Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild. 

NATOS trojanska hästar

Det finns en tankesmedja vid namn Atlantic Council, nära knuten till NATO och med förgreningar till amerikanska statliga underrättelseorgan och andra myndigheter inom säkerhetsområdet. Jag har skrivit om dem förut och får nu anledning att göra det igen.

Anledningen är deras ”rapport” släppt den 3 december med rubriken ”The Kremlins Trojan Horses 3.0”. Den behandlar vad de påstår vara tecken på ryskt inflytande över länder i Europa och är uppdelad i flera avsnitt om varje land. Det som handlar om Sverige har rubriken ”Sweden – Fertile Soil for Influence OPS?” och är skrivet av en Henrik Sundbom, som är ”fellow” vid den svenska tankesmedjan FriVärld som har tätt samarbete och utbyte med Atlantic Council.

”OPS” är en benämning på ”operationer” med militär/säkerhetspolitisk anknytning. Sundbom har förvisso smart nog satt dit ett frågetecken i rubriken. Det han skriver är nämligen fullt av spekulationer och gissningar eller ren desinformation för att inte säga lögner och anklagelser som ligger på gränsen till ärekränkning. De delar av hans text som behandlar förhållanden i högerextrema respektive vänsterextrema kretsar kan jag förvisso inte bedöma, då jag känner till dessa alltför lite. Men Sundbom har också ett stycke där han ger sig på fredsrörelsen och Miljöpartiet. Om detta finns mycket att säga. Sundbom skriver bland annat så här om fredsrörelsen och Miljöpartiet:

”Support for the Kremlin is stronger in the independent green movement, which overlaps more with the Swedish peace movement than with the Green Party itself”.

Sundbom hänger i det stycket ut Tord Björk, en fredsaktivist i Jordens Vänner som under många år engagerat sig i freds- och miljöarbete och som i sann fredsanda försökt förmedla kontakter över gränserna till östeuropeiska länder, inklusive Ryssland. Han är också på många möten. Ett av dem, World Without Nazism som hölls i Moskva, nämns i Sundboms delrapport som ett tecken på Björks ryska kontakter eller influenser. Han undviker dock att nämna att mötet hade stöd också från Israel, USA och Europarådet och att det bland deltagarna fanns många judiska organisationer som Anti-Defamation League från USA.

Sundbom nämner också en artikel, ”Parallellsamhället iUkraina”, skriven av Tord Björk och publicerad i Miljömagasinet, en nättidning lätt knuten till Miljöpartiet. Sundbom formulerar det så här:

”[…] he has published articles sympathetic to Russia’s annexation of Crimea, some of them in Miljömagasinet, a magazine with close ties to the Greens”.

Artikeln som avses är från 26 februari 2016 och är en beskrivning av läget i Ukraina. En del av beskrivningen har Björk hämtat från mig och refererar indirekt till ett av mina inlägg där jag talade om ett ukrainskt parallellsamhälle. Björk skriver också följande om folkomröstningen på Krim om att tillhöra Ryssland eller Ukraina: ”En folkomröstning som skedde under ryskt militärt beskydd och därmed var ett brott mot folkrätten”. Pro-Kremlin? Nej, naturligtvis inte, men inte heller pro-NATO.

Synen på Ukraina får uppenbarligen inte vara kritisk eller avvika från NATO:s uppskruvade tonläge och världsuppfattning? Då, tycks Sundbom mena, måste Kreml ligga bakom. Att enskilda personer kan tänka själv och bilda sig en uppfattning verkar inte vara en möjlighet för Sundbom.

Tjänstemannen

Tjänstemannen på Miljöpartiets kansli som anklagades för samröre med Ryssland men friades av Säpo figurerar i Sundboms rapport. Tjänstemannen, som aldrig namngetts, anklagades av Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Pernilla Stålhammar för att vara en säkerhetsrisk på grund av dennes påstådda kontakter i Ryssland. Det slutade med att det framkom att Stålhammar haft ett förhållande med tjänstemannen som kraschat och att det hela liknade en personlig vendetta mot den före detta partnern. Miljöpartiet gav till slut istället Stålhammar sparken som utrikespolitisk talesperson. Men har å andra sidan inte gett tjänstemannen offentlig upprättelse trots att Stålhammars anklagelser, som också berörde personer inom riksdagsgruppen, senare tillbakavisats av partiet. Stålhammar polisanmäldes också av tjänstemannen för förtal. Atlantic Council-rapporten verkar dock ha Pernilla Stålhammar som enda källa? Eller hur ska man tolka att historien dyker upp igen som någon form av ”bevis” för Kremls inflytande på svensk politisk debatt?

Rapporten ägnar sig alltså åt rena konspirationsteorier eller guilt by association, kanske på gränsen till förtal i det fall där namn nämns och enskilda personer, som ovan nämnde Björk, utpekas att gå ärenden åt Kreml.

Atlantic Council säger sig vilja avslöja och uppmärksamma världen på ryska trollfabriker och rysk desinformation (fake news). Detta gör de genom att producera egna fake news. Det hela vore kanske komiskt eller i vart fall inte värt att notera om det inte vore för den makt denna tankesmedja besitter.

Atlantic Council – ett av NATO:s viktigaste propagandaverktyg

Atlantic Council är en amerikansk tankesmedja med oerhört stort inflytande världen över och som sponsras av uppemot 25 olika stater med USA i spetsen samt även Ukrainian World Congress, en sammanslutning av ukrainsk diaspora runtom i världen. De har också många olika nationaliteters forskare och skribenter knutna till sig som hjälper till att sprida pro-NATO budskap i sina hemländers olika forum. De har bland annat en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida). En avläggare till tankesmedjan är svenska FriVärld som fokuserar bland annat på säkerheten vid Östersjön och torgför åsikten att svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna. 

Varför inte kalla dem för trojanska hästar för NATO (?).

Det här med att misskreditera politiska debattörer är en allvarlig och mycket obehaglig tendens som har eskalerat i takt med paniken inför de ryska trollfabriksattackernas attacker mot Väst. Fake News och inlägg på sociala medier som ska vrida uppmärksamheten åt ett visst håll eller styra debatten har blivit allt vanligare. Men det vi ser nu är att det möts med i stort sett samma metoder från västeuropeiska och amerikanska statligt stödda institutioner. 

Integrity Initiative – skottar i trollskogen

I Storbritannien är en skandal under uppsegling som handlar om det delvis statligt finansierade Institute for Statecraft (IfS) som håller till i en förfallen industrilokal i skotska Fife. Anblicken av lokalen för osökt tankarna till de ryska trollfabriker som sägs finnas i industrilokaler i St. Petersburg. Det har nyligen visat sig att verksamheten inte heller står de ryska trollfabrikerna långt ifrån, enligt en artikel i Sunday Mail (09dec18).

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd.

”Defending Democracy Against Disinformation”, säger sig Integrity Initiative göra enligt hemsidan. Det är ett Orwellskt språk med tanke på hur de arbetar med statliga medel för att misskreditera det största oppositionspartiet i landet.

Bild: Garry F McHarg/Sunday Mail. Integrity Initiatives lokaler i skotska Fife. Trollfabrik? 

Cluster av journalister och influencers – vilka är de?

Själv undrar jag vilka som ingår i dess ”cluster” av journalister och influencers i Sverige. Vilka är de och vad är deras bidrag till den här verksamheten? Är möjligen ovan nämnde Sundbom en av dem?

Eller Martin Kragh som förra året publicerade (tillsammans med Sebastian Åsberg) en ”vetenskaplig artikel” i Journal of Strategic Studies som tog upp mycket av det som Sundbom spekulerar kring i Atlantic Councils rapport? Kraghs artikel fick förvisso underkänt som vetenskapligt arbete och kraftig kritik från både tidningar och kollegor men det har inte hindrat Sundbom från att spinna vidare på samma stoff. Sundbom och Kragh har också arbetat tillsammans tidigare och bland annat i år publicerat en rapport för Utrikespolitiska Institutet (”Resilience Against Influence Operations in the Eastern Partnership Countries”). 

Men artikeln tillsammans med Sebastian Åberg har orsakat mest rabalder och fått stenhård kritik inom den akademiska världen. Bland dessa kritiker finns journalist-doktoranden Ulrika Hedman som i sin blogg Eftertänkt skriver om Kragh/Åsberg-artikeln. Hon finner bland annat att artikeln är ”full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp” och att metodbeskrivningen är ”rapsodisk”.

Hårdast kritik kom nog från de två Umeå-forskarna Jesper Enbom och Erik Lindenius som i sin podcast under namnet Mediespanarna 2017-01-12 ”slaktar” artikeln i en granskning av dess vetenskapliga värde, ”Bland det värsta jag läst” och ”parodiskt” är två av deras omdömen. Dessutom att upprörs de över att artikelförfattarna ”håller på med åsiktsregistrering”. Sammanfattningsvis att artikeln är ”genomgående tendentiös; drar åt halvsanningar och konspirationsteorier som de sen inte belägger”. Artikelförfattarnas behandling av referenser kallar Mediespanarna ”en fars”, med tanke på att rapporten bygger sina slutsatser delvis på uppgifter från den Sverigedemokrat som kallade sig Egor Putilov och som fick avgå från sin tjänst för SD då han avslöjats som bedragare och sannolik rysk desinformatör. Kragh/Åsberg anklagar en rysk journalist som fått politisk asyl i Sverige för att vara något av Putin-agent genom att hänvisa till en artikel som skrevs av en bedragare som troligen var Putin-agent. Hänger ni med? Antingen har firma Kragh/Åsberg gått på fake news som de säger sig ha spenderat åratal på att försöka avslöja eller också, vilket förefaller mer troligt, har de en annan tanke med sitt dubiösa tilltag, nämligen att skjuta vänstern och den gröna miljörörelsen i sank. Då använder de djävulen själv om så krävs för att styrka sina fantasifulla teser. Som bland annat den om att Svenska Freds skulle gå Putins ärenden genom att uttala motstånd mot Värdlandsavtalet med USA.

Slutsatsen måste bli att det artikelförfattarna har mest problem med är att vi har demokrati och yttrandefrihet i Sverige och att deras egna uppfattningar riskerar att bli emotsagda. Vilket de tycks tro endast sker om det ligger en främmande makt bakom och viskar, inte för att ett det faktiskt kan finnas olika åsikter och perspektiv på politik och världshändelser.

Martin Kragh är chef för Rysslandsavdelningen på Utrikespolitiska Institutet (UI) och många, inte minst utländska, tidningar presenterade också artikeln som skriven för UI. UI:s chef Mats Karlsson tog dock sin hand från rapporten och enligt Aftonbladet ska det ha skett efter stor intern turbulens på institutet.

Detta hindrar alltså inte Henrik Sundbom från att koka vidare på samma soppa som redan avfärdats som fullkomligt vetenskapligt oätlig. Varför?

Det kan inte finnas någon annan förklaring än att det är en del av en långsiktig kampanj att misskreditera fredsrörelsen med syfte att i ett senare skede vända den fortfarande NATO-negativa svenska opinionen. Ett sätt är då att beskriva NATO-motstånd enbart som ett resultat av Kremls propaganda eller som något som drivs enbart av Kremls agenter.

Kragh erkände visserligen när han pressades av Aftonbladet ”den grundläggande demokratiska rättigheten att få ha en egen åsikt om svensk säkerhetspolitik”. Men trots detta fortsätter alltså kampanjen mot fredsrörelsen från nya skribenter som uppträder i nya skepnader. Det otäcka är att det även sker under delvis dolda former där institutioner med band till USA och NATO samlar in information om enskilda personers åsikter och producerar material där dessa misskrediteras. 

En Fri Värld?

Integrity Initiative kan vara en nya IB-affär. Vi behöver dock veta mer. Vilka finns registrerade? Vilka är informationslämnarna? Är det en rent brittisk affär eller finns förgreningar i Sverige? Vad gör dessa informatörer i så fall och vad är dessa ”cluster” tänkta att åstadkomma och med vilka metoder?

Martin Kragh har i ett radioprogram den 16 januari 2017 sagt att en anonym grupp ”forskare, journalister och andra” tillsammans med honom tagit fram material som underlag till artikeln i Journal of Strategic Studies. Henrik Sundbom hävdar i Atlantic Councils rapport att den ingick i en kartläggning som pågått i tre år. Är detta något som sker i samverkan med hemliga agenter som hukar i avlagda industrianläggningar i Skottland?

Vi som är gamla nog minns hur Stasi i Östtyskland ägnade sig åt att i hemlighet kolla av enskilda personers åsikter och skapade ”filer” för alla som kunde utgöra hot mot regimen. I Sverige är politisk åsiktsregistrering förbjudet sedan en grundlagsreform 1969. I det moderna samhället finns dock andra metoder för att registrera och misskreditera åsikter än det fanns då. Tendensen är att sociala medier i kombination med kvasi-vetenskapliga artiklar används av institutioner med koppling till stater. En utveckling som bär mot diktatur och inte ett försvar för demokratin som det brittiska Integrity Initiative försöker antyda.

I en fri värld ingår en fri debatt där den enskildes åsikter skyddas alldeles oavsett om denne tagit intryck av främmande makt eller ägnat sig åt eget tankearbete. Det är därför en svart ironi att de som i Sverige ägnar sig åt att motarbeta denna frihet kallar sig FriVärld. 

Gula Västarna och Euromajdan- likheter och olikheter

Hundratusentals demonstranter har varit ute på gatorna i Paris och ett flertal andra städer i Frankrike. Några tusen är våldsamma men majoriteten demonstrerar och visar sitt missnöje fredligt men argt.

På ytan har det handlat om missnöje med bensinpriser. Det är åtminstone så vi har letts att uppfatta saken i rapporteringen i svenska media. I själva verket var bensinprishöjningen bara droppen som fick bägaren att rinna över, för att använda ord från en av demonstranterna som kommenterat saken i något nyhetsinslag. Det är ett djupgående missnöje med en nyliberal politik där stad står mot landsbygd och rik mot fattig. Det är klassisk klasspolitik och det är en bred och desperat protest mot ökande klyftor och en ekonomisk och politiskt elits förakt mot underklassen.

När jag läser om vad som händer i Frankrike kommer jag att tänka på Ukraina och det som händer där vid Euromajdan vintern 2013-14. Det går inte att använda karbonpapper vid en jämförelse men det finns en hel del likheter som är intressanta. Liksom en del minst lika intressanta olikheter.

I Kiev började proteströrelsen växa fram i och med att presidenten Janukovytj lät bli att underteckna ett avtal med EU om fördjupat samarbete som var tänkt att leda till ett framtida ukrainskt EU-medlemskap. Men protesterna växte i omfång och kom snart att handla om ett allmänt missnöje med korruption och den ekonomiska och politiska elitens förakt för ”vanligt folk” och deras sätt att sko sig på deras bekostnad. Det var breda lager av vanliga arbetare och tjänstemän, bönder och arbetslösa som med knapp nöd fick pengarna att räcka till åtminstone det allra nödvändigaste.

I Frankrike har Gula Västarna som proteströrelsen kallar sig stöd av 72 % av befolkningen enligt en undersökning. I Ukraina är det mer oklart hur det låg till men sannolikt var det något liknande där.

Gula Västarna undanber sig inblandning från politiker, som exempelvis Marine Le Pen som försöker plocka poäng i proteströrelsens namn. Vid Majdan i Kiev möttes politiker som senare skulle komma till makten som Jatsenjuk och Klitschko ofta av burop från massorna. I båda fallen handlade det om en bred folklig protest men utan homogen kravbild. Men en stark önskan om förändring.

Våldet var dock närvarande i Kiev liksom i Paris. I form av polisbrutalitet och från demonstranters sida. Polisens brutalitet i Kiev mötte stark EU-kritik. EU-kommissionens ordförande Barroso talade, efter att en demonstrant skjutits ihjäl i slutet av januari 2014, om att se över relationerna till Ukraina om de mänskliga rättigheterna systematiskt kränks. I Paris har hittills minst fyra dödsfall konstaterats och omkring 800 demonstranter har skadats. EU ligger hittills lågt med kommentarer såvitt jag kan se. 

Protesterna riktar/riktade sig i båda fall också mot folkvalda presidenter. Macron får nu uppleva detsamma som Janukovytj gjorde 2013/14. I Paris har det tydligen ryktats om fara för statskupp, i Kiev genomfördes en sådan. Eller i vart fall ett kuppliknande maktövertagande som fick Janukovytj att ta till flykten.

Precis som vid Majdan i Kiev gjorde så tilldrar sig nu också Paris-protesterna amerikanskt intresse. President Trump har som vanligt twittrat och med sedvanlig logik kopplar han ihop protesterna med klimatavtalet. Det fungerar inte så bra för Paris, säger han, och råder fransmännen att säga upp avtalet. Kommentarer som fått franska regeringsföreträdare att gå i taket. ”Vi lägger oss inte i amerikansk politik och vi förväntar oss samma tillbaka”, säger en talesman för regeringen, och tillägger; ”Lämna vårt land i fred”.

Frågan är vad den franska reaktionen blivit om det amerikanska intresset hade tagit sig samma uttryck som det gjorde under Euromajdan i Kiev?

Dit reste redan i december 2013 senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och eldade massorna på torget med ett tal från Majdanrörelsens scen. ” We are here to support your just cause”, sa han till jublande demonstranter. USA:s toppdiplomat Victoria Nuland ville inte vara sämre och delade ut uppmuntrande tillrop och bröd till ockupanterna på torget. Hon gick dock längre än så visade det sig i ett bandat samtal med den amerikanske Kiev-ambassadören Pyatt i början av februari 2014 som läckt och lagts upp på Youtube där de diskuterar vilka som ska sitta vid makten när Janukovytj har manövrerats bort. Några korta utdrag:

Nuland: I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience.

Pyatt: Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step? […] And I think we've got to do something to make it stick together because you can be pretty sure that if it does start to gain altitude, that the Russians will be working behind the scenes to try to torpedo it. […] But anyway we could land jelly side up on this one if we move fast. So let me work on Klitschko and if you can just keep... we want to try to get somebody with an international personality to come out here and help to midwife this thing.

Tre veckor senare satt Jatsenjuk i den nya regering som bildades när Janukovytj skrämts på flykt från landet. Klitschko hölls utanför, precis som Nuland och Pyatt resonerat.

Något liknande lär inte Macrons Frankrike få uppleva. För deras del räcker det högst sannolikt med ett eller annat irriterande tweet från Donald Trump.

Olika länder, olika perspektiv, olika rapportering. Men samma demokratiska principer? Eller dubbla måttstockar?

Ja, döm själva.