Vem räddar oss från USA?

Det spelar inte längre någon roll vilka fakta som ligger på bordet. Det stora hotet mot EU och Sverige kommer från öst och heter Ryssland. Ett exempel är från utfrågningen av Soraya Post i SvT den 14/5. I programmet med titeln ”Toppkandidaterna” fick hon frågan om hon inte är orolig för ”ett allt mer aggressivt Ryssland”? Hon svarade med ett nej och hänvisade till att Ryssland inte rustar upp. De utfrågande journalisterna döljer inte sin förvåning och ställer om frågan, som för att försäkra sig om att de hört rätt; ”Ryssland rustar inte upp?”. Soraya Post replikerar helt faktakorrekt att de inte ökar sin försvarsbudget. Varpå utfrågarna kontrar än mer förvånat; ”Gör dom inte?”.

Hade de nu läst på själva innan programmet hade de vetat att Ryssland enligt SIPRI - det fredsforskningsinstitut som sedan decennier varit säker källa för dylika siffror - minskade sin militärbudget med 19 % mellan 2016 och 2017 och året därefter 2017-18 med ytterligare 3,5 %. En dryg femtedel har de därmed dragit ned sin försvarsbudget med de senaste tre-fyra åren. Ändå kommenterar Mats Knutsson i efterföljande nyhetssändningar att det ”kändes som om hon var ute på djupt vatten” och att Ryssland ju har fördubblat sin militärbudget sedan 2005.

Det är något märkligt att SvT inte ens i efterhand kan erkänna att Ryssland de facto rustar ned just nu. Att de ökade sin militärbudget mellan 2005-2015 är ju inte något särskilt övertygande tecken på att det ryska hotet har eskalerat. Sedan kan man förvisso känna att Ryssland oavsett detta utgör ett hot eller se dem som en aggressiv makt. Men frågan är vem som tjänar på att vi överdriver hotet? Det måste sättas i relation till verkliga hot mot Sveriges säkerhet. Hade vi i Sverige haft en stor minoritet etniska ryssar som levt i en enklav i någon av landets östra delar skulle jag troligen gjort en annan analys men nu har vi ju inte det.

I en debatt om säkerhet kan förstås inget uteslutas men det vore mer intressant om de verkligt akuta hoten dryftades mer ingående.

Om vi ska tala om upprustning i världen, enligt SIPRI:s senaste årsbok (2018), så är det Kina som under det senaste decenniet står för merparten av den, samt framför allt Saudi-Arabien. Kina ökade sina militärutgifter 2017 med 5,6 % i jmf med föregående år vilket är en liten inbromsning i en tidigare acceleration. Saudi ökade sina utgifter med 9,2 % och placerade sig därmed på tredje plats av världens nationer och petade ned Ryssland till fjärde plats.

USA var fortfarande i särklass den nation som med 610 miljarder USD hade högst militärutgifter av alla världens länder. Det motsvarar 3,1 % av deras BNP vilket är ungefär samma nivå som året före. USA har förvisso också dragit ned på utgifterna under 2010-2017 men tog under senare delen av 2017 en försvarsbudget för 2018 som innebar en, enligt SIPRI, ”avsevärd ökning jämfört med 2017”. Mer exakta siffror kommer med SIPRI:s nästa rapport som släpps i augusti i år.

Men USA är alltså de facto den ojämförligt största militärmakten i världen och lägger ned mer än tio gånger mer pengar på sin krigsmakt än Ryssland. De tre största europeiska NATO-länderna (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) hade en sammanlagd försvarsbudget som var ca 2,5 ggr större än Rysslands.

Det är alltså inte något speciellt chockerande uttalande Soraya Post gör när hon säger att Ryssland inte rustar upp. Låt vara att hon inte följer upp sitt påstående särskilt nyanserat eller elegant. Men det är fullt korrekt alldeles oavsett Rysslands upprustning under föregående år då den gamla slitna och rostiga sovjetiska krigsmakten byttes ut mot en modern och alldeles oavsett vad man tycker om Ryssland eller huruvida man bedömer landet som aggressivt eller icke.

 Det vore spännande om utfrågningar inom ämnet säkerhetspolitik kunde vända blicken lite åtminstone för en liten stund och ta upp frågor som rör USA. Hur nära bör vi samarbeta med dem just nu och hur ska vi förhålla oss till deras aggressivitet? Det sistnämnda är en högst relevant fråga med tanke på den överlägsna krigsmakt som USA har byggt upp. Åtminstone för omväxlings skull och för den balans i rapporteringen som public service ofta gör gällande att de har i uppgift att upprätthålla kunde det vara uppfriskande med frågor kring hur Sverige ska förhålla sig till att;

USA hotar medsanktioner om Sverige undertecknar FN:s deklaration om kärnvapenförbud

USA har slopatundantagen för EU avseende sanktioner mot Kuba och därmed anser sig fria att straffa de länder som handlar med Kuba

USA ensidigt infört sanktioner mot Iran och hotar alla andra länder att handla med dessa eller formulerat i en tweet från Trump; ”Den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”

USA genom sin politikgentemot Israel-Palestina går emot mängder av FN-resolutioner och vedertagna folkrättsliga principer genom att exempelvis; erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, flytta sin ambassad dit; erkänna Golanhöjderna som israelisk mark (Netanyahu blev så glad att han lovade bygga nya bosättningar och namnge demefter Trump); samt att dra in alla bidrag till UNWRA, FN-organet för palestinska flyktingar

USA hotar ett suveräntland som Venezuela med invasion om det inte byter regering och i och med sina sanktioner för ett krig mot civilbefolkningen enligt bland andra FN-rapportören Alfred de Zayas och därmed gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten

USA genom att stödjaSaudi-Arabien med vapentillförsel och underhåll också hjälper till att orsaka tiotusentals civila dödsoffer och miljoner flyktingar från skoningslösa flyganfall, svält och umbäranden i Jemen

USA genom att hoppa av det globala klimatavtalet från 2016, det s.k. Paris-avtalet, därmed avsevärt försvårat möjligheten att nå avtalets mål att minska utsläppen av växthusgaser samt att ge stöd till länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter vilket - med tanke på allvaret i situationen enligt världens samlade klimatforskning – inte kan betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten när Trump i ett FN-tal istället erbjuder oss USA:s ”överflöd avolja, grönt kol [Sic] och naturgas”

USA har hoppat av FN:s migrationsöverenskommelse Global Compact on Migration som tagits enhälligt av FN:s samtliga 193 länder och att USA (i sällskap med Ungern) genom sitt avhopp inte längre garanterar migranters rättigheter

Trump i sitt tal i FN i september 2018 klargjort för övriga världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism” vilket främst avser amerikansk patriotism enligt mottot ”America First” men ändå med uppmaning till övriga länder att ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet

USA, i och med ovan nämnda FN-tal i september 2018, klargjort att USA ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns vilket signalerar för världen att USA sällar sig till länder som Iran, Syrien och Nordkorea och att de kommer att göra precis vad det vill oavsett om det betraktas som krigsbrott vilket också tydligt framgår av nästa och sista punkten i denna uppräkning

Den internationella brottsmålsdomstolen ICC:s utredning av krigsbrott i Afghanistan har lagts ned eftersom USA hotat att dra tillbaka visum för domstolens chefsåklagare Bensouda och införa sanktioner mot ICC:s personal om de fortsätter med utredningen

Jag skulle kunna fortsätta men stannar här upp för att hämta andan. Det är ett styvt jobb att söka reda på alla hot om sanktioner och repressalier som USA spridit omkring sig eller sanktioner som de infört mot enskilda länder i syfte att pressa dem att acceptera USA:s vilja. Då har jag inte heller med ett ord berört alla de krig som USA har startat, varit delaktiga i att starta, eller har bidragit till att eskalera under senare decennier och som förts på totalt 37 nationers mark med ca 20-30 miljoner döda som konsekvens.

Vore det inte lite välgörande för balansen i den säkerhetspolitiska debatten att någon enda gång få höra vad de olika politiska partierna har för syn på USA och hur de menar att EU och Sverige bör förhålla sig till de hot som under senare år har strömmat ut från Vita Huset??

KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

KD på väg mot lite lagom diktatur?

Macron eller Orban? ”Jag vill störta båda”, säger KD:s toppnamn i EU-valet Sara Skyttedal i en när hon ställs inför frågan från DN. För att komma från någon som vill göra EU mer ”lagom” är det ett tämligen radikalt uttalande. För detta har hon också fått kritik. Bland annat från centerpartisten Fredrick Federley som tycker att valet borde vara enkelt mellan ”liberala värderingar och diktaturfasoner”.

Nu kan man förvisso ha kritiska åsikter om både Macron och Orban men Federleys undran är relevant och gäller inte bara Skyttedal som person utan i högsta grad KD som parti. Ebba Busch Thor försökte i EU-debatt i tv nyligen vända på kuttingen och visade upp sin mest upprörda min när hon avkrävde centerledaren Annie Lööf någon slags ursäkt eller avbön från Federleys kritiska kommentarer. Hon tyckte det var ”beklämmande” att Lööf inte ”klarar av” att ta avstånd från Federleys artikel i Aftonbladet. Själv såg hon uppenbarligen inget problematiskt med Skyttedals uttalande.

Nyligen skrev jag om Lars Adaktussons deltagande i en konferens i Bogota där en stor samling ultrakonservativa utbytte ”tankar och strategier”. Där kryllade av abortmotståndare, homofober och Franco-fantaster. Bland andra den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverkan den ungerska valkampanjen och ”med alla tillgängliga medel” propagerar för ”illegal migration”, och som driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn.

Tankar och strategier som Adaktusson bär med sig i sitt värv som EU-parlamentsledamot och senare till riksdagen där han är tänkt att sitta i höst. Kanske blir de byggstenar i den värdegemenskap som KD vill bygga i EU enligt deras hemsida? Kanske hämtas också mer än bara en kampanjslogan från Donald Trump?

KD är dessutom det parti som ställde sig först i kön för samtal med Sverigedemokraterna och som sedan dess anammat alla deras käpphästar och gjort dem till sina egna. Något som Busch Thor inför riksdagsvalet i höstas sa inte var aktuellt. Efter valet gick det dock bara ett halvår innan inviten kom om förhandlingar med SD. Som i sin tur redan i höstas gjorde trevare mot KD eftersom de såg partiet som ett ”SD light”. Det är troligen också för att underlätta för samarbete i EU och på hemmaplan som SD nu tonat ned sina krav på att Sverige ska lämna EU. Närmandet sker från två håll.

Så frågan är, inför kommande EU-val, fullkomligt relevant om vart KD egentligen är på väg?

Kanske mot lite lagom diktatur?

Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”

Zelenskij – och sen då?

Många frågar mig förvånat hur komikern och tv-stjärnan Volodomyr Zelenskij lyckades vinna det ukrainska presidentvalet och hur jag tror att han kommer att lyckas?

Ja, många har chockats av Zelenskijs framgång men de som är lite mer inlästa på ukrainsk politik skulle nog säga att det snarare varit överraskande om sittande presidenten Porosjenko hade vunnit andra rundan av valet. Ukrainaren rösta traditionellt mer emot någon än för, och när det gäller Porosjenko var det många som varit rejält trötta på honom ganska länge nu. En del experter såg valet rentav som en folkomröstning för eller emot Porosjenko.

Zelenskijs brist på erfarenhet som politiker har motståndarna försökt lägga honom till last men har i de flesta väljares ögon istället blivit till en tillgång. De hoppas på att den till synes obefläckade, oskuldsfulla och sympatiske mannen av folket ska rädda dem från korrupta politiker och oligarker och få slut på konflikten i öst.

Många väntade sig att Zelenskij efter första valrundan skulle söka stöd och bilda allians med de toppkandidater som inte tog sig till andra rundan, främst då Tymosjenko och Hrytsenko. Det är ett normalt sätt att försöka säkra röster inför avgörande rundan. Men Zelenskij stod emot lockelsen, troligen väl medveten om, eller av sina rådgivare upplyst om, att såna allianser skulle förstöra hela hans image som anti-etablissemangskämpen som håller sig för god för intriger och korruption.

De uppgifter som väntar för Zelenskij är allt annat än enkla. Dels är den ukrainska ekonomin, som alltid men kanske nu mer än någonsin, i uselt skick och behöver en rejäl injektionsspruta. Kopplat till detta är korruptionen som är ständigt närvarande i stort och smått och en bromskloss för ekonomisk utveckling samt ett irritationsmoment och hinder för vanliga människors möjligheter att bedriva rörelser, leva ett normalt liv och ta del av offentlig service. Dessutom måste konflikten med separatisterna i Donbass och kriget som pågår på lågvarv sedan fem år tillbaka få ett slut.

Bild: EPA Images. Volodomyr Zelenskij firar segern. Smekmånaden kan dock bli kort.

Hopp för östra Ukraina, för den som vill ha fred vill säga

Porosjenko såg kanske Putin som sin främste motståndare och försökte rigga sin kampanj till att kretsa kring försvaret, säkerheten och allmänt anti-ryska sentiment och han sågs också av många som garant för ett fortsatt starkt försvar och anti-ryskt motstånd. Det mest intressanta nu är kanske hur Zelenskij tänker närma sig den store grannen i öst och hur han avser hantera konflikten i Donbass.

I östra Ukraina är stödet för pro-ryska politiker fortsatt starkt. I presidentvalets första runda fick den pro-ryske kandidaten Boyko flest röster i Donbass (de som där lyckades ta sig till en vallokal och rösta förstås) och räknat över hela östra Ukraina fick han näst flest röster av alla. Det som i de flesta media i väst låter som en unison ukrainsk anti-rysk hållning är alltså klart mer nyanserad i verkligheten. Det har Zelenskij att förhålla sig till vilket han mycket väl kan vara fullt medveten om, uppvuxen som han är i Kryvij Rih i östra Ukrainas industribälte och med ryska som sitt modersmål.

De flesta opinionsundersökningarna visar också att hela ukrainska folket önskar sig fred. Det är väl egentligen ganska okontroversiellt och ingen seriös debattör uttalar sin vilja att kriga, den däremot menar en del röster att det inte kan bli tal om fred till varje pris. En del misstänker att Zelenskij antingen är för svag att stå emot ryska krav medan en del till och med tror att han avsiktligt tänker ”sälja ut” Ukraina till Ryssland eller att han till och med finansierats och styrs av Kreml. Det är förmodligen ingen sanning i detta men han har förvisso uttalat en del som kan tydas som att han vill låna ett öra till de som lever i sydöstra Ukraina och rysktalande som är lojala ukrainare men samtidigt trötta på Porosjenkos militanta hållning. Kan det innebära en öppning för nya lösningar av låsningar och en varaktig fred i Donbass möjligen?

Förhållandet till Ryssland

Brian Whitmore, Senior Fellow och Chef för Ryska Programmet vid the Centre for European Policy Analysis (CEPA) menar, i Hromadske Radio19/4-19, att kampen mot korruptionen är en del av ukrainsk emancipation från det ryska. Han säger där att:

”Ukraine is trying to break free from what the Russians call ‘systema’ This system of patron-client, corrupt kleptocratic relationships is really how Russia has always been governed”

Samtidigt gör Putin vad han kan för att rätta in Ukraina i den ryska omloppsbanan. Häromveckan undertecknade han ett dekret om att erbjuda ryskt medborgarskap till de som lever i de självutnämnda republikerna Luhansk och Donetsk och uttalade tankar om att även utöka erbjudandet till att gälla alla ukrainare. Något Putin kallade en ”humanitär gest”. Det förefaller dock tydligt att det är ett försök att förryska Donbass och underlätta för att i ett senare skede kunna annektera området för att ”skydda ryska medborgare”. En princip som alltid varit en mycket framträdande rysk sådan och exempelvis tillämpades gentemot Georgien 2008.

Zelenskij har sedan svarat med att erbjuda ukrainskt medborgarskap till ryssar som känner sig förföljda i Ryssland. På sin facebook-sida skrev han för några dagar sedan att;

”Ukrainarna är ett fritt folk i ett fritt land. Vi erbjuder en fristad till människor som försmäktar under auktoritära och korrupta regimer. Det gäller framför allt ryssar, som antagligen lider mest av alla”.

Han framhåller att Ukraina är ett fritt land med fri press och yttrandefrihet vilket han menar särskiljer landet från Ryssland. Möjligen kanske han kunde ha utelämnat det där om korruption, vilket ju är ett i högsta grad ukrainskt problem också. Men med Whitmores resonemang skulle det problemet alltså vara ett arv från Sovjetunionen och en rysk ”tradition” som han menar har sina rötter redan i grevskapet Muscovy.

Den ryska reaktionen på ukrainska presidentvalet är också intressant såtillvida att det finns två perspektiv på resultatet. Kreml har genom sina kommunikationskanaler försökt antyda att Ukraina är vilset och de ukrainska väljarnas val av ett oskrivet kort och dessutom en komiker visar hur rörigt det är i Ukraina. Samtidigt som de tycks andas viss optimism inför att bli av med den hårdhudat anti-ryske Porosjenko. Premiärminister Medvedev sa på sin facebook-sida att ukrainska folket har visat att de är ”ivriga att ta emot en ny approach till att lösa Ukrainas problem” och att han var övertygad om att den nye ledaren kan innebära ”en chans för Ukraina att förbättra sina relationer till Ryssland”.

Å andra sidan indikerar en del kommentarer från ”vanliga ryssar” att de ser ukrainarnas val som en förebild och ett hopp om möjligheten att förändra den politiska makten i Ryssland, att man faktiskt kan rösta fram en nykomling istället för den beprövade Putin som står för det stabila men samtidigt också för vad Tim Snyder kallar ”politics of eternity”, en evighetens politik som med all nödvändighet innehåller Vladimir Putin.

Hur kommer han att lyckas?

Ja, till att börja med måste man då betona hur lite man vet om Zelenskijs politik och program. Det är närmast skrattretande hur sparsamt han redogjort för vad han vill åstadkomma och det han avslöjat har som regel varit vagt och tvetydigt eller i värsta fall intetsägande. Framför allt har han betonat kampen mot korruptionen som högsta prioritet men sagt mycket lite (eller inget alls) om hur den ska bekämpas. Det faktum att en del politiska bedömare i Ukraina spekulerar över om han kanske kommunicerar sitt program via sin tv-show - där han spelar en lärare som hastigt och lustigt blir president – belyser kanske det lätt bisarra i situationen och svårigheten att analysera vad som komma skall eller huruvida han kommer att lyckas eller misslyckas. Ja, med vad måste man då också fråga sig. Det måste ju mätas mot någon form av mål eller löften som avgetts i kampanjskedet. Något som han alltså varit sällsynt sparsam med.

Han har systematiskt undvikit debatter, offentliga framträdanden och intervjuer. Det gick så långt innan andra rundan att en del experter trodde att det kunde kosta honom segern. Uppenbarligen gjorde han och hans stab dock en korrekt bedömning att han hade mer att förlora på det än tvärtom. Frågan är emellertid vad det betyder? Vad som kommer ut från presidentpalatset i form av konkret politik? Vilka överraskningar kommer ukrainska folket att bjudas?

Ovan nämnde Whitmore kommenterar det hela i Hromadske radio:

”[…] he’s basically selling unicorns and rainbows and puppies here. And, you know, and we really truly don’t know. So, for the average Ukrainian voter this is a choice between the devil you know and the guy that ’s going to break all the dishes”.

När det gäller korruptionen har han för övrigt redan hamnat i blåsväder då hans fru, enligt bland andra Reuters, har förvärvat en lyxlägenhet vid Svarta Havet långt under marknadspris av en säljare, Oleksandr Buryak, som är en stor magnat vars företag är under utredning för bedrägeri. Besvikelsen lär bli stor bland hans väljare om han visar sig vara av samma skrot och korn som alla andra inom makteliten i Ukraina. Det är tveksamt om det hjälper Zelenskij att oligarken Ihor Kolomoisky gått ut och förklarat att underpriset berodde på att Buryak behövde cash snabbt.

Mycket hänger annars att hans parti, Folkets Tjänare, lyckas bra i parlamentsvalet i höst och därmed kan utgöra en stabil politisk grund att stå på för den färske presidenten. Hans motståndare hoppas förstås på motsatsen för att ta den politiska udden ur Zelenskij. Räkna med mycket fulspel från Tymosjenkos och Porosjenkos respektive partier Batkivsjtjina och Porosjenko-blocket. Det ska inte glömmas bort att det ligger minst lika mycket makt hos premiärministern och regeringen. Det blir alltså avgörande dels hur starkt stöd denna har i parlamentet men också i vilken mån regeringen anser sig lojal mot presidenten.

Han lär också få hantera ihärdiga internationella påtryckningar av en magnitud som även en erfaren politiker skulle rygga för. Då tänker jag förstås på ryska inviter eller hot men också, icke att förglömma, press från USA, EU och Nato som har redan har uttryckt synpunkter på att han antytt att en folkomröstning bör avgöra eventuellt Nato-medlemskap för Ukraina. Därtill kommer förstås också IMF och Världsbanken som ställer tuffa krav för att medge nya lån eller stöd. IMF har exempelvis sedan 2017 krävt att ukrainska staten ska dra ned på sina gassubventioner till landets hushåll för som villkor för nya utbetalningar. En mycket känslig fråga i Ukraina där många har svårt att betala sina gasräkningar även när de är subventionerade.

Det finns alla skäl att tro att Zelenskij kommer att bli ganska ”mjuk” och formbar och får se sig fångad mellan alla kravställare, inklusive det ukrainska folket. Ett nytt Majdan-uppror har lurat runt hörnet i ett par år och förväntningarna från väljarna troligen betydligt högre än han mäktar med att infria. Eller har han kanske en modern och progressiv stab omkring sig som kan lotsa Ukraina i en ny och mer produktiv och konstruktiv riktning? Frågan är bara vad denna i så fall innehåller.

Håll med om att det i alla fall är spännande (?)