Om att skylla ifrån sig – den ”ansvarsfulla” regeringen

Riksdagsdebatter kan ju vara rätt så snustorra ibland. Men det dyker då och då upp en del uppfriskande inlägg. Fiskade upp en fråga till arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (m) ställd av riksdagsledamoten Anders Karlsson (s). Den handlar om brister i arbetsförmedlingens verksamhet. Hillevi Engström hade i SVT besvarat frågor om verksamheten på ett sätt som antydde att hennes eget ansvar var obefintligt. Detta är något jag själv reflektera över under en längre tid, dvs. hur statsråden gärna håller med om kritik mot hur myndigheter fungerar eller negativa samhällsförändringar som är konsekvenser av den egna politiken. Som om de stod utanför som maktlösa betraktare. Ändå hör vi ofta i synnerhet Reinfeldt tala om ”ansvarsfull politik”.

Anders Karlsson inleder sin fråga på ett ganska roligt och mycket träffande sätt. Jag tänkte att det är värt att uppmärksamma:

”Regeringens och statsrådens första talregel är: ”Skyll alltid på sossarna”. Den andra är ”Skyll på myndigheter och tjänstemän”. Den tredje är: ”Recensera vad som händer som om Du inte är delaktig, sjung med i kritiken så starkt så ingen frågar vad Du själv gjort och vilket ansvar Du har för missförhållanden”.

Svaret var inte lika roligt men på ett sätt lika träffande, helt oavsiktligt får man väl förmoda. Hillevi Engström tyckte oegentligheterna som framkommit om Arbetsförmedlingen var ”oerhört provocerande”.

Hela frågan kan läsas här och svaret här.

Vem bär ansvar för alliansens politik?

Många gånger har jag frågat mig hur många gånger regeringen kan avsvära sig ansvaret för den politik de för... eller kanske oftare den de inte för? Frågan gäller för övrigt även allianspolitiker på regional och kommunal nivå.

Andreas Cervenka undrar ungefär samma sak i en utmärkt artikel i SvD där han resonerar om Telia Sonera och deras lögner om Uzbekistan. Han menar att ”regeringen låtsas som om den helt saknar ansvar för Telia Soneras smutsiga affärer” och fortsätter väldigt träffande;

”Men Peter Norman fortsätter att kommentera de alltmer graverande turerna kring Telia Sonera som om han betraktade händelserna från toppen av en tom blåsig läktare... Inte som en ägare med 37 procent av aktierna”.

Den här hållningen bär på ett återkommande drag som är utmärkande för den alliansregering vi har. Den har upprepade gånger iklätt sig rollen som åskådare. Någon egen förmåga att ingripa eller eget ansvarstagande för följderna av den egna politiken tycks inte ens övervägas.

Arbetslinjen är ett stort fiasko och den ingående problemställningen att folk inte jobbar för att de är lata och hellre lyfter A-kassa har visat sig vara felaktig. Senare har Reinfeldt gått över till att istället tala om arbetslösheten som ett invandrarproblem. Men regeringen har inget ansvar.

Debatten om vinster i välfärden har också avslöjat en avsaknad av ansvarstagande för brister som avslöjats från alliansens styrande i stat, landsting och kommuner. De har också tämligen samfällt visat sig helt oförstående inför kritiken av det orimliga med att skattepengar går till stora vinstuttag, trots att det även finns borgerliga kritiker. Däremot visade dessa ansvariga (?) politiker ofta mycket stort intresse för att billigt ta över verksamheter från de offentliga ägarna när de bjöds ut till försäljning.

Häromdagen lanserade också regeringens folkpartistiska radarpar Ullenhag/Björklund en integrations- och skolpolitisk linje som antyder att de svaga resultaten i svenska skolor kan förklaras med nyanlända invandrarelevers svaga resultat. Själva har de naturligtvis inget ansvar.

Möjligen kan det här tolkas som någon sorts konsekvent liberalism. Den marknadisering av samhället som skett under senare decennier innebär förstås också en minimaliserad stat. Den ultraliberala doktrinen om ”nattväktarstaten” är en extrem variant som åtminstone inte Moderaterna (officiellt) eftersträvar men abonnemanget på läktaren pekar ändå åt det hållet.

Samtidigt äger staten fortfarande en hel del bolag som förväntas leverera en del nyttigheter. Ett helt konsekvent beteende vore i så fall att avveckla alla sådana ägarskap eftersom intresset för statligt agerande genom dessa bolag verkar svalt. Se exempelvis SJ eller Vattenfall. Men regeringen är uppenbarligen intresserat av att kassera in vinsterna. 

Däremot vill den inte ha något att göra med ansvarsfrågan. Förklaringen är väl helt enkelt att den är lagd i knät på dig och mig...?

”Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut” (Klippt från Folkpartiets hemsida/om liberalism)

 Vi har alltså noterat det praktiska uttrycket för den här åsikten men jag undrar då lite stillsamt om det betyder att allianspolitikerna inte längre anser sig behöva ansvara för något?