MONETATIVAN – LÖSNINGEN PÅ ÅTERKOMMANDE EKONOMISKA KRISER?

I en debattartikel i Fria tidningen 19nov11 beskriver Yoshi Frey ett nytt system för penningskapande (http://www.fria.nu/artikel/90701). Ett statligt monopol på att skapa pengar, skulle kunna höja den allmänna inkomstnivån, stabilisera de offentliga finanserna, stabilisera finanssystemet och befria demokratin från bankernas utpressning.

Roten till det onda med bankkriser och statsskulder är, enligt artikelförfattaren, vårt nuvarande pengasystem. Bankerna har skaffat sig möjligheten att skapa pengar ”ur intet” genom utlåning. Genom att utnyttja Riksbankens s.k. fraktionella reserv kan de skapa nya pengar genom utlåning till kunderna. Processen kallas multipelt penningskapande.

På dessa nyskapade pengar kräver bankerna ränta och kan därigenom generera stora inkomster till sig själva. Räntorna kan bara betalas genom ytterligare skulder vilket leder till en ond cirkel som ”tvingar samhället till exponentiell skuldsättning”. Artikelförfattaren framhåller att en ”omfattande global skuldkris är den logiska och oundvikliga följden av det nuvarande penningsystemet”.

Samtidigt ackumuleras alltså enorma förmögenheter hos de fåtal som ”drar in” räntorna. Denna omfördelningsdynamik gör, enligt artikelförfattaren, ”alla politiska ansträngningar för att uppnå en socialt rättvis politik eller ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle” chanslösa. Artikelförfattaren kallar systemet ”ohållbart och en allvarlig fara för samhället”. Den nuvarande krisen ses alltså som en ”systemkris och inte bara en tillfällig recession”.

Man kan, menar jag, se hur ”Occupy Wall Street”-rörelsen driver parollen ”We are the 99 %” mer eller mindre medvetet just som en reaktion mot den här snedfördelningen. En liten del  drar in räntorna och de övriga betalar. Vinnare är banker och kreditinstitut och resten är förlorare, även många företag och hela stater.

Bankernas, genom detta multipla penningskapande, utökade resurser har investerats i spekulationer på börsen och när kriser uppstår svajar hela bankväsendet och stater måste rädda dem. Bankerna utnyttjar sitt monopol på penningskapande och tar stora risker väl medvetna om att bli räddade om det går snett. Vinsterna på spekulationen inkasseras av bankerna och skulderna och förlusterna betalas av medborgarna (staterna). 

Ett tysk-schweiziskt initiativ, Monetative, kan då vara lösningen. I korthet innebär det att staten tar över monopolet att skapa pengar. Det beskrivs som ”den fjärde, oberoende demokratiska statsmakten bredvid den verkställande, lagstiftande och dömande makten”. Den penningskapande makten, Monetativan, ska se till att skapandet av pengar sker i allmänhetens intresse. Rent praktisk skulle detta kunna ske genom att alla våra elektroniska tillgångar ges samma juridiska status som sedlar och mynt och på så sätt likställas centralbankens pengar. Endast 3 % av de pengar som är i omlopp är i form av mynt och sedlar (”reda pengar”). Resten, 97 %, existerar endast som siffror i datasystemen och kan kallas för ”digitala pengar”.  

Vinsten av penningskapandet tillfaller staten genom reformen vilket kan motsvara 4-8 % av statsbudgeten, beräknar artikelförfattaren. Hela statsskulder skulle kunna betalas av med dessa medel och därmed kunna minska staternas finansieringsbehov. Rent konkret ur Miljöpartistisk synvinkel skulle detta kunna vara en lösning för att frigöra medel för staten att investera i hållbara energisatsningar, infrastruktursatsningar och saneringar etc.

Själv har jag just börjat studera Monetativan men det förefaller det vara ett av de mest radikala, men samtidigt seriösa och genomtänkta, förslag som tagits fram på senare tid för att komma till rätta med vår samtids stora ekonomiska problem. Därför är det märkligt att denna lösning inte diskuteras oftare i den ekonomiska debatten när staters skuldkris är det hetaste ämnet av alla. 

Jag rekommenderar härmed alla som bekymrar sig över det ekonomiska världsläget och för hur framtidens miljöproblem ska kunna finansieras att studera Monetativan. På följande hemsidor finns mycket intressant läsning:

www.monetative.de

www.positivemoney.org.uk

www.monetary,org

Kolla också gärna in filmen "The Secret of Oz" på:

http://www.bjorngranberg.se/2011/08/our-old-bad-and-obsolete-money-system/

CAREMA – symptom på systemfel

Hela debatten om CAREMA:s misskötsel av de äldreboende vid Koppargården (i media okt-nov11) stannar ofta vid ett ”aja baja CAREMA” eller ”nu måste kontrollen av privata vårdföretag skärpas”. Det är få som vill diskutera hela systemet med marknadsprinciper inom vården eller i offentlig sektor över huvud taget.

Den våg av management-idéer som brukar benämnas NPM (New Public Management) som svepte över världen redan i slutet av 70-talet men här i Sverige först på allvar under 80-talet utgick ifrån idén att staten skulle göra allt mindre och överlåta mycket till privat ägande och att styrningen skulle skötas enligt marknadsprinciper. Man utgick då ifrån att den offentliga sektorn var alltför stor. Vid 70-talets början var detta påstående inte helt grundlöst. Det stora problemet att lösa vid slutet av 1970-talet, i oljekrisens spår, var låg produktivitet och överproduktion vilket banade väg för Reaganomics och Thatcherism som blev de politiska etiketterna på dessa liberalistiska reformer eller NPM-reformer. Styr- och kontrollformer för offentlig verksamhet utarbetades som byggde på att begränsa det offentligas roll som utförare av offentlig service till förmån för privata och hur dessa sedan skulle kunna styras och regleras.

Men det som är förvånande är att diskussionen fortfarande förefaller utgå ifrån samma uppfattning trots att det offentliga sedan dess har minskat i förhållande till privat, räknat på alla sätt. Som andelar av ägandet av produktionsmedlen eller räknat i anställda, marknadsandelar osv. Som den norske forskaren Dag Ingvar Jakobsen påpekat (Administrasjonens makt – om forholdet mellom politikk og administrasjon 3e oppl 2006, s205) så kräver olika problem olika kontrollformer.

Den stora frågan idag borde egentligen vara den omvända. Har det offentligas andelar av samhällsservicen skurits ned för mycket? Finns det områden som är direkt olämpliga att konkurrensutsätta? Tyvärr saknas ödmjukhet hos de borgerliga partierna som nu vant sig vid maktpositioner och troligen ser sig som segrare i debatten om marknadslösningarna. Varför backa nu när inte ens Socialdemokraterna verkar vilja ifrågasätta dem?

Det är faktiskt inte bara vänsterröster som höjs när det gäller marknadsstyrningen av samhället. I ett inlägg på brännpunkt i SvD 16 april 2011 skriver Jan Carlzon (f.d. SAS-vd) och Göran Lundqvist (f.d. vd Absolut Vodka) angående elpriser att ”staten måste ta större ansvar” för att människor i landet kan få ren energi till rimliga priser. De menar att staten, som det nu är, först skapat en ”icke fungerande konkurrensmarknad för el” och sedan tar betalt igen av konsumenterna via skatter och moms samt höga vinstuttag från statsägda Vattenfall. De dömer helt ut marknaden - vilket är uppseendeväckande eftersom dessa herrar knappast företräder vänsteropinionen - när de säger: ”Att låta marknadskrafterna se till att vi får rimliga och förutsägbara priser på energi fungerar inte”.

I Rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?”, som åtta forskare tagit fram för det näringslivsfinansierade SNS Förlag, konstateras att det inte finns belägg för att privatiseringar av offentlig sektor medfört kvalitets- och effektivitetsvinster. Kritiken från höger mot rapporten och forskarna blev dock hård. Inte så mycket av innehållet men av forskarnas fräckhet att ifrågasätta dogmen. Samma ovilja präglar också högerns resonemang i CAREMA-debatten. 

Jag menar att systemet börjar kännas lite passé och vilar på en problemformulering som bottnar i oljekrisen på 1970-talet. På samma sätt som då högerkritiken av välfärdsstaten bedrevs i termer av ”betongsossar” som företrädde en föråldrad enväldesstat skulle man nu kunna hävda att liberalfascister företräder ett utdaterat marknadsmonster som riskerar att äta upp sina kunder (och i förlängningen hela jordklotet).

Är det möjligen tid att formulera vår tids stora problem istället kring miljöproblemen, inte minst klimatförändringen, och kring den allt äldre befolkningen i väst och hur dessa ska få vård och tillräckliga pensioner när staten fått allt mindre ekonomiska tillgångar och styrmedel?

Styr- och kontrollformer borde då alltså kanske koncentrera sig på att fånga upp mer av det enorma kapital som genereras i de privata företagen och utöka sitt ägande och sin kontroll över marknaden snarare än tvärtom? Det kan säkert kännas obehagligt för en del men jag är säker på att alternativet kan bli mycket obehagligare.

Tack till Nöjesguiden

För ett antal dagar sedan blev jag riktigt glad. Brukar inte rycka åt mig Nöjesguiden normalt men fångades av den svarta förstasidan med texten "Jag är inte rasist, men..." och den innehöll banne mig det bästa jag läst på länge om mångfald, främlingsfientlighet och om SD:s politik. Riktigt bra texter och intressanta infallsvinklar, bra research och grundligt genomförd journalistisk produkt. Det förvånar mig att den mest genomgripande journalistiska granskning och analys av SD som jag sett hittills framförs av en reklamfinansierad gratistidning med fokus på nöjen och kultur. Man kan ju tycka att dags- eller kvällspressdrakarna med sina politiska kommentatorer och stora resurser borde ha gjort något liknande långt tidigare men, som det också påpekas i Nöjesguide-artiklarna, har de snarare börjat ta till sig SD:s språkbruk och hjälpt dem att förändra diskursen i frågor om invandring, mångfald och rasism. Hoppas de följer upp sin ambitiösa satsning och fortsätter sprida ljus över debatten och avslöjar ursprunget till alla vandringshistorier och "sanningar" som florerar på nätet och i etablerade media. Ibland är det beklämmande att notera hur även erfarna journalister slarvar med källkritiken. Det gäller uppenbarligen inte journalisterna på Nöjesguiden. All heder!! Rekommenderar läsning om ni hittar den på stan fortfarande (kanske nytt nummer nu).

ARBETSLINJEN FÖR UTRIKES FÖDDA KVINNOR?

Integrationsminister Erik Ullenhag offentliggjorde nyligen att en särskild utredare ska tillsättas för att utreda hur utrikes födda kvinnor snabbare ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Vilka åtgärder som behöver vidtas för detta ökade arbetskraftsdeltagande är en fråga som regeringen vill ha svar på, enligt direktivet. Det vore nog en god idé för den blivande utredaren att börja i Regeringskansliet eller närmare bestämt på Ullenhags eget departement, med tanke på den ”burka-debatt” som Folkpartiet drev för bara ett år sedan.

Erik Ullenhag själv ville då se över diskrimineringslagen och ändra den för att möjliggöra för skolor och högskolor att utestänga kvinnor med heltäckande klädsel. Han ville alltså införa ännu ett institutionellt hinder för dessa kvinnors tillgång till utbildning som skulle kunna underlätta deras inträde på arbetsmarknaden.

Som Yvonne Ruwaida (mp) påpekade i den debatten går ju vägen till jämställdhet genom utbildning och arbete. Märkligt nog lyckades skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) få denna hållning till att Miljöpartiet ställde sig bakom ”de krafter som vill vrida klockan tillbaka och förpassa kvinnan till ett liv isolerat från omvärlden”.

Nu fick inte Ullenhag mycket stöd för sin förbudslinje hos övriga regeringspartier så någon ändring av diskrimineringslagen har vi inte sett än och det låter ju oerhört lovande att han vill skaffa sig bättre kunskaper i frågan. 

Folkpartiet har möjligen missförstått det där med arbetslinjen. Men kanske kan ännu ett kunskapsunderlag till Ullenhag få Folkpartiet till insikt om hur illa partiets förbudslinje rimmar med idén om högt arbetslivsdeltagande. För att inte tala om respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. En annan av Folkpartiets retoriska käpphästar.

BATONGLIBERALERNA HAR SLAGIT TILL IGEN

Nu har Folkpartiet kommit på en ny idé i sann batongliberal anda. De vill att socialbidragstagare ska krävas på en motprestation för att få ut sitt försörjningsstöd. I själva verket är idén snart hundra år gammal och prövades under 1920-talet i.o.m. inrättandet av Arbetskommissionen som tillhandahöll fysiskt krävande arbete mot låg lön. De som vägrade ta ett nödarbete blev utan pengar. AK-politiken dömdes efter hand ut som inhuman och ineffektiv. Detta är kunskap som finns inom regeringens räckhåll på IFAU som 2009 gav ut en rapport, ”Fattigdom i folkhemmet”, där detta står att läsa.

Men nu är det alltså dags att uppfinna hjulet på nytt. Torkild Strandberg och Mattias Adolfsson, fp i Landskrona, säger i Aftonbladet att det handlar om moral och att det är orimligt att man ska kunna ”leva av andra människors arbete”. De vill istället använda socialbidragspengar till ”viktiga välfärdssatsningar”. Hur menar de egentligen då? Antalet bidragstagare har ökat sedan det borgerliga regeringstillträdet 2006 eftersom regeringen urholkat välfärdssystemen och misslyckats med sin jobbpolitik. Regeringen har åstadkommit Europas kanske sämsta A-kassa och urholkat sjukförsäkringssystemet så att svårt sjuka kastas ut i försörjningsnöd. Nu ska de också utrustas med hacka och spade och göra rätt för sig, menar dessa folkpartister tydligen. De förklarar dock inte hur pengar ska frigöras till välfärdssatsningar genom att ensamma mammor, sjuka och arbetslösa ungdomar tvingas till samhällstjänst för att få mat för dagen.

Just ensamstående mammor med barn samt utrikes födda är de som har svårast att ta sig ur socialbidragsberoendet, också enligt IFAU:s rapport. Det är också svårast i tider med hög arbetslöshet, vilket inte är svårt att förstå. Men den tid som står till buds för att söka fast jobb vill alltså Folkpartiet begränsa genom att sätta dessa personer i mer eller mindre meningsfulla tvångsarbeten. Eller handlar det om att kommuner ska kunna använda ”nödarbetare” istället för anställd eller inhyrd personal att utföra nödvändig kommunal service och skötsel? Det lär ju i så fall inte sänka arbetslösheten som alltså är den stora boven i detta drama. Nej, satsa istället på utbildning – även det en framgångsfaktor för att ta sig ur socialbidragsberoende - och på omställning till en miljömässigt hållbar infrastruktur som kan skapa riktiga arbeten.

Slutligen kan det ju tänkas att, som IFAU uttrycker det, det är möjligt att en del av bidragstagarna ”hyser starka preferenser för fritid” men för det stora flertalet är bidraget ett sista halmstrå i en desperat personlig ekonomisk kris. Ska då inte vår empati - vi som har både jobb och utbildning - räcka till för att se pengarna de får som ett krispaket? När kapitalstinna banker hamnar på tillfälligt obestånd brukar ju sådana frikostigt pyntas ut. Utan större krav på motprestation.