Har vi råd med energiomställning? – En fråga om prioriteringar

Det talas ofta om kostnader för att ställa om till en hållbar användning av jordens resurser. Inte minst talas ju om energianvändning och hur framtidens energibehov ska kunna mättas utan att klimatkatastrofen drabbar oss om ett par decennier. Men det är kostsamt att ställa om. Har vi råd? Många som argumenterar emot Tysklands ”Energiewende” exempelvis brukar framhålla hur dyrt detta blir för tyska skattebetalare. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att beräkna den totala kostnaden för att ställa om hela Tysklands energianvändning så att den sker från förnybara källor. Kostnader måste rimligen ställas i relation till vinster som görs då kostsamma miljöeffekter uteblir eller minskas i framtiden. Så den samhälleliga notan, med vinster för miljö och hälsa bör ju egentligen räknas in, vilket sällan görs. Förmodligen för att det är extremt svårbedömt.

Men kostnader i form av subventioner för förnybar energiproduktion är inte särskilt svårt att räkna samman så detta redovisas med jämna mellanrum av olika politiska debattörer eller aktörer inom energisektorn. Exempelvis av SKGS (Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet) som är ett samarbetsorgan för basindustriernas branschorganisationer; Skogsindustrierna, Innovations&Kemiindustrierna i Sverige, SveMin och Jernkontoret). Ordförande är Jan Johansson från SCA. Samme man som nu granskas för sina privatresor med företagets jetplan (på tal om slöseri). Denna organisation har utarbetat en rapport där fakta läggs fram om kostnader för Energiewende. SKGS företräder, enligt hemsidan, basindustrins intressen och verkar för att ”politiska beslut som ger basindustrin konkurrenskraftiga villkor”. Vi bör kunna utgå ifrån att siffrorna här alltså inte uppger någon glädjekalkyl utan gjort sitt bästa för att framställa tyskarnas energiomställning så kostsam som möjligt. Det finns givetvis en rädsla för att Sverige ska följa efter och orsaka en ökning av basindustrin energikostnader. 

Hur som helst beräknas här kostnader för subventioner till förnybar energiproduktion och beräkningarna förläggs då bakåt i tiden ända till 2001. Räknat därifrån och till och med 2013 uppges att kostnaderna varit drygt 120 miljarder euro eller cirka 1100 miljarder kronor. Nu kan man ju tycka att det är lite bedrägligt att framställa detta som kostnader för den totala energiomställning som en överväldigande parlamentarisk majoritet beslutade om 2011. Men jag godtar för tillfället detta, för argumentationens skull.

För att få en bild av den totala kostnaden för hela energiomställningen som när den är helt genomförd beräknas ha kostat 1000 miljarder euro. En hiskelig siffra naturligtvis. Men om den presenteras som infrastrukturinvesteringar som kommer att göra oerhört samhällsnytta så blir det kanske mer aptitligt, vilket bland andra Åsa Moberg påpekar i sin utmärkta bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. 

Vilket osökt leder oss in på ämnet kärnkraft. Moberg lyfter i ovan nämnda bok fram en kostnadsberäkning av rivning och sanering av kärnkraftverk, forskningsreaktorer och andra anläggningar som använder radioaktivt material. Siffror som IAEA tagit fram i rapporten ”Status of the Decommissioning of Nuclear Facilities in the World”. Kärnkraftsanläggningar har en begränsad livslängd och måste rivas oavsett vi vill satsa på nya anläggningar eller inte så dessa kostnader kommer förr eller senare och det finns skäl att tro att den totala kostnaden blir högre eftersom rapporten skrevs redan 2004 och saneringskostnaderna sedan dess snarare har stigit. Slutsiffran beräknades i alla händelser till ungefär 1000 miljarder dollar räknat över åren 2001-2050. Alltså grovt räknat samma summa som hela Energiewende beräknas kosta.

Då talar vi endast om rivning och sanering. Subventioner talas det mycket om i kostnadsberäkningarna för Energiwende vilket vi också kan göra när det handlar om kärnkraft. Enligt en censurerad del av en EU-rapport som avslöjades av Süddeutsche Zeitung subventionerades, direkt och indirekt, i EU år 2011 elproduktion för cirka 101 miljarder euro. Av detta gick 30 miljarder euro till förnybar energi medan 35 miljarder gick till kärnkraft och resterande 36 miljarder till elproduktion från fossila källor, främst kolkraft. Alltså 71 miljarder euro i subventioner om vi låter bli att räkna det som ges till förnybar elproduktion. Under ett enda år.

De som nu vill bygga ny kärnkraft måste också försöka föreställa sig kostnaderna för sådana projekt. Det är inte många anläggningar som har byggts de senaste 20 åren och i Europa är, såvitt jag vet, endast ett nytt kärnkraftsbygge igång, nämligen i Finland. Olkiluoto 3 finansieras delvis av svenska staten och svenska banker och började byggas 2005 och driftsstarten var från början planerad till 2009 men har skjutits upp flera gånger. En bedömning gjorde gällande att driften skulle kunna inledas under detta år 2015 men startåret sätts för närvarande till 2018. Kostnaden för bygget bedöms nu bli cirka 11 miljarder euro (en siffra som ständigt har stigit). Då talar vi om bygge av en enda reaktor.

För att ge ytterligare perspektiv på kostnader kan man titta på vapenframställning. SvD har idag en mycket intressant sammanställning av USA:s projekterade vapensatsningar just nu (i digital form hittar jag inte kostnadssammanställningarna men väl själva artikeln om USA:s försvarsbudget som publicerades redan 16 januari). Det handlar om nya hangarfartyg och jagarfartyg, nya stridsvagnar, smartare bomber, superbomber med högre genomträngningsförmåga, långdistansbombplan, jaktflygplan, förarlösa plan och drönare och satellitjägare. Den totala utvecklings- och produktionskostanden som beräknas för dessa vapen och vapensystem uppgår till ungefär (mitt eget överslag baserat på SvD:s redovisning) 4800 miljarder kronor, det vill säga ungefär dryga 500 miljarder euro. Det vill säga ett halvt Energiewende bara det. Då har jag för övrigt inte räknat in de förarlösa planen som kostar drygt 6 miljarder kronor vardera eftersom ingen vet hur många som ska byggas eller de nya drönarna eftersom kostnaden inte är känd för de tusentals exemplar som planeras för.

Det är lätt att kostnadsberäkningar av det här slaget blir så svindlande att det inte går att greppa. Därför är det intressant att ställa kostnader emot varandra vilket ger lite perspektiv på nyttovärderingen. För, handen på hjärtat, hur många kan på allvar hävda att det som saknas mest just nu i världen är nya, ännu kraftfullare vapen? Eller att det inte skulle behövas en kraftig satsning på förnybar energiproduktion? Vilket vi som skattebetalare vill lägga pengar på är naturligtvis en fråga om individuella preferenser. Men vad som är till mest nytta för mänsklighetens överlevnad bör väl vara uppenbart? Det handlar således inte om ifall vi har råd eller inte. Det handlar om prioriteringar.

  

Jan Björklund lade mycket kol på att tala om Tyskland men glömde Vattenfall

Tv4:s valdebatt är just avslutad. Den var en plåga eftersom den aldrig tilläts bli en normal debatt eftersom reklamen skulle klämmas in på givna klockslag. Stressade partiledare och programledare tjafsade bort sakdebatterna. Tråkigt.

Men en sak blev lite intressant och det var när Jan Björklund försökte argumentera för kärnkraft med att ta upp Tyskland som exempel. Där hade koldioxidutsläppen ökat som följd av beslutet att fasa ut kärnkraften, menade han. Han glömde då att nämna att statligt ägda Vattenfall ensamt släpper ut mer koldioxid i Tyskland än hela Sverige gör totalt. Alliansregeringen hade kunnat använda sitt ägarskap av Vattenfall till att kräva investeringar i andra energikällor än brunkol.

Det är inte heller så att Vattenfalls brunkolssatsningar är något nypåfunnet som regeringen inte hunnit ta ställning till ännu. Det har varit så under så gott som hela alliansens två mandatperioder som regeringsbildare. Trots kritik har regeringen varit passiva ägare (förutom när det gällt usla köp av holländska energibolag) och fortfarande är Vattenfall den största ägaren av tysk kolkraft. Jänschwalde-kraftverket är på fjärde plats i Europa bland kraftverk som släpper ut mest koldioxid. Och nya investeringar är på gång i Brandenburg och Sachsen. Två gruvor ska öppnas för brunkolsbrytning trots stora protester bland annat i gruvsamhället Proschim. Det märkligaste är att själva samhället självt ställt om till förnybart och numera producerar mer el än vad man gör av med. Sol- och vindenergi och en biogasanläggning sägs nu hotas av Vattenfalls planer på att utöka dagbrotten Nochten och Weltzow Süd. Den kraftfulla oljelobbyn brukar det ofta talas om men kollobbyn är i Europa minst lika stark och frågan är alltså om Tyskland verkligen satsar på brunkol eller om det är kollobbyn som lyckats övertyga om att fortsätta bryta kol för att "rädda arbetstillfällen"?

Nu försökte Åsa Romson påminna Björklund om detta lite senare i tv4-debatten och det hade kunnat hetta till... om det inte hade varit så bråttom att prata klart innan reklamavbrottet.

Vattenfall är ett helstatligt bolag. Ett av ganska få stora sådana som finns kvar. Vi är alla ägare med andra ord. Vi låter regeringen förvalta detta ägande och kan med röstsedlarna påverka hur detta förvaltarskap ska skötas. Istället för att låta bolaget göra stora investeringar i brunkol kan det bli ett verktyg för att nå klimatmålen och istället investera i och utveckla metoder för effektivisering av förnybar energiproduktion.

Det är inte ägarskapet det är fel på. Det är förvaltarskapet. På söndag finns dock en chans att förändra detta genom att lägga rätt valsedel i valurnan, Miljöpartiets.

Centerpartiets ”krafttag” för hållbar ekonomi – förslag till ny rapport!?

I Dagens Industri 10 april kunde man läsa om hur miljöministern Lena Ek och Roger Tiefensee (c) aviserar en plan att föreslå ”en ny rapport, med fokus på vinsterna av att ställa om ekonomin”, som de skriver. De hänvisar till den ekonomiska studie (Stern-rapporten) av Nicholas Stern som fokuserade på kostnaderna med att inte agera på klimatområdet och menar att en ny rapport istället skulle fokusera på vad som finns att vinna på att göra det.

I artikeln redovisar hon siffror och prognoser från OECD som visar att det år 2050 kommer att användas 80 % mer energi och att om ingen förändring sker framför allt i I-länderna kommer världens artrikedom, klimat och vattenresurser då vara allvarligt skadade, kanske irreparabla.

Så någonting måste göras nu får vi intrycket av att artikelförfattarna tänker. Förslag till en ny rapport är alltså detta revolutionära miljöinitiativ från miljöministern. Till vilken nytta frågar man sig då? Jo, de skriver slutligen:

”När andra länder ser att deras grannar skördar frukterna av en grön ekonomi skapas incitament att fatta nödvändiga beslut”.

Åtminstone två saker tycker jag är värda att notera i detta.

För det första undrar man vad Centerpartiet anser om att satsa på ett ekologiskt hållbart samhälle om det skulle visa sig att det inte är vinstgivande? Är det inte värt för statsmakterna att satsa på att skapa det ändå, för miljövinsternas skull?

Det andra är varför miljöministern talar om att det behövs en rapport som ska visa vinsterna med att satsa på miljödrivna innovationer samtidigt som Sverige står vid sidan av och tittar på när exempelvis Tyskland redan satsar hundratals miljarder euro på förnybar energiproduktion?

Läste en annan artikel i veckan som kan anknytas till det här. Den handlade om hur solkraft och vindkraft blivit billigare och bättre de senaste åren. Utvecklingen har tagit fart. Christian Azar, professor i Energi och miljö vid Chalmers skriver bland annat:

”Ett antal viktiga förklaringar ligger bakom de sjunkande kostnaderna. När man bygger upp marknader för solceller eller vind, så möjliggörs industriell aktivitet. Kapitalister tar över från forskning i labb på universitet världen över. När marknaden växer erbjuds stordriftsfördelar, produktionsprocesser förbättras, och så vidare. Dessutom tillkommer mer forskningspengar, vilket möjliggör tekniska förbättringar, till exempel när det gäller solcellernas effektivitet. Den positiva cykeln förstärks”.

Såtillvida ger han ju miljöministern rätt i det att det finns en hel del vinster att hämta i nya miljödrivna innovationer och marknader. Men – och här kommer ju regeringen i högsta grad in - han skriver också om vikten av subventioner och statligt stöd:

”Det finns de som kritiserar subventioner för teknikutveckling, till exempel de tyska stöden till solceller. Det är ett dyrt sätt att minska koldioxiden menar de, framför allt ekonomer som jämför kostnaden för olika åtgärder. Men räknar man på detta sätt missar man hela poängen. De handlar primärt inte om att minska utsläppen nu – utan snarare om att betala nu för att förbättra och få ned kostnaden för de avancerade tekniker som ska göra det möjligt att lösa klimatfrågan på sikt”.

Det finns redan så oerhört många rapporter med kloka ord och siffror och beräkningar som borde räcka för att väcka till aktion. Det sista som behövs är ännu en rapport att lägga till handlingarna.

Så jag ber en stilla bön till miljöminister Lena Ek att istället sätta igång med riktiga konkreta åtgärder som kan stimulera den teknikutveckling hon ser fram emot.



Andra blogginlägg om ny miljödriven teknik och statliga satsningar på sådan:

http://www.havsvind.se/2012/04/nytt-om-havsbaserad-vindkraft-vecka-15/

http://rikardlinde.se/post/21035863679/solenergin-kommer-dominera-inom-10-ar

http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2012/04/solen-skiner.html

http://olajohansson.blogspot.se/2012/04/vindplaner-for-papperskorgen.html

http://erikpelling.blogspot.se/2012/02/var-tydlig-karnkraften-ska-avvecklas.html

Fukushima kokar på, Tyskland storsatsar på förnybart och Sverige tvekar

Läste i helgen om hur Tyskland storsatsar på att ställa om sin energiproduktion. Beslutet att göra sig av med kärnkraften efter Fukushima-katastrofen har av många beskrivits som förhastat och riskabelt. Men i den intressanta artikeln i SvD i helgen kan man läsa hur det råder febril aktivitet i det högindustrialiserade landet för att ställa om hela energisektorn och skapa strukturer för användande av förnybara energikällor.

Det är inte utan att man fascineras av Tysklands satsning. Som världens fjärde största industrination med energikrävande tung industri som bas hade det inte förvånat med en mer defensiv hållning. Vi borde alltså rikta vår uppmärksamhet till vårt södra grannland och deras ”Energiewende”. Bremerhaven som tidigare varit en döende hamn med stängda varv och tomma industrilokaler är nu en sjudande kittel av aktivitet där framtidens vindkraft utvecklas och testas. I hela Tyskland beräknas satsningen ge 700.000 nya jobb och om allt går vägen räknar tyskarna med att ha ett svårintagligt försprång på denna marknad.

Samtidigt, i andra delar av den industrialiserade världen, talas det om ny kärnkraft. Det är egentligen rätt märkligt. När Tyskland tar intryck av kärnkraftens enorma risker, som Fukushima blev en skräckartad påminnelse om, och beslutar att avveckla sin kärnkraft, betraktas det av många som oöverlagt och förhastat. Jag frågar mig då vad man ska tänka om de som i det här läget beslutar om att bygga ut kärnkraften?

I Sverige har vi en regering som tagit beslut som formellt öppnar för att starta nya kärnkraftverk, även om Centerpartiet är av en annan uppfattning. Hur som helst knappast ett steg mot ett kärnkraftsfritt Sverige. Med tanke på att vi sedan länge har ett folkomröstningsresultat som gav oss 40 år att göra oss fria från beroendet av kärnkraft kan man ju tycka att vi borde ha kommit längre. Tyskland har i och med sitt beslut gett sig själva 10 år. Så vad väntar vi på? Varför inte haka på Tysklands-tåget? Kanske kan vi tillsammans utveckla framtidens energikällor? Men det behövs en seriös satsning från regeringens sida. Det räcker nu inte med några vindsnurror som står och vispar i någon gammal hangar. Tyskland satsar 200 miljarder euro.

Det finns alltså all anledning att hålla koll på Tyskland. Men samtidigt också på Japan och Fukushima. Om detta talas det i väldigt små bokstäver i etablerade media nu när det värsta katastrofläget är över och krigsrubriker inte längre kan användas. Men på bloggen ASPO Sverige finns ett intressant inlägg som härmed rekommenderas.

Tyvärr verkar den svenska regeringens visionära kraft vara lika med noll. Fredrik Reinfeldt har ju till och med gjort den visionslösa politiken till sin devis. Frågan är vart denna visionslösa politik bär i ett läge när så mycket står på spel avseende den framtida energiförsörjningen och den pågående klimatförändringen? Troligen står vi kvar på perrongen när Tyskland har nått sin slutdestination. Det krävs antagligen en ny regering för att möjliggöra en energipolitisk offensiv.

Det som oroar är emellertid Löfvens inställning till kärnkraft och politiska visioner. Det finns illavarslande tecken på att han är inställd på att föra en politik som är lika visionslös som den nuvarande regeringens. Åtminstone vad gäller energipolitik och kärnkraftens framtid. Han har till och med uttalat en förhoppning om att kunna bygga ut ny kärnkraft och kallat en avveckling för blåögd. Låt oss hoppas att han inte får alltför mycket inflytande över frågan som partiledare. Socialdemokraterna har ju ett kongressbeslut och en partilinje som går i motsatt riktning.

Istället bör han hämta inspiration hos sina gamla Metall-kollegor i Tyskland och börja fundera på andra energikällor än sådana som är radioaktiva.



Andra blogginlägg om kärnkraft och Tysklands satsning på förnybar energi:

http://greenjessica.wordpress.com/2012/04/08/nya-vindar/

http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/fukushima-2-bortom-raddning.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/fukushima-kokar-igen-japan-planerar.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://www.dagensarena.se/ledare/det-behovs-ny-energi-i-ekonomin/

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1664&blogg=54753

http://stina.mpbloggar.se/2012/04/06/studieresa-till-freiburg/

http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/tysklands-fornybara-satsning-leder-till.html

http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/tyskland-rekordsatsar-pa-fornybart.html

http://stina.mpbloggar.se/2012/03/11/ett-ar-sedan-fukushima/



Tidigare inlägg om Fukushima på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/03/fukushima-kokar-annu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/03/ett-ar-efter-fukushima-mera-karnkraft.html