Fallet ”Maria” och hur man reproducerar fördomar om romer

En liten notis i dagens SvD berättar för oss som råkar se den att blonda ”Maria” i Grekland är romsk. Under en tid har historien om ett eventuellt bortrövat barn som den grekiska polisen funnit hos ett romskt par engagerat världen. Varför är flickan så blond? Hon måste vara bortrövad! Vet inte vem det var som döpte henne till ”Maria” men ett namn från den bibliska jungfrun kanske ska framkalla en starkare identifikation om blond oskuld? Hon har också kallats ”den blonda ängeln”. Ingen tänkande människa kan ju undgå att förstå vilken symbolik detta var tänkt att skapa. Spekulationerna om barnarov har i alla händelser florerat i såväl etablerade som sociala medier. På Irland hittade polisen ytterligare ”bortrövade” blonda barn hos romer. En misstanke, helt grundad i föreställningsvärlden, som strax kunde avfärdas med en DNA-test. En motsvarande rasprofilering och åtföljande åtgärder mot asiatiska adoptivbarn i Europa skulle ge ett ramaskri av indignation. I det här fallet ger det endast en liten kortfattad notis.

Förr i tiden (nu?) skrämde man barn med att om de inte skötte sig skulle ”zigenare” komma och röva bort dem. En av många myter som odlats och levt kvar. Än idag finns också folk som tror att ”zigenare” minsann äger mängder av stenhus i Göteborg!? De mytiska berättelserna har stark levnadskraft. I dem finns inte plats för analys och problematiseringar.

Det gör det inte heller hos dagens ledarskribenter. Åtminstone inte hos Sanna Rayman som – i samma skola som Hanne Kjöller – återigen raljerar, spekulerar och i sitt kunskapsförakt hjälper till att reproducera en negativ bild av romer och därmed försvårar en seriös diskussion om strukturella orsaker till romers situation i det moderna europeiska samhällslivet.

Hon skriver i gårdagens SvD om romaregistren (”Var registret rasistiskt”). Den inleder hon med att kungöra hur bekymrad hon är över att romer trakasseras och förföljs. Därmed kanske hon tänker dämpa kritiken mot henne själv för det hon sedan skriver? För i nästa mening är hon också bekymrad över ”att romska barn i Sverige ofta inte uppfyller skolplikten” och att föräldrarna ”inte tycks förstå att barnens framtid ligger i skolbänken”. Det är barnen som inte uppfyller sin plikt och föräldrarna som inte förstår. 

Hon fortsätter sedan med att kräva ett större engagemang hos myndigheter i deras arbete med att bryta den självdestruktiva levnadsnormen hos romer som hon slagit fast som problemets kärna.  Hon är också bekymrad över att polisregistren över romer betraktas som rasistiskt motiverade. Hon vet nämligen att berätta att det inte är ”ett dugg konstigt” att polisen söker kunskap om nätverk som har ”inslag av klanlojalitet” och jämför med amerikanska polisens jakt på italienska maffian. ”Om man hänger runt med kriminellt verksamma kan man slinka med i en del spaningsmaterial”, avrundar hon sina spekulativa funderingar med. Därmed har hon slungat ur sig en ganska grov anklagelse mot romer som hon likställt med amerikanska maffian. Och ser från sitt medelsklassperspektiv inte vad den historiska erfarenheten av registrering som romer fått utstå har för betydelse i sammanhanget.

Ledaren avslutar hon sedan med att säga att hon inte har något ”tvärsäkert att säga om detta”. Men irriterar sig över att andra är så tvärsäkra. Någon reflektion tillbaka till sin inledande oro för förföljelserna och trakasserierna av romer gör hon inte. Någon reflektion över vilken anklagelseakt hon just spätt på med sina spekulationer har hon uppenbarligen inte heller gjort för då hade hon haft vett att tiga still. Eftersom hon ju erkänner att hon egentligen ingenting vet.

Men på samma sätt som det reproduceras myter om bortrövade ”blonda änglar” hos romska familjer bygger hon själv på bilden av kriminalitet hos romer. Att föra register utifrån etnisk tillhörighet är då tydligen helt OK. Det ligger kanske i generna? 

I Norge sitter en regering som vill massdeportera romer och vars statliga tv-bolag, NRK, censurerar kritiker som påpekar den rasism detta uttrycker (Özz Nujen).

Hemma i Sverige vill Moderaterna kriminalisera tiggeri och därmed fortsätta den historia av strukturella arrangemang riktade mot romer som finns både här och i övriga Europa.

Då behövs inga spekulationer av Sanna Raymans sort utan istället den typ av klargörande ställningstaganden som faktiskt kommit från Aftonbladets Anders Lindberg som skriver om mytbildningen kring ”Maria” och Fredrik Virtanen som skriver om romaregistren. Eller i dagens DN.

 

 

 

Patientens pris - New Public Management och tystnadens kultur, ointresserade och oförstående politiker

Tidigare inlägg i min serie inlägg om Patientens pris:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-en-reflektion-over.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-zarembas-bok-visar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-new-public-management.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-resultatstyrningen.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-svensk-forvaltnings.html

”Förlåt oss, ni som fuskar med uppföljningar och rapporter. Förlåt, livsmedelinspektörer, som varje december ränner från korvkiosk till korvkiosk för att uppfylla kvoten av tillsyn, och ni poliser som skickas ut att patrullera de lugnaste gator för att få ihop nog med ”utetid”. Förlåt oss, ni läkare som kallar patienter till onödiga besök. Vi ville verkligen ingenting av detta. Men vi borde ha förstått vad det var för slags krafter som vi släppte loss” (Citat ur Maciej Zarembas bok Patientens pris).

Så låter den avbön som danska regeringstjänstemän vid finansdepartementet avlade i en artikel i Politiken 27 mars 2007. De NPM-reformer som de drev igenom på 1990-talet hade omformat den danska offentliga sektorn till samma låtsasmarknad med mål och resultatstyrning som den svenska. 

Här i Sverige har däremot politiker och tjänstemän varit väldigt sparsamma med kritik mot systemet. Zaremba är inne på ett spår som säkerligen bär på mer än korn av sanning. Att Socialdemokraterna har en grundidé om att samhället är formbart med hjälp av social ingenjörskonst och som en maskin som kan manipuleras genom styrning emedan be borgerliga partierna berusats av framgång och ”tycks ha glömt att om man låter marknaden invadera värdesfären, upphör man att vara liberal”, för att låna hans formulering. 

Min egen uppfattning är att Socialdemokraternas positiva inställning till reformerna bottnar till största delen i en rädsla att tappa makten. Den tilltagande kritiken mot den ”ofantliga sektorn” som glömt bort medborgarens väl och ve under den nyliberala opinionsvågen på 1980-talet kunde med dessa reformer kanaliseras till styrmetoder för offentlig verksamhet. På så vis behövde S inte göra några ideologiska avböner och kunde hänvisa till dem för att påvisa handlingskraft. 

Det går nog också att hävda att det har skapats ett system som har blivit så vitt förgrenat och inarbetat i all offentlig verksamhet att det betraktas som ett sisyfosjobb att försöka förändra det. Det skulle behövas väldigt mycket tankearbete och krafttag för att göra djupgående förändringar av styrsystemen och därtill är politiker som regel alltför ointresserade eller okunniga i ämnet. Det är en inställning som gränsar till lättja eller möjligen i ideologisk stelbenthet. Ingen kan ju längre säga att marknadstänkandet och resultatstyrningen är nyheter.

I forskningsvärlden däremot är NPM-reformerna sedan länge satta under lupp och det finns en hel del att hämta för den som söker en vetenskaplig grund för sin kritik. När politiker konfronteras med denna kritik är det dock vanligt, exempelvis enligt Ahlbäck Öberg & Widmalm i Patientens pris, att de slår ifrån sig genom att påstå att kritikerna vill införa gamla, utdaterade styrmodeller. Ett bemötande som de två statsvetarna vid Uppsala Universitet menar är både ”reducerande och intellektuellt ohederligt” mot såväl de kritiska debattörerna som mot medborgarna som ”får ta smällen ”.

Förvaltningsforskaren Göran Sundström skriver i sin avhandling ”Stat på villovägar” på liknande sätt att tillskyndarna av resultatstyrningen ofta lägger bevisbördan på kritikerna och säger: ”Vad skall vi göra istället?”. Han menar att ”när kritikerna inte svarat med att presentera en detaljerad alternativ styrmodell – lika enkel och stringent som den rationalistiska styrmodellen – tycks det ha tagits till intäkt för att kritiken är ofruktbar”.

 

Tystnadens kultur

En annan orsak till att förändringar inte kommer till stånd är rädsla. Dels den politiska rädslan som jag redan varit inne på, men också gräsrotsbyråkraternas, lärarnas, sjukvårdarnas och läkarnas rädsla för sina jobb och karriärutsikter.

Zaremba stödjer sig på sociologen Rasmus Willig när han framhåller att NPM-reformerna skapat en ”tystnadens kultur” inom offentliga verksamheter. Enligt Willig är det därför vi kan notera hur missförhållanden får pågå så länge innan de uppmärksammas och blir s.k. ”vårdskandaler” exempelvis. Lojalitet mot ledningen för ”resultatenheten” väger tyngre än etik och yrkesstolthet. Lön och anställning ligger i farozonen för den enskilde medarbetaren vilket blir särskilt känsligt för dem som är privatanställda och inte omfattas av meddelarskydd på samma sätt som offentliganställda. Ett faktum som aktualiserats i samband med debatten om vinster i välfärden.

En annan forskare som skrivit mycket om detta är Lennart Lundquist, bl.a. i Tystnadens förvaltning i Utan fast punkt (Socialstyrelsen, 2001)

Han ställer den politiska demokratin emot ekonomismen. Kännetecknande för den politiska demokratin sägs vara öppenhet, diskussion, ömsesidighet och ansvar.” I öppenheten ingår skyldigheten att säga ifrån när makthavare företar sig något olagligt, oetiskt eller olämpligt”, menar han.  

I stark motsättning till den politiska demokratin ställer han alltså ekonomismen som i grunden enbart beaktar ekonomivärden som funktionell rationalitet, kostnadseffektivitet och produktivitet samt betonar organisering och chefskap med privat näringsliv som föredöme.

Han menar vidare att ekonomismen nu dominerar formuleringen av samhällsproblemen och att det i detta ingår medveten manipulering av demokratibegreppet och andra begrepp relaterade till den politiska demokratin; ”Fokuseringen på ekonomivärden har bl.a. lett till att demokrativärdena mer eller mindre tappats bort. Sannolikt är detta en viktig orsak till tystnaden i förvaltningen”.

Värden som bör styra den offentliga verksamheten innefattar både demokrativärden och ekonomivärden men ”under ekonomismens herravälde har tyngdpunkten alltmer förskjutits till fördel för ekonomivärdena”, anser han.

Han betonar vidare att ämbetsmännen befinner sig i en svår situation då de måste samtidigt beakta samtliga värden enligt ovan samt vara lojala mot överordnade, lyda lagen och ta hänsyn till medborgarna. Dessa hänsyn kommer ofta i konflikt med varandra men ekonomismen förutsätter då att ämbetsmännen ska vara lojala mot makthavarna, menar han och tillägger att ekonomismen likställer myndigheter med privatföretag och reducerar därför ämbetsmannens position på ett sätt som utgör en fara för den politiska demokratin.

Han framhåller vidare att det är farligt att säga ifrån. Makthavarnas instrument för att tysta ämbetsmännen har blivit allt effektivare. Anställningstryggheten har försämrats, den individuella lönesättningen bestraffar den som säger ifrån och befordringsinstrumentet erbjuder möjlighet att sortera bort misshagliga.

Lundquists förslag för att motverka tystandet av ämbetsmännen är främst att avskaffa den individuella lönesättningen som han menar inte hör hemma alls i offentlig verksamhet. Den används i repressivt syfte, t.ex. för att straffa nejsägare, menar han.

Han anser också att det måste inledas en förändring av organisationskulturen så att den uppmuntrar nejsägare istället för att bestraffa, men menar att det inte är lätt att få gehör för i dagens situation då ekonomismen ser lojalitet mot överordnade som enda acceptabla reaktion för en ämbetsman. De flesta fogar sig också i detta.

Detta framhöll han alltså för över tio år sedan. Inte mycket har förändrats sedan dess kan vi nog konstatera.

Olösliga problem?

Som tidigare nämnt läggs ofta kritik åt sidan med motiveringen att det inte finns några bättre alternativ eller att kritikerna längtar tillbaka till gammal obsolet hierarki. Det börjar bli dags att ge svar på tal och presentera lösningar som kan ge en rimligare styrning av offentliga verksamheter som lyfter fram kvaliteten och tonar ned kvantiteterna. Dessa finns och märkligt nog har de presenterats för politiker av egna utredningar och förvaltningsmyndigheter. På detta tittar jag närmare i mitt nästa och sista inlägg i min serie om ”Patientens pris”.