I don´t believe it!!

”Peace for our Time”(*) utropade den 30 september 1938 en glad och lättad brittisk premiärminister, Neville Chamberlain, när han trodde sig ha kommit överens med Hitler om att det var hit men inte längre han fick gå. Ett år senare hade andra världskriget brutit ut med förödande konsekvenser framför allt för Europa.

”I was appalled at this senseless, illegal action, and I was shocked to learn that employees of the Re-Election Committee were apparently among those guilty”, bedyrade USA:s president Richard Nixon den 30 april 1973 i sitt första offentliga uttalande om den s.k. Watergateskandalen, efter att första ha hävdat att han inte haft vetskap om inbrotten i Watergate förrän han läse tidningarna i juni 1972. Den 9 augusti 1974 såg han ingen annan utväg att undvika riksrätt för sina brottsliga handlingar än att avgå från presidentposten.

Eftervärldens dom har varit hård mot offentliga uttalanden av den här typen. Det förstnämnda citatet blottar mest antingen en bristande analysförmåga eller möjligen ett lite naivt önsketänkande. Det andra citatet blottlägger istället en ren och skär lögn.

Nu hör vi uttalanden från den nuvarande amerikanska presidenten Donald Trump som riskerar att bli klassiska citat för kommande generationer att plocka fram för att förklara hur allt kunde gå så snett med vår planet. Det finns ett antal att välja mellan men ett skulle kunna vara det han senast fällde, till tv-reportrar vid Vita Huset den 26 november, i samband med att en rapport om klimatförändringarna släpptes av hans egen administration i fredags (23nov18). En utredning som statliga National Climate Assessment med hjälp av 300 forskare sammanställt och publicerat om risken för en kommande katastrofal klimatkris i USA om temperaturökningarna fortsätter och passerar 3-gradersstrecket i ökningstakt. Temperaturökningar som rapporten menar till större delen orsakats av mänskliga aktiviteter och som kan få förödande konsekvenser för USA:s ekonomi och miljö och kosta tusentals människoliv (bara i USA som ju den här rapporten främst handlar om).

”Yeah, I don´t believe it” (”Jag tror inte på det”) säger han till CNN när han konfronteras med rapportens slutsats att den ekonomiska stöten kan bli förödande.

Han kanske vet något som de 300 forskarna som bidragit till den egna administrationens rapport inte vet, men det finns alla skäl att tro att så inte är fallet. Och att hans ord kommer att betraktas som det största sveket inte bara mot den amerikanska befolkningen utan mot hela världens.

Vad blir eftervärldens dom om sisådär 25-30 år?

Just nu har politiker från hela världen samlats i Katowice i Polen för att diskutera mer i detalj hur de ska gå till väga för att infria målen som sattes i Paris 2015. Problemet är att ledaren för en av de värsta bovarna i klimatkrisdramat, USA, inte tror på att krisen står för dörren.

Sug på den ett tag: ”Yeah, I don´t believe it”

Ja, så var det överstökat. Nästa punkt på agendan…

* Chamberlain har ofta citerats ”Peace in our Time” vilket faktiskt är felaktigt.

Sista varningen – är det någon som lyssnar?

- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.

Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…

”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)

Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!

Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.

Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?

Kognitiv dissonans – högtflygande planer

Kognitiv dissonans är ett begrepp myntat av socialpsykologen och forskaren Leon Festinger på 1950-talet. Han funderade över vad som händer när en persons genuina övertygelse visar sig gå på tvärs mot vetenskapliga fakta eller den observerbara verkligheten. Han menade att det skapade en känsla av obehag hos den övertygade som måste motverkas på olika sätt. Den ”troende” kan antingen gömma huvudet i sanden och ignorera alla fakta; inhämta alternativa fakta som stämmer bättre överens med övertygelsen; eller behålla sin tro men justera den så den stämmer bättre överens med fakta.

Det här är en av beståndsdelarna i det teoretiska ramverket för Mattias Göranssons utmärkta bok ”Björnen kommer” som handlar om ryssrädsla och det mönsterseende och den masshysteri som den framkallat genom åren. Jag läser om detta med ”kognitiv dissonans” ungefär samtidigt som Annie Lööf går ut med sitt budskap att vi kan fortsätta flyga så mycket vi vill. Det här säger hon i en SvD-intervju den 29 januari, med tillägget att vi ”bara” behöver utveckla biobränsle som skulle ge mindre utsläpp av växthusgaser.

Lööf inleder resonemanget med en allvarlig insikt: ”Hejdar vi inte temperaturökningen så har vi ingen planet framåt”. Hon säger sig vara övertygad om att klimatfrågan är ”den överordnade frågan för samhällets fortlevnad”. Så långt stämmer det hela med den stora majoriteten av forskarsamhällets uppfattning. Det är en jobbig insikt. Hur vinna röster på uppmaningar till väljarkåren att sluta flyga eller i vart fall dra ned på flygandet? En mer positiv och tilltalande approach är det förstås att uppmana till status quo eller ökat flygande. Allt kan fortgå som vanligt och ingen behöver förändra sitt beteende. Det är ju trevligt att resa. Flyget tar oss till främmande platser eller till nära och kära, städer och stränder. Det binder oss samman med övriga världen och vi får möjligheter som utan flyget skulle vara så gott som obefintliga för den vanlige svensken i utkanten av övriga världen. Vi vill nog därför gärna tro att Annie Lööf har rätt. Det ger henne en förutsättning som Festinger pekat på som nödvändig för att kunna hävda sin tro, nämligen socialt stöd. Eller med Mattias Göranssons ord, en ”sympatiserande omgivning”.

En sympatiserande omgivning har hon också i riksdagen. Där anser ungefär 6 av 10 ledamöter att vi kan öka flygandet. Antingen anser de, som Annie Lööf, att vi kan öka flygandet om biobränslen utvecklas, eller också går de ett steg längre. Ungefär som kommunalrådet Sara Skyttedal, KD, som tycker att alla som förordar minskat flygande är ”dumpuckon”. Hennes twittrande är ungefär i klass med Donald Trumps ”bästa”:

”Jag tänker så här - flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation” (Sara Skyttedal, twitter 30jan18)

Det är hur som helst en uppfattning som enligt en samlad vetenskapskår stämmer dåligt överens med utfästelserna om att nå ”klimatmål” vare sig dessa gäller EU, hela världen eller Sverige. Miljöprofessorn Johan Rockström säger till SvD istället att vi måste flyga mindre. KTH-forskaren Jonas Åkerman menar att om flygandet fortsätter att öka i samma takt som nu skulle det innebära en fördubbling av flygtrafiken inom 20 års tid. Sannolikt skulle all vinst med biobränslens minskade utsläpp gå förlorad i så fall. Om de ens kan utvecklas så snabbt som Lööf och andra önskar. För noll utsläpp innebär de ju inte, som forskningen visar. Dessutom skulle en väsentligt ökad produktion innebära avverkning av enorma arealer skog, vilket i sig kan ge temperaturhöjande effekter, för att inte tala om andra negativa konsekvenser, som en regnskogsdöd. Det lär också dröja innan den utveckling som en majoritet av riksdagsledamöterna drömmer om kan bli verklighet. Enligt Johan Åkerman är ”mängden bioenergi begränsad både i Sverige och globalt” och han menar att det kan ta tio år att åstadkomma en storskalig produktion. Tio år vi inte har, vilket samma riksdagsledamöter borde vara väl medvetna om eftersom de själva tagit beslut om ett första etappmål till 2030 på en minskning av utsläppen med 63 % jmf med 1990 för att år 2045 vara nere i netto noll-utsläpp. Mål som Naturvårdsverket menar inte kommer att nås med nuvarande takt.

Måluppsättningarna är många och ibland kan det förefalla som att de tillfredsställer samveten och lugnar allmänheten men inte mycket mer.

EU satte för flera år sedan upp sina mål för arbetet med att reducera klimatpåverkande utsläpp, som satts till en minskning med 20 % i förhållande till utsläppen 1990.

I oktober 2016 enades 190 länder om målet att minska flygandet inom I.C.A.O., International Civil Aviation Organization. En överenskommelse som ska träda ikraft 2021 och som bygger på den tidigare Paris-överenskommelsen, som innebar att 200 länder förbundit sig att genomföra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser före 2020. På ICAO:s hemsida finns en lista över 106 stater som offentliggjort aktionsplaner för att reducera utsläppen från flygtrafiken.

Under FN-mötet i Marocko i november 2016 stärktes också, enligt de officiella uttalandena, arbetet mot klimatförändringarna och steg sägs ha tagits mot mer konkreta åtgärder. Många forskare däremot menar att Paris-avtalet och det som beslutats i Marocko bara har dukat bordet, men att det nu måste bli fråga om åtgärder, inte fler uppgörelser om mål.

De frivilliga åtgärder som offentliggjorts skulle ändå innebära en temperaturhöjning på 3 grader fram till år 2100 enligt färska beräkningar inom FN:s klimatpanel, ICC. Ett katastrofscenario ritas upp som en konsekvensbeskrivning av detta. Det här har tagit årtionden för klimatforskare att ta fram och studera men det är numera en i stort sett enig forskarkår som ställer sig bakom dessa farhågor. Det är inte några vidare positiva prognoser som ställs heller. En studie från University of Washington visar att det bara finns 5 procents chans att klara målet med endast en 2-gradig uppvärmning av jorden till år 2100.

Det finns förstås alltid en osäkerhet i procentuella beräkningar av det här slaget. Sanningen är kanske att det inte finns några helt säkra bedömningar av hur det kommer att se ut för dagens yngre generation men det vore onekligen oerhört oansvarigt att chansa och köra på som vanligt. Ungefär så som Annie Lööf och en majoritet av våra riksdagsledamöter vill och därmed tillför ytterligare empiriskt material som åskådliggör Festingers teorier.

Hur gör jag då själv? Senast jag flög var i november och nästa gång blir om en månad. Jag måste verkligen ta mig en funderare över framtida resor. Frågan är bara hur långt tågen bär?

USA har skickat en miljömissil mot övriga världen

Vi har bara i år sett effekterna av extrema vädertyper som enligt så gott som alla experter lär bli återkommande om vi inte gör något åt utsläppen av s.k. växthusgaser. En färsk rapport talar också om att temperaturökningen i världen kommit en längre bit mot den kritiska gränsen - som då passerat vad planeten tål - 2 grader än man tidigare trott. För att nå målet att hejda ökningen för den globala uppvärmningen vid 1,5 grader krävs att vi minskar klimatpåverkande utsläpp mycket snabbt. – Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Enligt WWF exempelvis dessa, klippt från deras hemsida:

I och med att glaciärerna smälter i snabbare takt än tidigare ökar risken för en kraftig havsnivåökning samt förändrade ekosystem och försörjningsmöjligheter för människor i glaciärernas avrinningsområden. Miljontals människor i lågländer är i fara.

Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet.

Unika, klimatkänsliga ekosystem som korallreven, Arktis och småöar i haven (till exempel Maldiverna) överlever antagligen inte en global uppvärmning på 2 grader, men kan klara sig vid 1,5 graders global uppvärmning.

Ohälsa och sjukdomar hos fattiga människor sprider sig snabbare i och med klimatförändringarna.

Klimatförändringar har, de senaste femtio åren, lett till minskade skördar globalt. Klimatförändringar orsakar även massförflyttning av marina organismer och fiskbestånd, vilket utmanar möjligheterna att upprätthålla produktivitet från fiskerinäringen.

Korallreven är mycket känsliga för kombinationen av varmare, försurade och överfiskade hav och andra mänskliga hot. Korallreven är ett av klimatförändringarnas mest omedelbara offer om vi inte agerar väldigt snabbt. Trots att de bara utgör 1 procent av havens yta är så mycket som 25 procent av arterna i haven beroende av korallreven.

Medeltemperaturen vid Arktis ökar mycket snabbare än för resten av planeten. När isarna och snötäcket smälter blottläggs mörkare hav och land. Mörka ytor absorberar mer värme än ljusa och temperaturen riskerar därmed att stiga ännu mer. När nu havsisen försvinner sommartid öppnas havet upp och fartyg kan ta sig fram där det tidigare var omöjligt. Detta har medfört att nya gruvor öppnas och utvinning av olja och gas är mer intressant i Arktis. Vilket i sin tur bromsar utvecklingen av alternativa energikällor och spär på temperaturförhöjningen.

Att negligera detta eller rent av motarbeta arbetet som pågår med att nå detta mål är alltså att betrakta som ett angrepp på hela världen. Ett förvisso självdestruktivt beteende men som också drabbar andra. Det är en sak att begå självmord men om man spränger sig själv i luften med en gigantisk bomb tar man också med en mängd andra. Lite så beter sig just nu USA och den ”nye” presidenten Trump.

I dagens SvD finns en mycket intressant artikel av Jenny Nordberg som visar tydligt vad som pågår lite i det tysta bakom den stora scenen där Trump framträder och ömsom skämmer ut sig och ömsom skrämmer världen med sina utspel. Kanske mer allvarligt är det som Nordberg tar upp och som berör själva administrationen. Eftersom SvD inte ger åtkomst på nätet för den som inte är prenumerant, och jag faktiskt inte ens som prenumerant hittar den på nätet, tillåter jag mig en liten sammanfattning och kommentarer som bygger på denna artikel.

Den amerikanske energiministern som Trump tillsatt, Rick Perry, tyckte redan innan presidentvalet att energidepartementet ”verkade helt onödigt” och borde nedläggas. Den före detta dörrförsäljaren (förre energiministern var kärnfysiker) har nu inte gått riktigt så långt men en utrensning av ”människor och arbetsuppgifter” började med att alla anställda fick besvara ett formulär där de skulle uppge vilka internationella konferenser de deltagit i, redovisa mejl och andra dokument de skickat och författar om klimatfrågor. Allt för att kartlägga vilka som kunde misstänkas ta klimatförändringarna på allvar och därmed ansåg det viktigt att bevaka, eller som ser det som angeläget att utveckla alternativa energikällor till olja och gas. Alla sådana medarbetare rensades ut, omplacerades eller hamnade i frysboxen. Gallringen sköttes av en lobbyist för flera amerikanska oljebolag. Utsedd av Trump. Samma frågor skickades också till EPA, Environmental Protection Agency, som ska skydda landet från miljö- och hälsorisker. I artikeln uttalar sig också Greg Gershuny, som arbetar med miljöfrågor vid en liberal tankesmedja. Han påpekar också att energidepartementet är ett av få ställen där grundforskning bedrivs i stor skala. Det vill säga utan vinstintresse skulle jag nog själv tillägga. Klimatforskningen har i stort sett helt avstannat och riskerar att orsaka mellan fyra till åtta förlorade år, tror Gershuny. Tid vi inte har eftersom USA är det land som släpper ut mest växthusgaser av alla. Trump som vill öppna nya kolgruvor och går hand i hand med oljebolagen tänker alltså köra på som vanligt och gärna gasa lite i kurvorna också. Hans energidepartement drivs nu istället av amatörer som är lojala med den uppfattningen om det nu alls drivs. Artikeln tar också upp rekryteringsproblemen. Trump har bara tillsatt två av tolv höga chefer på departementet, varav en är hans egen sons svåger, som enligt en anonym tjänsteman på departementet är ”en trevlig kille, men han vet ingenting om energi”.

Liknande problem rapporteras också från utrikesdepartementet där det, enligt en avhoppande chef, råder en ”förgiftad” stämning. Hon berättar att den nye presidenten och hans närmaste anhängare ser utlänningar som ”suspekta” och att alltför omfattande kontakter med utlandet därför också ses som suspekt. Många republikaner äger inte ens ett pass, vilket ställde till det när nya politiskt tillsatta skulle skickas ut på uppdrag för departementet.

Om den nya amerikanska isolationismen begränsades till att inte lägga sig i utländska staters konflikter, hålla fingrarna borta från oljerika länder och inte skicka hotbrev till stater som vill skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud vore det kanske gott och väl. Men dessvärre är det inte just dessa utåtriktade verksamheter som USA nu drar ned på utan istället dialogen kring hur vi ska rädda både människors och djurs liv på den planet vi alla bebor och ska lämna efter oss till nästa generation och tusentals generationer till förhoppningsvis. USA lägger istället ned sitt arbete, drar sig ur Paris-avtalet och isolerar sig i en ”gasbubbla”. I SvD-artikeln konstateras det att i USA sköts numera såväl relationer med andra länder som frågor om luft och vatten av affärsmän och lobbyister. En stor del av dem tillhörande olje- och gasindustrin, kan tilläggas. 

Detta kan inte ses på annat sätt än som en aggressiv handling som påverkar våra liv och framför allt hotar att påverka våra barns liv i ännu högre grad än annekteringar av Krim, galna Nordkoreaner och terrorister. Vi kan ju skrocka över Trump och hans tokigheter men den här miljömissilen mot övriga världen är sannerligen inget att skratta åt. Frågan är bara vad vi bör göra istället?

Mitt förslag till första åtgärd: Säg upp värdlandsavtalet!

Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Bromma flygplats försvaras i bisarra bröst- och falsettoner

En plan som Miljöpartiet haft i bakfickan i ett par år ser nu ut att kunna realiseras. Än är det flera hinder i vägen men det politiska beslutet är i alla fall taget. Jag talar förstås om att lägga ned Bromma flygplats senast 2022 och istället bygga bostäder på marken. Det lär kunna bli 50000 bostäder för kanske så många som 100000 människor. En stadsdel ungefär av Östermalms storlek. Snacka om tillväxt. Det borde väl vara någonting oerhört efterlängtat i bostadsbristens Stockholm, kan man tycka? Det borde väl nästan alla gilla, i alla läger?

Men om man ska tro tidningarnas rubriker och det ramaskri som hörs från allianspolitiker och näringslivsföreträdare så verkar en nedläggning av Bromma flygplats betraktas som en katastrof i nivå med ett vulkanutbrott. Massor av NEJ och INTE strömmar nu ur munnar som annars älskar tillväxt.

Bisarrt, kommer det från Visitas vd Eva Östling, som tycker att ”hela Sverige måste leva”. Jacob Wallenberg, ordförande i Investor, kallar beskedet ett dråpslag och menar att ”Sverige kommer att få svårare att skapa ekonomisk tillväxt”. Moderaten Catharina Elmsäter-Svärd säger till DN att det är ”en örfil i ansiktet på hela Sverige”. Till Aftonbladet kallar hon det ”en knytnäve rakt i magen på svenska folket”.

Det är ingen ände på hur lumpet det här tilltaget verkar vara. Att ta klimatmålen på allvar samtidigt som man förser huvudstaden med ett väsentligt tillskott oerhört efterlängtade bostäder. 

Tillväxten

Som Miljöpartist är man naturligtvis väldigt skeptiskt inställd till detta med tillväxtens lovsång. Men det är ändå viktigt att skärskåda vilken trovärdighet tillväxtargumentet emot att lägga ned har. Det har talats om att 24000 jobb hotas. Det där är alltid vanskligt att bedöma men låt oss ta fasta på den siffran. Vad kommer då istället? Tja, 50000 bostäder som i sin tur innehåller butiker i gatuplan och kontor med cirka 30000 arbetsplatser. Ja, redan där kan det vara möjligt att vi har passerat de förlorade jobben. Nu kan det förstås bli så att redan befintliga företag flyttar dit men det lämnar plats på andra ställen åt andra som vill etablera sig i Stockholm men har svårt att finna kontorsyta eller bostäder åt anställda.

Länge har bostadsbristen bedömts vara ett hinder för tillväxt i Stockholm. Erik Ullenhag höjde för ett par år sedan rösten och pekade på just denna brist som ett betydande hinder för nyanlända invandrares etablering på arbetsmarknaden. Det kan tilläggas att detta inte bara gäller invandrare från andra länder.  Studentorganisationer har länge sjungit en klagolåt om hur svårt det är att bli student i Stockholm om man inte redan bor där. Förra året satte Swedbanks ekonomer siffror på det hela. Deras beräkningar talade om 21 miljarder kronor i utebliven tillväxt under 20 års tid. Ungefär hälften var av direkta och indirekta kostnader. HSB och Riksbyggen höjer budet när de hävdar kostnader uppemot 660 miljarder under 20 års tid i produktionsbortfall. Stockholms Handelskammare talar om en brist på 70000 högutbildade personer i Stockholmsregionen år 2030 om ingenting görs.

Nå, nu görs det något men då gapar alla för full hals att det hotar tillväxten. Det är inte trovärdigt.

Hela samhällsbygget i status quo?

Alla skräcksiffror om 24000 förlorade jobb och en död landsbygd där företagare inte längre kan åka till Stockholm förutsätter ju att ingenting annat händer i samhället. Att vi i åtta år, två mandatperioder, sitter med armarna i kors och väntar på att marknaden ska sköta allt. Det kanske är så många har vant sig vid att det går till men nu finns en ny majoritet i både regeringen och Stockholms Stadshus så om inte dessa nej-sägare sätter käppar i hjulen lär det kunna bli satsningar på tågtrafik exempelvis. Dagens besked om just sådana är förhoppningsvis bara en rivstart på en sådan långsiktig satsning.

Bättre underhåll och ännu snabbare tåg mellan Stockholm-Gbg och Stockholm-Malmö lär göra behovet av flygtrafik till dessa orter mindre betydelsefulla. Det är (trots allt tal om att Trollhättan och andra mindre orter skulle dö) till dessa städer den största delen av Bromma-trafiken går. Att dags- och veckopendling till orter som ligger inom 40-50 mil från Stockholm måste ske med flyg är att tänka inom snäva ramar. Varför skulle inte tågtrafiken kunna ersätta detta om tio år? Det kräver förstås en politisk vilja men den finns ju nu. Nej-sägarna är ute ur Stadshuset och Rosenbad och står lyckligtvis utanför och skriker.

Det tycks också som om dessa nej-sägare förutsätter att det är otänkbart att bygga ut Arlanda vid behov. Andra tycker det är oerhört långt till Arlanda. De har förmodligen inte upptäckt att det finns snabbtåg som kör dit på 20 minuter. Tror inte det tar särskilt mycket kortare tid att tuffa i buss över Tranebergsbron i rusningstid.

Nej-sägarna tycks inte heller ha fantasi nog att tänka sig andra lösningar för de flyg som trafikerar de mindre orterna som Trollhättan. En sak den förra regeringen faktiskt tog beslut om var att bygga höghastighetsbana till Nyköping och Skavsta. Så varför skulle inte en satsning på den flygplatsen vara det naturligaste i världen? Inte minst för att få maximal nytta för investerade medel i detta höghastighetståg. Nyköping-Skavsta skulle naturligtvis behöva byggas ut men det bör vara positivt för kommunen och flygplatsen att minska beroendet av Ryanair och dess flåbuse till VD Michael O´Leary vars nyckfullhet mycket väl kan få flygplatsen att vara nästan utan trafik om han plötsligt sluter avtal med någon annan.

Närmiljö...

Jag arbetar själv inom resebranschen och just igår när beslutet om Bromma flygplats släpptes hade vi besök av Malmö Aviation som ägnade halva tiden åt att lobba för flygplatsens bevarande. Ett av de sämre argumenten var att Arlanda är ett dåligt alternativ eftersom där var så mycket skog. Nu vet jag inte om det var så representanten menade men om det händer en olycka så föredrar jag nog att det är grantoppar som knäcks än huskroppar. Faktum är ju att just trädtoppar bromsade farten för det SAS-plan som störtade vid ”miraklet i Gottröra” utanför Rimbo 1991.

Lika bra gick det inte för de 22 som omkom 1977 när ett plan från Linjeflyg störtade i Vinsta. Ett mirakel var det däremot att ingen på marken blev skadad. För bara några år sedan störtade ett mindre plan inte långt från samma plats.

De boendes åsikter om buller och säkerhet har kommit i skuggan av all argumentation om tillväxt. Vi får hoppas att det inte ska krävas en allvarligare olycka (utan mirakel) för att de boendes argument ska vägas in i debatten. Förutom olycksrisken är det bullret som är mest plågsamt. Av de 100000 människor i Sverige som är allvarligt störda av flygbuller bor 80000 i närheten av Bromma flygplats. Aktionsgruppen Stoppa Bromma gläds nu försiktigt åt nedläggningsplanerna efter åratal av kämpande för att höras.

... och global

Nej-sägarna förutsätter också att vi inte kommer att ändra våra resvanor. De ser förmodligen inte behovet ens. Eller har hållit för både öron och ögon i flera år.

Jonas Åkerman, trafikforskare vid KTH, skickade för ett par år sedan ett budskap till alliansregeringen:

”Begränsa bil- och flygtrafiken eller missa klimatmålen”

Miljökonsulten Magnus Nilsson, tidigare trafikexpert vid Naturskyddsföreningen, framhåller också att även med nya bränsletyper som biobränsle är flygets klimatpåverkan väsentlig. Han menar att;

 ”massflyg av den typ som utvecklats under de senaste decennierna verkar omöjligt att förena med strävan att hejda den globala uppvärmningen”

Energi- och klimatrådgivningen (som är samordnad av Kommunförbundet Stockholms län och i huvudsak finansierad av Energimyndigheten) påpekar att ”den största delen av vår klimatpåverkan kommer från våra resor, maten vi äter och vårt boende”. De ger oss rådet att:

”Ta tåget istället för flyget”

 Vi vet allt det här. Våra politiker vet allt det här. Nej-sägarna vet allt det här. Det bisarra i den här debatten är därför inte att föreslå en nedläggning av Bromma flygplats utan att sätta sig med armarna i kors och tro att allt kan förbli status quo. En sådan politik skulle verkligen vara ”en örfil” eller ”knytnävsslag i magen” på hela världens kommande generationer.

Det är faktiskt fullt möjligt att nå klimatmålen säger Thomas Sterner, en av författarna till rapporten om hur vi kan hejda utsläppen av växthusgaser som FN:s klimatpanel tog ställning till i Berlin i våras. Men han tillägger:

”Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla.”

Jan Björklund lade mycket kol på att tala om Tyskland men glömde Vattenfall

Tv4:s valdebatt är just avslutad. Den var en plåga eftersom den aldrig tilläts bli en normal debatt eftersom reklamen skulle klämmas in på givna klockslag. Stressade partiledare och programledare tjafsade bort sakdebatterna. Tråkigt.

Men en sak blev lite intressant och det var när Jan Björklund försökte argumentera för kärnkraft med att ta upp Tyskland som exempel. Där hade koldioxidutsläppen ökat som följd av beslutet att fasa ut kärnkraften, menade han. Han glömde då att nämna att statligt ägda Vattenfall ensamt släpper ut mer koldioxid i Tyskland än hela Sverige gör totalt. Alliansregeringen hade kunnat använda sitt ägarskap av Vattenfall till att kräva investeringar i andra energikällor än brunkol.

Det är inte heller så att Vattenfalls brunkolssatsningar är något nypåfunnet som regeringen inte hunnit ta ställning till ännu. Det har varit så under så gott som hela alliansens två mandatperioder som regeringsbildare. Trots kritik har regeringen varit passiva ägare (förutom när det gällt usla köp av holländska energibolag) och fortfarande är Vattenfall den största ägaren av tysk kolkraft. Jänschwalde-kraftverket är på fjärde plats i Europa bland kraftverk som släpper ut mest koldioxid. Och nya investeringar är på gång i Brandenburg och Sachsen. Två gruvor ska öppnas för brunkolsbrytning trots stora protester bland annat i gruvsamhället Proschim. Det märkligaste är att själva samhället självt ställt om till förnybart och numera producerar mer el än vad man gör av med. Sol- och vindenergi och en biogasanläggning sägs nu hotas av Vattenfalls planer på att utöka dagbrotten Nochten och Weltzow Süd. Den kraftfulla oljelobbyn brukar det ofta talas om men kollobbyn är i Europa minst lika stark och frågan är alltså om Tyskland verkligen satsar på brunkol eller om det är kollobbyn som lyckats övertyga om att fortsätta bryta kol för att "rädda arbetstillfällen"?

Nu försökte Åsa Romson påminna Björklund om detta lite senare i tv4-debatten och det hade kunnat hetta till... om det inte hade varit så bråttom att prata klart innan reklamavbrottet.

Vattenfall är ett helstatligt bolag. Ett av ganska få stora sådana som finns kvar. Vi är alla ägare med andra ord. Vi låter regeringen förvalta detta ägande och kan med röstsedlarna påverka hur detta förvaltarskap ska skötas. Istället för att låta bolaget göra stora investeringar i brunkol kan det bli ett verktyg för att nå klimatmålen och istället investera i och utveckla metoder för effektivisering av förnybar energiproduktion.

Det är inte ägarskapet det är fel på. Det är förvaltarskapet. På söndag finns dock en chans att förändra detta genom att lägga rätt valsedel i valurnan, Miljöpartiets.

En liten, liten notis med en stor, stor nyhet som bör avgöra ditt val

I dagens SvD fick jag syn på en liten, liten notis. Så liten att det egentligen var en bedrift att få syn på den. Hade jag bara läst nätversionen hade den inte funnits alls. I papperstidningen meddelade TT-AFP med fyra meningar nyheten att koldioxidhalterna i atmosfären ökade med 2,9 ppm (miljondelar) under 2013. Det låter inte så märkvärdigt kanske men är det största uppmätta ökningen hittills. Jag tänker att det är ganska talande att denna nyhet fått en så undanskymd plats i nyhetsutbudet inför valet. Hade det handlat om rekordbaisse på börsen eller en rekordlåg tillväxtsiffra hade tidningar och nyhetsprogram försökt överträffa varandra i fradgatuggande ödesreportage och intervjuer med gravallvarliga ekonomer.

Det är WMO, Meteorologiska världsorganisationen, som levererat siffran och som nu konstaterar att koldioxidhalterna ligger på drygt 141 % av den förindustriella nivån. Just meteorologer bör vi nog lyssna till mer än ekonomer och inte bara när de dyker upp i tv-rutan och lovar solsken. En sådan före detta tv-meteorolog som numera på heltid försörjer sig som klimatexpert är Pär Holmgren. Han är aktuell med två böcker, Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och Torstens resa i underjorden. Han är inte särskilt optimistisk egentligen utan menar att det kanske redan är för sent att göra tillräckligt åt klimatförändringarna för att undvika framtida miljökatastrofer men menar samtidigt att vi ändå kan göra mycket för att dämpa katastroferna. 

Han förordar höjd bensinskatt och personliga utsläppsrätter bland annat. Sådant som moderaterna skyr som pesten. Därmed glider jag in på hela min poäng. Nämligen att det vi kan göra i valet som kommer är att rösta grönt, och då menar jag inte centerpartiet som säljer ut miljövinsterna till högstbjudande och som efter åtta års innehav av miljöministerposten inte lyckats styra alliansregeringen närmare klimatmålen än att vi missar dem med 150 år. Passiviteten i klimatfrågan blev till en av de stora orsakerna till Moderaternas kräftgång i EU-valet. Det är i alla fall min analys. 

Därför är de förstås livrädda för att frågan ska dyka upp igen och ledarsidorna i våra morgondrakar gör allt för att hjälpa till genom att prata plånboksfrågor. Samtidigt får alltså en av vår tids stora ödesfrågor där livsbetingelserna för mänskligheten står på spel försöka pocka på uppmärksamhet i medierna.

En liten, liten notis för en stor, stor nyhet.

Men tre små, små valsedlar gör en stor, stor skillnad.

Men då måste det stå Miljöpartiet på dem.

Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivt beslut

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”

Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Vi har en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

  Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Samma partis förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga.

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren och som kommer med en slutrapport i höst säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

”Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.

PS) En längre version av denna text publiceras också på denna blogg, med titeln; "Individens val? – Funderingar införmorgondagens EU-parlamentsval"

Miljöpartiet om klimatpolitik:

http://www.mp.se/politik/klimat/fem-forlorade-ar-klimatet

Tidigare inlägg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/dyrt-sa-fjellner-och-smet-fran.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/moderaternas-klimatpolitik-ar-tja-inte.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/gunnar-hokmark-inte-stum-men-blind-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/reinfeldt-klar-om-prioriteringarna.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/ratt-fragor-i-ratt-val-mp-pa-ratt-spar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Individens val? – Funderingar inför morgondagens EU-parlamentsval

(En kortare version av denna text är också publicerad på denna blogg, med titeln: ” Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivtbeslut”)

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”

Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Observationen har förvisso gjorts av en mångfald röster i den offentliga samtidsdebatten men individualismen som ideologi tänker vi oss kanske inte alltid. Individualismens motsats politiskt är kollektivism och den som är hyggligt bevandrad i politik och något sånär följt den politiska debatten de senaste decennierna kan ganska enkelt identifiera hur den ofta handlat om var gränsen ska dras mellan dessa två ytterligheter. Det är också ganska lätt att se att individualismen vunnit ett starkt grepp om diskursen och därmed normaliserat det individualistiska tänkandet. Den konkreta politiken utformas därefter.

Således har vi nu en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Moderaternas förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler ska undanröjas heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

I svensk rätt finns en lag (som vissa kanske skulle kalla ”krångel” eller ”hinder”) för hur marknadsföring ska gå till. I denna ingår en definiering av genomsnittskonsumenten inom en viss målgrupp (för reklamen) som blir måttet på om en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig eller inte. Lagen har utformats efter direktiv från EU (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG) och i detta definieras genomsnittskonsumenten som ” normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer”. Således finns en uppfattning om att marknadsföring/reklam inte kan påstå vad som helst eller försöka vilseleda konsumenten. Det finns också i lagen möjlighet för en domstol att fälla ett företag som till exempel påstår sig ha ”Sveriges lägsta pris” eller utropar ”Vi är billigast”. När det gäller vissa typer av produkter, som medicin och hälsoprodukter, är praxis att ställa extra höga krav på vederhäftighet. De flesta håller nog med om att detta är rimligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga. 

Att undvika en klimatkatastrof – ett individuellt val?

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt; enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

”Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Sverige är en enskild aktör men också EU kan ses som en sådan förstås och oavsett hur stor del av de globala utsläppen av växthusgaser EU kan sägas stå för så får gemenskapens åtgärder och aktioner stor betydelse för att visa vägar framåt. Det handlar inte bara om målsättningarna förstås (klimatmålen) utan en hel rad beslut på mindre områden som kan leda i rätt riktning. Det är också en fråga om vägledning och information. Om vi nu går tillbaka till konsumentens val, vilket också kan inbegripa det EU-parlamentsval som kommer att göras imorgon, så är en av grundförutsättningarna för att kunna göra ett välgrundat sådant att konsumenten/väljaren är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”, för att använda definitionen av genomsnittskonsumenten här ovan. IPCC säger i redan nämnda publikation så här:

”People often utilize simplified decision rules such as a preference for the status quo. Individuals and organizations differ in their degree of risk aversion and the relative importance placed on near-term versus long-term ramifications of specific actions”.

Bättre information om risken med att vara passiv nu och risken för att det kan vara för sent att agera imorgon är alltså väsentlig för att få individer att göra rätt val och ta rätt beslut.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.

Miljöpartiet om klimatpolitik:

http://www.mp.se/politik/klimat/fem-forlorade-ar-klimatet

Tidigare inlägg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/dyrt-sa-fjellner-och-smet-fran.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/moderaternas-klimatpolitik-ar-tja-inte.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/gunnar-hokmark-inte-stum-men-blind-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/reinfeldt-klar-om-prioriteringarna.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/ratt-fragor-i-ratt-val-mp-pa-ratt-spar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Dyrt, sa Fjellner och smet från klimatnotan

Ni kanske såg EU-valdebatten om klimatpolitiken i Aktuellt igår mellan Miljöpartiets toppnamn Isabella Lövin (ni såg henne ikväll också förstås?!) och Moderaternas EU-parlamentskandidat Christoffer Fjellner.

Som jag skrev igår visade Lövin på vilja, beslutsamhet och kraft att ta itu med klimathotet medan Fjellner ville vara försiktig och tyckte att det skulle bli för dyrt. Det sistnämnda upprepade han flera gånger.

Det där är intressant för samtidigt kämpar ju nu tusentals människor för att rädda vad som räddas kan i Serbien och Bosnien. Vi vet ännu inte hur många människoliv som gått till spillo i vattenmassorna efter de våldsammaste översvämningarna på hundra år eller så. Vad de materiella skadorna kommer att uppgå till vet vi inte heller men det lär bli åtskilligt.

I vintras såg vi hur Themsen flödade över sina bräddar och hur David Cameron vadade i sjöstövlar genom samhällen i sydvästra England. Vad jag vet går det fortfarande inte att exempelvis åka tåg genom delar av den landsändan. En beräkning som gjordes då var att översvämningarna skulle kosta engelska städer sammanlagt 1 miljard brittiska pund. Vet inte om slutnotan kommit än men troligen är den totala kostnaden högre i slutändan.

För ett år sedan var det Donau som svämmade över vilket drabbade Österrike och Tyskland värst och vi lär få vänja oss vid att det här sker ännu oftare om vi inte får bukt med klimatproblemet.  En studie i en vetenskaplig tidskrift (Nature Climate Change) visar att kostnaderna för översvämningar kommer att kunna stiga femfaldigt fram till år 2050. 

Om Christoffer Fjellner oroar sig för kostnader bör han läsa den här studien och fundera över vilka övriga kostnader som vi redan nu och i framtiden kommer att kunna addera till dessa om vi inte agerar nu. Eller tänker han smita från notan och lämna den till våra barn? Det lär inte funka för han är inte själv tillräckligt gammal för att komma undan. Den lär komma tillbaka till honom. Men då är den kanske större än han eller någon annan klarar av.

Moderaternas klimatpolitik är... tja, inte som Miljöpartiets...?!

I kvällens Aktuellt fick vi återigen en tydlig bild av vad som skiljer Miljöpartiets klimatpolitik mot Moderaternas. Eller kanske snarare att Moderaterna inte har någon sådan alls.

Medan Miljöpartiets toppkandidat Isabella Lövin redogjorde för en offensiv politik med flera bindande mål för att klara av att förhindra en ganska snar klimatkatastrof talade moderaternas Christoffer Fjellner om att ”vara försiktiga” och om ”rimliga kostnader”. Vad kostnaderna kommer att bli för den kommande generationen (som han för övrigt nästan tillhör själv) om vi låter tiden gå och är passiva har han uppenbarligen inte tänkt igenom.

Lövin talade om en innovationsdrivande politik som pekar ut en riktning och lägger en tydlig spelplan för investeringar, om besparingar av energi vilket inte bara är bra för klimatet utan är bra för industrin långsiktigt och klart uttalade mål för förnybar energiproduktion för investerare i energibranschen att förhålla sig till. Det tycker Fjellner är ett ”hot mot klimatet”.

Själv tyckte Fjellner det var viktigt att skilja på mål och medel och påpekade att ”den stora frågan är hur man når klimatmålet” och att det ”finns en massa olika medel att använda” samt upprepade ständigt att EU ”måste ha förslag som övertygar övriga världen”.

Vilka medel han tycker ska användas fick vi inte höra ett ord om däremot. Sanningen är ju den att Moderaterna i EU-parlamentet, vilket framgick av Aktuellts inslag inför debatten, röstat emot att frysa utsläppsrätter inne för att göra dem dyrare eller att sätta fler och högre mål för utsläpp, energibesparingar och förnybar energiproduktion.

Sanningen är ju att Moderaterna inte har någon klimatpolitik. De tänker fortsätta att riva hinder för handel och släppa marknader fria och vänta på att dessa genom den berömda osynliga handen ser till att klimatmålen nås. Men hoppas och hålla tummarna för det är ingen övertygande politik när isarna smälter i Arktis. Moderaternas klimatpolitik är uppenbarligen att inte tycka som Miljöpartiet och i övrigt mana till total passivitet. Ronnie Sandahl skrev något om Titanic i dagens Aftonbladet...

Klimatfrågan viktigast och Miljöpartiet bäst på att fixa den – Sifo-svaren tydliga inför EU-valet

Sifo släppte nyligen en undersökning som visar att klimat- och miljöfrågor var de viktigaste i EU-valet. Detta gällde för samtliga partiers sympatisörer dessutom. Med undantag för Sverigedemokraterna vilket bekräftar vad jag skrev om häromveckan.

Medan Moderater tycker att EU mest ska ägna sig åt att riva handelshinder och Folkpartister att EU borde bli större och mäktigare så har Miljöpartiet klimatfrågan (och ett öppnare EU) som huvudfråga. Det Sifo-mätningen också visar vilket bådar oerhört gott inför EU-valet är att (nästan) samtliga partiers sympatisörer dessutom anser att Miljöpartiet är bäst på att driva miljöfrågor. Här är enda undantaget Centerpartiets sympatisörer som förstås anser att de själva är bäst på detta. Deras miljöminister Lena Ek har dock tvingats kröka rygg i många år nu och tvingats vika undan för kärnkraftskramarna i Folkpartiet och ta hänsyn till Moderaternas beröringsskräck inför miljöfrågor och försiktiga tassande i klimatfrågan. Centerpartiets klimatprofil blir därmed tämligen otydlig.

 Miljöpartiet sägs ligga kring 13 % av rösterna i de senaste väljarmätningarna men om Sifo:s utfrågning om viktigaste frågorna stämmer bör det finnas utrymme för mycket fler röster till Mp. Klimatfrågan är också en av de frågor där EU-parlamentet kan utöva verkligt inflytande och styra utvecklingen. Till skillnad från de Moderater och Kristdemokrater som driver populistiska slogans om att ta tillbaka makt från Bryssel till Sverige vill Miljöpartiet använda den makt EU-parlamentet har till något som är viktigt. Att EU har för mycket makt kan förvisso vara en relevant åsikt men betydligt mer användbar för en parlamentariker i svensk riksdag än en EU-parlamentariker, vilket statsvetaren och frilansjournalisten Ylva Nilsson påpekar i en krönika i europaportalen.

Miljöpartiets profil är däremot tydligare än någonsin i ett EU-val. Bygga och bygga om för klimatomställning för att möta klimathotet. Det håller inte att göra som Reinfeldt och minimera frågan och säga att det Sverige och EU gör ändå inte gör så stor skillnad för att andra släpper ut mer växthusgaser. Tiden är istället i allra högsta grad mogen (i värsta fall övermogen) för aktion. Det börjar alltså till och med väljarna att tycka äntligen. Och att det då är allra bäst att rösta grönt, det vill säga på Miljöpartiet.