymme för då? Jag skulle just ringa min A-kassa för att kolla en detalj men får ge upp då permitteringarna i Sverige fått A-kassans växel och hemsida att närapå klappa ihop.

Jag hör gröna röster som nästan jublar; nu kan vi införa ett helt nytt samhälle med grön profil. Att konsumtionen går ned till ett minimum ses som positivt och flygen som står stilla likaså. Det vore förvisso rimligt och behövligt med en revidering av tidigare marknadsekonomiska trossatser och den eviga tillväxtens piedestalplacering. Det kanske finns önsketankar om att förändra samhället från grunden post-corona (?) Det vore också helt i enlighet med Naomi Kleins teori, ”chockdoktrinen”, det vill säga en radikal förändring som genomförs efter en stor och chockartad ekonomisk och/eller samhällskris. Naomi Klein fick idén till ”Chockdoktrinen” när hon av Harpers Bazaar skickades till Irak för att skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmakten USA:s planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag, men upptäckte att irakierna själva inte orkade ägna uppmärksamhet åt saken eftersom de var upptagna med att hitta rent vatten och skydda sig och de sina mot bomber och överfall. Nyliberala reformer och en omvandling av offentliga tillgångar till privata händer blev under en lång tid krav för att få stöd från Världsbanken och IMF.

Men kan detta tillämpas för en rödgrön omvandling i motsatt riktning? Och är det ens önskvärt och möjligt att göra det i kristider? En kris som tillhör den typ man kallar en ”svart svan”, det vill säga helt oväntad och oförutsägbar. Ovan nämnda Stefan de Vylder menar att den här krisen är annorlunda än tidigare bankkriser eftersom den har förändrat folks beteende i grunden. Det som de gröna rösterna ser som positivt kan snarare i sin extrema form utgöra ett enormt hot mot alla drömmar om att omstrukturera samhället i en grön riktning. Stefan de Vylder är pessimistisk när han säger till DN:

”Även om smittan är dämpad i höst kommer folk fortfarande att dra sig för att dyka upp på offentliga tillställningar. Jag är väldigt orolig, både politiskt och ekonomiskt.”

Så vad är förutsättningarna för en rödgrön omvandling i ett krisläge? Och hur ser Miljöpartiets styrkeposition ut just nu? En total kollaps är jag rädd istället framkallar helt andra krafter och tankegångar.

Mats Sederholm (författare och aktivist i DiEM25) i en debattartikel i GP tänker och befarar detsamma som jag. Även han tycker, till att börja med, att det är märkligt att det nu tycks finnas mer pengar än någonsin till offentliga satsningar:

”Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt” (GP 26/3-20).

Men, hyser också samma oro för notan och framför allt vem som ska betala den:

”När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan […] Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.”

Jag tror tyvärr han har rätt och att vi därför snart kommer att få se de bistra konsekvenserna av nedstängningen av samhället. Här i Finland meddelade nyligen Borgå kommun att 200 kommunanställda kommer att vara utan lön om 14 dagar. Kulturarbetare ser sina föreställningar packas ihop innan de haft premiär ens och teatrar, konserthus, musikklubbar och biografer stängs ned. Egna småföretagare och frilansare drabbas ofta värst. I USA fick man över 3 miljoner nya arbetslösa i februari månad, ett rekord. Tror dessvärre vi snart får se nya rekord framöver i både Europa och USA och Asien. Och hur blir det med fastigheter och den lånebubbla som det varnats för i flera år när folk börjar förlora jobb och inkomster?

Att det här blir till en ekonomisk krasch och samhällsekonomisk kris är nog det enda vi kan vara säkra på, alldeles oavsett om dödssiffran i Sverige för covid19 till slut hamnar under eller över de 1012 som dog av vanlig influensa 2017/18. En krasch brukar sällan sluta med en positiv samhällsförändring. Ja, jag är faktiskt betydligt räddare för vad som kommer efter corona. Den ekonomiska krisen kan komma att kosta betydligt fler människoliv än covid19. Och alla tillhör riskgrupperna.

En ekonomisk chockartad kris, missnöjespolitik, och sedan…?

Enligt mitt sätt att se ligger det betydligt närmare till hands att det blir skrämmande auktoritativa eller diktatoriska samt reaktionära eller konservativa idéer som tar överhand. Stängda gränser fortsätter att vara stängda, restriktioner för människors liv blir legio, och invandrare göre sig icke besvär. Är det inte snarare Sverigedemokraternas samhälle vi kommer att få? Eller egentligen något ännu värre? Adolf Hitler styrde Tyskland fyra år efter börskraschen 1929. Innan den hade hans NSDAP stöd av ett par procent av befolkningen och befann sig i ett krympande tillstånd. Därefter var det väl det enda i Tyskland som hade tillväxt och lyckades vinna en tredjedel av platserna i parlamentet, innan de kuppade till sig makten 1933.

Sederholm är inne på samma spår när han avslutar med att påpeka att det saknas ”en ekonomisk och demokratisk struktur” som ger ett instrument för politiker och offentligheten att ”i kristider nyttja stora kapitaltillgångar”. Han kallar det ett ”systemfel” som ”blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratikris”.

Jag hoppas innerligt att debatten, post-corona, kommer att handla om hur vi rustar för nästa kris och att det visar sig att mina värsta farhågor inte besannats. Förhoppningsvis får ekonomerna de Vylder och Klas Eklund rätt när de tror att både nationer och företag kommer att bygga upp mer robusta ekonomier och att folk kommer flyga mindre även i fortsättningen.

Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig.

PS1) Läser att Donald Trump nått nya popularitetsrekord. Det är alltså inte alls säkert att vetenskapliga fakta, djup analys och begrundan kommer att prägla tiden post-corona.

PS2) I Palermo på Sicilien fruktar man för en maffialedd revolt. Den ekonomiska krisen och nedstängningen av samhället gör folk desperata. ”Oron för ekonomin är stor hos alla som förlorar sina jobb eller ser sina företag gå i konkurs. Efter över två veckor instängda i sina hem växer frustrationen hos många italienare, särskilt söderut där misstron mot myndigheterna är större.”