Grekiskt drama fullt av märkligheter

Det är ett märkligt grekiskt drama som just nu utspelas inför ögonen på miljarder åskådare. På flera sätt märkligt.

Själva folkomröstningen som hölls i landet i söndags var i sig tämligen märklig. Grekiska folket röstade om ett besparingsförslag som inte längre ansågs ligga vilket i sig är märkligt. Man kan fråga sig varför den grekiska regeringen ansåg sig behöva fråga folket vad den tycker om just detta förslag. Men den enda rimliga förklaringen är förstås att skaffa sig ett alibi för sina beslut. Ett nej, som det nu blev, kan användas för att ge större tyngd åt argumenten vid förhandlingarna med trojkan. Hade det blivit ett ja hade de kunnat vika sig för besparingskraven och försvarat sig inför sina kritiska väljare med att folket uttryckt sin vilja.

Det har också spekulerats i om det grekiska folket egentligen röstat för grekiskt utträde ur euron eller rentav EU. Det finns dock inget som indikerar att det är så folket har tolkat omröstningen. Det verkar finnas ett stabilt stöd för att vara kvar inom eurozonen och framför allt i EU. Men, som jag ser det, har det grekiska folket framför allt röstat nej till ytterligare åtstramningar (s.k. austerity measures). Känslan av att det kan räcka nu och att det grekiska folket måste ges en andningspaus är enda rimliga tolkningen av den klara vinsten för nej-sidan oavsett hur den formella folkomröstningsfrågan var formulerad.

Fortfarande är det många som tycker att skuldfrågan är viktig. Grekerna har själva satt sig i den sits de befinner sig i brukar det heta i syrliga kommentarer från både politiker, media och vanliga medborgare i andra EU-länder. ”Grekerna har levt gott utan att betala för sig” och ”det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret”, skrev Gunnar Hökmark för ett antal år sedan. Ibland känns det som rena lustmord på grekerna och de närmast rasistiska stereotypbilderna om greker som lata och slösaktiga återkommer ständigt.

Sanningen finns i sifferform. Grekerna arbetade 2011 i genomsnitt 42,2 timmar i veckan (de som nu har kvar sina jobb) i jämförelse med medeleuropéens 37,4 timmar. I Sverige ligger vi på 36,5 timmar i veckan. Allt enligt uppgifter från brittiska Office for National Statistics. Greken pensionerades vid tiden för krisens början 2009 i genomsnitt vid åldern 61,5 år i jämförelse med det europeiska genomsnittets 61,1 år, enligt Eurostat. De offentliganställda utgjorde för ett par år sedan, enligt OECD, 7.9 % av arbetsstyrkan i jämförelse med Sveriges 30 %, enligt SCB. Fördomarna fortsätter ändå att frodas.

Grekerna ska straffas tycks också de förhandlande politikerna och ekonomerna i EU och ECB tycka. Det har blivit en fråga om prestige snarare än förnuftsmässig analys av läget. Ytterligare en märklighet är IMF:s hållning. Den tredje parten i trojkan har i rapport på rapport erkänt tidigare misstag och menar numera att åtstramningar kan vara förödande för en krympande ekonomi. Per Lindvall skriver i dagens SvD Näringsliv om en pinfärsk IMF-rapport som visar att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras samt att den grekiska statsskulden med trojkans krav på grekerna snarare skulle fortsätta att växa. Detta är inget som verkar ha fått genomslag vid förhandlingsbordet med Grekland. 

All detta kollektiva skuldbeläggande av grekerna är möjligen också till för att vi ska glömma hur Goldman Sachs gav goda råd till dåvarande grekiska politiker hur de skulle frisera siffrorna inför Eurointrädet och att det varit ganska uppenbart för de flesta beslutsfattare i EU att det trixats med statistiken. Eurons införande i hela EU har dock varit ett politiskt prestigeprojekt snarare än ett ekonomiskt. Alla skulle gå med. Grekland borde naturligtvis inte ha gjort det eller tillåtits att göra det.

Det är också ett faktum att nödlånen som gavs till en början till mycket stor del gick till att betala räntor och amorteringar på lån från privata långivare. Finansbolag och banker, i synnerhet franska och tyska räddades. Den grekiska ekonomin gjorde det inte. Det grekiska folket definitivt inte. Det paket med stödlån som gavs i februari 2012 innehöll villkor som var, enligt ekonomen Stefan de Vylder (Eurokrisen), ”kanske det mest långtgående och förödmjukande som något europeiskt land ställts inför i modern tid”. Han räknar till 38 mycket specifika krav som bland annat sänkta löner och pensioner, minskade läkemedelssubventioner och krav på konstitutionsskrivningar om avbetalningarna av statsskulden som högsta prioritet. Det är inte de korrumperade konservativa politikerna som friserade siffrorna i början av 2000-talet eller de banker som gjorde felaktiga riskbedömningar som bestraffats utan pensionärer, låginkomsttagare och inte minst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten ligger kring 50 % och det rättmätiga i att personer som bara var barn när krisens frön såddes borde rimligen kunna ifrågasättas. FN:s statsskuldexpert Pablo Bohoslavsky säger i en annan artikel i SvD Näringsliv att EU ”glömt att internationella humanitära lagar spelar och ska spela en roll inom finans”. Han uppmanar långivarna att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter. 

Euroländernas krav på Grekland är också ett hån mot demokratiska principer och blottar ihåligheten ibland annat Lissabonfördragets inledande fraser där det framhålls att Unionen ska bygga på demokrati och ”respekt för människans värdighet” samt ”främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”. Allt medan mobbningen av Grekland fortsätter och EU (trojkan) - genom att lyfta riskerna från banker och finansinstitut och lägga den hos EU-ländernas skattebetalare istället – har ställt folk mot folk i frågan om den grekiska statsskulden. Det var detta som jag för några år sedan kallade ”Eurons sprängkraft”. Där jag avslutade med ett citat av den nu avlidne ekonomen Sören Wibe som 2003 uttryckte det så här:

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

Högerpopulister runt om i Europa vädrar nu morgonluft och jublar åt den grekiska vänsterns framgång i söndagens folkomröstning. Ytterligare en märklighet i det här dramat. Själv ser jag inget att jubla åt. Det grekiska folket lär ha många svåra år framför sig alldeles oavsett vad som sker i Bryssel just nu. Jag bara hoppas att EU:s beslutsfattare kan svälja förtreten och börja skissa på helt andra program för Grekland än nya åtstramningspaket som kommer att förvärra katastrofen, öka ett helt folks lidande och skapa ännu starkare motsättningar inom det nu skakiga EU-bygget.

Svarta rutor i Grekland

Samtidigt som jag skrev mitt förra inlägg, om Grekland, stängde den grekiska staten ned de statliga radio- och tv-sändningarna. Public service-bolaget ERT sänder tydligen just som jag skriver detta digitalt och tekniker har ockuperat bolagets huvudkontor och försöker fixa till den analoga signal som stängdes tidigare ikväll.

Utanför huvudkontoret trängs tusentals människor i protest mot beslutet, många politiker och kulturpersonligheter men mest vanligt folk förstås som drabbas av ännu en förödmjukelse. Det är också ett demokratiskt problem när tillgången till nyheter och annan information plötsligt stängs på detta sätt. 2600 anställda har blivit uppsagda och får sälla sig till de övriga 27,2 % som står utan jobb enligt senaste siffrorna.

Grekland verkar numera i hög grad styras med dekret. Ofta ett illavarslande tecken för en demokrati. Det kan emellertid inte vara lätt att försöka styra Grekland med nödlåne-trojkan ständigt kikande över axeln viftande med euro-sedlarna i ena handen och listan med ”austerity measures” i den andra.

ILO-kritik mot Grekland och IMF-kritik mot EU

Grekland har i flera år nu fått agera slagpåse på de flesta sätt man kan komma på. Bakbundna av trojkan har det grekiska folket fått löpa gatlopp genom nedskärningar och åtstramningar och var fjärde grek går arbetslös.

Nu har IMF i en självkritisk rapport erkänt att de brutit mot sina egna regler när det godkände räddningspaketet till Grekland 2010. Det var förvisso inte meningen att den skulle bli offentlig men läckte ut till Wall Street Journal och offentliggjordes därför sedan. IMF bedömde, enligt rapporten, att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa nedskärningar. Men räddningspaketet släpptes igenom ändå av hänsyn till eurozonens banker. Man kan alltså säga att paketet i första hand räddade eurozonen och inte Grekland. 

IMF erkänner också att de kraftigt felbedömt skadeeffekterna av åtstramningarna för Greklands ekonomi. Enligt bedömningarna skulle Greklands ekonomi krympt med 5,5 % fram till 2012, men blev 17 %. Arbetslösheten hade beräknats till 15 % medan den i verkligheten blev 25 %. 

EU-kommissionen kritiseras också hårt i rapporten som hävdar att den fokuserade mer på EU-normer än tillväxtskapande och inte bidrog mycket till att identifiera tillväxtförbättrande strukturreformer.

Samtidigt i Genéve

Samtidigt pågår nu i Genéve den årliga ILO-kongressen där Grekland nu på torsdag kommer att debatteras särskilt. 

Under trycket från trojkan har Greklands regering pressats att underkasta sig åtaganden (austerity measures) att begränsa fundamentala fackliga rättigheter på ett sätt som enligt GSEE (grekiska motsvarigheten till LO) har utformningen av lagar med direkt effekt. ILO säger i sitt arbetsdokument ((s 106-107) bl.a. följande:

”According to the GSEE, the impact of these measures is devastating for collective labour institutions, freedom of association, social dialogue as well as the principle of independent social partnership. The GSEE considers that these new permanent measures will irreversibly and harmfully compound the effect of standing measures since they demolish almost every aspect of the collective bargaining system…”

 

Självkritiken – för lite och för sent?

EU har kritiserat Grekland för att inte ha gjort tillräckligt eller gått alltför långsamt fram. IMF ägnar sig åt självkritik som innebär att de kanske överdrivit omfattningen och takten för åtstramningspaketen och kritiserar dessutom EU för dålig precision i sina rekommendationer om åtgärder och FN (ILO är ett FN-organ) kritiserar Grekland för att ha infört regler och lagar som bryter mot ratificerade konventioner. Vilket egentligen är att betrakta som en kritik mot trojkan (EU-kommissionen, ECB, IMF). Alla kritiserar alla för en politik som inte är adekvat för att få ett insolvent land på fötter men som samtidigt skapar revolutionsstämning och hopplöshet hos den grekiska befolkningen.

Så sent som i april uttalade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso uppfattningen att åtstramningspolitiken ”nått sin gräns”.

Ungefär samtidigt klubbades i grekiska parlamentet ytterligare åtstramningar som svar på trojkans krav.

Frågan är alltså om självkritiken som börjar sippra ut från trojkans institutioner är tillräcklig? Om den endast är till för att mildra kritiken som kommer från allt fler håll? De har också fullt upp med att slå ifrån sig det tyngsta ansvaret för kritiken. Det talas om en spricka i trojkan till och med.

Högerhydran har vaknat

Frågan är också om det är för sent för att ändra inriktning? Skadorna tycks redan svårreparerade, om inte irreparabla, verkligen inte bara för grekiska fackföreningar och deras medlemmar. Konsekvenserna går dessutom också utanför de rent materiella för grekiska folket eller de rent ekonomiska för staten Grekland. De politiska konsekvenserna har redan noterats. En alltmer högljudd nationalistisk och rasistisk opposition som projicerar sitt missnöje på flyktingar och drömmer om isolationistisk diktatur. De utgör dessutom en förebild för svenska högerextrema. Idéer och metoder smittar av sig och grekiska Gyllene Gryning sägs satsa på att nå exilgreker runtom i EU och andra länder.

När ett helt folk krossas och förödmjukas är också demokratin i fara. Den grekiska högerhydrans huvuden sticker upp i land efter land. Är det värt att betala detta pris för att rädda ett antal storbanker?  

En av Göran Greiders boktitlar passar bäst som kommentar till allt detta: 

”Vi kan inte ha det så här”!!