USA, Iran och en kontext av starka spänningar

”Flygplanskatastrofen är det senaste exemplet på hur risken för missbedömningar och överilat handlande växer i en kontext av starka spänningar […] Den här veckan har varit en stark påminnelse om det som är mitt huvudbudskap idag, att diplomati och dialog alltid är att föredra framför alternativet” (utrikesminister Ann Linde på konferensen Folk&Försvar 12 januari 2020)

“I think if there were no tensions, if there was no escalation recently in the region, those Canadians would be right now home with their families […] It’s a reminder why all of us need to work so hard on de-escalation, on moving forward to reduce tensions and find a pathway that doesn’t involve further conflict […] the International community is being very, very clear about both needing to have a non-nuclear Iran […] while at the same time managing the tensions in the region that are brought about by US actions as well” (kanadensiska premiärministern Justin Trudeau i tv-intervju för Global National television 13 januari 2020)

Detta är två färska uttalanden som bör stämma till eftertanke avseende den svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Vilka åtgärder främjar den diplomatiska dialogen och vilka åtgärder ökar istället spänningen och osäkerheten i Sverige med omnejd?

Sverige blir ordförande i OSSE nästa år. Enligt utrikesministern, i talet vid Folk&Försvar, kommer Sveriges fokus bli dess närområde. Tyvärr har säkerhetsläget kring Östersjön ”försämrats över tid” och kommit att bli något som vi verkar behöva ”vänja oss vid”, sa hon. Vi kan inte utesluta ett militärt angrepp mot Sverige, fortsatte hon. ”Vårt mål är fred och stabilitet runt Östersjön”, för vilket det behövs ”en kombination av medel”, hävdade hon vidare. Bland annat att vi ”fördjupar våra försvarspolitiska samarbeten runt Östersjön och transatlantiskt, inklusive med Nato”.

Just där måste vi stoppa och tänka till en stund. Enligt min mening går just det medlet svårligen att kombinera med målet att nå ”fred och stabilitet runt Östersjön”. USA är den oomtvistat största militärmakten i världen och lika oomtvistad är det att det är USA som är motorn i Nato. President Trumps krav på övriga medlemmar att öka sina budgetsatsningar på militären är en påminnelse om detta. Nato är hörnstenen i den amerikanska säkerhetspolitiken framgår det av amerikanska regeringssidor. Man skulle lätt kunna vända på den kuttingen och säga att USA är en hörnsten för Nato:s existens och dess militära styrka och därmed möjlighet att verka. USA står för nära hälften av världens totala militära utgifter. USA har fler än 800 militärbaser utanför sina gränser, enligt boken "Base Nation" av David Vine. Detta kan jämföras med Ryssland som har fyra baser utanför sina gränser.

Sveriges insats i Irak handlar om att bekämpa IS/Daesh, betonade utrikesminister Ann Linde under talet i Sälen. Hon konstaterade också att ”det amerikanska bidraget” till insatsen i Irak är oerhört avgörande för framgången av [sic] våra styrkor i Irak”. Det är ju närmast en truism eftersom svenskarnas antal uppgår till ungefär 70 personer medan USA har tusentals soldater och annan personal på plats. Framgång i Lindes ögon innebär alltså bekämpande av IS/Daesh. Det måste ifrågasättas om det är USA:s ärligt menade mått på framgång med Irak-insatsen?

Efter USA:s mord på iranske generalen Soleimani har det irakiska parlamentet krävt att de utländska styrkorna ska ut ur landet, inklusive USA:s förstås. På detta svarade president Donald Trump med hot om ekonomiska sanktioner. Sanktioner som Irak ”aldrig sett maken till”, med Trumps eget språkbruk Eftersom USA har en dyr flygbas i Irak kräver han ekonomisk kompensation för denna som villkor för ett amerikanskt tillbakadragande. Ett krav som i ljuset av den nedanstående genomgången av USA:s krigföring i Irak måste ses som tämligen oerhört.

USA och Irak

Det är lätt att glömma bort vad insatsen i Irak handlade om från början, nämligen en ren lögnkampanj som handlade om att landet skulle ha lager av massförstörelsevapen som hotade säkerheten i regionen. De hävdade också att Irak hade kopplingar till al-Quaeda som kunde hänföras till attacken mot Twin Towers i New York 2001. Senare, när det visade sig att det inte fanns några massförstörelsevapen alls (annat än gamla rostiga och obrukbara rester av gamla kemvapen från kriget med Iran) och att någon koppling Irak-al Quaeda inte kunde bevisas (de fick insteg i Irak först efter koalitionens invasion 2003), skiftade syftet med insatsen retoriskt till att vara en insats för att befria landet från diktatorn Saddam Hussein och inför demokrati.

Det kan vara på plats med en kort repetition av skeendet som påbörjades med invasionen den 20 mars 2003 som genomfördes utan stöd av FN och av en ”coalition of the willing” ledd av USA. I verkligheten skapade invasionen av landet ett kaos i vilket en mängd olika grupper fick utrymme för våldsamma attacker dels mot varandra och dels mot den ockuperande koalitionen. USA skickade då ytterligare trupper. Något som dåvarande president Bush år 2006 kallade en ”ny strategi”. I slutet av 2008 skrev Irak och USA ett avtal, det så kallade Status of Forces Agreement, som innebar att samtliga amerikanska styrkor skulle lämna större städer i landet innan 30 juni 2009 och att samtliga soldater skulle lämna landet senast 31 december 2011. Huvuddelen av de drygt 150 tusen amerikanska trupperna drogs också tillbaka under 2009-2010 och de sista drogs tillbaka i december 2011. Antalet civila dödsoffer till följd av den USA-ledda koalitionens insats i Irak är svårt att fastställa men enligt tidskriften The Lancet 2006 kan den ha lett till ungefär 655 tusen irakiers död, direkt eller indirekt. Enligt beräkningar av Iraq Body Count 2008 hade till dess mellan 86453 och 94325 civila dödsfall rapporterats. Under åren efter 2011 var landet härjat av inre stridigheter och av strider mellan grupper av irakiska sunni- eller shiamuslimer, samt av kurder men också IS/Daesh. Av denna anledning inledde USA ännu en militär intervention i Irak i juni 2014. Den var mer begränsad än den tidigare men innebar omfattande bombningar, underrättelsestöd, rådgivning och utbildning av irakiska armén.

Till detta ska läggas att USA anlitade privata militära säkerhets/militärföretag för att utföra militära uppgifter i Irak, i synnerhet Blackwater (sedermera Xe). En rapport från Congressional Research Service från 2007 visar att så många som 182 000 anställda till privata militära företag och privata säkerhetsföretag då var kontrakterade under amerikanska myndigheter i Irak. Av dessa var 118 000 irakier, 21 000 amerikaner och 43 000 kommer från andra länder. Dessa hade också en mycket oklar juridisk status och gavs av amerikanska myndigheter immunitet mot irakisk lag. De som begick brott blev hemskickade utan påföljd med USA:s goda minne. I vissa fall sköttes utredningar om misstänkta krigsbrott av företagens egna anställda. Grundaren av Blackwater, Erik Prince, tillhör en av donatorerna till Donald Trumps presidentkampanjer och är en viktig partner för Trump och anklagats för att ha haft aktiv del i samtal med representanter för Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och Ryssland för att söka stöd för Trumps presidentkampanjer.

Inför kampanjen 2016 var ett av Trumps vallöften att ”bomba skiten ur IS” och de oljefält som då kontrollerades av IS för att sedan lägga beslag på oljan och ge vinsten till skadade krigsveteraner.

USA och Afghanistan

Afghanistans främsta naturresurser är naturgas och olja. Under mitten av 1990-talet hade amerikanska Unocal, med amerikanska statens stöd, planer på ett ingå avtal med talibanregimen i Afghanistan om två pipelines genom landet, en för olja och den andra för gas. De drog sig dock ur projektet när al-Quaeda attackerade USA:s ambassad i Nairobi 1998. Projektet hägrade dock framför ögonen på amerikanska oljebolag.

Efter George W. Bushs valseger hösten 2000 var vicepresidenten Dick Cheney en av flera före detta oljedirektörer som ingick den nya regeringen. Han fick i uppdrag av presidenten att inleda en stor energiutredning, US National Energy Policy Development Group, som kom med sin slutrapport våren 2001. Den visade att USA måste öka sin import av olja för att klara sina behov och en av rekommendationerna som Cheney och hans stab lämnade var att utöka antalet importländer. Bland annat föreslogs en ”fördjupad kommersiell dialog” med Kazakstan och Azerbajdzjan och andra kaspiska stater för att skapa ett ”stabilt affärsklimat för energi och angränsande infrastrukturprojekt”. Ett sådant var en planerad pipeline från de kaspiska oljeländerna genom Afghanistan, som dessutom också ruvade på outnyttjade fyndigheter av olja och gas. Men det förutsatte ett regimskifte. Detta framgår bland annat i Gunnar Lindqvists bok ”Olja: Jakten på det svarta guldet när oljekällorna sinar”. Det har debatterats huruvida detta var skälet till den amerikanska aktionen mot Afghanistan men lär åtminstone ha legat i vågskålen när väl beslut om angreppet togs.

Attacken mot Twin Towers i New York den 11 september 2001 blev hur som helst den avgörande händelse som gav skäl för USA att rikta en attack mot Afghanistans talibanregim, trots svävande bevis för att de skulle haft något med attacken att göra och utan något uttalat FN-mandat. Den inleds med en bombkampanj den 7 oktober 2001.

Nu gick det inte riktigt som USA hade hoppats. Efter 18 år av krig och mängder av civila dödsoffer pågår nu förhandlingar som bäst med talibanerna om ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande av sina soldater. Istället blev det Kina som blev först att utvinna olja vid Amu-Darya-fältet i norra delen av landet. Det USA-ledda pipelineprojektet lades ned på grund av oroligheterna och den pipeline för naturgas som nu är på väg att tas i bruk är ett projekt startat av Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien. Genom tidigare hemliga dokument som grävdes fram nyligen framgår också att amerikanska statliga källor ser insatsen i Afghanistan som ett stort fiasko och att det amerikanska folket och övriga världen dessutom förts bakom ljuset genom att amerikanska myndigheter hävdade motsatsen med stöd av manipulerade faktauppgifter.

USA och Syrien

USA etablerade år 2014 en internationell koalition i kampen mot IS och började bomba IS-mål i Syrien och började ge stöd till flera miliser som stod i opposition till den syriska regeringen under Bashar-al-Assad. Detta återigen utan stöd av någon FN-resolution. Attacker med flyg och drönare har sedan fortsatt mot både IS-mål och syriska regeringssidan som stöds av bland andra Iran.

Trump drog nyligen tillbaka de amerikanska trupperna från gränsen mellan Syrien och Turkiet och övergav därmed sina tidigare allierade, kurderna, i sticket. Däremot stannade de amerikanska soldaterna kvar i Syriens östra del där huvuddelen av de syriska oljefälten finns. Enligt Donald Trump ska de amerikanska trupperna vara kvar för att ”skydda oljan”.

USA och Iran

USA kräver att EU ska lämna kärnenergiavtalet (JCPOA) med Iran vilket Linde tycker är ”fullständigt felaktigt”. Det som nu hänt visar hur farligt det hade varit om Iran utvecklat kärnvapen, hur lätt det är att av misstag ”trycka på knappen”.

De knappar som Trumps USA tryckte på när de mördade general Soleimani kan mycket väl ha varit märkta med ordet ”olja”. Iran anses åtminstone indirekt ha legat bakom attacken mot saudiska oljekällor i höstas som de iranstödda Huhtirebellerna tog på sig. Det är sannolikt att det var främsta orsaken till mordet på Soleimani. 

Oförutsägbar och pålitlig på samma gång?

Ett annat vallöfte som Trump gav under presidentvalskampanjen 2016 var att vara oförutsägbar. ”Ingen kan röra oss, eftersom jag är så oförutsägbar”, sa han då. Det är i alla fall ett löfte han har infriat. Det är dock vanligare att media brukar använda epitetet oförutsägbar för Putin och Ryssland. Något jag aldrig riktigt förstått. Ryska intressen har varit tämligen stabila och förutsägbara sedan hundratals år. Att annekteringen av Krim kom som en överraskning för många kanske snarare handlar om bristande analys än rysk oförutsägbarhet, tänker jag. Låt vara att det kom snabbt och utan vidare förvarning, men det brukar ju vara utmärkande för många offensiva militära aktioner oavsett vem som utför dem eller i vilket syfte de utförs.

Så hur ska nu Sverige förhålla sig till allt detta? Ja, det vore rent moraliskt och i konsekvensens namn inte orimligt att åtminstone diskutera sanktioner mot USA, kan tyckas. Men med tanke på att USA är den otvivelaktigt kraftfullaste militära och ekonomiska makten i världen vore något sådant givetvis närmast skrattretande och skulle drabba den som försöker sig på ett sådant företag mer än det skulle drabba USA. Vad man däremot rimligen inte borde göra är att fördjupa militära och säkerhetspolitiska samarbeten med USA. Det vill säga just det som Sverige har gjort under senare år. Hur kan det motiveras samtidigt som USA driver en politik som starkt bidrar till stabiliteten i världen?

I maj 2018 skrev Sverige tillsammans med Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Försvarsminister Hultqvist trampade runt på Vita Husets gräsmatta och deklarerade sedan stolt att det som gjordes på det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi önskar fred och stabilitet”. Detta efter att USA på kort tid dessförinnan hade skickat 105 missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud, provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.

Vad är det som talar för att den stabilitet i närområdet som Ann Linde månar om ökas genom att hålla Donald Trumps USA hårdare i handen? Hade inte det varit en fråga att på allvar diskutera för deltagarna i Folk & Försvars konferens i Sälen nyligen?