Om behovet av gröna partier

Jag har fått brev från färska miljöpartistiske partisekreteraren Amanda Lind. ”DU BEHÖVS!” står det i fet rubrik. Min medlemsavgift efterfrågas med illa dold oro. Det hör till saken att jag betalade min medlemsavgift ett par veckor innan detta brev daterats men får väl anta att administrationen släpar efter lite. Det är ju bråda dagar för partiet. Många tunga beslut som ska tas.

Amanda Lind vänder sig emellertid till mig och andra medlemmar och påminner oss om att behovet av gröna partier aldrig varit större ”världen över”. Hon påminner också om att Miljöpartiet ”gör skillnad i svensk politik” och hävdar att Mp i regeringsställning ”är på god väg att uppfylla majoriteten av våra vallöften”.

Brevet med denna påminnelse anländer av olika anledningar till mig lite sent och jag läser det därför, ironiskt nog, samma dag som det blir offentligt att regeringen nu väljer att inte driva kravet mot Vattenfall att lägga ned kolgruveverksamheten i Tyskland. Det är fritt fram att sälja alltså vilket knappast kan tolkas annat än som ett sviket vallöfte. Eller vad handlade den där kolbiten om egentligen? ”Populism”, säger nyblivne regeringsledamoten Peter Eriksson, och avfärdar därmed Carl Schlyters kritik mot partiledningen. ”Det har aldrig varit ett alternativ”, säger språkröret Lövin om att låta kolet ligga kvar i marken. Fridolin är sannolikt upptagen med att tvätta bort koldammet från händerna och säger därför ingenting, vad jag har kunnat uppfatta.

Peter Eriksson lägger ut texten för Carl Schlyter och andra miljöpartister i Aftonbladet där han bestämt avfärdar alla möjligheter för Vattenfall att köpa upp tyska kolgruvor och sedan lägga ned dem. Jag erkänner min okunnighet om detaljerna när det gäller dylika affärer så det är mycket möjligt att han har rätt. Det finns dock flera som påstår annat. Men det jag framför allt undrar är som sagt vad poängen då var med att genom hela valrörelsen släpa runt en kolbit och invagga väljare, partimedlemmar och vissa riksdagsledamöter i tron att de här möjligheterna faktiskt fanns? Om jag inte missminner mig sades det att detta med att låta Vattenfalls kol stanna i jorden var det första beslut partiet skulle ta i regeringsställning. Peter Eriksson har säkert rätt när han kallar detta ”populism” men det återstår en hel del pedagogiskt arbete att göra för att övertyga väljare och medlemmar om att det är på det sättet Miljöpartiet ska ”göra skillnad i svensk politik”.

Migrationsbesluten

Stratcom och värdlandsavtalet med NATO

Borttagen effektskatt för kärnkraften och fritt fram för nya kärnkraftverk

Listan kan göra längre men alla gröna väljare bör väl ha noterat hur ”ogröna” regeringsbeslut i tunga frågor fullkomligen sprutat ut från Rosenbad under det här året.

”Mycket återstår att göra för att ett hållbart samhälle ska bli verklighet”, konstaterar Amanda Lind i brevet till mig. Och fortsätter: ”Det är detta decennium som de gröna idéerna måste få ett brett genomslag” och avslutar med att jag behövs i detta arbete. Jag och alla andra medlemmar bidrar med ”drivkrafter, hjärtefrågor och kunskaper”, säger hon.

Varför är det då så viktigt med regeringsställning att de riksdagsledamöter som fortfarande håller medlemmarnas hjärtefrågor högt och som följer kongressbeslut och försöker hålla vallöften nu fråntas sina förtroendeposter och kritiseras öppet? Carl Schlyter hotar nu att hoppa av från sitt riksdagsuppdrag. Det vore oerhört beklagligt. För vad är Miljöpartiet utan personer som driver de gröna frågorna? Enkom stödhjul åt Socialdemokraterna? 

Imorgon åker jag till den lilla ön i den lilla sjön i Finland. Där finns ingen el och därmed ingen tv eller tillgång till internet. Det har varit lite mycket att smälta så det ska bli skönt med ett par veckors paus. Lite tid att fundera över vad som hänt och vad som händer framöver.

Jag hoppas partiledningen också får ett par veckors vila och tid för kontemplation över hur bäst de gröna frågorna kan få genomslag detta decennium. Kan det finnas en annan väg än den Miljöpartiet slagit in på? Vad mig anbelangar kan Amanda Lind dock andas ut ett tag. Medlemsavgiften är betald. Ett år till ger jag. Där går gränsen...

Jan Björklund lade mycket kol på att tala om Tyskland men glömde Vattenfall

Tv4:s valdebatt är just avslutad. Den var en plåga eftersom den aldrig tilläts bli en normal debatt eftersom reklamen skulle klämmas in på givna klockslag. Stressade partiledare och programledare tjafsade bort sakdebatterna. Tråkigt.

Men en sak blev lite intressant och det var när Jan Björklund försökte argumentera för kärnkraft med att ta upp Tyskland som exempel. Där hade koldioxidutsläppen ökat som följd av beslutet att fasa ut kärnkraften, menade han. Han glömde då att nämna att statligt ägda Vattenfall ensamt släpper ut mer koldioxid i Tyskland än hela Sverige gör totalt. Alliansregeringen hade kunnat använda sitt ägarskap av Vattenfall till att kräva investeringar i andra energikällor än brunkol.

Det är inte heller så att Vattenfalls brunkolssatsningar är något nypåfunnet som regeringen inte hunnit ta ställning till ännu. Det har varit så under så gott som hela alliansens två mandatperioder som regeringsbildare. Trots kritik har regeringen varit passiva ägare (förutom när det gällt usla köp av holländska energibolag) och fortfarande är Vattenfall den största ägaren av tysk kolkraft. Jänschwalde-kraftverket är på fjärde plats i Europa bland kraftverk som släpper ut mest koldioxid. Och nya investeringar är på gång i Brandenburg och Sachsen. Två gruvor ska öppnas för brunkolsbrytning trots stora protester bland annat i gruvsamhället Proschim. Det märkligaste är att själva samhället självt ställt om till förnybart och numera producerar mer el än vad man gör av med. Sol- och vindenergi och en biogasanläggning sägs nu hotas av Vattenfalls planer på att utöka dagbrotten Nochten och Weltzow Süd. Den kraftfulla oljelobbyn brukar det ofta talas om men kollobbyn är i Europa minst lika stark och frågan är alltså om Tyskland verkligen satsar på brunkol eller om det är kollobbyn som lyckats övertyga om att fortsätta bryta kol för att "rädda arbetstillfällen"?

Nu försökte Åsa Romson påminna Björklund om detta lite senare i tv4-debatten och det hade kunnat hetta till... om det inte hade varit så bråttom att prata klart innan reklamavbrottet.

Vattenfall är ett helstatligt bolag. Ett av ganska få stora sådana som finns kvar. Vi är alla ägare med andra ord. Vi låter regeringen förvalta detta ägande och kan med röstsedlarna påverka hur detta förvaltarskap ska skötas. Istället för att låta bolaget göra stora investeringar i brunkol kan det bli ett verktyg för att nå klimatmålen och istället investera i och utveckla metoder för effektivisering av förnybar energiproduktion.

Det är inte ägarskapet det är fel på. Det är förvaltarskapet. På söndag finns dock en chans att förändra detta genom att lägga rätt valsedel i valurnan, Miljöpartiets.

Psst, Anders Borg, Fp vill sälja Nuon!?

Folkpartiet vill sälja NUON, läser jag i dagens SvD. De är inte några större strateger i affärsvärlden heller då, tänker jag. Lär väl gå lika bra som för Papphammar som försökte sälja ”oskaftade varor” på Tomellilla torg i den klassiska sketchfilmen; - Ingen som köper... nähä.

Det är ju bra i alla fall att de går ut och aviserar sin vilja. Vi får hoppas bara att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt läser tidningarna, så att inte försäljningen går deras näsa förbi precis som köpet. Det hela är faktiskt oerhört komiskt. Själv får jag bilden av snurriga familjen där pappa Borg med plånboken blir snuvad av sina barn som än snattar åt sig pengar för att konsumera och än säljer ut ägodelar på eget bevåg bakom ryggen på familjeöverhuvudet.

Alliansen brukar ju annars göra sig breda över att det inte finns något röd-grönt gemensamt valprogram. Själva har de inte ens en gemensam regeringslinje eller intern kommunikation om strategin i det de gör. Den här NUON-affären börjar likna Papphammar...

Fritt Vattenfall

Vattenfalls köp av Nuon beskrivs i gårdagens SvD som den kanske sämsta affären någonsin i Sveriges historia. Det är svårt att bedöma riktigheten i detta. Men att förvärvet omges av frågetecken kan knappast förnekas. Miljöpartiet har nu också KU-anmält ansvarige ministern vid tillfället, Maud Olofsson, för att reda ut oklarheter och om regeringen frångått principer för statligt ägande.

SvD:s Per Lindvall sätter möjligen fingret rätt på i sin krönika (se länk ovan ”Sveriges sämsta affär – någonsin)? Han skriver att näringsdepartementets oförmåga att stå på sig mot Vattenfall delvis kan förklaras av ”den näringslivskult som präglat delar av den borgerliga regeringen”. Det tycks i alla fall vara uppenbart att det inte är vanliga rationella kalkyler som legat bakom optimismen inför och riskbedömningarna bakom affären. 

Jag funderar lite över den moraliska/etiska debatten som följt av Telia-affären och den moraliska ekonomi som diskuterades på World Economic Forum häromveckan.

Närheten till stora pengar gör tydligen en del saker med en del människors omdöme och positionering i förhållande till normer som annars gäller i vardagslivet. Typiskt nog var det en ”vanlig” tjänsteman som varnade mest högljutt för Vattenfalls Nuon-förvärv. En person som inte själv hade någon direkt koppling till affären. 

 I samhällsvetenskapen finns ett teoretiskt fält som under benämningen sociologisk nyinstitutionalism förklarar beteenden på ett annat sätt än exempelvis den från nationalekonomin lånade rational choice-teorin som går ut på att individer förutsätts alltid göra rationella val. Institutioner formas istället av olika formella, kulturella eller sociala signaler från omgivningen. Kanske är det lite grann detta Per Lindvall är inne på när han talar om den borgerliga regeringens ”näringslivskult”?

Vi lever i en tid när yuppiens normer (eller moral om vi så vill) och beteendemönster blivit normaliserade. Karaktären Gordon Geckos giriga och hänsynslösa stil i filmen Wall Street (1987) har blivit ett mer mainstream-beteende och kanske inte bara inom affärsvärlden?

Åtminstone har det sipprat ned genom porerna på både bolagskontor och regeringslokaler där det finns mängder av höjdare eller wanna-be´s som drömmer om det stora klippet eller den grandiosa affären, närheten till de stora pengarna. Ju större summor det handlar om tycks också ha betydelse för hur omdömet slirar. Inte minst med tanke på finanskraschen 2008 och miljardrullningen som föregick den. Det gäller att stiga mot allt högre höjder. Det ger emellertid också allt mer hisnande fritt fall när det går snett. 

Dessa affärer med (halv)statliga bolag som mutar och gör tokköp har väldigt lite med ägarskap att göra. Tunga beslut som tas i snabb takt är sällan väl övervägda enligt rationella kalkyler, oavsett det handlar om statligt eller privat ägda bolag. Däremot har det stor betydelse hur andra gör. Något som formas med små, nästan omärkliga rörelser i riktning mot en helhet som vi brukar kalla tidsandan eller med ett tyskt ord jag gillar rätt skarpt; zeitgeist. I denna tidsanda rör vi oss inom gränser som vi inte riktigt vet hur de uppstått men ändå verkar klart antyda vad det är ”som gäller”. 

Detta med den bristande moralen och det bristande omdömet inom affärsvärlden är med andra ord lite svårt att med ett enda förslag åtgärda. Det ligger inbäddat i tiden, så att säga.