Vinterkrigets utbrott 80 år

Idag är det exakt 80 år sedan Finland angreps av Sovjetunionen. Den 30 november 1939 föll bomber över Helsingfors och snart var invasionstrupper på flera ställen på väg in över finskt territorium. Det som skulle kallas för Vinterkriget hade brutit ut. Stalin hade redan ”beställt bord” för bankett i Helsingfors för att fira segern på sin födelsedag där den 21 december. Sjostakovitj hade fått i uppdrag att skriva en segersymfoni till hans ära. Så blev det inte. Tvärtom så firade Röda armén sin store ledares födelsedag med att ägna sig åt försvarskrig på nästan alla fronter.

Det är på sin plats att rekapitulera vad det var som drev Sovjetunionen att utföra detta lömska anfall på vårt broderfolk och vad som gjorde att detta bet ihop och slog tillbaka så häpnadsväckande effektivt. Vinterkriget har blivit en hjältehistoria inte bara i Finland utan vann respekt över världen och än idag ihågkommet av oss som uppfostrats av den generation som upplevde stämningen då. Själv har jag en sambo som är född och uppvuxen i Finland och äger några av de brev som hennes far skrev hem när han låg i ställning under kriget. I ett par av dem avslutar han med: ”nu kommer ryssen igen”.

Bild: Hans Wåhlberg. President Niinistö nedlägger krans till minne av de stupade i Vinterkriget, vid Kaserntorget idag.

Förspelet

Sovjetunionen hade redan 1938 gjort en sondering med Finland om att vid ett eventuellt krigsutbrott få besätta ett antal baser i Finland. Stalin ville skydda sig för ett flankanfall från väst (Tyskland). Den hemlighölls till en början och hela frågan verkar ha förhalats med flit för att inte behöva ta beslut. Kanske borde Finland ha accepterat kraven då. För det skulle komma etter värre.

Den 11 mars 1939 framförde Sovjetunionen en önskan att få arrendera Hogland och fyra mindre öar i Finska viken på trettio år och i utbyte få ett område i Fjärrkarelen samt ett sovjetiskt tillmötesgående när det gällde Åland. Mannerheim ansåg att Finland borde godta Sovjetunionens begäran men fick inte gehör hos regeringen. Även här hade kanske Finland gjort klokt i att bita i det sura äpplet. Men det är lätt att vara efterklok. Förhandlingsläget skulle dock bli mycket sämre.

I och med krigsutbrottet hösten 1939 hade världsläget ändrats helt. I enlighet med det hemliga tilläggsprotokollet i det non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen 1939 som fick namnet Molotov-Ribbentroppakten hade Stalin just slukat baltstaterna utan problem. Finland stod näst i tur och skulle bli en svårare nöt att knäcka men han räknade ändå som sagt med att fira födelsedagen i Helsingfors.

Det hela började emellertid med att Sovjets utrikesminister Molotov den 5 oktober 1939 begärde att få ett möte med Finlands utrikesminister angående vissa ”konkreta politiska frågor”. Finländarna dröjde med svaret och Molotov skickade en påminnelse med hot om att tillgripa ”andra medel”. Regeringen skickade då den erfarne politikern och förhandlaren Juho Paasikivi, som senare skulle bli statsminister och sedan president, till Moskva. Med sig fick han den militäre experten Aladar Paasonen. De anade helt riktigt att han kunde behövas.

Ett av de sovjetiska kraven var att få fem finländska öar som låg utmed farleden in mot Leningrad. Dessutom ville de förflytta gränsen på Karelska näset västerut. De ville trygga sin flank mot eventuella anfall västerifrån, sas det. Mannerheim, som då var ordförande för Försvarsrådet men ännu inte överbefälhavare, förordade ett tillmötesgående av kraven då han ansåg att det militära försvaret inte var redo att möta stormaktens samlade styrka. Politikerna var dock oeniga men mer inställda på motstånd. Just det här tycker professorn Pekka Visuri, som i sin tur hänvisar till forskaren Stephen Kotkins vid Princeton University, var rimliga krav som borde ha godtagits och därmed skulle krig ha kunnat undvikas (Se artikel Hufvudstadsbladet 16/11-2019). Själv håller jag nog med om att de första krav som ställdes 1938 var rimliga men att de som ställde i sista rundan inte kan påstås varit det. Dessutom är det ingen som vet hur mycket det hade varit värt att sätta pennan vid ett avtal. Sovjet under Stalin och Molotov tog ju bara fram penna och radergummi och ändrade både kartor och avtal som de behagade så Finland hade kanske råkat illa ut ändå. Dessutom med garden nere, just som de trott att allt var över.

Gradvis mobiliserades armén och trupperna på Karelska näset prioriterades. Men försvarslinjen, Mannerheimlinjen, var långt ifrån komplett och många inkallade infann sig i civil utstyrsel till sina ställningar.

Molotov ville ha ett avtal liknande det som slutits med baltstaterna medan Finland hänvisade till sin neutralitet. De ville också arrendera en bas i Hangö, bara några mil sydost om Helsingfors, för att skydda sig mot utländska flottor. Stalin begärde också en större del av Karelen som sträckte sig över de befästningar Finland hade österut. Därmed skulle de stå utan försvarslinje mot ett eventuellt sovjetiskt anfall. Att Sovjet ville ha en säkerhetsbuffert var kanske inte helt obegripligt men de unnade inte Finland en egen.

Paasikivi undrade om de verkligen fruktade ett anfall från Finland. Stalins svar var förstås att det var England eller Tyskland som var hoten och de kunde ju utöva tryck på Finland. ”Med Tyskland har vi goda relationer men allt kan förändras här i världen”, ska Stalin ha lagt till.

De sovjetiska kraven kom som en kalldusch för regeringen och folket. Men Finland hade nog kunnat tänka sig att böja sig för kraven utom på två punkter, dels Hangö och dels den del av Karelska näset där Finland hade sin försvarslinje, Mannerheimlinjen. Sovjet kunde väl ändå inte begära att Finland skulle släppa sitt eget lands försvar helt? Kanske kunde de erbjudas något annat i utbyte? Ännu en skärgårdsö?

Finland vände sig till Sverige för stöd. De fick ett moraliskt sådant men avseende militärt sådant var statsminister Per Albin Hansson bestämt negativ. Den svenska självständigheten kunde inte äventyras. Däremot skulle de inte hindra frivilliga från att ge sig iväg om så skedde.

Kvällen före den andra förhandlingsrundan ska Mannerheim ha sagt till Paasikivi att han måste komma till en överenskommelse; ”Armén kan inte slåss”. Där fick han fel förvisso. Men han visste hur dåligt förberedd finska armén var och ställde sig pessimistisk till chanserna att stå emot. Eller kanske snarare realistisk.

Denna gång tog Paasikivi med sig socialdemokraten Väinö Tanner till förhandlingsbordet. Kanske trodde finländarna att en vänsterman skulle kunna blidka Stalin och Molotov men tänkte kanske inte på att socialdemokraterna sågs som förrädare, ”mensjeviker”, emedan de på sovjetisk mark hyste de kommunister som flytt efter finska inbördeskriget 1918 och som nu i hemlighet stod redo att upprätta en marionettregering.

Förhandlingsrundan tog sig bisarra uttryck. Stalin upprepade kravet på bas i Hangö och försökte lösa den finländska oron för närheten till Helsingfors med att säga:

”Om ni är rädda för att ge oss baser på fastlandet, så kan vi gräva en kanal genom Hangö udd och då ligger vår bas inte mera på det finska fastlandet”.

De finska förhandlarna uppfattade det som ett dåligt skämt men det var så här Stalin resonerade. Han fortsatte:

”Det är ju en småsak. Se bara på Hitler. Han ansåg att den polska gränsen gick för nära Berlin och så sköt han den 300 kilometer österut”.

En självklarhet för stormakter men för Finland (och Polen förstås) en synnerligen allvarlig fråga. Tanner fick vid det här laget nog och var på väg att resa sig för att gå därifrån varpå Molotov utbrast:

”Är det er avsikt att få till stånd en konflikt?”

Då reste sig även Paasikivi och svarade:

”Vi önskar det inte, men ni tycks göra det”.

Tanner skrev ett brev till sin socialdemokratiske kollega P-A. Hansson i Sverige, för att vädja om militärt stöd. Han lär muntligen ha gett svar till kuriren Fagerholm att han personligen nog velat göra mer men hade att göra med ett ”fredsegoistiskt folk”.

I detta skede offentliggjorde Molotov de sovjetiska kraven i ett radiotal. Det föreföll inte finnas mer att förhandla om, men Paasikivi och Tanner reste en tredje gång till Moskva för att visa god vilja. Den tredje förhandlingsrundan gav inget nytt. Sovjet upprepade sina krav och finländarna avvisade dem och nya bisarra ordväxlingar tillkom. Den ryske forskaren Jurij Kilin vid Universitetet i Petrozavodsk menar att Stalins närvaro vid förhandlingarna med Finland bara var till för att vilseleda finländarna. Det förefaller inte alls otroligt med tanke på nedanstående diskussion.

”Varför säljer ni inte Hangö till oss? Då ligger militärbasen ju inte längre i Finland. Och vi betalar bra”, tyckte Stalin. Han var besatt av tanken på en bas och tog fram en kart och pekade på tre öar öster om Hangö: ”Behöver ni de här öarna?” Finländarna visste nog knappt hur de skulle fortsätta men Paasikivi försökte förklara att regeringen nog inte kunde acceptera detta heller då Helsingfors skulle stå under ett ständigt hot. ”Det blir inget av det hela”, utbrast Stalin och förhandlingarna var över. Det fanns inget mer att tillägga.

Tillbaka i Helsingfors hälsades Paasikivi och Tanner som hjältar och en stämning av tillförsikt spred sig snabbt. Utrikesminister Erkko sa att ”Ingenting kommer att hända. Det blir inte krig. Vi har våra fördrag”. Det betraktades allmänt som att Sovjet bluffat och att Finland synat den. Livet började återgå till det normala. Mannerheim sägs dock ha varit fortsatt orolig, varnade regeringen för att slå sig till ro och redovisade underrättelsetjänstens rapporter om sovjetiska truppförflyttningar vid gränsen men fick inget gehör. En demobilisering av 195 tusen man planerades istället. Mannerheim betraktades som pessimist, gammal och trött och kanske var han till och med ”rädd att slåss?”.

Mannerheim gav i samtal med president Kallio i princip besked om att han inte kunde ta ansvar för landets försvar och var beredd att avgå. Följande dag hade han tänkt lämna in en formell avskedsansökan men Sovjets aktioner kom före.

Krigsutbrottet

Den 26 november 1939 påstod Sovjet att Finland skjutit med artilleri över gränsen, det s.k. Mainila-intermezzot. Det var förstås en lögn och förevändning för den kommande attacken. Den 28 november sa Sovjet upp nonaggressionsavtalet med Finland från år 1932. Den 29 november avbröt de alla diplomatiska förbindelser med Finland och den 30 november föll första bomberna över Helsingfors. Vinterkriget hade brutit ut. Det innebar också att Mannerheim blev överbefälhavare.

Dagen före hade han varit beredd att avgå för att han inte ansåg sig kunna ta ansvar för det finska försvarets dåliga skick men nu anmälde han sig hos president Kallio och återtog sin avskedsansökan. Han bad också att få rapportera direkt till honom eftersom han förlorat förtroendet för regeringen. Sedan stängde han hemmet i Brunnsparken och for till St. Michel och upprättade sitt högkvarter. Utåt och inför det finländska folket utstrålade han lugn beslutsamhet. Hem till familjen i Sverige skrev han däremot att läget var ”nästintill hopplöst”.

I Terijoki inrättade Sovjet en marionettregering under ledning av den landsflyktige Otto Ville Kuusinen. De inrättade en egen militär som bestod av röda från 1918 och över finska städer släpptes flygblad med ett program som skulle locka till lojalitetsförflyttning åt deras håll. Finlands folk var dock mer enat än kanske någonsin och beredda till motstånd.

Avvärjningssegrar

Hur långt nu det var Mannerheims förtjänst är svårt att fastställa men som högsta befäl kunde han åtminstone ta åt sig stor del av äran av avvärjningssegrarna under december månad. Sovjet anföll karelska näset men också längre i norr. Norr om Ladoga i två kolonner samt mot Suomussalmi med mål att inta Uleåborg vid västkusten och därmed skära av hela Finland i två delar. Ännu längre norrut anföll de Salla för att nå Torneå och från Petsamo med samma mål.

På Suomussalmifronten vann de numerärt underlägsna finnarna en avgörande seger och slog tillbaka anfallarna till låsta positioner för resten av kriget. Mannerheim gratulerades av president Kallio som kallade segern för ”ett historiskt underverk” och ”en klart lysande stjärna i vår krigshistoria”. Sovjet lät sig förstås inte avskräckas utan samlade sig till ett frontalangrepp mot karelska näset i februari 1940 med en miljon man samt en enorm ansamling artilleri, pansar och flygstridskrafter. Finland skulle förblöda, vilket också skedde. Under krigets sista dagar förlorade finska armén runt 1000 man varje dag. Mannerheim insåg förstås det hopplösa i längden. Genom svensk förmedling söktes eldupphör och striderna upphörde den 13 mars 1940. Kriget hade troligen kostat även Sovjet mer än det smakade och förlusterna i stupade sved och nederlagen förödmjukande så det fanns en vilja även hos dessa att få ett slut på kriget. Det var endast finsk försvarsvilja och effektiv krigföring som möjliggjorde detta läge då Sovjet räknat i soldater och alla vapenslag annars var förkrossande överlägsna.

Det framgångsrika finska motståndet under första halvan av Vinterkriget var inget annat än ett mirakel mot en motståndare som var överlägsen motsvarande 3 mot 1 i manskap och 10 mot 1 i pansar och flygplan. Det var förstås en samlad insats av soldater och befäl men för just den här bedriften kan ingen ta ifrån Mannerheim hans del. ”Han var helt enkelt magnifik”, ska exempelvis den svenske försvarsattachén Curt Kempff ha sagt.

Den svenska hjälpen var inte heller obetydlig och underskattas ibland då man stirrar sig blind på att ”bara” 8000 frivilliga ryckte in i striderna från svensk sida. Det gjordes stora vapenleveranser och även mängder av annan materiel. 32 flygplan skickades samt ett fältsjukhus och ytterligare ett hundratal flygplan monterades av svensk industri för vidare befordran till Finland. En tredjedel av all svensk krigsmateriel skickades till Finland. Hade Sverige blivit angripet 1940 hade vi stått oss slätt. Molotov lär bittert ha sagt till ett svenskt statsråd i september 1940 att ”Finska kriget, det var ju ert krig”.

Men framför allt var det förstås den sega kampviljan hos de soldater som frös under Vinterkrigets svinkalla nätter. ”Mannerheimlinjen är den finske soldaten där han står i snön”, brukade Mannerheim säga. Den 17 januari kröp kvicksilvret på sina ställen ned till minus 50 grader. De sovjetiska soldaterna var emellertid ännu sämre beklädda av någon anledning och led ännu mer av kylan. Deras befäl hade också underskattat de finska soldaterna. Mot deras pansar kastades buntladdningar eller spritflaskor med sprängvätska som nu fick den berömda benämningen ”Molotov-cocktails”. Hälften av alla sovjetiska tanks oskadliggjordes på detta sätt, människa mot pansar. Finländska skidlöpare åkte runt ryska kolonner och högg ned träd som blockering av vägen och nedkämpade de inringade och panikslagna ryssarna för att sedan bege sig av till nästa avskurna kolonndel och göra om bedriften. Det kallades mottitaktik att splittra motståndarna i små enheter och bekämpa dem en och en. Flyende ryssar fick pulsa i snön medan finländarna tog sig fram snabbt på skidor och kunde genskjuta dem. Krigsbyten i form av vapen togs i mängder vilket gjorde att Finlands militärmakt hade fler vapen när kriget avslutats än när det startade.

Efter nyår kom signaler från Sovjet att de var redo att förhandla. Ett skäl för Stalin att vilja förhandla, förutom otillräckliga framgångar på fältet, var troligen att undvika att Storbritannien och Frankrike ryckte in på Finlands sida, vilket det fanns planer för.

Under tiden gick emellertid Röda Armén till nytt anfall med dubbelt så stora styrkor. Denna gång en frontalattack mot Karelska näset. Det finska försvaret höll men flyttades bakåt från främsta Mannerheimlinjen till mellanlinjen som höll i veckor. Befälen ville dra tillbaka till sista försvarslinjen men Mannerheim visste att hemliga förhandlingar pågick och ville hålla ställningarna tills dessa var avklarade. En förhandling avgörs ju till stor del av läget på fältet.

Stalin ville nog avsluta hellre än sina officerare. Det började bli pinsamt och såg inte bra ut inför ögonen på Tyskland som Sovjet anade (eller visste) att de skulle behöva göra upp med senare. Det här lilla kriget skulle sopas under mattan och glömmas för evigt. Sovjets världskrig började ju inte förrän 1941 som det sedan kom att heta i den sovjetiska minnespolitiska retoriken. Vinterkriget var bara ”det finska fälttåget”. Glömt för evigt blev det dock inte men faktum är att de sovjetiska kvinnor som blev änkor efter stupade under Vinterkriget inte fick änkepension förrän på 2000-talet.

Vinterkrigets slut – och fortlevnad i åminne

Finland hade inte samma reserver att stoppa in som Sovjet och såg att läget, trots framgångarna dittills, inte skulle hålla i längden. De var helt enkelt tvungna att skriva på ett avtal om eldupphör där de ryska krav som ställts före kriget genomdrevs. Det var inget riktigt fredsavtal men kallades sedan allmänt för mellanfreden. En fortsättning skulle ju komma vilket man förstås inte visste då.

Efter att avtalet om eldupphör skrivits under kom Sovjet med nya krav på Finland. Molotov krävde att Enso och alla fabriker och kraftverk i staden skulle tillfalla Sovjet. När finnarna påpekade att de själva dragit upp den nya gränsen tog Molotov en penna och ritade om gränsen så att industrianläggningarna hamnade på sovjetrysk sida.

Nästa krav var att Finland skulle ersätta all egendom som förts bort från eller förstörts i de områden som Sovjet nu erövrat, samt alla lok och vagnar som de ansåg hörde dit. De krävde också att få transportera trupper och vapen på järnväg genom södra Finland till sin erövrade bas i Hangö, sydväst om Helsingfors. De tvingade också fram ett nytt Ålandstraktat som utestängde Sverige från samverkan om ögruppen. De meddelade dessutom att de inte kunde acceptera ”fascisten Tanner” i regeringen. Han var som sagt socialdemokrat men ”mensjeviker” stod inte högt i kurs i Sovjet, så Tanner tvingades avgå.

Först efter att de ryska arkiven öppnats under 1990-talet kom det fram att Molotov rest till Tyskland i november 1940 för att få godkännande att ockupera hela Finland. Det skulle ske genom ett anfall utan krigsförklaring och en krigsplan låg klar. Tyskarna hade dock andra planer och lyckades förhala frågan tills de själva slog till mot Sovjet den 22 juni 1941. Då med Finland som vapenbröder. Olyckligt för Finland, med facit i hand, men Finlands sak var svår. Det är dock en helt annan historia.

Jag skulle inte tro att det i Ryssland idag hålls några större ceremonier men här i Helsingfors där jag för tillfället bor hedrades minnet av de stupade vid monumentet över den okände soldaten på Kaserntorget. Vinterkriget är fortfarande ett nederlag som betraktas som en vinst. Kanske bäst formulerat av nationalförfattaren Väinö Linna i krigsromanen ”Okänd Soldat” där Vanhala säger att:

"De socialistiska rådsrepublikerna vann men det lilla tappra Finland kom in som god tvåa".

Men den största vinsten var nog ändå att Finland för första gången sedan det uppslitande och söndrande inbördeskriget 1918 nu inför det yttre hotet stod i stort sett helt enat. Kanske har det aldrig varit mer enat än just då?

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012

Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik Meinander, 2017

Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016

Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell Blomster, 2015

Vinterkriget blev en grundbult i den finska identiteten, Tobias Pettersson, Hufvudstadsbladet 24/11-2019

FINLANDS PRESIDENTER – Del 5. Risto Heikki Ryti

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio.

Kallio efterträddes av Risto Heikki Ryti (1889-1956) som tillträdde 19 december 1940 och frånträdde 4 augusti 1944.

Risto Ryti tillhörde Framstegspartiet som var en liberal och republikansk avknoppning av Ungfinska partiet. Han blev riksdagsman 1919 och redan på 1920-talet ställde han upp till presidentval men fick se sig slagen. Strax innan han blev president satt han på statsministerposten och innan dess verkade han som chef för Finlands bank (jmf svenska Riksbanken).

Som statsminister tillträdde han efter Sovjetunionens angrepp hösten 1939 då regeringen ombildades till en bredare koalition där alla partier ingick utom nazistpartiet IKL. Han fick således den icke avundsvärda uppgiften att hantera en krigssituation och ett hot mot landets säkerhet och självständighet samt det tvivelaktiga nöjet att förhandla med Sovjets utrikesminister Molotov om fredsvillkor när den sovjetiska militära övermakten började göras tydlig i februari 1940. Till ett berömt replikskifte under dessa förhandlingar är Rytis invändning mot de sovjetiska landavträdelsekraven som också berörde delar som finska armén ännu behärskade. ”Vill ni att vi istället tar dessa områden redan innan vi förhandlar om dem”, ska Molotov ha replikerat. De tuffa förhandlingarna ledde till slut till ett fredsfördrag som Ryti fick fullmakt av president Kallio att skriva under den 13 mars 1940.

Själv betraktade Ryti fredsavtalet mer som en vapenvila vilket skulle visa sig året efter då Finland tog tillfället i akt att angripa Sovjetunionen i allians med Tyskland. Han agerade också med bestämdhet mot kommunisterna genom det i maj bildade Sällskapet för fred och vänskap med Sovjetunionen som börjat arrangera massdemonstrationer mot regeringens restriktiva östpolitik. I början av augusti 1940 förbjöds dessa och en stor del av kommunistledarna internerades.

Ryti hann inte sitta på statsministerposten i mer än ett drygt år då han fick ta över efter den hastigt insjuknade och avlidne Kyösti Kallio. Ryti och överbefälhavaren Mannerheim var de två främsta kandidaterna när Kallio tvingades avgå. Ryti valdes av ett elektorat (Finlands presidenter valdes ända fram till 1987 genom ett system med elektorer lite i stil med USA:s presidentvalssystem) den 19 december 1940 med stor majoritet eftersom högermannen och den gamle generalen i tsarens Ryssland Mannerheim trots allt förmodades ha en mer provocerande inverkan på relationerna med Sovjetunionen. I praktiken var det dessa båda herrar som hade hållit skutan Finland flytande redan långt före Kallios avgång så någon större förändring av den finländska utrikespolitiken innebar inte detta.

Ryti hade emellertid inga större sympatier för tyskarna. Han var anglofil och hade länge försökt förmå britterna eller svenskarna att hjälpa Finland men utan större framgång. Dessutom var britternas betydelse för stunden mindre än tidigare. Nu lockade förstås tanken på att göra gemensam sak med Tyskland då de i hemlighet skickade tydliga signaler till Finland om att deras egna pakt med Sovjetunionen snart kunde vara ett minne blott. Göring hade i klartext bett Finland att bedriva en försiktig östpolitik under vintermånaderna för att sedan kunna ”vara berett att konsekvent och utan tvekan gå i jämbredd med Tyskland”. Den olösta tvisten med Sovjet om Petsamo ingick i de hemliga förhandlingarna med tyskarna som på inga villkor ville att Finland skulle ge efter för de sovjetiska anspråken på att få 50 % av platserna i nickelbolagets ledning. Tyskland var mer än intresserat av den för krigsindustrin värdefulla metallen och hade uppmanat Mannerheim att inte ge efter. Ryti förespråkade först viss medgörlighet i frågan men fick ge sig för Mannerheims vilja när denne hotade med en avskedsansökan.

Frågan om Rytis och Mannerheims val av danspartner har debatterats livligt efter kriget. De hemliga förhandlingarna med Tyskland under vintern-våren 1940/41 var länge okända för de flesta och det gick att dölja att de skulle ha gjort ett aktivt val. Ända fram till 1960-talet rådde den officiella versionen som brukar kallas ”drivvedsteorin”, det vill säga att Finland inte hade något val utan var tvungna att gå med Tyskland mot Sovjetunionen. Rytis och Mannerheims hemliga spel fick till och med riksdagens ledamöter var ovetande om dessa när mobiliseringsordern utfärdades den 10 juni 1941. Många riksdagsledamöter invände mot ordern för att de var rädda att den skulle provocera Sovjet till ett angrepp. Ryti visste dock mycket väl vad som skulle hända knappa tre veckor senare men informerade bara om att ett krig mellan Tyskland och Sovjet ”kunde vara” att vänta och att mobiliseringsordern utfärdats i försvarssyfte.

Nu påbörjades alltså det s.k. ”fortsättningskriget” för Finlands del. Ett krig som Ryti senare också skulle få ta på sig en stor del av ansvaret för. Men vi kommer till det senare. För stormaktsspelet kanske mer betydelsefullt än karelska näset som det annars brukar handla om när man pratar om de finsk-sovjetiska bataljerna under 2vk var kanske det som hände i ishavstrakterna i norr. Tyskarna satte som sagt in divisioner i norra Finland och avancerade till Petsamo där de körde fast inför vintern 1941. Den finske generalmajoren Siilasvuo som ledde de finska styrkorna i norr tryckte på för att skära av den livsviktiga järnvägslinjen Murmanskbanan när han i november fick order om halt av Mannerheim, som inför tyskarna förklarade att det handlade om att byta ut ett krigstrött manskap. I själva verket var främsta skälet storpolitiskt då britterna hade klargjort för paret Ryti-Mannerheim att de skulle förklara krig med Finland om de fullföljde offensiven mot Murmanskbanan. Sovjet var ju nu en viktig allierad till Storbritannien till skillnad från 1939. Det var inga lätta dilemman Ryti ställdes inför under sin presidentperiod.

I februari 1943 kom ännu ett sådant. Då hade nämligen Tyskland kört rejält på pumpen i Stalingrad och förlorat en hel armé där. Tyskland hade också förlorat sina viktigaste ställningar i Nordafrika och såg i och med USA:s inträde i kriget allt mer ut att förlora kriget. Därmed skulle även Finland tillhöra förlorarna. Ryti höll krismöte med regeringens inre krets och Mannerheim den 3 februari där de diskuterade frågan hur Finland skulle slingra sig ur situationen utan att få ännu sämre fredsvillkor än efter vinterkriget. Detta skedde för övrigt nästan samtidigt som det var presidentval igen enligt den ordinarie ämbetsperiodens sexåriga rytm. Återigen var det endast Mannerheim som stod som tänkbar motkandidat till Ryti, som av en del ansågs ha mist initiativkraften. Mannerheim drog sig dock ur och Ryti valdes med klar majoritet från elektoratet. Ryti försökte framföra fredstrevare till Sovjetunionen via USA men utan att komma någon vart. Läget blev allt uppenbarare bekymmersamt och nu hölls möten såväl i regeringskretsar som i riksdagen och arméns högkvarter om vad som kunde och borde göras. Många ville avbryta samarbetet med Tyskland och söka separatfred med de allierade men kriget så att säga släpade sig vidare utan några större initiativ från endera sidan. I januari 1944 bröts den tyska belägringen av Leningrad vilket för Sovjet blev en islossning i gränsområdet till Finland medan det för finsk del var en katastrof eftersom det hade bundit stora sovjetiska resurser under nästan hela fortsättningskriget hittills. Nu kunde dessa sättas in mot Finland. Läget mörknade alltså än mer för den finska armén. Och för Ryti.

Han hade fått kritik för defaitism och för att vara för passiv men nu, i juni 1944, tog han ett snabbt beslut, pressad av Sovjetunionens krav på kapitulation å ena sidan och av Tysklands krav på fortsatt stridande vid dess sida. Både Ryti och Mannerheim var överens om att spela ett dubbelspel med de båda stormakterna. Först ge ett lugnande besked till Tyskland om fortsatt kamp, sedan försöka stabilisera det kritiska läget på fronten, och slutligen be Sovjetunionen om fredsförhandling.

Först gav Ryti i ett brev den 25 juni löftet till Hitler om fortsatt strid vilket fick tyskarna att ge assistans med uppgiften vilket också stabiliserade frontläget hyggligt. Det formulerades så att Ryti lovade att ingen av honom utsedd regering skulle inleda fredsförhandlingar med Sovjet. Sedan gick fredstrevaren iväg till Sovjetunionen. Dessa krävde alltså en ny regering att förhandla med och dess sammansättning diskuterades i all hemlighet den 28 juni. Enligt planen skulle Ryti avgå som president och ersättas av Mannerheim. Det bedömdes också vara den enda personlösning som skulle avvärja en högerextrem statskupp. Därefter skulle de ogiltigförklara avtalet om samarbete med Tyskland och tillsätta en ny regering som skulle slutföra fredsförhandlingarna med Sovjetunionen.

Det var så här Ryti tog farväl av sin politiska karriär den 4 augusti 1944. Carl Gustaf Emil Mannerheim fick ta över rodret. Ett roder han haft sin hand på tidvis under en lång och mödosam färd för Finland. I och med Rytis avgång kunde också Ryti-Ribbentropavtalet ogiltigförklaras. Efter förhandlingar om villkoren kunde eldupphör inledas 4 september 1944. Efter ett tufft och långt krig skulle nu Mannerheims Finland inleda en tuff och lång förhandling med Sovjetunionen. 

Rytis golgatavandring var dock inte över. Efter krigets slut ställdes han och sju andra politiker inför en krigsansvarighetsprocess. Denna process var ett krav från kommunisterna som nu såg en öppning att komma i maktställning, kanske till och med åstadkomma vad inbördeskriget misslyckades med. Ett antal riksdagsledamöter från Svenska folkpartiet och Agrarförbundet ställde sig också bakom men mest för att inte ge kommunisterna monopol på frågan. Den speciallag som krävdes godkändes av riksdagen ”med svidande hjärta, men kall beräkning” som det hette. Troligen var också detta en strategi som också gav Finland kontroll över processen. Samtidigt pågick ju segrarmakternas överläggningar om hur besegrade länders beslutsfattare skulle straffas för krigsutbrottet. Stalins pakt med Hitler och anfall på Finland 1939 var förstås glömt. Segrarna skriver historien och har makt över freden. I Sovjetunionen lever fortfarande uppfattningen att kriget började 1941.

Det har debatterats i efterhand om det ändå inte fanns viss saklig grund för rättegångarna. Ryti-Ribbentropavtalet som det kom att kallas var det som låg Ryti i fatet under krigsansvarighetsprocessen. Nödvändighet eller inte? Markku Jokisipilä säger i sin doktorsavhandling att det är en ”myt” att det skulle varit nödvändigt och får ett visst medhåll av Henrik Meinander. Han menar också att den finländska tesen om att ha drivit ett separatkrig 1941-44 (Fortsättningskriget) faller också om man granskar noga att Finland inledde förhandlingar med Tyskland om samarbete redan 1940. Det var också systematiskt till sin natur, menar Meinander (Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, s 273). Han påminner också om att krigsrättegångarna även handlade om att undanröja de politiker som skulle kunna tänkas stå i vägen för en försonlig (eller undfallande) östpolitik (Ibid).

Rättegången inleddes i februari 1946 och Ryti dömdes två veckor senare till åtta års fängelse vilket var ett på förhand bestämt straff. Utfallet var i stort sett förbestämt och några försvarstal var det i egentlig mening inte tänkt att avge. Exempelvis skulle annars Mannerheim dragits in i processen men det ingick i skådespelet att han skulle hållas utanför. Senare skärptes Rytis straff och blev till tio år. Ryti och de andra dömda fick utan dröjsmål krypa in i sina celler i Sörnäs fängelse i Helsingfors, ungefär 1 km från där jag nu sitter och skriver detta. De själva och en majoritet av befolkningen såg det som att de offrade sig och sin heder för nationen. När kommunisterna misslyckades i valet 1948 såg den nya regeringen en öppning att börja agera för de dömdas frigivning och i maj 1949 kunde Ryti åter stiga ut på Helsingfors gator som en fri man och fick några år som sådan innan sin död 1956.

Bild: Hans Wåhlberg. Risto Ryti har inte förärats någon staty utanför riksdagshuset som många andra före detta presidenter. Däremot finns en byst av honom i Björneborg gjord av Sofia Saari, samt den här repliken som finns i Hotell Katajanokka och skänkts av Björneborgs Lyceum. Hotellet var tidigare Skatuddens fängelse och jag vet inte varför den skänkts till hotellet.  Ryti satt förvisso i fängelse för krigsbrott men i Sörnäs fängelse såvitt jag vet. 

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander

Wikipedia, Risto Ryti

https://sv.wikipedia.org/wiki/Risto_Ryti

Artikel Hufvudstadsbladet 10/2-2017 Ryti lurade Hitler – dömdes för kriget

https://www.hbl.fi/artikel/hbl-serie-del-7-ryti-lurade-hitler-domdes-for-kriget/

Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, 2008

FINLANDS PRESIDENTER – Del 4. Kyösti Kallio

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud.

Svinhufvud efterträddes av Kyösti Kallio (1873-1940) som tillträdde 1 mars 1937 och avgick av hälsoskäl redan 27 november 1940 en knapp månad före sin död.

Bild: Hans Wåhlberg. Kyösti Kallio sitter stadigt i närheten av riksdagshuset i Helsingfors.

Kyösti Kallio (ursprungligen Gustaf Kalliokangas) var från början jordbrukare från Österbotten och deltog som representant för bondeståndet redan i ståndslantdagarna 1904/05 och 1905/06. Sedan enkammarsystemet införts, valdes han till representant för det nybildade Agrarpartiet, sedermera Centerpartiet. Kallio hade under lång tid varit en av de ledande parlamentarikerna för Agrarerna/Centern och låg bland annat bakom lagen som gav jordlösa torpare egen mark att bruka, vilket gav lagen namnet ”lex Kallio”. Han var riksdagens talman i flera omgångar, satt också i den så kallade självständighetssenaten under finska inbördeskriget 1918 och ingick därefter i sju olika regeringar, bland annat som fyrfaldig statsminister. Han var också den mest långvariga talmannen i finländsk historia.

Efter inbördeskriget, i maj 1918, höll han ett försoningstal till nationen i Nivala kyrka. Det har inte bevarats för eftervärlden men blivit bevingade ord i Finland ändå och markerade hans politiska försoningslinje:

”Vi måste skapa ett sådant Finland där det inte finns röda eller vita, endast finländare som älskar sitt fosterland. Ett land där det endast finns medborgare i republiken Finland och där alla upplever att de är fullvärdiga medlemmar av vårt samhälle och trivs här” (Citatet hämtat ur Hufvudstadsbladet 5/5-2018 ”Statsledningen hedrade minnet av inbördeskrigets offer – Niinistö och Sipilä höll tal”).

Hans huvuddeviser var försoning, kompromiss, saklighet och måttfullhet. Han insåg också att landet behövde reformer för att kunna enas efter inbördeskriget. Som jordbrukare låg landsbygdsbefolkningen honom varmt om hjärtat och hans Lex Kallio (en av de mest kända och betydelsefulla lagarna i Finland) blev frigörelsen för landets alla jordlösa torpare som nu fick förutsättningar att bruka sin egen jord.

Kyösti Kallio var stark motståndare till kommunismen och förespråkade kväsande av kommunismen med hjälp av lagstiftning. Kallios tredje regering (1929–1930) förberedde en kommunistfientlig lagstiftning samtidigt som Lapporörelsen bildades och växte sig stor. I början förhöll sig Kallio förstående till den, men fördömde deras våldsamma metoder och blev istället en av deras hatobjekt.

P E Svinhufvud efterträdde Kyösti Kallio som statsminister 1930. Kallio såg sig då tvungen att stiga åt sidan. Lapporörelsens radikala hade riktat ett ”erbjudande” till statsministern att bli ”Finlands ledare ”i fäderneslandets namn”, vilket i stort sett handlade om att bli landets diktator. Kallio tackade bestämt nej, vilket höll på att kosta honom livet då en skara radikala aktivister hotade att mörda honom den 8 juni 1930 vid tågstationen i Seinäjoki. Kallio lyckades tala sig ur situationen men regeringen Kallio avgick inom kort under tyngden från Lapporörelsens krav på en ny och mer ”fosterländsk” och antikommunistisk regering.

Den 1 mars 1937 blev det istället Kallio som efterträdde Svinhufvud som president då denne hade vägrat godkänna en regering med socialdemokratiskt deltagande. Kallio såg däremot värdet av en koalition med förutsättning att driva en försoningspolitik och därför såg han till att bilda det som blev känt som Rödmylleregeringen eller Rödmyllekoalitionen. Den kom att driva en politik i linje med Kallios filosofi. Det har sagts att han skulle varit en svag president men det var kanske mer en idé om att inte framhäva sig själv utan mer presidentskapets parlamentariska roll. Den finländska regeringsformen från 1919 gav emellertid presidenten långtgående möjligheter att påverka ministerlistorna.

De två stora partierna i regeringen, Centern och Socialdemokraterna, företrädde bönderna och arbetarna som lidit stort under många krisår under 1930-talet och regeringen så sig som byggare av en välfärdsstat enligt välkänd europeisk modell där statlig planhushållning blivit a la mode efter börskraschen 1929 och den djupa depression som följde. Det var ljusare ekonomiska tider igen i Finland men regeringen hann dock inte göra allt den föresatt sig. På kort tid genomförde den ändå en universitetslag, en folkpensionslag som dock inte hanns med att genomdriva i full skala före krigsutbrottet, samt modernisera fattigvården vilket ökade de statliga insatserna och minskade beroendet av filantropi. Regeringens tillkomst hade också en avsedd försoningspolitisk effekt att ena landet och som en markering för demokratin i ett finländskt samhällsklimat där fortfarande högerextrema krafter mer eller mindre tydligt drog åt diktatur. Det sistnämnda var också ett problem i förhållandet till Sovjetunionen som missnöjt pekade på de pro-tyska finländska fascisternas, IKL, närvaro i riksdagen. Regeringen gjorde vad den kunde för att istället tydligt odla en nordisk orientering, vilket ju förvisso inte hindrade Sovjet från att anfalla Finland i november 1939.

Därmed fick regeringen övergå till att försvara landet och ombildades. Tillträdde gjorde en bredare koalitionsregering ledd av Risto Ryti. President Kallio lyckades dock vid ett första krismöte övertala Mannerheim att bli överbefälhavare för armén. Finland hoppades på hjälp utifrån och inte minst från Sverige. President Kallio tillhörde de mest förhoppningsfulla och lär ha sjunkit ihop av förbittring av nyheten om svenska regeringens besked att den inte tänkte befästa Åland. Kallio beskyllde svenskarna för att ha varit svekfulla, trots att några garantier om assistans aldrig utfärdats. Han tillhörde också de som allra längst trodde och hoppades på fransk-brittisk hjälp till skillnad från koalitionsregeringens trojka Risto Ryti-Väinö Tanner-Juho Paasikivi som förhöll sig mer skeptisk till de fransk-brittiska utfästelserna. Det ansågs redan under hans levnadstid att utrikespolitik inte var Kallios starkaste kort. Det brukar anses att han genom sin mer orubbliga linje skulle ha orsakat att Vinterkriget bröt ut. Min personliga gissning är att det nog inte hade kunnat undvikas då Sovjetunionen nog velat ta den chans som Molotov-Ribbentroppakten försett det med. Kallios sviktande hälsa gjorde dock att han inte med full kraft kunde delta i förhandlingarna med Sovjetunionen som istället överlämnades framför allt åt Paasikivi att sköta.

Under Kallios tid som president utbröt som sagt vinterkriget och han fick det tvivelsamma nöjet att skriva under fredsavtalet med Sovjetunionen som kostade landet en stor del av Karelen. Det var emellertid genom en serie framgångsrika avvärjningsanfall som den finska armén lyckades hålla undan så pass länge som den gjorde vilket sannolikt åtminstone påverkade den sovjetiska förhandlingsviljan även om den kanske fick mest näring av de fransk-brittiska interventionsplanerna. Mest ryktbar blev avvärjningssegern vid Suomussalmi i januari 1940 som gav president Kallio anledning att rikta de bevingade orden till överbefälhavare Mannerheim: ”Det som här skett, skall förbli en klart lysande stjärna i vår krigshistoria”.

Under hösten 1940 var däremot Kyösti Kallios stjärna på väg att för alltid slockna. Han drabbades då av ett slaganfall och var tvungen att avgå i förtid den 27 november 1940. Mitt under avskedsceremonin på Helsingfors järnvägsstation drabbades han av ett nytt slaganfall och fick hjälpas av överbefälhavaren Mannerheim in i en järnvägsvagn där han avled 19 december 1940.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander

Biografiskt lexikon för Finland, Kyösti Kallio

http://www.blf.fi/artikel.php?id=629

Wikipedia, Kyösti Kallio

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ky%C3%B6sti_Kallio

Artikel Hufvudstadsbladet 5/5-2018 ”Statsledningen hedrade minnet av inbördeskrigets offer – Niinistö och Sipilä höll tal”)

https://www.hbl.fi/artikel/statsledningen-hedrade-minnet-av-inbordeskrigets-offer-niinisto-och-sipila-holl-tal/

FINLANDS PRESIDENTER – Del 3. Pehr Evind Svinhufvud

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander.

Relander efterträddes av Pehr Evind Svinhufvud (1861-1944) som tillträdde 1 mars 1931 och frånträdde 1 mars 1937.

När man går igenom historiken kring Pehr Evind Svinhufvud framstår det klart att han stod i centrum av den finländska politiken genom hela sin politiska karriär som påbörjades långt innan den självständighetsförklaring 1917 som också han själv var pappan till.

Förutom att vara president hann han under sin långa karriär bland annat med att vara talman för lantdagen/riksdagen, ordförande för senaten/regeringen, riksföreståndare och statsminister. Han kom att stå bakom en hel rad olika beslut som skulle få avgörande för Finlands utveckling. Åtminstone ett av dem blev avgörande för avvärjande av en kupp med målet att införa diktatur. Trots detta var han en hårsmån ifrån att under senare delen av sitt liv ta ett beslut som hade kunnat innebära motsatsen.

Hur som helst måste berättelsen om denne stockkonservative men kraftfulla ledare bli lång och sträcka sig över mycket mer än hans period som president.

Allt ljus på mig? Det syns ju på bilden vem som är centralfigur. Svinhufvud var också en centralfigur i finländsk politik i flera decennier. Fotografen är för mig okänd men bilden är tagen på Linnagården i Takahuhti i utkanten av Tammerfors och finns i familjen Linnas ägo. Bör vara taget mellan 1932-36 då Svinhufvud var president. Farbrorn som står upp längst till höger i bild är Framstegspartiets Kustaa Eemil Linna, jordbruksminister i regeringen som också råkar vara min sambos farfar och då ägare av gården. Sittande längst till höger är statsminister T.M. Kivimäki som sedan fick sitta i fängelse som krigsförbrytare eftersom han var ambassadör i Berlin under 2vk.   

Självständighetskämpen

Han kom att personifiera laglighetslinjen som motarbetade förryskningen i början av 1900-talet genom att hänvisa till gällande grundlag och vägra verkställa påbud från S:t Petersburg som enligt den tolkningen var olagliga. Han var en av de första medlemmarna av den finländska självständighetsrörelsen Kagalen och kom att utgöra en galjonsfigur för självständighetskampen.

När Finland fått enkammarriksdag 1907 utsågs Svinhufvud till talman. Som sådan höll han för ryssarna provocerande invigningstal där han ständigt betonade att kejsaren avgjorde Finlands ärenden på lagstridigt sätt. Vilket i sin tur ledde till att kejsaren upplöste lantdagen varje gång han höll sina trotsiga invigningsanföranden. Totalt upplöstes den sex gånger under perioden 1907-1916. Till slut bad Svinhufvud partierna att sluta omvälja honom som talman eftersom det bara ledde till att riksdagsarbetet stod stilla. Han efterträddes för övrigt som talman av blivande presidenten Ståhlberg (se Ståhlbergs biografi).

Världskrigets utbrott 1914 gjorde att det ryska greppet kring Finland hårdnade ytterligare och den finländska autonomin var i stort sett utraderad i praktiken. De som i Finland under kriget motsatte sig den ryska maktfullkomliga krigspolitiken arresterades och förvisades. Bland andra Svinhufvud som deporterades till Sibirien där han levde i en form av ortsarrest ända till februarirevolutionen 1917. När kejsaren Nikolaj II hade abdikerat marscherade Svinhufvud raka vägen till den lokala polisen, meddelade att den som fängslat honom förlorat sina maktbefogenheter, och satte sig på ett tåg hem till Finland.

Den 15 november 1917 röstade lantdagen för att den högsta statsmakten i Finland skulle fråntas kejserliga Ryssland, som ju inte längre existerade, och tillfalla finländska lantdagen. På ett sätt en självständighetsförklaring i sig men den nya borgerliga senaten (en form av regering) som tillträdde 27 november och leddes av Svinhufvud ville avge en särskild självständighetsdeklaration. De ville dock inte vända sig till den nya bolsjevikregeringen som tillsatts efter oktoberrevolutionen eftersom detta kunde tolkats som att Finland fortfarande erkände att den högsta makten fanns i Ryssland. Därför föreslog Svinhufvud en självständighetsdeklaration som den 6 december godkändes av lantdagen med rösterna 100-88. Socialdemokraternas ville emellertid skicka en finsk-rysk delegation till Ryssland för att i samråd med de nya styrande där bestämma hur självständigheten skulle genomföras.

Omvärlden erkände inte Finlands självständighet genast, och framför allt Tyskland ville först se hur de nya makthavarna i Ryssland reagerade och få deras erkännande. Därför reste Svinhufvud till Petrograd för att få Lenins erkännande, vilket han fick några timmar före tolvslaget den 31 december 1917.

Denna nyvunna självständighet fick Finland inte riktigt tid och ro att fira då arbetarklassen befann sig i upprorstillstånd och de röda garden som växte sig allt starkare blev alltmer självsvåldiga i sin framfart. Revolutionsryktet dallrade i luften och framtiden för det nybildade Finland såg onekligen komplicerad ut. I synnerhet som det saknade en riktig armé och försvarsmakt och fortfarande hyste tiotusentals ryska soldater och matroser på sitt territorium.

Svinhufvuds senat lämnade därför den 9 januari 1918 ett förslag om att bilda en stark ordningsmakt för hela landet. De skyddskårer som bildats under tidigare polisstrejker tänktes utgöra grunden för denna nya ordningsmakt och militärmakt. Socialdemokraterna motsatte sig förslaget och anklagade borgarna för att legalisera ”slaktargardena” men lantdagen antog Svinhufvuds förslag. Senaten såg till att snabbt verkställa förslaget för att förekomma ett motdrag från rödgardisterna innan mobilisering kunnat genomföras. En försvarskommitté bildades och general Carl Gustaf Mannerheim utnämndes den 15 januari till ordförande med uppgift att ställa upp ordningsstyrkor i landet. Rykten om röd revolution fick kommittén att den 19 januari flytta sitt säte från Helsingfors till Vasa. Mannerheim omorganiserade kommittén till en arméstab och gav den 21 januari skyddskårsdistrikten order om att snabbt ställa upp stridsberedda enheter.

Det röda upproret bröt ut den 27 januari 1918 och de kunde snabbt ta kontroll över Helsingfors och större delen av södra Finland. En av rödgardisternas uppgifter var att arrestera Senatens ledamöter med Svinhufvud i spetsen. De lyckades dock alla undkomma. Svinhufvud tog sig med en isbrytare till Tallinn, for därifrån vidare till Tyskland och återvände via Sverige till Vasa som var det vita Finlands huvudstad. Där fungerade han som politisk ledare för den vita regeringen medan Mannerheim var överbefälhavare för den vita armén.

Efter inbördeskriget

Efter inbördeskriget utsågs Svinhufvud till riksföreståndare och arbetade målmedvetet för att Finland skulle bli monarki med den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen som kung.

För att befästa den tyska alliansen menade också monarkins förespråkare att det vore lämpligt med en tysk monark som statschef. Svinhufvud blev den 18 maj 1918 vald till temporär sådan, med titel Riksföreståndare, och ny ordförande i regeringen/senaten blev Juho Kusti Paasikivi som gick in för att skapa en konstitutionell monarki. Motståndare till monarki och den tyskorienterade politiken var främst liberaler i ungfinska partiet och flera av agrarförbundets lantdagsmän. Den 14 juli röstade dock lantdagen för en monarkistisk konstitution men utan att nå den majoritet som krävdes för grundlagsändring. Istället tillgrep senaten en paragraf ur 1772 års svenska regeringsform som fastslog att en ny regent skulle väljas om kungahuset utslocknat på svärdssidan. I början av augusti fick senaten med knapp majoritet den fullmakt som krävdes för att genomföra ett kungaval. Ett val som den 9 oktober 1918 föll på kejsar Wilhelm II:s svåger prins Friedrich Karl av Hessen. Ett val som mottogs med varierande entusiasm bland lantdagsmännen. En del menade att monarki införts i brott mot lagar och konstitutionen.

I slutet av oktober kollapsade de tyska styrkorna vid fronten och den 9 november abdikerade tyska kejsaren. Två dagar senare accepterade ententemakterna en tysk anhållan om vapenstillestånd. Svinhufvud önskade genast avgå och föreslog att Mannerheim skulle väljas till riksföreståndare. Den 17 november sände Mannerheim från London ett telegram i vilket han uppmanade senaten att avstå från att låta prinsen av Hessen att bestiga tronen, bryta banden med Tyskland och ge plats åt en västsinnad koalitionsregering. Detta godtogs bland de styrande i Finland och lantdagen valde formellt Mannerheim till riksföreståndare den 12 december 1918.

Innan dess hann ändå Svinhufvud den 7 december 1918 med att utfärda en amnesti som innebar att alla röda fångar som inte gjort sig skyldiga till mord eller andra brott skulle friges. Dvs. i praktiken alla som dömts till lägre fängelsestraff än sex år. Men i förordningen om amnestin infogades också en paragraf som i praktiken också friade alla som deltagit i olagliga dödsskjutningar från den vita sidan. Paragrafen (femte par.) lyder:

”De personer, vilka i syfte att undertrycka det mot landets lagliga ordning igångsatta upproret eller hindra dess utbredande eller återställa ordningen förövat handlingar, som innefatta ett överskridande av vad för sagda syftemåls vinnande varit nödigt, skola för sådana handlingar icke underkastas åtal eller straff” (I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009, s 51).

Man gav alltså amnesti åt både röda och vita, men i det förstnämnda fallet till de som inte gjort sig skyldiga till mord medan för de sistnämnda handlade om de som hade gjort sig skyldiga till mord, konstaterar Roselius (I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009, s 51). Denna paragraf skulle konstant komma att användas av rättsliga myndigheter för att fria de personer bland de vita styrkorna som under och efter inbördeskriget gjort sig skyldiga till krigsbrott och mord på såväl rödgardister som civila som godtyckligt betraktades som misshagliga eller misstänkta för samarbete med de röda. Det handlade om tiotusentals avrättningar som skett under kriget men framför allt strax efter då fångar samlades ihop i usla läger och godtyckliga dödsdomar delades ut, antingen av individer på plats och ställe eller av hastigt sammansatta domstolar. Svinhufvuds paragraf ses som största hindret för de mördade rödas anhöriga att driva fall rättsligt och få till stånd fällande domar av de skyldiga.

Fotograf okänd. Fotot tillhör familjen Linna. Svinhufvud anländer till Linnagården för det möte som hölls på bilden ovan. På Linnagården hölls flera politiska möten under 1930-talet och detta tycks ha varit viktigt, med soldatgossar i givakt.

Konservativ motståndare till socialisterna och de högerextremas favorit

Samtidigt som Svinhufvud var en galjonsfigur för Finlands självständighetskamp så var han också en stark motståndare till Socialdemokraterna och socialism. Något tvivel om att denne annars komplext sammansatta figur politiskt befann sig långt till höger. Extremhögern gjorde också under åren flera framstötar för att få Svinhufvud som officiell ledare för sina egna organisationer eller som diktator för Finland. Det blev också den starka nationalistiska högerpopulismens framfart runt 1930 som skapade den politiska miljö inom vilken Svinhufvud valdes till president.

Finlands skyddsförbund (Suomen Suojelusliitto) bildades 1921 och betecknade sig som ”en skyddskår utan vapen”. De blev kända i januari 1923 då de publicerade ett upprop i tidningarna, med bland andra Mannerheim och Svinhufvud som undertecknare, i protest mot Socialdemokraternas förslag att släppa de internerade kommunisterna fria och utvidga de redan frigivnas rättigheter. Förbundet fungerade under 1920-talet mest som en distributör av antikommunistiskt material till pressen men blev mer aktivistiskt i samarbete med Lapporörelsen när den kom igång 1929. Denna massrörelse med rötter i bondesamhället Lappo i Österbotten satte ett starkt avtryck på Finlands politik kring 1930 och så gott som alla inblandade politiker var tvungna att på något sätt förhålla sig till den, så också Svinhufvud som även tillhörde rörelsen favoritpolitiker.

Lapporörelsen och andra högerextrema ville förbjuda socialismen och många av dem dessutom införa en nationalistisk högerdiktatur. Framför allt ville de ”rensa landet från kommunister”. Den 7 juli 1930 genomfördes bondetåget till Helsingfors. 12 tusen Lappoanhängare som med tåg och bilar tagit sig till huvudstaden från olika håll i landet ställde sig bakom sin ledare Vihtori Kosolas krav på regeringens avgång och att kommunistlagar som stryper partiets verksamhetsmöjligheter skulle stiftas. Det hör till saken att marschen finansierades av Försvarsmakten, skyddskårsorganisationen och arbetsgivarnas strejkbrytarnätverk vilket visar den tyngd rörelsen kunde lägga bakom sina krav även om deras egentliga medlemsantal inte motsvarade någon som helst majoritet av befolkningen. En av Lappo-ledarna, Vihtori Herttua, uppvaktade den nytillträdda statsministern Svinhufvud med rörelsens kravdeklaration. Om inte kraven tillgodosågs var marschledarna redo för våldsamma metoder, bland andra överstelöjtnanten Susitaival som hade sin uniform till hands och granater i fickorna. Lapporörelsen hade också Mannerheim högt upp på sin önskelista över framtida diktatorer och Svinhufvuds första åtgärd var att återföra denne till landet och inrätta honom som chef för Försvarsrådet och därmed i praktiken överbefälhavare i händelse av krig. Både Svinhufvud och Mannerheim fanns på plats och tog emot vid Senatstorget när Lappo-marschen nådde dit. Troligen ville statsmakterna visa tillräcklig lyhördhet för Lapporörelsens krav men också kontrollera skeendet genom att sälla sig till marschdeltagarna och ge bondetåget karaktären mer av en manifestation för fosterlandskärlek. Det var en balansgång för att undvika statskupp och diktatur.

De s.k. kommunistlagarna som infördes innebar hur som helst att medborgerliga rättigheter inskränktes, bland annat förbjöds kommunister att ställa upp i val och deras tidningar drogs in. Lapporörelsen nöjde sig med detta denna gång men de mer extrema inom rörelsen var besvikna och ville gå hela vägen ut och genomföra en statskupp.

I Lappomännens nya kampanj krävde man att också socialdemokraterna borde förbjudas och att även deras tidningar skulle dras in. För att ge eftertryck åt kravet avbröt man i februari 1932 en socialdemokratisk partifest i Mäntsälä och intog Folkets hus där mötet hölls.

Tusentals aktivister drog till Mäntsälä för att förena sig med ockupanterna och hotade att marschera till Helsingfors för att avsätta regeringen. I några dagar ligger hela landet i spänning men kuppmakarna behärskar aldrig mer än själva Mäntsälä. Lappomännen hoppades på stöd av Svinhufvud, som nu hade hunnit bli president, men misstog sig grovt. Det blev istället just han som tog död på hela företaget, som förvisso var synnerligen illa planerat och utfört och ändå var dödsdömt. Men president Svinhufvuds radiotal, i vilket han uppmanade männen att återvända till sina hem, har blivit en viktig händelse i finländska historieböcker och tog udden ur även de mest fanatiska upprorsmakarna i Mäntsälä. Dessutom förbjöds Lapporörelsen efter detta. Aktivisterna gick förvisso istället in för parlamentariskt arbete i det nybildade fascistpartiet Isänmaallinen kansanliike IKL (Fosterländska folkrörelsen).

Svinhufvuds sista presidentår präglas av hans motstånd mot Socialdemokraterna som tillsammans med Agrarerna (Centern) kommit överens om ett gemensamt regeringsprogram. Svinhufvud meddelar SDP:s ledare Väinö Tanner att han aldrig kommer att tillsätta en regering med socialdemokratisk medverkan. I presidentvalet 1937 segrar dock Centermannen Kyösti Kallio och utser Finlands första rödmylleregering, med en bas som bygger på socialdemokrater och agrarer. Svinhufvud verkade ha gjort sitt i finländsk politik.

Fotograf okänd men i familjen Linnas ägo. - Tack för mig, kanske Svinhufvud säger? Här lämnar han mötet vid Linnagården som nämnts i ovanstående bilder. Snart skulle han lämna politiken men riktigt slut som artist var han inte vilket framgår av texten nedan.

Andra världskrigets möjligheter till come-back

Svinhufvuds namn dök dock upp i de högerextremas planer på statskupp som låg i luften under andra världskriget. Den kanske mest allvarlig drevs av en grupp fascister som samlats kring Erkki Räikkönen. Räikkönen var en högerextrem nationalist och journalist och författare som bland annat skrivit ett antal verk om just Svinhufvud som han var personligen bekant med. Det var också Räikkönen som introducerade Svinhufvuds populära smeknamn Ukko-Pekka, som för övrigt också blev smeknamn för en finsk gevärstyp under kriget. I Räikkönens plan ingick att installera Svinhufvud som statschef för att ”slå en bro” mellan den konservativa högern och nationalsocialisterna (Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, s 136). De lanserade också Svinhufvud som ny president efter den i november 1940 av hälsoskäl avgående Kyösti Kallio. Det blev dock frimuraren Risto Ryti som då valdes till ny president till de högerradikalas stora förtret. Räikkönen grundade också en ”tyskvänlig kommitté” för att bearbeta tyskarna men viktigast blev i slutet av kriget att bearbeta den inhemska opinionen att vilja fortsätta slåss tillsammans med det Tyskland som retirerade på alla fronter. Detta var ett bekymmer de delade med Svinhufvud.

Strax före midsommar 1943 kallade P.E. Svinhufvud samman ett möte för att diskutera hur den finska opinionen och ledningen kunde övertygas om att fortsatt samarbete med Tyskland var ”Finlands enda chans att överleva” (Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, s 216). En viktig publikation i sammanhanget, och som tyskarna satte stor vikt vid för att motarbeta en finsk separatfred med Sovjet, blev Svinhufvuds ”Testamentti kansalleni” innehållande tal av Svinhufvud. Den förbjöds att tryckas i Finland men ska ha tryckts i Tyskland i 15 tusen ex och transporterats till Uleåborg på ett tyskt örlogsfartyg. Det nådde dock aldrig allmänheten men exemplar i tysk översättning lär ha återfunnits bland papper i Himmlers stab (Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, s 218).

Däremot hade de tyska förbindelsemännen med Finland inget större förtroende för de finska nationalsocialisterna som dessutom var hopplöst splittrade och oeniga sinsemellan samt saknade stark ledargestalt, åtminstone sedan Svinhufvud avlidit i februari 1944. För Finlands framtid kanske den rad tursamma faktorer som sammanföll.

Foto: Hans Wåhlberg. Svinhufvud vakar över riksdagshuset än.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander

I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009

Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991

FINLANDS PRESIDENTER - Del 2. Lauri Kristian Relander

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg.

Ståhlberg efterträddes av Lauri Kristian Relander (1883-1942) som tillträdde 1 mars 1925 och frånträdde 1 mars 1931.

Relander tillhörde Agrarförbundet som var föregångare till Centerpartiet. Han fortsatte i stort sett på Ståhlbergs försoningslinje och hade en vilja att utjämna klyftorna i samhället och medla mellan den segrande sidan i inbördeskriget och arbetarrörelsen samt även i den parallella språkstriden mellan svenskspråkiga och finskspråkiga. Själv härstammade han från Kronoborg i den del av Karelen som skulle komma att bli ryskt 1944.

Som person beskrivs han ofta som ”färglös” och det framstår tydligt av att han inte framkallat några större bokfloder i jämförelse med de övriga presidentkollegor jag har eller kommer att behandla i den här serien inlägg. Valet (presidentvalet 1925 och ändra fram till 1987 avgjordes av elektorer och inte direkta val) av Relander betraktades också av samtiden som överraskande, men hade att göra med att flera starka tänkbara kandidater avböjde kandidatur och att Relanders jordbrukarvänliga politiska hållning inte bara tilltalade Agrarförbundet utan också högerpartiet Samlingspartiet. Relander beskrivs mestadels som svag och utan egen linje. Lite motsägelsefullt är det då man beaktar hans frispråkighet i många frågor som kunde reta upp såväl politiska motståndare som partikamrater. I vissa situationer visade han dock svaghet och en överkänslighet för rykten och kritik. Utmärkande för honom var också hans stora reslust som gav honom smeknamnet ”Reslander” (fi/Reisu-Lassi). Men genom dessa utrikesresor upprättade han förbindelser med omvärlden vilket inte var betydelselöst för den unga nationen Finland.

Han fick också en svår uppgift då arbetarrörelsens fackföreningar under 1920-talet genomförde mängder av strejker som motarbetades av industriledare och storbönder som anlitade organiserade strejkbrytare. Bitterheten inom samhället var stort efter inbördeskriget och motsättningarna tidvis våldsamma. Socialister som flytt till Ryssland efter inbördeskriget hade bildat ett kommunistparti i exil och utövade visst inflytande på fackföreningarna och vänsterns politik och de antikommunistiska krafterna organiserade sig från sin sida i mer eller mindre högerextrema och nationalistiska organisationer, varav tidigare nämnda Lapporörelsen blev den mest inflytelserika under slutet av Relanders presidentskap.

Det var kanske också just hanteringen av denna Lapporörelse som kom att bli Relanders mest betydelsefulla och i vart fall mest kända insatser som president. Hans alltför stora förståelse för Lapporörelsens verksamhet gjorde att han inte blev aktuell för omval 1931. Till en början gav Relander till och med öppet stöd för rörelsens antikommunism. Hans tolerans kom i konflikt med framför allt partikamratens Kyösti Kallio mer kritiska hållning vilket blev avgörande för att Relander av sitt parti avfördes som tänkbar kandidat för omval till förmån för Kallio.

Lapporörelsen var emellertid svår att komma åt effektivt då den var löst sammansatt, ungefär så som moderna terroriströrelser medvetet opererar. Men avseende Lapporörelsen handlade det kanske mindre om en medveten strategi utan mer ett utfall av bristande disciplin och organisationsförmåga på flera händer. Men likväl en folklig rörelse med stöd av element ur eliten som utövade en mildare form av inbördeskrigets vita terror, hyste en misstro till demokratin och ”partikäbblet”, och som fick stort manöverutrymme av passiva polismyndigheter och en handfallen statsmakt.

Henrik Meinander beskriver dilemmat för landets styrande agrarer, president Relander och statsminister Kallio: ”Man kunde inte vända sig mot rörelsen, eftersom dess mest synliga element var rekryterade bland bönderna, agrarförbundets väljarkår” ((Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, s 75).

Lapporörelsen, ska sägas, var inte helt centralstyrd utan kunde dra med sig olika högerextrema element i enskilda aktioner och de lokala aktivisterna genomförde ofta egna aktioner utan sanktion från ledningen. Kopplingen till skyddskårerna var inte officiell men tydlig om än löst sammanfogad. Ledaren för skyddskårerna Lauri Malmberg klargjorde dock under våren 1930 för president Relander att han inte kunde räkna med att kåren skulle vara lojal om en vänsterbetonad regering bildades.

President Relander genomdrev under detta tryck under sommaren 1930 ett publiceringsförbud för den kommunistiska pressen. Detta var lagstridigt vilket visade magnituden av den press Lapporörelsen utövade. Den ville dessutom ha mer och det var nu, den 7 juli 1930, de genomförde den stora bondemarschen till huvudstaden för att kräva en ny och mer ”fosterländsk” regering. Det hör till saken att marschen finansierades av Försvarsmakten, skyddskårsorganisationen och arbetsgivarnas strejkbrytarnätverk vilket visar den tyngd rörelsen kunde lägga bakom sina krav även om deras egentliga medlemsantal inte motsvarade någon som helst majoritet av befolkningen. Hotet om statskupp låg mer eller mindre uttalat i leden bland marschdeltagarna. Regeringen lät också dessförinnan meddela att de varit tvungna att genomföra den nya kommunistpresslagen ”för att stabilisera det kaotiska läget”, för att citera Henrik Meinander (Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, s 78).

När Lapporörelsens marsch nått Senatstorget mötte bland andra president Relander upp. Där höll han ett tal där han kungjorde sin (troskyldiga) övertygelse att Lapporörelsen inte vill införa diktatur utan ”håller fast vid en demokratisk samhällsordning” och sin förhoppning om att rörelsen, ”liksom en skärseld”, ska ”rena, väcka och samla medborgarna till förtroligt och uppbyggligt inre och yttre samarbete för att skapa en stor nation” (Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016, s 161-162).

Marschen fick alltså inte den effekt som de mest radikala hade önskat men däremot framkallade Lapporörelsens tryck regeringens avgång. Relander påskyndade processen redan innan Lappomarschen med att kalla till en urtima riksdag (extra krismöte enligt äldre politiskt uttryck) och en ny högerdominerad regering kom att bildas under ledning av högermannen Svinhufvud. Statsledningen gick med på mer eller mindre alla Lapporörelsens krav. Kommunistlagarna infördes vilket bland annat ledde till att kommunisterna fick lämna sina platser i riksdagen. Demokratin var satt under press även om en ren statskupp avvärjts.

Det blev också början till slutet för Relanders politiska karriär. Relander kom aldrig tillbaka till politiken efter att han avgått som president 1931. Istället blev han ordförande för ett försäkringsbolag och höll sig kvar på den posten fram till sin död i en hjärtinfarkt 1942.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander

Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016

Biografiskt lexikon för Finland: http://www.blf.fi/artikel.php?id=628

FINLANDS PRESIDENTER - del 1. Kaarlo Juho Ståhlberg

När Finland utropade sin självständighet 6 december 1917 var tanken att landet skulle bli en republik. Flera borgerliga politiker förordade dock monarki och utvecklingen som skulle komma, med inbördeskrig mellan vita och röda som med tyskt bistånd blev slagna, gjorde att de fick igenom sin vilja. Socialdemokraterna som lett det röda upproret 1918 var slagna i spillror och sattes utanför omröstningen så de 63 lantdagsledamöter som var närvarande av de ordinarie 200 kunde få igenom att en tysk prins, Fredrik Karl av Hessen, skulle väljas som regent. Det tyska inflytandet i den unga staten Finlands ärenden, i synnerhet de försvars- och utrikespolitiska, skulle därmed också ha blivit betydande. Planen gick i kras när Tyskland förlorade världskriget i slutet av 1918 och statsskicket blev istället republik. Karl av Hessen hann aldrig tillträda och tackade definitivt nej till utnämningen i december 1918.

Under den korta tid som tänkt monarki var först Pehr Evind Svinhufvud riksföreståndare mellan 27 maj 1918 till 12 december samma år. Han efterträddes av Carl Gustaf Emil Mannerheim som innehade ämbetet fram till 26 juli 1919 då ha avgick till förmån för landets första president.

Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därtill kommer att presidentmakten från början var väldigt stark i den unga republiken. Den sittande presidenten gavs inte bara stora befogenheter utan åtnjöt också stor prestige. När det inte blev den monarki som var tänkt till en början fick det istället bli en republik med en president som, med Henrik Meinanders ord, blev till en "kung utan krona". Meinander utvecklar det hela i sin essäbok "Den nödvändiga grannen":

"Presidentämbetet i Finland har alltid förknippats med stor prestige. I sak har denna politiska aura berott på att 1919 års regeringsform, som var i kraft ända till våren 2000, gav presidenten stora maktbefogenheter [...] I brist på eget kungahus och en glamorös överklasskultur har finländarna ivrigt upphöjt sina demokratiskt valda presidenter till monarkliknande galjonsfigurer för sin unga republik [...] Finlands dramatiska 1900-talshistoria bidrog dessutom flera gånger till att presidenten tvingades använda all den makt han hade enligt regeringsformen. Det gällde att läka såren efter det tragiska inbördeskriget, att styra Finland genom vinter- och fortsättningskriget med den nationella suveräniteten i behåll, att svälja gammalt groll och knyta fungerande relationer med den östra stormakten, att stävja diverse djupa inrikespolitiska motsättningar i syfte att bygga upp det finländska välfärdssamhället, och slutligen under 1990-talet, att hastigt avveckla de säkerhetspolitiska förpliktelserna österut och ro i hamn Finlands medlemskap i Europeiska unionen" (Den nödvändiga grannen, Henrik Meinander, s 210).

Därför kommer jag nu inleda en serie inlägg om dessa presidenter, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget. Det är också fram till och med Koivistos mandatperiod som de avgörande brytningsskeden inträffar som Meinander sammanfattar ovan.

Men vi börjar från början förstås.

Första president blev Kaarlo Juho Ståhlberg (1865-1952) som tillträdde 26 juli 1919 och frånträdde 1 mars 1925.

Kaarlo Juho Ståhlberg föddes i ett fattigt hem i Suomussalmi. Fadern dog när Kaarlo var bara åtta år. Men i skolan blev han klassens ljus, skickades till Uleåborgs finska lyceum och tog sig vidare till högre studier av juridik.

Ståhlberg var en av förgrundsfigurerna bakom det självständiga Finlands skapelse. Han tillhörde Ungfinska partiet och satt i senaten (en form av regering i det ryska generalguvernementet) 1905-1907. År 1913 blev han talman för lantdagen efter högermannen Svinhufvud som med sin trotsiga stil drog på sig kejsarens missnöje och orsakade ständiga nyval. Socialliberalen Ståhlberg hade bättre förmåga att dämpa konflikter och jämka mellan höger och vänster. Under tiden verkade han i Helsingfors som professor i förvaltningsrätt ända fram till 1918.

År 1919 fick Finland en ny grundlag och en ny regeringsform, som hade utformats till stor del av just Ståhlberg Den brukade därför ofta kallas just Ståhlbergs regeringsform. I presidentvalet vann Framstegspartiets K. J. Ståhlberg mot motkandidaten Mannerheim med rösterna 143 mot 50. Det ska tilläggas att valet gjordes av riksdagen och inte genom folkval. Men valet föreföll ju naturligt då den nya regeringsformen skulle tillämpas i praktiken.

Egen bild. K.J. Ståhlberg, mannen som aldrig hade fel (!?)

Den stora debatten efter inbördeskriget 1918 handlade om monarki eller republik. Monarkisterna hade lyckats driva fram att den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen skulle tillsättas som kung vilket skulle gett Tyskland avgörande inflytande över den unga nationens politik. Nu förlorade Tyskland världskriget senare under 1918 och monarkisternas dröm gick därmed i kras.

Monarkimotståndarna hade samlats i huvudsak kring Ståhlberg som med sin juridiska kunskap hävdade att paragrafen med hjälp av vilken en monark kunde väljas var förlegad och ogiltig. Ungfinnarna (som senare uppgick i Framstegspartiet) var splittrade i frågan men Ståhlberg tillhörde de ivrigaste förespråkarna för republik. Nu avgjordes saken till slut av de världspolitiska händelserna men Ståhlberg som den första presidenten känns som ett naturligt val med tanke på förspelet. Mannerheim som ledde den vita armén i inbördeskriget betraktades av landets arbetare som en ”slaktare” (lahtarit) och hade stöd främst bland landets yttersta högerkrafter. Bland dessa skulle inte Ståhlberg bli någon populär president.

Ståhlberg hade i motsats till dem en försoningsidé som kan ha varit avgörande för Finlands utveckling. De vita som vann inbördeskriget över de röda hade gärna sett hårdare straff för de röda fångar som den vita armén och dess hantlangare ännu inte avlivat och en tuffare attityd gentemot Socialdemokratiska partiet som var arbetarrörelsens obestridliga ledande politiska kraft. Det var dock långt ifrån alla socialdemokrater som gav stöd åt revolutionen 1918 som egentligen drevs på av Röda gardet som just innan hade utropat sin självständighet från partiet och deklarerat att de inte längre tog order från det. Ståhlberg hade alltså goda skäl att dämpa det hämndbegär som präglade många borgerliga politikers retorik under tiden strax efter inbördeskrigets slut i maj 1918. Han påskyndade amnestier vilket innebar att de sista fångarna kunde frisläppas 1926.

Ståhlberg stadfäste också den 10 december 1920 den fredsöverenskommelse med Ryssland som slutits i Dorpat (Tartu) den 14 oktober samma år. Den innebar en kompromiss från finländsk sida i försoningens anda och Ståhlberg ansågs vara den som tonat ned de finska kraven.  Högern däremot var starkt kritiska och ansåg att fördraget var skamligt. En uppfattning som skulle utgöra en drivkraft för yttersta högern och prägla dess agerande under hela mellankrigstiden och fram till andra världskrigets slut.

Med skyddskårerna hade Ståhlberg en annan konflikt. De hade fortsatt att existera efter inbördeskriget då de utgjort huvuddelen av de vitas styrkor. Landets högerkrafter såg det som självklart att de skulle fortsätta sin verksamhet och de finansierades också av stat och kommuner. Ståhlberg ansåg dock att de gick utanför ramarna och gjorde offentliga politiska uttalanden och dessutom i tämligen skarpa ordalag. Ståhlberg fruktade att kårerna skulle utvecklas till en folkmilis att användas för en statskupp. Något som snart skulle visa sig var en riktig misstanke. Han hade ju sällan eller aldrig fel.

Nationalister på högerkanten, varav många var högerextrema, såg de röda som landsförrädare och var starka motståndare till försoningspolitiken. Flera olika organisationer bildades under 1920-talet för att driva på för en antisocialistisk och högerextrem politik. En del ville dessutom avskaffa demokratin och införa en högerdiktatur med starka band till militärmakten. Den kanske mest kända organisationen var Lapporörelsen som genomförde s.k. skjutsningar av socialdemokrater och kommunister. De kidnappades, tvingades in i bilar av beväpnade Lappo-män och kördes till en avlägsen plats där de misshandlades och ibland sköts eller slogs ihjäl. En del togs till gränsen mot Sovjet och lämnades där eller rent av tvingades kliva över gränsen. Sommaren 1930 genomförs 254 skjutsningar som resulterade i tre dödsfall. Den mest kända skjutsningen skedde dock i oktober 1930 då de allt självsäkrare högerextremisterna kidnappar tidigare presidenten Ståhlberg och hans hustru. Paret körs från Helsingfors till Joensuu där de berusade kidnapparna tappar fattningen och paret Ståhlberg kan sätta sig i säkerhet på närmaste polisstation.

Den allmänna opinionen fördömde kraftigt skjutsningen som dessutom var på vippen att få folket att än en gång välja Ståhlberg som president. I presidentvalet följande år förlorar han först i en tredje omgång mot Lappomännens favorit, Svinhufvud, med rösterna 151-149.

Ståhlberg sågs som en tillbakadragen och blyg person. Han reste inte en enda gång utomlands på något officiellt besök trots många tillfällen. Han höll sig hellre hemma i Finland. Vilket säkert uppskattades av kommande presidenter och regeringar då han skulle finnas till hands som klok rådgivare i princip fram till sin död 1956.  Han kallades ju för ”Mannen som aldrig hade fel”.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012
Den nödvändiga grannen, Henrik Meinander, 2001

Hufvudstadsbladet artikel 12/5 2017  ”Mannen som aldrig hade fel”

 https://www.hbl.fi/artikel/hbl-serie-del-20-mannen-som-aldrig-hade-fel/

Uppslagsverket Finland om författningsstriden: https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Foerfattningsstriden

Helsingfors röda fanor, Torsten Ekman, 2017

Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016