Det finns många anledningar att se det nya året an med oro.
Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande
britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för
klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval
istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av
utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?
Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu
läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”.
Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins
syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA
grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration,
nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett
pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922
till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas
ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen
1917.
Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och
i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan
att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig
enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och
”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder
Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och
menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga
ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val”
men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske
diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället
enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska
uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store
ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av
en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste
despoten.
Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till
Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska
markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige”
diktator.
Den enda vägens politik
Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta
som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl
Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik
som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som
har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till
det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som
likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste
skälet till att fascismen växer i Europa.
Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten
reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska
versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt
Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en
ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala
rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i
förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken
ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med
avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt
tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk
(och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt
legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom
mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?
I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.
En döende demokrati?
Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och
Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är
över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda
vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi
exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de
marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s
maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och
mänskliga rättigheter.
Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om
det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt
självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig
åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i
Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som
Tjeckien och Slovakien.
Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn.
Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.
Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati
Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala
demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på
jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser.
Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en
förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst
stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att
temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna
tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa
problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring
Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global
despoti.
Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt
fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan
gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera
”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras
obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där
skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi
skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare
tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och
snabbt. Mycket snabbt till och med.
Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt
beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global
maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande
som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på
bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill
göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska
bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men
menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är
konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:
”Något måste ske
raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags
existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att
finnas till”.
Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.
Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och
bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde
bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att
tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra
sina idéer om global despoti.
Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.
Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka
att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och
olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller
också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska
avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas
med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare
decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning
till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?
Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?
Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl
till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall
säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens
överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid
för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi
se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske
Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för
pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och
överlevnaden för människor och djur.
Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det
är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt
med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.
Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll
och önska Gott Nytt År!
Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett
vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!
Egen bild. |