Den "självförvållade segregationen" och politikens kulturalisering

Det är med skräckblandad förvåning som jag nu ser hur alla fördämningar brister. Uppenbarligen finns det mängder av journalister, politiker och ”vanligt folk” som nu anser att de ”äntligen” kan säga vad de tycker om migrations- och integrationspolitiken men också om invandrare och invandring i allmänhet.

Cecilia Blomberg, praktikant på SvD:s ledarsida, uttrycker det som så att ”nu är debattklimatet mer tillåtande”. Det har hon förvisso rätt i. Hon anmäler i sin ledare den 12/5-2018 en bok av Lars Åberg, ”Landet där vad som helst kan hända”, och lovordar författarens beskrivning av ”problemen i flyktingmottagandets spår”. Åberg ”förklarar det rådande tillståndet” och talar om hur vi ”hamnade här”, det vill säga hur Sverige kunnat gå från ett land med ”klara visioner”, ”vara genomplanerat”, och vara ”förutsägbart” till att ”inte ha någon plan alls”.

Hon ondgör sig sedan över sådant som hemspråksundervisning och bostadssegregation som ska ha drivits på av idéströmningar om multikulturalism som vissa politiker drivit igenom och anammat som en sorts ”statlig överideologi”, fortsätter Blomberg.

Visst kan somligt ifrågasättas och problematiseras. Men det är helt klart en kritik som underkänner decennier av forskning och som ger de högerpopulistiska krafterna (läs Sverigedemokraterna) rätt. Komplexitet låter sig dock inte uttryckas i korta texter och forskning har visat att läsare av nyheter främst kommer ihåg rubriker. Blombergs lyder ”Segregationen i Sverige är självförvållad”. Det vill säga; invandrarna själva står för segregationen, alternativt den svenska politiken. Kanske både och? Hon avslutar hur som helst med att utmåla ”vägen framåt” som ”lång och krokig” men att första steget tas genom öppen debatt och att ”se verkligheten just så som den är”. Det vore förstås positivt om vi började på allvar diskutera segregation men jag misstänker att det istället handlar om att öppna slussarna än mer för åsikter som för tio år sedan hörde hemma på yttersta högerkanten, det vill säga att invandrare inte utgör något annat än ett hot. Likheten mellan debatten före och under andra världskriget inför en eventuell ”ström” av judiska flyktingar från Tyskland och tyskockuperade länder i Europa och den vi ser idag rörande framför allt muslimer är nedslående. Jag skrev redan för fem år sedan om detta en text som jag fortfarande ser som högaktuell och som fördjupar mitt resonemang.

Se verkligheten som den är

Så hur är då verkligheten? Ja ingen blundar väl för att det finns en segregation och att den i förlängningen kan utgöra ett problem. Ingen kan väl heller förneka att det finns sociala problem i vissa områden eller att nya svenskar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men är den ”självförvållad”?

Samtidigt som Blomberg skriver på sin ledare släpps en rapport från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Den är alltså utomstående bedömares syn på ”verkligheten som den är”. Hur ser den då ut?

Jo, de uttrycker stor oro för ökande antal hatbrott och rasistiskt våld. De oroar sig också för framväxten av rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige och deras alltmer offentliga framträdande.

Alldeles särskilt oroliga är de för mängden mordbränder mot moskéer och asylmottagningsanläggningar.

De pekar också på ett gap mellan det stora antalet hatbrott och fall av hets mot folkgrupp och det låga antalet fällande domar eller ens utredningar.

Alldeles särskilt oroar sig FN:s experter för attacker mot muslimer i Sverige. Framför allt drabbar dessa hatbrott muslimska kvinnor. De ser också en oproportionerlig inriktning på att följa muslimer hos polis och säkerhetstjänst när terroristlagarna tillämpas, samtidigt som brott som begåtts av nazistiska grupper inte utreds som terrorbrott. De noterar ytterligare en sak som anknyter till Blombergs ledare, nämligen:

”Muslimska minoritetsgrupper får inte heller jobb eller bostäder utanför områden med minoritetsgrupper, vilket i praktiken leder till segregation”.

Även afrosvenskar och romer är utsatta för diskriminering och rasprofilering på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, noterar FN-rapportörerna.

Det rapporten pekar på är inget nytt men FN-rapportörerna är bekymrade över ökningen av rasism och diskriminering i Sverige och kritiserar tillåtandet av organisationer som uttalar rasistiskt hat och ”kräver omedelbara krafttag mot rasism”.

De uppmanar också till utredning av politiker och journalister som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Ivar Arpi på SvD känner sig tydligen träffad eftersom han går hårt åt rapporten i en ledare den 14/5-2018 och tycker att den gör sig skyldig till överdrifter. Rapporten gör ingen besviken ”som känner skuld över att vara vit europé”, raljerar han och anser att anmärkningen angående journalister kan ”strida mot grundläggande principer om yttrande- och åsiktsfrihet” med det sarkastiska tillägget att ”man kan inte laga postkolonial omelett utan att knäcka ägg”. Att yttrandefriheten faktiskt enligt lag är begränsad och att hets mot folkgrupp, som är klassat som ett hatbrott, är en av begränsningarna låtsas han inte veta eller möjligen sällar han sig till vit makt-rörelsen som kritiserat lagen som begränsar vad de får säga offentligt (?). Arpi kritiserar också utredarna för att de varit i kontakt med organisationer som Sveriges Unga Muslimer och Afrosvenskarnas riksförbund och antyder att dessa är försvarare av terrorister och fundamentalister eller ”har samröre med dem på annat sätt”. Arpi tillhör förvisso dem som försöker göra ”debattklimatet mer tillåtande”, för att använda Blombergs ord. Han förundras över att tidningar skrivit om rapporten utan vanlig normal källgranskning. Även Moderaterna riktar precis samma kritik mot FN-rapporten.

Det torde egentligen inte vara svårt att förstå att organisationer som representerar de grupper som utretts får komma till tals. För det andra bortser då också Arpi och Moderaterna från det faktum att dessa organisationer är blott två av totalt drygt trettio som bidragit med material till rapporten; att allt material bygger på statistik och andra rapporter och utredningar som redovisas med källhänvisning; att material också lämnas in av 18 experter från regering och myndigheter; att öppna förhör har hållits med flera av organisationerna samt regeringsrepresentanter; att FN-kommitténs egna 18 experter har inhämtat information om organisationerna; att de under flera veckor analyserat och kritiskt granskat materialet för att till sist publicera sina slutsatser med möjlighet för regeringen att korrigera faktafel.

Så om det handlar om vanlig normal källgranskning litar jag betydligt mer på denna FN-kommittés erfarenhet och kompetens än på Ivar Arpis. Det är nog snarare så att Arpi i det fallet har en del att lära av FN-kommittén.  

Segregationen

Segregation är inget nytt fenomen. Det är inte heller särskilt märkvärdigt att vissa grupper som kommer till ett nytt land samlas på samma platser för att stötta och hjälpa varandra, för att umgås på sitt modersmål eller utöva sin religion och kultur tillsammans. Det är bara att se på hur de ca 90000 svenskar som flyttat till Spanien beter sig. En avhandling från 2015 visar att spaniensvenskarna behåller anknytningen till Sverige genom nyheter och släkt och vänner i moderlandet. Men också att det, åtminstone i Costa del Sol, växt fram en svensk infrastruktur med institutioner som Svenska kyrkan, svensk skola, svenska mediekanaler och annan svenskspråkig service. Det är ett mänskligt beteende att vi söker trygghet hos andra som delar vårt språk och vår kultur när vi bosätter oss på främmande platser.

Detta är naturligtvis inget skäl för att cementera den självvalda segregationen, som i spaniensvenskarnas fall kanske mer har att göra med en ekonomisk kapacitet att välja, medan den för invandrande till Sverige i de allra flesta fall snarare handlar om att ta den bostad som finns. Men fenomenet är detsamma att söka sig till den grupp man identifierar sig med.

Bostadssegregation är inte heller det något nytt fenomen. Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten och dåvarande bostadsministern, tog upp problematiken vid SABO-kongressen 1975. Han konstaterade då bekymrat att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. I klartext betydde detta att svenskfödda invånare i förorternas hyreshusområden flyttade till radhus eller villor i andra områden.

Under 1990-talet kom så den marknadisering av hela samhället som de nyliberala ideologerna förespråkat i ett par årtionden dessförinnan. Bostäder släpptes alltmer fria för marknadskrafterna, hyresrätter omvandlades till bostadsrätter, och de kommunala bostadsbolagen sålde ut bestånd och belades med lönsamhetskrav. Det samhällsnyttiga försvann i stort sett som kriterium för verksamheten. Detta spädde på det som Ingvar Carlsson noterat på 1970-talet ytterligare och med råge. Valfriheten blir alltså en port till segregation. Det är inte heller enbart så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och samma ställe som det ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda svenskar gör det. Det gäller för övrigt inte bara individer. Som exempel kan nämnas hur gymnasieprogrammet Digitala Rummet glatt tog emot pengar ur Järvalyftets (klubbat av Stockholms stad 2007) projektpengar, tackade och packade och flyttade verksamheten till Södermalm. Kunskapen om diskriminering på bostadsmarknaden finns sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka. DO författade en rapport om saken 2008 (finns här) och noterade då att det år 2007, enligt Boverket, endast fanns en kommunal bostadsförmedling i 9 av landets 290 kommuner, jämfört med år 1990 då det fanns i 105 kommuner. När offentliga verksamheter börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det saker som ger oönskade effekter. 

Detsamma gäller förstås arbetsmarknaden. En marknad förutsätter ett urval. Vi väljer vad vi själva vill ha och med detta så skärps kraven på de som står för utbudet är filosofin i korthet. När det gäller arbete, såväl som bostäder, blir brist till fördel för dem som står för utbudet, inte för konsumenten eller den sökande i dessa fall. Det vill säga, värdar och arbetsgivare ser en möjlighet att göra ett snävare urval. Här är den ovan nämnda FN-rapporten också mycket klar med att segregation på såväl bostads- som arbetsmarknaden orsakas av diskriminering. Det finns åratal av forskningsresultat som belyser detta. Arbetssökande eller bostadssökande som ”byter namn” till ett mer svenskklingande sådant och får det jobb eller den bostad som hen tidigare blivit nekad, trots samma meritförteckning eller personbeskrivning. Som Behnam som bytte namn till Andreas och genast fick det jobb han nekats när han sökt med sitt riktiga namn.

Vi har också sett nyligen ett par färska exempel på kvinnor som fått jobb men inte får behålla dem eftersom arbetsgivare infört klädkoder som inte uppfyller några egentliga praktiska krav utan förefaller ha införts mer för att utesluta vissa kvinnogrupper från arbetet, antingen det nu handlar om arbetsgivarens alldeles personliga åsikt om gruppen eller en sorts ”hänsyn” till kundkrav. Kanske bådadera i vissa fall. När det gäller fallet med Hoda, som fick sluta jobba för Securitas nyligen, säger exempelvis Securitas talesperson att ”policyn delvis har införts för att privata personer kan reagera på religiösa symboler”.

Redan för fem år sedan var etnisk diskriminering på arbetsmarknaden den vanligaste anmälningsorsaken till DO. Ändå hade då endast två personer fått rätt i Arbetsdomstolen sedan 1994. Det är väl känt hur svårt det är att få rätt i AD och det är därför inte svårt att föreställa sig att anmälningsbenägenheten är låg. Dessutom har DO börjat sålla hårt bland de anmälningar de får in och driver mycket få fall vidare. Under 2015-2016 utreddes endast 14 % av de 403 anmälningarna om etnisk diskriminering på arbetsplatser. Resten lades alltså ned utan någon som helst åtgärd.

Lundaforskaren Eva Schömer kallade för ungefär ett år sedan den etniska diskrimineringen på arbetsplatser för ”en tickande bomb” och gav svidande kritik åt både AD och DO samt fackförbunden. De gör inte sitt jobb, menade hon, och AD ”förstår inte ens vad rasism är”, sa hon då till SvT.

Verklighetsgapet

Här blottas ett gap mellan verklighetsbilderna. Det vill säga den som Blomberg och Arpi med flera vill att vi ska se och den som FN ser. Jag tror det hör ihop. Det mer ”tillåtande debattklimatet” som Blomberg uttrycker sin lättnad över tror jag hör samman med agerandet. När vi börjar tillåta hatprat följer hatbrott i dess fotspår. Nu brukar många protestera mot den beskrivningen och utbrista att; ”det handlar inte om det” eller ”jag är inte rasist men… osv”. Sedan är det fritt fram att ösa ur sig invektiv över vissa grupper och berätta anekdoter om ”hur de är” eller vilka värderingar de anses ha. Till skillnad från svenskens högtstående värderingar. Ändå ökar alltså antalet hatbrott, såväl våldsdåd som attacker på nätet från personer med dessa ”högre stående värderingar”.  

Den forskning som bedrivits i decennier börjar ifrågasättas och det är mångkulturalismen som ges skuld till segregation och utanförskap i samhället. Inte de strukturella hinder som mängder av forskning pekar på. Moderaterna talar om människor som hellre lever på bidrag än jobbar. Centern talar om låglönesatsningar som ska få arbetsgivare att anställa nysvenskar. Den strukturella diskrimineringen är det ingen som talar om längre. Är det möjligen detta som debattörer som nu lovordar den nya frispråkigheten om migration och integration tycker är så befriande? 

Vad debatten ska handla om?

För ungefär tio år sedan fanns en livaktig och nyttig debatt om mångkulturalismen och vad den gör med den nationell enhet. Det finns inga givna svar på vem som hade rätt eller fel men en seriös debatt med akademisk närvaro kan ge nya tankar och infallsvinklar som är av godo för den förvisso ”långa och krokiga väg framåt”, som Cecilia Blomberg talar om. Det vore intressant att exempelvis föra fram Slavoj Zizeks tankegångar om hur den liberala multikulturalistiska ideologins bas ”toleransen” egentligen är ett sätt att kulturalisera politiken. Alltså tolerans istället för emancipation och politisk kamp. Att ojämlikhet och ekonomisk exploatering bygger på kulturella skillnader och olika sätt att leva och inte går att åtgärda utan bara tolereras. Men samtidigt att ”sann tolerans” bara är möjlig inom västvärldens liberala demokratier. En ideologi som Zizek beskriver som post-politisk, en självvald reträtt från den ideologiska politiska kampen. Eller Wendy Browns tankar om kulturaliseringen av politiken som gör att ekonomiska och politiska frågor faller ur blickfånget och att den politiska debatten istället rör sig inom en sfär innefattande kultur, religion, traditioner och värderingar.

Den liberala demokratin och marknadsekonomin är ju ”the end of history” (Fukuyama) och den slutliga optimala samhällsformationen. En kapitalistisk segersång efter murens fall som förkunnade den enda möjliga styrformen och därmed gjorde politisk ideologisk kamp ”överflödig”. Så varför träta om sådant som ekonomisk ojämlikhet, orättvisor på arbetsmarknad och bostadsmarknad eller inflytande över produktionsmedlen eller andra frågor när allt nu bara handlar om att baka ihop en mångfald av människor från olika kulturer och få dem att ”välja” det ”rätta” sättet att leva och verka inom den liberala demokratin. Det är komplexa resonemang Zizek och Brown för och jag ska inte varken förorda eller förkasta dem här. Men en debatt som utgår från Zizeks/Browns idéer eller deras kritikers vore givetvis intressant och skulle kunna leda till djupare och mer utvecklande tankar.

Istället för en djupare ideologisk debatt eller en om segregationens strukturella orsaker och ekonomiska sammanhang får vi en debatt om hur mycket eller lite kulturella skillnader som ska ”tolereras”. Det blir debatter om ifall en moské ska få ha tre minuter böneutrop i veckan eller om det ska accepteras att en del kvinnor bär slöja och så vidare. Det framförs krav på att utestänga dessa kvinnor från jobb och socialt offentligt liv; om att stänga gränser eller begränsa invandring; att ställa krav på invandrare; att skuldbelägga invandrare för sin egen segregation; att peka ut kulturella skillnader som roten till sociala problem; att peka ut grupper som mer benägna till viss kriminalitet; etc. etc.

Stefan Löfven blev utskrattad i Agendas partiledardebatt för en vecka sedan och hånades för sitt sätt att möta Jimmie Åkessons utspel om våldtäkter med att vilja prata om sexuella trakasserier på arbetsplatser. Alla tyckte det var självklart att Löfven skulle hålla sig till det ämne Åkesson ville introducera i samband med metoo-debatten. Att Löfven gjorde en dålig debattinsats och att hans ingång i debatten med Åkesson var klumpig kan jag hålla med om. Men att han skulle vara tvungen att hålla sig till Jimmie Åkessons agenda verkar däremot ett märkligt krav. Likaväl som Åkesson pratar om invandring i snart sagt varje fråga bör ju debatten om sexuella trakasserier kunna handla om den som sker på arbetsplatser. Det var ju trots allt där metoo-debatten tog sitt avstamp. Men det är inte det som det handlar om tydligen? 

Jag har facebook-vänner som jag alltid betraktat som sansade personer som numera formligen öser ut material om hur hemska invandrare är och i synnerhet muslimer. Det blir till en kanonad av delningar som ska påminna om det förfärliga med invandringen och med alla dessa personer från Mellanöstern etc. och de faller ofta Åkesson i talet. De är inte rasister, bedyrar de emellanåt, utan tycker sig istället vara sanningssägare som bara vill peka på verkliga problem. Men att ständigt etnifiera diskussionen om sociala problem leder oss allt längre bort från frågor om klass och inkomst och andra faktorer som orsak till problem i s.k. utsatta områden. Det bidrar också till att avhumanisera vissa grupper. En farlig väg som historien visat leder till våldsbrott. FN-rapporten pekar också på ett ökat antal anmälda sådana, som mordbrand mot moskéer eller asylmottagningar.

Verkligheten? Ja den blir till slut bara en vägg av anekdoter och ren fejk blandat med statistiska fakta och reella problem. Vad som är vad kan för gemene man vara svårt att särskilja. Kranarna står öppna från både höger och vänster och det delas så oerhört gärna av så oerhört många att det tenderar att bli till hetsjakt inte minst på muslimer. Ta Kakabavehs delning av en fejkad video utlagd av högerextremister som hon snabbt spred vidare med kommentaren: ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad Kalifat snart i fler förorter”. När hon senare blev varse att hon delat en video med fejkad översättning spridd av en högerextrem grupp tog hon bort inlägget men fortsatte ändå att framhärda i att innehållet illustrerade verkligheten i Sveriges förorter. Vänstermänniskor sträcker ut handen till de högerextrema och tillsammans vill de beskriva ”verkligheten” och kalla integrationspolitiken för ”politisk idioti”.

Men det är ju inte det som det handlar om, säger en del återigen. Det är så det låter numera. Ständigt detta; ”det är ju inte det som det handlar om”. Nå, vad handlar det om? Just det är frågan. Vad handlar segregation om? Vad vill vi att den ska handla om? Att den är självförvållad och att vi måste underkänna decenniers forskning? Eller ska den istället handla om konkreta problem med diskriminering på arbetsmarknads- och bostadsmarknadsområdet och ekonomisk ojämlikhet och hur denna ska kunna rubbas?

Visst vore det välkommet med en seriös debatt om det sistnämnda. Det har vi inte haft på flera år. Men det är visst inte detta som det handlar om? Det handlar snarast om det som den svenska debatten handlade om på 1930-talets slut och 1940-talets början. Det vill säga ett narrativ som målar upp ett hot mot ”den svenska kulturen” eller om krav på assimilation snarare än integration. Illustrerat av Ingvar Svanberg&Mattias Tydén som skrivit om den judiska invandringen då och den svenska debatten om den på följande vis:

”Fler var de som visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl ´svensk kultur´ som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997) 

Syriza, Podemos och Euromajdan – Om att mobilisera passioner i demokratisk riktning

"We have made the decision to clash with a regime of political and economic power that plunged our country into the crisis and is responsible of Greece’s depreciation on an international level" (Syriza, Alexis Tsipras)

“To feel proud of this country is to feel proud of the best public schools, the best hospitals – but it´s not the political classes that make these things function, it´s the people – that is our country: the people. These parties, PP and PSOE, have broken Spain” (Podemos, Pablo Iglesias)

“Corruption in Ukraine is so, so voluminous, it’s difficult to imagine how much works must be done to overcome it” (Euromaidan, Tetiana Chornovol)

Beröringspunkterna är flera mellan länderna Grekland, Spanien och Ukraina. Den omfattande korruptionen kanske den mest framträdande. Det handlar om en maktstruktur som murats där vänskapskorruptionen och nepotismen frodas, om en ekonomi där mutor ingår som förutsättning för att få kontrakt att skrivas och affärer gjorda och om offentligt anställda som kräver en dusör för att utföra sitt arbete. Historier om läkare som inte utför operationer utan att få en dollarbunt i näven eller sjukhuspersonal som måste få en slant i handen för att visa patienterna till rätt undersökningsrum eller universitetsbetygen som kan köpas har jag själv hört från direkta källor från både Grekland och Ukraina. Korruptionen genomsyrar samhällena och åtminstone när det gäller Ukraina verkar den helt förlamande på normalt näringsliv och offentliga serviceinstitutioner.

Korruptionen har också varit en av de stora frågorna för de nya vänsterpopulistiska partierna Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I Grekland anses maktkorruptionen vara ett arv från juntatiden och sedan dess förvaltat av de dominerande partierna Nea Demokratia och PASOK i hemlig allians med skattesmitande oligarker. I Spanien kallas de etablerade partierna - Partida Popular och PSOE - och deras kontaktnät för ”La Casta”. I Ukraina gick kretsen kring Janukovytj också under ett öknamn, Familjen, som anspelar på den nepotism och vänskapskorruption som rådde under hans styre. Det har dock varit ett väl rotat problem under hela Ukrainas existens som självständig stat och handlar mycket om den gamla kommunistregimens sammantvinning med de stenrika oligarkerna.

I alla tre länder har vi på senare tid sett något som kan kallas ett folkligt uppror mot gamla stelnade maktstrukturer, maktmissbruk, korruption och misskötsel av ekonomin. Det är uppror mot dåliga levnadsvillkor och för ett värdigt liv. Med den intrikata skillnaden att det spanska och grekiska missnöjet också riktas mot EU eller åtminstone ECB medan det ukrainska istället riktar sitt hopp till just EU. 

I Spanien och Grekland har missnöjet fångats upp av vad vi skulle kunna kalla vänsterpopulistiska partier. Podemos vill förvisso inte riktigt kännas vid vänsterbeskrivningen trots att partiets ledare har hämtat mycket näring hos vänsterteoretiker som framför allt Laclau & Mouffe. De får därför finna sig i att betraktas som ett vänsterparti och beskrivas som ett sådant.     

Nationalism den enda ukrainska ideologin (?)

Ukraina däremot skiljer sig i det fallet mycket från de övriga två länderna. Den ukrainska ”revolutionen” är också en icke fullbordad frigörelse från Sovjet som tar sig många olika uttryck som i raserandet av Lenin-statyer. Där lär numera inga vänsterrörelser kunna få fotfäste, i synnerhet inte efter förra veckans beslut att likställa kommunism med nazism och förbjuda båda ideologierna. Något som fördömts av bland andra Simon Wiesenthal-centrets östeuropadirektör som framhåller det absurda i att likställa den mest folkmördande regimen någonsin med den regim som befriade fångarna i Auschwitz och fick slut på Tredje Rikets terror. I samma veva som den ukrainska regeringens dekret om nazismen/kommunismen tillkännagavs ett officiellt erkännande av den ukrainska staten för UPA, den militära grenen av OUN-B under Stepan Bandera. En rörelse som slogs för ukrainsk självständighet men också samarbetade med nazityskland under andra världskriget och tog mycket aktiv del i judepogromer i Ukraina. En ultranationalistisk rörelse som har blivit den kanske främsta symbolen för den ukrainska ”revolutionen” eller Euromajdan. Ett faktum som förbryllar och oroar, vilket jag skrivit en serie inlägg om ganska nyligen på denna blogg (Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina del 1-8).

Bild: Sergei Supinsky, AFP. Leninstaty i Slavjansk.

Den enda ideologi som kan skönjas klart i dagens Ukraina är nationalism. Protesterna vid Majdan gällde initialt mot beslutet att inte skriva under ett avtal med EU. Det hade alltså kunnat tänkas att upproret kunnat få liberala förtecken. Men liberalismens mobiliseringskraft tycks svag, inte bara i Ukraina (något som för övrigt borde bekymra sanna liberaler). Ultranationalismen tog alltså snabbt över scenen på Majdan. Därför tror jag också att det folkliga upproret tappade kraft så fort den nya interimregeringen bildades i mars 2014. Nationalismen inspirerade till symbolhandlingar och högstämd retorik och provocerande språkreformer. De ekonomiska och maktstrukturella reformerna som många inom Euromajdanrörelsen krävde har fastnat i de gamla politikernas och oligarkernas välspunna nät. Presidenten Porosjenko är själv en oligark. Likaså Tymosjenko som är en av huvudpersonerna i regeringspartiet Batkivsjtjina. Det är gamla politiker som styr om än i vissa fall i nya partier. Partier utan riktig ideologi och med mer eller mindre populistiska program och som tävlar i patriotism och bygger på ledarnas personligheter snarare än någon form av politisk viljeriktning.

Medan Spaniens och Greklands folkuppror kan knytas kring en politisk vänsterrörelse famlar den ukrainska i ett intet och uppgivenheten riskerar nu att ta överhanden. Korruptionen är förlamande. Transparency International rankar landet som Europas mest korrumperade och femma i världen. Euromajdan som började i protest mot det uteblivna EU-avtalet växte snabbt till bredare protest mot landets styre. Chefen för Transparency International i Ukraina beskrev läget i december 2013 så här:

”[…]now the whole Ukraine stands rather against corruption and tyranny of authorities than just for EU Association”

Tetiana Chornovol, journalist och majdanaktivist utsågs i mars 2014 till ordförande för den Nationella Anti-korruptionsbyrån och intog sitt ämbete i mars 2014 med höga ambitioner. Redan i augusti  avgick hon från sin post i ren frustration, med orden:

"[…] there is no political will in Ukraine to carry out a hard-edged, large-scale war against corruption"

Enligt en undersökning genomförd i oktober-november 2013 var 86 % av ukrainarna missnöjda med ekonomin, 90 % med Janukovytjs ekonomiska politik, 85 % med korruptionen och 71 % med Janukovytjs sätt att begränsa oligarkernas inflytande (genom att försöka bli ensam översteoligark).

Men vad blev det av det hela när krutröken lagt sig kring Majdan? Vad som gick fel med Euromaidan-reformerna är frågan som ställs bland annat i en artikel i Kyiv Post i höstas.

Landets toppolitiker bara pratar om förändring men visar stor ovilja till förändring, hävdas i artikeln. Vid ett möte med ledare för civilsamhällets organisationer försäkrade en färsk premiärminister Jatsenjuk att administrativa reformer stod högt på agendan. Ihor Koliushko (the Centre for Political and Legal Reforms) menar i artikeln att detta löfte aldrig följdes upp och att Jatsenjuk som gammal byråkrat är en ovillig och osannolik reformatör. Den ukrainske ekonomen Pavlo Sheremeta vittnar också i artikeln om sin förvåning:

 “I was surprised that the government stood by the current system so much”

Kanske är ett nytt Majdan att vänta? Frågan är bara om det då kommer att uppstå någon politisk rörelse som kan knyta missnöjet kring en ideologi med progressiva framtidsidéer, vänsterinriktade eller liberala? Inte mycket tyder på det. Risken är istället stor att missnöjet kommer att sugas upp av företrädare för unken ultranationalism som inte lär åstadkomma mycket mer än ytterligare konfrontation med den del av befolkningen som nu lever i den östra delen av landet, det vill säga i kvasirepublikerna Donetsk och Luhansk. Om nu ukrainarna själva fortfarande betraktar dessa delar som Ukraina?

Att mobilisera passioner i demokratisk riktning

Just Chantal Mouffe – en av Podemos främsta inspiratörer – lanserade för ett tiotal år sedan en teori om ”det politiska som agonism” där tendensen till konsensustänkande hos de etablerade partierna (ihopträngda i en politisk mittfåra) öppnar för populistiska och främlingsfientliga rörelser som vänder demokratin ryggen. Deras recept är att lämna inriktningen mot konsensuslösningar och istället bejaka konflikter mellan ”legitima politiska motståndare”. Politiken måste äga kraft att mobilisera passioner i demokratisk riktning, säger de i introduktionen till boken ”Om det politiska”, och det måste få komma i uttryck som partikonflikter. Hon använder istället för antagonism det egna begreppet ”agonism” i vilket hon lägger betydelsen parter som ”erkänner sina opponenter som legitima”. Relationer mellan motståndare snarare än fiender. Det vill säga en uppfattning om att, trots konflikten sinsemellan, ”tillhöra samma politiska sammanslutning och som delaktiga i ett gemensamt symboliskt rum inom vilken konflikten utspelar sig”. Det är en tes som motsäger Giddens ”posttraditionella” samhälle där klyftan mellan höger och vänster betraktas som överspelad och den är naturligtvis omstridd och emotsagd inte minst bland liberaler men även hos delar av socialdemokratin.

Det senaste decenniets utveckling inom ett flertal västeuropeiska länder (inklusive Sverige) är dock knappast något som talar emot tesen. En maktstruktur där både vänster och höger trängs i en sorts mittfåra lämnar ett tomrum där de främlingsfientliga högerpopulisterna klivit in för att absorbera ett folkligt missnöje. Detta har blivit ett delikat problem som på ett vis illustreras av den aktuella svenska debatten om DÖ där liberaler ondgör sig över vänsterpolitik och vill dödförklara uppgörelsen som var tänkt att hindra Sverigedemokraternas inflytande på politiken. Liberaler står vid ett val där de måste, för att ställa saken på sin spets, välja mellan att acceptera vänstern som sin motståndare och respektera vänsterpolitik när det parlamentariska läget ger en sådan eller att bjuda in främlingsfientliga rörelser med odemokratiskt tankegods i det demokratiska finrummet.   

I Spanien har däremot en stark vänster uppstått (kanske har här den långa eran av Franco-fascism varit tillbakapressande av högerpopulism) medan det i Grekland finns både en höger- och vänsterrörelse som vinner mark. Men där vänsterrörelsen har vunnit mest, kanske även här ett uttryck för minnet av Nazitysk ockupation och högerkonservativ militärjunta. Den ukrainska vänstern är däremot antingen eliminerad (i väst) eller en rest av den sovjetkommunistiska diktatoriska makten vilket gör den i stort sett omöjlig som mobiliserande kraft som vänsterrörelse. Den blir istället nostalgisk och sovjetnationalistisk (lite motsägelsefullt men kommer inte på bättre) och oanvändbar som progressiv framtidsinriktad kraft. Den blir istället en motpart i den pågående antagonismen, till skillnad från Mouffes agonism alltså.

Alldeles oavsett vad man tycker om detta så menar jag att det ukrainska missnöjet med sakernas tillstånd är dömt att gå vilse i de ukrainska maktkorridorernas labyrinter. Såvida inte en rörelse dyker upp som har en klar vision om ett framtida ukrainskt samhälle, en klar idé om vägen dit och en ideologisk bas som är dels demokratiskt rotad men också har kraft att mobilisera och inge hopp och framtidstro. Den syns dessvärre inte till i nuläget. Eller gömmer den sig i den ultranationalistiska korselden?

Alexandra Pascalidou – du har vänner du inte känner

Jag skrev i förrgår om statliga och kommersiella hot mot pressfriheten och yttrandefriheten. I förlängningen ett hot mot demokratin. Det finns åtminstone ett ytterligare hot. Ett som ligger nära oss alla. Jag tänker förstås på de hot och det hat som drabbar journalister och skribenter på nätet. Närmast har vi kunnat notera hur Alexandra Pascalidou, en av de mer oförtröttliga debattörerna i framför allt radio, nu umgås med tankarna på att ge upp. Hon orkar inte längre med hatet och hoten och slutar som programledare för radions Ring p1. En kritisk och ifrågasättande röst tystnar åtminstone tillfälligt. Hon är dessutom en av de som mest ihärdigt kämpat mot rasism och invandrarhat. Idag skulle hon ha medverkat i Debatt P1 om islamofobi och rasism. Jag vet inte om hon orkar delta som planerat. 

Det här är ett problem som egentligen är svårare att tackla än det jag skrev om i förrgår. Det här hotet mot yttrandefriheten kommer från medmänniskor som anser sig ha rätten att förolämpa, hota och chikanera de som har åsikter de inte gillar. Nätets stora tillgänglighet gör att vi dagligen riskerar att bli utsatta för det eller åtminstone stöter på det. Hatet och hoten och vidrigheterna som fega debattörer kräks ur sig mot sina meningsmotståndare. Det skulle kunna viftas bort med att de inte har några sakargument och därför hotar och hatar. Eller att de är en minoritet och inte representerar någon större grupp. Eller att hoten sällan följs av handling. Men den som utsätts har ingen möjlighet att vara säker. Det finns exempel på hot som åtföljts av handling. Av den hotande eller helt enkelt för att hoten piskat upp känslor hos andra som saknat spärr mellan ord och handlande.

Vad är det egentligen som händer med oss? Vad är det för debattklimat som håller på att växa fram? Jag läste Pascalidous krönika i Metro på tunnelbanan igår morse. Där berättade hon om hur hon nådde en sorts gräns häromdagen och tårarna bara kom. Jag fick själv svårt att hålla tårarna tillbaka och såg mig om och tänkte på vilka de andra pendlarna var och vad de tyckte och tänkte. Kanske gick någon eller några av dem senare hem och skrev något på Flashback om hur nöjda de var att ha tystat en medmänniskas åsikter? För näthatarna finns överallt omkring oss. Det är hantverkare och byggnadsarbetare, lärare och läkare, lågutbildade såväl som högutbildade. Till och med jurister, som vi väl annars skulle kunna förvänta oss ha en skolning i var gränsen går för det samhälleligt acceptabla och lagliga. Joel Ankar, som tjänstgör som juridisk rådgivare åt SD:s EU-parlamentariker Kristina Wiberg, jobbar uppenbarligen kvar. Det var han som skrev att Jerzy Sarnecki är ett ”judesvin med fittig attityd”. Men Alexandra Pascalidou är i värsta fall tystad. Det är någonting som har gått förfärligt snett!

Självcensuren är densamma hos journalister och fritidsskribenter som jag själv. Oavsett det handlar om repressiva åtgärder från stater, påtryckningar från storföretag (har själv på mitt jobb blivit utsatt för påstötningar om min blogg) eller om hat och hot från nättroll som inte har argument att bidra med utan bara primitiva hot eller otidigheter. Det är möjligt att det alltid varit så här men att vi genom nätets enorma spridningskraft synliggjort vidrigheterna som ramlar ur munnen på en del av oss? Men nu börjar det bli olidligt och jag är helt klart orolig för framtidens demokratiska debattklimat.

Jag känner inte Alexandra Pascalidou personligen men jag skulle vilja säga till henne att vi säkerligen är oerhört många fler som tar bestämt avstånd från hotarna och hatarna. Att hon har mängder av vänner hon inte känner. Det kan säkert underlätta lite. Men hoten kan bara raderas från egna hemsidor och framför allt finns de ändå kvar som en mörk skugga i vardagslivet.

Förutom att vara uppriktigt orolig och... faktiskt sorgsen så är jag också heligt förbannad. Jag brukar anstränga mig för att hålla ett vårdat språk och hyfsad ton på min blogg men just nu är jag beredd att göra ett avsteg eftersom detta med Alexandra Pascalidous reträtt inte är annat än fullständigt åt helvete!

EU-valet har blåst liv i den politiska debatten

EU-valet är över och jag är så j-a glad över det svenska resultatet. Miljöpartiets framgång visar att det går att föra fram och få framgång med sakfrågor av mindre enkel karaktär i ett val och att enkla slogans som ”Ja till Europa” inte räcker längre.

Fredrik Reinfeldt gör förstås inte samma analys. Han kommenterar Mp:s och FI:s framgång med att vi fått ”en vänster som definieras av krafter till vänster om socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjligheter att få välja”.

  Detta efter att svenska folket har gjort just... ett val. Och valde att inte lyssna till gamla, trötta ramsor om Ja till Europa, tillväxt och arbetslinje. Kanske är det en sorts vändpunkt vi ser här för den sortens retorik? Reinfeldts syn på misstro mot valfrihet skulle kunna användas omvänt. Många, inte minst unga, är kanske trötta på att ses som lata och att piskas in i arbetslinjens tvångsmässiga faser 1, 2 och 3. Trötta på att tvingas in i ”entreprenörskap”, det vill säga osäkra egenföretag med svag bärkraft. Trötta på att lyssna till mantran om att marknaden ska lösa bostadsfrågan och att om bara hyrorna tillåts stiga tillräckligt mycket kommer bostäder att magiskt flyta upp ur djupet på ett marknadsliberalt världshav. Kanske upplevs inte att framtidens idealsamhälle uppnås med tvångsmässig arbetslinje och 3 % tillväxt varje år? Den valfrihet Moderaterna erbjuder kanske inte upplevs av alla?

Istället har viktiga livsavgörande frågor om klimat och miljö engagerat. Istället har frågor om kvinnors självklara rätt till samma lön som män och tillträde till maktpositioner lockat väljare. Många har tröttnat på mittfårans pingvinrörelser i de här frågorna och vill framåt med bestämda steg. Kent Persson, moderaternas partisekreterare, tyckte i kvällens Agenda och i Aktuellt att de gjort en bra valrörelse, träffat många väljare och fört fram sina frågor; jobben och ekonomin. På Claes Elfsbergs (Aktuellt) fråga vad de tänkte göra för att vända på den nedåtgående trenden för M svarade Kent Persson att de tänkte träffa ännu fler väljare och ännu kraftfullare föra fram jobb och ekonomi i valdebatten. Mer av samma medicin som inte bet från början alltså. Det kan ju diskuteras hur fiffigt det låter. 

För jag är glatt överraskad att EU-valdebatten handlade så mycket om partipolitiska skiljelinjer och där gränsen mellan allianspartier och röd-gröna blev mycket mindre intressant. Det var i stort sett just bara Moderaterna och Folkpartiet som tjatade om de här blockpolitiska gränsdragningarna. Förlorarna alltså. Det var mycket välgörande att höra hur exempelvis Centerpartiets Kent Johansson öppet opponerade sig mot Gunnar Hökmarks moderata klimatpolitik. Det kan kontrasteras mot hur Annie Lööfs brukar falla statsministern i talet i den inhemska debatten. Det tror jag gynnade C i EU-valet och bör kunna stämma till eftertanke hos deras partistrateger inför hösten. Kanske mår de mindre allianspartierna gott av att markera lite självständighet mot Moderaterna?

Framför allt kanske vi kan få prata politik och sakfrågor under sommarens och höstens valrörelse? Inte om vilken regering som ska bildas efter valet. Men det sistnämnda är kanske åtminstone Moderaternas sista halmstrå som de kommer att klamra sig fast vid. Redan nu hör vi hur de försöker styra in på det spåret och förutspå svårigheter vid en röd-grön-rosa valframgång.

Det kommer inte att räcka för att vända vinden. Inte som det känns nu. Det är en ny, ung, feministisk och antirasistisk rörelse på gång i samhället. Den har varit bubblare i ett par år men fick ett utbrott nu när EU-valet gav tillfälle att lätta på trycket. Till hösten kommer kanske nästa kaskad?

I lagidrottens värld brukar det talas om ett momentum i matchen. I statsvetenskaplig teori talas det om formativa moment i politiken. Kanske är det ett något sådant vi bevittnat i gårdagens EU-val?

Eller är allt som vanligt i nästa valrörelse? Jag hoppas inte det. Jag tror att flera partier nu har modet att driva sin egen politik med självförtroende och ännu mer kraft. Det kan skaka de etablerade stora S och M och kanske får vi se en förflyttning där de båda glider isär och lämnar den ängsliga mittfåran för att ta ideologisk strid i högre grad än tidigare?  

Det enda en kan vara riktigt säker på är att vi står inför en spännande valrörelse.

Löntagarfonderna fick vinden att vända?

Det är imorgon 30 år sedan cirka hundra tusen personer marscherade genom Stockholm för att protestera mot löntagarfonder. 4-oktoberrörelsen var ett småländskt småföretagarinitiativ men finansierades till stor del av arbetsgivarorganisationen SAF. De lyckades inte förmå S-regeringen att stoppa löntagarfondernas införande men jag tror att någonting mycket viktigare skedde under processens gång. Själva idén lanserades 1975 av Rudolf Meidner men LO tillsatte redan 1971 en utredning som förarbetade det hela och fonderna debatterades under många år fram till den urvattnade version som slutligen den socialdemokratiska regeringen drev igenom. Jag tror att lanserandet av idén om löntagarfonder var en starkt bidragande orsak till den nyliberala vågen som under 1980-talet svepte över Sverige och som förflyttade diskursen från ”solidaritet och jämlikhet” till ”satsa på dig själv” och ”entreprenörskap”. Eller egentligen kanske mer korrekt tjänade som katalysator för spridandet av nyliberala idéer och en diskursförändring i svensk politisk debatt.

Anita Du Rietz, som forskar om företagandets villkor, har i dagens SvD skrivit en ledare om detta ”30-årsjubileum”. Hon hävdar i den att fonderna genomfördes bland annat för att Olof Palme skulle ha varit pådrivande. Där tror jag hon har helt fel. Palme var sannolikt mycket medveten om fondernas sprängkraft och delade helt säkert Kjell-Olof Feldts grubblerier som han nedtecknade i riksdagskammaren 21 dec 1983 (omedveten om zoomande kameralinser): ” Löntagarfonder är ett jävla skit,: men nu har vi baxat dem ända hit” . 

Kjell Östberg, som författat en utmärkt biografi över Olof Palme i två band, skriver i den andra av dem - med just titeln ”När vinden vände” – om löntagarfonderna i ett eget kapitel. Han konstaterar att Palmes personliga åsikt varit omdebatterad men landar själv i bedömningen att fonderna varken var något Palme önskat eller brann för. Han försökte få bort frågan inför valet 1976 och fonderna nämndes knapp på S-kongressen 1975. Han lär också ha lagt stort ansvar för valförlusten -76 på LO-kongressens antagande av en skarpare version av Meidner-fonderna vilket han menade troligen mobiliserade en hel del borgerliga väljare. Han hade alltså att hantera ett hårt tryck från LO och delar av partiet å ena sidan och ett lika hårt mottryck från näringslivet å andra sidan. Det är inte trovärdigt att inbilla sig att han skulle ha velat rasera den relation mellan stat och näringsliv som den socialdemokratiska modellen i flera decennier framgångsrikt byggt det svenska välfärdssamhället på. I ett citat Östberg hittat i ett socialdemokratiskt VU-protokoll från 4 jan 1982 kommenterar Palme lättat det förslag som arbetats fram: 

”Man kan begripa om näringslivets folk blev upprörda av Meidnerförslaget, men det kan man inte gärna bli av det nu aktuella förslaget”.

De löntagarfonder som infördes och som sedan avvecklades 1991 (och småningom delades ut till allemansfondsparare) av den nytillträdda borgerliga regeringen orsakade heller inte mycket annat än att bidra till börsyran under 80-talet genom fondernas kapitaltillförsel.

Däremot missbedömde han möjligen kraften i den motreaktion som redan satts igång. Konsensus kring välfärdsstaten förbyttes i strid om den ideologiska diskursen där Timbro sannolikt gavs en större trumma att slå på än de annars hade fått. Andra företagarorganisationer som var mycket aktiva i motståndet var 4:e Oktoberkommittén, Näringslivets Fond och Kommittén rösta borgerligt. En intressant, men rätt bortglömd poäng, är att näringslivet från början (tidigt 70-tal) var tämligen kompromissvilligt när det gäller införande av någon form av ägarspridning. Chefen för SAF:s samhällsekonomiska sektion Nils-Henrik Schager skrev i tidningen Arbetsgivaren en artikel med titeln ”Löntagarfonder – javisst, men hur?” där han konstaterar en politisk enighet kring behovet av löntagarfonder och att det därför inte var meningsfullt att diskutera dess existens, bara utformningen. SAF hade också en egen utredningsgrupp, Waldenströmgruppen, som kom med ett eget förslag till löntagarfonder 1976. Den proteststorm mot denna hållning som kom, från småföretagarhåll inte minst, under 1980 (”Oktoberrevolutionen”) gjorde definitivt slut på kompromissandet och kanske var startskottet för en allmänt mer konfliktsökande arbetsgivarhållning.   

Det kan vara svårt att bedöma och påvisa löntagarfondernas betydelse för vindkantringen mot det nyliberala. Kanske var det själva högervindarna som fick näringslivets representanter att ändra sin kompromissvilliga hållning till benhårt motstånd? Jag tror dock att själva löntagarfondfrågan i vart fall drev på förändringen av hela sättet att tänka kring politik, facklig aktivitet, företagande och ägande. Det har varit en lång process att ändra hela debattklimatet och politiska diskursen men idag är det väl få som talar om arbetarinflytande, jämlik fördelning av övervinster och solidaritet. Däremot om entreprenörskap, marknadsmekanismer, privata investeringar och individen.

Jag tror därför att Anita Du Rietz, för att återvända till SvD-ledaren, överskattar ”faran” att löntagarfondsdiskussionen ska komma igång igen trots debatter om – som hon nämner i artikeln – ”kritiken inom socialdemokratin mot höga vinster i vissa näringar med efterföljande krav inom fackförbunden på lönekompensation, vinstdelning eller offentligt ägande”. Det kommer, enligt min mening, att ta ett eller ett par decennier innan den politiska diskursen förändrats så till den grad att löntagarfondsidén ens är möjlig att ta upp till diskussion igen. 

Fast lite rätt kanske hon ändå har? Finanskrisen och debatten om vinster i välfärden kan möjligen vara frön som får en motdiskurs att växa och sakta förändra? Alternativet är, som jag ser det, mindre lockande; en fortsatt tillväxt för de högerextrema och rasistiska partierna i Europa.