Ukraina i EU är ”inte aktuellt”

Ja, rubriken är nära nog ett citat av Stefan Löfven i nyhetssändningar häromdagen angående ett möte han haft med den ukrainske presidenten Porosjenko nyligen. Återigen kanske man ska säga eftersom denne var på officiellt besök i Stockholm redan 14 november, men nu senast alltså i samband med EU:s toppmöte i Bryssel. Löfven påpekade i Svt:s nyhetssändningar och till pressen att det inte är aktuellt med något EU-medlemskap för Ukraina eller de fem andra östeuropeiska länder som deltog vid mötet, Armenien, Azerbajdjzan, Georgien, Moldavien, och Vitryssland. Däremot att Sverige kommer ge stöd till fortsatta reformer i Ukraina och han tog särskilt upp korruptionen som ett stort problem (han ”glömde” då lagstiftning som begränsar åsiktsfrihet och tryckfrihet, bannlysningar av journalister och bloggare, censur av filmer och böcker, inreseförbud och andra åtgärder mot utländska misshagliga, fängslande av politiskt oliktänkande ukrainare etc etc).  

Att Ukraina är långt ifrån medlemskapet de så hett önskar verkar vara en åsikt som kanske är än mer markerad bland många av de övriga länderna i EU, inte minst i Nederländerna där folket till och med sagt nej i en unik folkomröstning om saken. Sverige förefaller alltmer vara Ukrainas bäste vän i EU. Löfven påminner oss också i intervju vid toppmötet i Bryssel att det var Sverige som var drivande i EU för att år 2009 formalisera de sex nämnda östeuropeiska ländernas samarbete med EU, däribland Ukraina som även då troligen var den tyngst vägande kandidaten.  Vid sidan av Sverige var emellertid också Polen bland de allra mest drivande i den frågan. Det hade i högsta grad med Ukraina att göra, som grannland till Polen med många intressen gemensamt och historiskt sammankopplade på många sätt, bland annat genom kampen mot Sovjetunionen och kommunistdiktatur. Ukraina skulle dessutom onekligen kunna utgöra en buffertzon för Polen mot den store grannen Ryssland till vilken de båda har en minst sagt frostig relation. Men från att ha varit Ukrainas kanske allra, allra bäste vän i EU-förhandlingarna har det på ett par år svängt till nära nog det motsatta.

Polen och Ukraina är nämligen också sammankopplade genom deras gemensamma historia under andra världskriget. Dock en mycket kontroversiell sammankoppling som har sitt epicentrum i Volynien, gränsregionen mellan länderna i vad som då var Polen men som nu är nordvästra Ukraina och sydöstra Polen. UPA, som då var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B:s militära gren, genomförde under 1943-1944 en etniskt rensning av östra Galizien och i synnerhet i Volynien. Tanken fanns då från ukrainsk sida att det skulle vara lättare för Ukraina att göra anspråk på området efter kriget i de fredsförhandlingar som de hoppades på att få vara med i och driva krav på ett självständigt Ukraina. Polacker drevs ut från regionen med bestialiska metoder och omkring hundra tusen polska civila mördades. Antalet offer är förvisso en tvistefråga och har varit så genom åren och det blir alltmer tydligt hur den nationalistiskt präglade polska regeringen hamnat alltmer på kollisionskurs med den nationalistiskt präglade ukrainska regeringen. Den polska filmen ”Volyn” som handlar om dessa händelser är bannlyst i Ukraina. Den får helt enkelt inte visas där. Ukraina bedriver en politisk censur som sorgligt nog är mycket illa känd i Sverige (är ganska ensam om att ha skrivit om den, se länk nedanför detta inlägg), tydligen även i Löfvens rådgivarkrets och hos UD.  Jag skrev om den här polsk-ukrainska konflikten för ungefär ett och ett halvt år sedan (se länk nedanför detta inlägg) i samband med att det polska parlamentet beslutade att de här händelserna skulle benämnas ”folkmord”, vilket i Ukraina betraktades som en oerhörd provokation. Inte minst som det ukrainska parlamentet i april 2015 antog en lag om att förbjuda just användandet av ordet ”folkmord” relaterat till OUN-UPA. Ett förslag som för övrigt lades fram för parlamentet av Yuri Sjuchevitj, sonen till Roman Sjuchevitj som ledde UPA under 1943-44. 

Den här konflikten ser ut att ha eskalerat anmärkningsvärt bara de sista månaderna. Redan i februari 2017 lär den polske ledaren för partiet Lag&Rättvisa, Jaroslaw Kaczynski, ha sagt till Porosjenko ungefär att han kan glömma EU om Ukraina håller fast vid Bandera och att det finns gränser för det polska tålamodet. Den polske utrikesministern lär också nyligen ha sagt att Polen kommer att använda sitt veto i EU för att hindra ukrainskt medlemskap om inte ”historiska motsägelser elimineras” och om inte Ukraina löser ett antal frågor rörande minoriteters rättigheter. Han fortsatte med att upprepa Kaczynskis formulering:

"Our message is very clear: you will not enter Europe with Bandera," said Waszczykowski. "We talk about it loudly and quietly. We will not repeat the mistakes of the 1990s, when there were certain problems in relations with Germany and Lithuania. I am referring to the status of Polish minorities in these countries. Having such experience, we will firmly demand from Ukraine that all matters be settled before Kiev stands at the gate of Europe with a request for membership." (på engelska tillgängligt här, och i original här)

 Det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne har bannlyst polska efterforskningar och uppgrävningar av polska ”offer för krig och konflikter” på ukrainsk mark. Detta efter att ett monument över UPA (uppfört illegalt 1994) nedmonterats i polska staden Hruszowice. Den ukrainska staten ska också ha planer på att bannlysa vissa polska individer från att beträda ukrainsk mark.

Den polske utrikesministern Witold Waszczykowski uttalade nyligen i polsk radio sitt fördömande av ukrainska myndigheters sätt att blockera polska medborgares tillträde till polska minnesmonument och viktiga minnesplatser i Ukraina och därmed hindra skötseln av dem och omhändertagande av kvarlevor från offer för Volynien-konflikten 1943-44. Han aviserade ett motdrag genom att införa inreserestriktioner till Polen för ukrainska medborgare som vill glorifiera nazism eller som vill hindra polacker från att hedra sina offer och nämnde specifikt ”folk som klär sig i SS Galizien:s uniform”. SS Galizien var benämningen på en SS-enhet bildad 1944 och bestående enbart av frivilliga ukrainare och som alldeles vid slutet av 2vk ändrade sin beteckning till 1a Nationella Ukrainska Armén.

Den polske senatorn Jan Zaryn använder starkare ordval än utrikesministern i sin beskrivning av den ukrainska historierevisionen och minnespolitiken, som citeras av Irish Times:

“Ukraine does not want to belong to Roman civilisation. It is behaving like a barbarian in questions of historical memory.” 

 Volodomy Viatrovytj, som är chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, biter tillbaka med att säga att han tycker det polska sättet att uttrycka sig och bete sig ”påminner lite om vår östra granne”, dvs. Ryssland.

Ironiskt nog är båda dessa länder något av europeiska mästare (tillsammans med Ryssland) i grenen minnespolitik. Här hemma vet vi knappt vad det är men det ukrainska ovan nämnda Institutet för Nationellt Minne bildades efter polsk förebild. Båda nationerna är inne på var sitt blint nationalistiskt spår som tillåter lite eller inget av opposition. Polen hålls sannolikt tillbaka av EU och kanske annars skulle ha varit lika repressiva med yttrandefrihet och åsiktsfrihet som Ukraina är idag. Men sättet att forma historieskrivningen efter en nationalistisk idealbild är ungefär densamma. Typiskt nog kom det polska regeringspartiet PiS till makten 2015 med ambitionen att "omkalibrera många av de sätt på vilket det polska folket tänker, pratar och lär sig om sin egen historia" enligt den breda strategin att återskapa en "starkare känsla av nationell stolthet" i Polen, för att citera Deutsche Welle.

Det är i alla händelser en eskalerande konflikt som passerat under svenska mediers radar och som den svenska regeringen tycks helt omedveten om. Och en konflikt som blottar den ukrainska regeringens oförmåga att hantera sina relationer till omvärlden, inklusive tidigare vänskapligt sinnade grannar. Men också dess besatthet av att vittvätta nationaliströrelsen OUN och dess militära enhet UPA, till och med på bekostnad av EU-medlemskapet. Det ger också Stefan Löfvens uttalande om att ett ukrainskt EU-medlemskap ”inte är aktuellt” en annan, för Löfven själv okänd (?), dimension.

Fortsättning lär följa.

Om politisk censur:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/05/nagra-iskalla-fakta-om-ukraina-som-ger.html

Om den polsk-ukrainska konflikten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/08/polsk-ukrainskt-historiekrig.html

Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?

Reinfeldts besked i kvällens tv-debatt: Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och KD finns inte längre!

Kvällens partiledardebatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (m) blev rätt märklig. Reinfeldt ägnade tid i svaren på varje fråga att tjata om Gustaf Fridolin. Det är ju glädjande att han ger Miljöpartiet så mycket uppmärksamhet när han debatterar med en socialdemokrat. Men att han väljer att förbise Åsa Romson kanske hör samman med Reinfeldts verklighetsbild som bara innehåller svenskfödda män mitt i livet?

Det ingår nu förstås i Alliansens nya strategi att i vartenda sammanhang tjata om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har olika valprogram med tyngdpunkten på olika satsningar. Det här försökte Reinfeldt i kvällens debatt och Anders Borg tidigare framställa som ett stort problem och som något oärligt mot väljarna. Det är som jag tidigare påpekat flera gånger en väldigt märklig syn på en demokrati med ett flerpartisystem som Sverige. Hela poängen är ju att dessa partier ska stå för olika prioriterade värden och ha olika program att gå till val på. Folket väljer sedan det parti som de tror företräder deras åsikter och preferenser bäst. Det finns liksom ingen poäng att ha flera partier annars.

Jag har svårt att se att den här nya linjen kommer att hålla särskilt länge. Redan under kvällens debatt radade Löfven upp en tre-fyra områden där de olika (!) regeringspartierna har olika (!) uppfattningar om saken, innan han blev avbruten av debattmoderatorn/programledaren. Exempelvis att Folkpartiet vill förstatliga skolan men inte de andra partierna i alliansen osv osv osv. Självklart går även dessa till val på olika program och vill göra olika satsningar/sänkningar/höjningar av bidrag/skattesatser etc  etc.

Eller har det skett någonting radikalt på sistone som inte Allianspartierna har redovisat öppet? Om vi tar det på fullt allvar så är alltså vad de säger till väljarna att det inte spelar någon som helst roll vilket av dessa tre partier respektive Moderaterna de röstar på för i praktiken får de samma politik tillbaka. Jag inbillar mig att dessa fyra partiers väljare i det förflutna har haft skäl att lägga sin röst på det ena partier istället för det andra, för att de haft en uppfattning om något särskiljande. Dessa presumtiva väljare måste ju i så fall nu rimligen ställa den allvarliga frågan; finns ens dessa fyra partier eller är de numera bara ett enda parti; Allianspartiet?

DET tycker jag att Reinfeldt borde ge besked om innan valet, samt de tre partiledarna för Folkpartiet, Centern och KD... om de nu finns?

Röd-Grönt utrikespolitiskt samarbete uteslutet?

SvD gör idag stora rubriker som utropar att S-ledaren Löfven avfärdar utrikespolitiskt samarbete med Mp och V. Skribenten Fredrik Mellgren hävdar t.o.m. att det skulle vara ”uteslutet att S någonsin skulle kunna samarbeta igen om utrikesfrågorna”.

Det låter onekligen allvarligt och definitivt och kastar förstås en skugga över eventuella framtida regeringsbildningar innehållande S-V-Mp. Men vad är det då Löfven säger i artikeln som föranleder denna profetiska analys? 

Jo, ”överenskommelsen som fanns var inte lyckad” menar han och tillägger att han aldrig skulle ”medverka till något liknande”.

För det första framgår inte av artikeln om han då avser hela det röd-gröna valmanifestet eller bara den utrikespolitiska delen eller kanske bara den punkt som tas upp i artikeln rörande att USA skulle avveckla sina kärnvapen och militärbaser utanför sina gränser.

För det andra så är det han säger (av det som framgår i artikeln åtminstone) – alldeles oavsett vilket som avses – ingenting som utesluter framtida samarbeten. Han uttrycker egentligen bara sin åsikt att valmanifestet (möjligen bara vissa delar alltså?) var dåligt genomarbetat och att S går till val nästa gång på sin egen utrikespolitik. Det tycker jag är bra och jag utgår ifrån att Miljöpartiet och Vänsterpartiet gör detsamma. 

Detta är ju egentligen den normala ordningen i en demokrati och inte märkvärdigare än att Alliansen just nu i regeringsställning har fyra olika utrikespolitiska linjer vilket bland annat framgått i just Palestinafrågan (Löfven är ju i Hebron när han gör sitt uttalande). I just denna fråga är ju inte ens Folkpartiet internt eniga om en konsekvent politik. 

Så artikeln vinklas till att det är uteslutet med röd-grön utrikespolitik i framtiden. Det är naturligtvis inte sant och högst sannolikt knappast vad Löfven avsåg att signalera. Efter nästa val blir förstås den parlamentariska sammansättningen avgörande för vilka samarbeten som kan vara aktuella för en regeringsbildning. Förhandlingar lär följa och utrikespolitiken måste förstås inkluderas i sådana. Jag vägrar tro att Löfven skulle vara så korkad  att han definitivt och för all framtid stänger dörren till förhandlingsrummet för två av sina mest sannolika regeringspartners.

Det handlar mer troligt om en bedräglig rubriksättning och kanske lite önsketänkande av den liberala pressen. Aftonbladet och SvT hakar okritisk på...

 

Andra bloggare om uttalandet:

http://rogerjonssons.blogspot.se/2012/11/bryt-upp-blockpolitiken.html

http://tim-svanberg.blogspot.se/2012/11/varfor-lofven-stanger-dorren-for-en.html

http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/11/ar-det-inte-sa-att-blockpolitiken.html