I mellandagarna besökte jag Estland. I tidigare inlägg har
jag beskrivit den märkliga staden Sillamäe och gjort en historisk återblick på
staden Narva som ligger alldeles vid gränsen till Ryssland och Ivangorod. Skilt
åt av floden Narva och med varsin borg vakande över forsen. Flaggorna fladdrar
i vinden på vardera sida. Men ryska pratas det på båda sidor. "Narva is
next " lanserades av domedagsprofeter efter ryska annekteringen av Krim.
Men här ringlar köerna över gränsen åt båda håll.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Ivangorods fästning på ryska sidan om floden Narva. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Hermansborg på den estniska sidan av floden Narva. |
Dagens Narva
Enligt Estlands president Kersti Kaljulaid är Narva Estlands
”nästa framgångssaga”. Detta sagt i samband med att hon, som ett led i en
kampanj att hjälpa staden att bli kulturhuvudstad i Europa 2024, under en knapp
månads tid under vintern 2018 förlade sitt kansli i Narva för att ge extra
stöd åt kampanjen. Det blev dock istället estniska Tartu som gick segrande ur
kampen, trots mindre uppbackning av estniska staten.
Men Estland satsar uppenbarligen på att bryta stadens ryska
dominans. Både med lock och pock. En ny Narvafestival inrättades i september
2018 med kultur, mat och design för att öka stadens attraktionskraft. En
filmfestival har också etablerats här. Enligt presidenten är Narva, med sina
grå lamellhus, en typisk postindustriell stad med samma problem som andra
sådana europeiska städer, men hon vill med Narva ”tänka om och tänka nytt”.
Detta stod tills helt nyligen att läsa på sajten VisitEstonia men är vad jag
kan se nu raderat. Kanske verkade det lite pinsamt eller i vart fall inaktuellt
eftersom Narva inte blev kulturhuvudstad 2024 och satsningen därmed kan sägas
ha varit misslyckad? Den tycks inte heller ha varit speciellt omfamnad av de
boende i Narva, åtminstone att döma av en artikel i Svenska Yle 29/8-2018.
”Det är ju bra att presidenten riktar sin uppmärksamhet mot
Narva”, säger Narvabon Stanislav Pupkevitj till Yle i artikeln. Han tror inte
heller att många i staden riktigt förstår varför det händer. Majoriteten av
invånarna tycks vara antingen negativa eller likgiltiga. ”Det är bara show och
pr, och det kommer inte att förändra någonting i Narva”, säger en Irina
Sjisjkina i samma artikel. En annan som Yle talar med, Inna, säger att Narva
skulle behöva ha tillbaka sina arbetsplatser. ”Det här med att vi alla ska bli
småföretagare och hanka oss fram på minimilön går inte, menar hon. ”Unga
personer flyttar bort och staden blir gammal. Allt stänger: sjukhusen, dagis,
skolor”, fortsätter hon. Enligt den estniska konstitutionen har inte heller
presidenten någon inrikespolitisk makt. Kaljulaids aktioner blir här alltså
endast symboliska, vilket förvisso kanske inte saknar betydelse men inte heller
bör överdrivas.
Många hoppas i alla fall att staden ska bli ”hipp”.
Åtminstone om Ivan Sergejev, Narvas stadsarkitekt, får som han vill. Hans
slogan har varit ”Narva is next”, med vilket han menar som kulturresmål och
inte ursprungsort för tredje världskriget, som domedagsprofeter tidigare menat.
Han är dock nyktert medveten om att det inte går att få staden trendig med nya
hus eller klatschig målarfärg på de gamla. Istället vill han göra folk stolta
över sin stad och intressera sig för och engagera sig i dess utveckling. Det
framgår av en artikel i Hufvudstadsbladet, HBL 23/9-2018. Som pilotprojekt
ordnade han ett ”streetparty” som lockade fem personer. Men Ivan har inte gett
upp utan fortsatt med nya projekt som den ovan nämnda kulturfestivalen under
namnet Station Narva som håller till i den klassiska industribyggnad som
hyste det numera nedlagda Kreenholms bomullsspinneri. Dess tomma lokaler, som
breder ut sig över flera kvarter, ska enligt Ivans drömmar bli bostäder,
kulturinstitutioner och kontor och kanske hotell. Förebild är förstås många
andra europeiska storstäders gamla industriområden som förvandlats enligt den
här modellen, exempelvis Tammerfors som också hyste stora textilindustrier
tidigare.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Kreenholms huvudfabrikskomplex. Nu tomt och avspärrat i väntan på nya användningsområden och investeringar. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Kreenholms gamla brandstation. Nu oanvänd och avspärrad även den. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Kreenholms förmanshus. Här bodde förmännen om jag förstått rätt. Nu oanvänd och avspärrad. Eftersom det är ett trähus lär det vara bråttom om man vill rädda det innan det ruttnar helt. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Fabriksbyggnad som bör ha tillhört Kreenholms. Kan ha varit annan fabrik men ligger inom Kreenholms område. Lär nog vara utom räddning (?). |
Under mitt besök i den närmast folktomma, slitna och
ostrukturerade staden är det svårt att se att det kommer att ske inom den
närmaste tiden i alla fall. Det mesta av bebyggelsen är byggnader som uppförts
i olika skeden av den sovjetiska ockupationen medan den gamla staden präglas
nästan helt av borgen och den närliggande gränsstationen med tillfartsvägar och
vaktkurer. En del av byggnaderna förefaller vara övergivna eller i var fall
stadda i svårt förfall. Bland annat ett stort kulturcentrum i en unik form av
stalinistisk nyklassicism med romersk förlaga som står övergivet mitt i stadens
centrum. Det blir svårt att genomföra helgjutna satsningar på att göra staden
till en turistattraktion när staten inte vill kännas vid de historiska lager
som finns kvar i Narva men som många av stadens invånare däremot känner en kulturell
närhet till.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Narva sett från tornet Pik Herman. Staden saknar följsam struktur och ger ett splittrat intryck. Det lär behövas mycket jobb och pengar för att få den att leva upp, tror jag. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Ett helt bisarrt kulturcentrum byggt under Stalins styre. Det är lätt att förstå att estniska staten inte vill lägga mycket möda på renovering, men det är trots allt en sevärdhet som skulle kunna utnyttjas i den turistsatsning som pågår. Men en tid och en kultur de helst vill glömma. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Hotell Narva som jag bodde på. Jo, det är det till höger. Ruinen till vänster fick jag aldrig klarhet i vad det varit. En tillbyggnad som aldrig färdigställdes? En investering som gick snett? Hur som helst ingen inbjudande syn för turister som nu ska lockas till staden. |
Huvudgatan Alexander Pusjkin är mycket sparsamt frekventerad
av stadsborna och restauranger och butiker ligger allt annat än tätt. De flesta
tycktes vistas i något av Narvas stora köpcentrum, Fama eller Astri. I Fama
finns flera våningar med butiker och restauranger av olika slag, bland annat en
trivsam bokhandel där litteraturen som bjuds mestadels är på ryska. Vilket
knappast är att förundras över. Mellan 80 och 90 % av stadens invånare är
rysktalande. De flesta är etniska ryssar och bara hälften av dessa är estniska
medborgare. Enligt estnisk lag måste man kunna estniska tillräckligt för att
bli medborgare och många i Narva med omnejd kan bara ryska. En tredjedel har
till och med valt att vara ryska medborgare men ändå bo kvar i Estland medan
resten, ca niotusen, saknar medborgarskap. En del klarar inte språkkravet men
andra har medvetet valt det grå främlingspasset eftersom det möjliggör att
visumfritt röra sig mellan Estland och Ryssland samtidigt som det står dem
fritt att flytta inom EU.
Många av dessa ryssar går till fots eller åker bil över
floden, och kommer tillbaka till Estland fullastade med kassar fyllda med varor
från det billigare Ryssland. De rysktalande i Narva med omnejd får också praktiskt
taget all information från Ryssland. På hotellet där vi bor är det mestadels
ryska kanaler och så ser det ut också i hemmen hos de flesta.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Gränsöverfarten tar stor plats i Narvas gamla centrumdel. |
”De lever i en bubbla som i huvudsak kontrolleras av Kreml.
Det är därför den estniska regeringen satsar på ryskspråkiga sändningar”, säger
Anders Ljunggren, Sveriges ambassadör i Tallinn, i en GP-artikel.
Språket som vapen
Irene Käosaar, direktör för statligt stödda Estlands
Integrationsstiftelse, sa för ett drygt år sedan att Narva dessvärre varit
bortglömt men att det nu skulle öppnas ”nya möjligheter också för estländare” i
Narva. Ett erbjudande som möjligen skulle kunna tolkas fientligt av stadens
nuvarande rysa befolkning. Hon sa det i samband med kungörelsen att stiftelsens
kontor skulle flytta från Tallinn till Narva. ”Vårt budskap är att det här är
en estnisk stad med estniska medborgare”, fortsatte hon i samma HBL-artikel som
nämnts ovan. Ett tydligt budskap alltså. Ett språkcenter har öppnats i staden,
Estniska huset, där det anordnas klubbar, kafé och framför allt kurser i
estniska.
Käosaar ser också att separata skolor för ryska och estniska
barn innebär problem i och med att de därmed lär sig olika språk och växer upp
i två helt olika kulturer. Det ”ökar klyftan mellan språkgrupperna” och fostrar
barnen i ”olika sätt att tänka och leva”, fortsätter hon. En femtedel av
Estlands grundskoleelever går i någon av landets 70 ryska skolor, varav hälften
erbjuder språkbad i estniska. Planen är att allt fler ryska barn ska få sådan
undervisning. Det är inte alla lika förtjusta i. De ryskspråkiga lärarna
exempelvis som inte behärskar estniska tillräckligt för att kunna undervisa på
språket. Enligt Käosaar är också många estniska föräldrar rädda för att det
estniska språket ska utarmas om de integrerade skolorna får fler elever med
ryska som modersmål.
– Ändå skulle jag säga att de ryskspråkiga nu är redo att ta
steget fullt ut och låta barnen gå i skola på estniska, säger ändå Käosaar.
Det förefaller inte helt självklart. I en DN-artikel säger
en av dessa rysktalande, Tatiana, att ”det är viktigt för kommande generationer
att kunna få sin utbildning på modersmålet” och att detta ”förvägras ryssarna i
dag”, vilket motsäger Käosaars redogörelse. Tatiana tror också att just detta
är ett skäl till att ”flertalet ungdomar flyr sina hemorter” (citerad i
DN-artikel 7/6-2015).
Nu satsar emellertid alltså estniska staten på att lära ut
estniska. Det kan förstås ses som ett försök att integrera de niotusen som
saknar medborgarskap men kanske också som en liten knuff åt de ryska
medborgarna i staden? Kanske vill de genomföra en liknande folkomflyttning som
Sovjetunionen gjorde men med lite mjukare metoder? Urmas Reitelmann, den
estniske chefen för estniska hemvärnets informationsavdelning, gjorde i oktober
2015 i alla fall sitt bästa för att skrämma bort dem. Han skrev då på sin
fb-sida, i samband med en debatt om ifall Estland skulle ta emot några hundra
flyktingar, att: ”De som försöker ta sig hit är bara skräpfolk som man ska
avvärja med alla medel. I Estland parasiterar det 300 000 ryssjävlar som
inte har anpassat sig här, hur skulle man kunna göra folk av de här miljontals
bekvämlighetskackerlackorna som strävar hit?” (citerad i artikel SvD 1/5-2016).
Den estniska statens satsning på att göra Narva mer estniskt
kan mycket väl också ha att göra med säkerhetspolitiska överväganden och
analyser. Enligt undersökningar är det i vart fall flera Nato-positiva bland
den ryskspråkiga befolkning som anser sig väl integrerade i Estland och som
behärskar estniska. Totalt sett är 90 % av esterna positiva till Nato medan 32
% av de rysktalande.
Narva brännpunkt för nya kalla kriget
Att bryta den ryska dominansen över området har blivit en
prioriterad uppgift i eftersvallet från Ukraina-krisen och annekteringen av
Krim som visat faran med att ha en till Ryssland angränsande region med
övervägande etniska ryssar och en svag lojalitet mot det ”egna” landet. ”Här
kan tredje världskriget bryta ut” eller ”Narva is next” är rubriker som
förekommit i Västmedia och bland Nato-företrädare på senare år. Som bara ett exempel
kan nämnas en ganska precis ett år gammal artikel i amerikanska The Atlantic
med rubriken ”NATO Fears That This Town Will Be the Epicenter of Conflict With
Russia”. Den följs av frågan ” Will Putin try to invade like he did in Crimea?”.
Förutom felaktigheten i sak (det var ingen regelrätt invasion av Krim men
däremot en folkrättsvidrig annektering) så sätter den ton för en
domedagsvision. ”Om du inte hört talas om Narva förut så kanske du kommer att
göra det inom kort”, fortsätter artikelförfattaren Josh Rubin, och informerar
om att Narva är epicenter för det som Nato kallar ”the Narva scenario”. Ett
ganska okomplicerat scenario som helt enkelt går ut på att Putins Ryssland
skulle försöka införliva Narva med Ryssland. Detta skulle utgöra ett test av Nato-ländernas
lojalitet mot organisationen och dess syfte, eller i klartext dess artikel V om
att bistå andra Nato-länder om de angrips.
Narva kan kanske ses som en ny gränslinje mellan öst och
väst i det nya kalla kriget? Här höll i alla fall Nato en militärparad med
pansarfordon den 24 februari 2015 som markering av Natos vilja att försvara
Baltikum och mot Rysslands aggression mot Ukraina. Från rysk sida sågs det
förstås som en provokation med amerikanska pansarvagnar några hundra meter från
ryska gränsen.
Den 3 september 2014 besökte Barack Obama Estland och sa då
bland annat att det är lika viktigt att försvara Tallinn, Riga och Vilnius som
att försvara Berlin, Paris och London. Nu regerar en ny president i USA med en
åtminstone inte lika övertygande retorik avseende just detta, för att göra sig
skyldig till ett understatement. President Trump har till och med yrat om att USA
skulle lämna Nato (min egen spekulation är att det är Trumps teknik att slunga
ur sig sådant för att få saker att hända hos i det här fallet övriga
Nato-länder). Josh Rubin avslutar sin artikel i The Atlantic med att
sammanfatta farhågan som dallrar i luften:
”If Putin assesses that under Trump, the United States
will not follow through on its treaty commitments to allies in Europe, nato—and
with it, America’s word—could turn into a house of cards, and Narva might be
the first to fall” (Artikel i The Atlantic 24/1-2019: NATO Fears That
This Town Will Be the Epicenter of Conflict With Russia, Josh Rubin).
Detta oroar förstås balter som bland annat, med direkt
adress till Trump, är noga med att påpeka att de minsann är ett av få
Nato-länder som spenderar 2 % av BNP på försvaret. Nato gör också sitt bästa
för att skyla över tveksamheterna. Storbritannien har förstärkt sin närvaro i
Baltikum med fem attackhelikoptrar av Apache-typ och Boris Johnson besökte före
jul de brittiska i Estland stationerade trupperna och betonade då
Storbritanniens förpliktelse till Nato och beslutsamhet att försvara Estlands
östra gräns med Ryssland. Sommaren 2018 deltog även icke-Natoländer som Finland
i övningen Saber Strike 18 i Estland, en övning ledd av USA:s stridskrafter i
Europa. En annan årligen återkommande internationell marin övning, ledd av
chefen för US 2nd Fleet, är den som i somras hette Baltops 2019. Den
genomfördes i södra Östersjön med sammanlagt 12 tusen personer från 18 nationer
(bland andra Sverige), 44 örlogsfartyg och över 40 stridsflyg och helikoptrar
involverade.
Trumps uttalanden och aktioner har ändå gett upphov till en
het utrikespolitisk debatt i Estland, vilket framgår bland annat i en artikel i
Svenska Yle 21/11-2019. Estlands inrikesminister Mart Helme, som är ledare för
det högerpopulistiska nationalistiska EKRE-partiet, gav i ett möte med
finländska politiska journalister ett besked som ”rörde om i den
inrikespolitiska grytan”. Det tolkades som att Estland inte litar på Nato och
vill söka alternativ till medlemskapet. Estland har ”tagit fram en plan B”,
citeras Helme i en artikel i Svenska Yle 19/11-2019. Andra företrädare för
regeringen har skyndat sig att bortförklara uttalandet eller helt förneka dess
riktighet. ”Det beror på vem man frågar”, säger försvarsministern Jüri Luik
exempelvis.
Det är lätt att förstå den estniska oron. Det är många av
landets invånare som upplevde den sovjetiska ockupationen mellan 1940-1991 (med
avbrott för den tyska 1941-44). För några år sedan publicerades en Vitbok av
estniska staten där den sovjetiska ockupationen av Estland summeras. Politiska
domar drabbade större delen av landet politiska och intellektuella elit och
många avrättades eller deporterades till läger. Stora folkomflyttningar skulle
också följa där estnisk befolkning ersattes helt eller delvis av rysk. Enligt
kommissionens rapport ska Estland ha förlorat 59967 medborgare bara första året
av ockupationen. De estimerar också att runt 90 tusen estniska medborgare
mördats under hela perioden (1940-1991) och att ungefär lika många lämnade sitt
land för alltid. Terror och repressiva åtgärder drabbade också runt hälften av
befolkningen, beräknas det i rapporten. Detta har lämnat, förutom fysiska
skador, ett ”permanent trauma” hos de drabbade och har ingraverats i
befolkningens kollektiva minne som lär ta generationer att komma över, tror
författarna till rapporten.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärke över de sovjetiska soldater som stupade i slaget om Narva 1944. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Textplaketten vid obelisken innehåller ett avståndstagande till den sovjetiska beskrivningen att de befriade Narva från tyskarna. Här betonas att de bara ersatte en ockupant med en ny. |
Samtidigt finns ingen anledning att slå alltför hårt på
trumman och öka spänningen i området. Det finns inga som helst tecken på att
Putins Ryssland skulle vara suget på att införliva Narva med Ryssland och
kanske ännu viktigare är att de flesta av de rysktalande i Estland ändå tycks vilja
bo just där och har ingen längtan att få tillhöra Ryssland. Det framgår
exempelvis av artikeln i GP som jag tidigare refererat till. Ingen som GP möter
säger sig vilja tillhöra Ryssland. Svetlana Mukhina exempelvis. Hon säger dock så
här om det komplexa förhållandet för ryssar i Estland:
– Det är viktigt att hålla historien levande. Men jag tycker
om att leva här i Estland. Varför skulle jag fråga efter estniskt
medborgarskap? Jag är ryss och född här, det borde vara en rättighet. Vi köper
inte luft, vi andas den.
Artikel i GP 24/2-2017: I skuggan av Ryssland, Jan
Höglund
Artikel DN 7/6-2015: På spänd resa längs ryska gränsen –
Balterna hukar under hotfull skugga från öst, Michael Winiarski
Artikel i SvD 1/5-2016: Den estniska staden där alla
talar ryska, Kalle Kniivilä
Artikel Hufvudstadsbladet 23/9-2018: Estland höjer
profilen i öst – satsar stort på Narva, Maria Gestrin-Hagner
Artikel i Svenska Yle 21/11-2019: Nato viktigast för
Baltikum, men Twitterpresidenten Trump får Estland att snegla efter alternativ,
Bengt Östling
Artikel i Svenska Yle 19/11-2019: Estland tar fram
"plan B" för Nato säger inrikesministern - men försvarsministern
säger att det beror på vem man frågar, Marianne Sundholm & Bengt
Östling
Artikel i Svenska Yle 29/8-2018: “Vi är ett land trots
två språk” - Estlands president flyttar sitt pick och pack till ryskspråkiga
Narva, Gustaf Antell
Artikel i The Atlantic 24/1-2019: NATO Fears That This
Town Will Be the Epicenter of Conflict With Russia, Josh Rubin
Vitboken, The Whitebook, eller officiellt Estonian
State Commission on Examination of the Policies of Repression; The White Book;
Losses inflicted on the Estonian nation by occupation regimes 1940-1991 (2005)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar