UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här försöker jag ge en bild av hur det står till med fundamenten för en sann demokratisk process, det vill säga yttrandefrihet och pressfrihet, utan vilka ett val bara blir ett utanpåverk och skådebröd för utifrån vakande ögon.

Del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den ukrainska staten har alltsedan Euromajdan slutit greppet hårdare kring informationsutbudet för det ukrainska folket. Delvis är det förklarligt då konflikten med Ryssland hårdnat sedan dess och det finns ett behov av att försvara sig mot rysk propaganda och desinformation. Ända sedan självständigheten har det också pågått en kamp för att frigöra sig från det sovjetiska arvet och komma ur den Moskvastyrda omloppsbana som Ukraina befunnit sig i under århundraden och som tog sig extremt repressiva uttryck under tiden som sovjetrepublik. Historien har skrivits i Moskva vilket bland annat innebar att Andra Världskriget inte hette så utan Stora Fosterländska Kriget med början 1941. Något som nuvarande makthavare har bestämt ska ändras så att det måste berättas om Andra Världskriget istället, med början 1939.

Men den ökade kontrollen över det talade och skrivna ordet är också uttryck för en hyperkänslighet för kritik mot de ukrainare som utnämnts till nationens hjältar och som verkat i det förflutna. Även i detta fall har det rått en intern strid mellan de som velat bevara en gammal historieskrivning ärvd från Sovjetunionen och de som velat markera avståndstagandet från densamma och istället odla en hjältekult kring personer som Stepan Bandera, Roman Sjuchevitj och Symon Petljura bland de främst kända.

I spåren av detta tätnar nu tecknen på att den ukrainska staten tar till allt mer drastiska metoder för att styra opinionen i denna riktning och att trycka tillbaka och till och med förbjuda avvikande åsikter och narrativ.

Utmärkande för detta är hur de statliga institutionerna används och jag tänker då främst på Ukrainska Institutet för nationellt minne (UINM) samt den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar. Chef för den förstnämnda är Volodomyr Viatrovytj som är hjärnan bakom de lagar som förbjuder offentliga negativa uttalanden och publiceringar om Stepan Banderas självständighetsrörelse OUN och dess militära gren UPA, samtidigt som han också numera kontrollerar de historiska arkiven i Ukraina. Chefen för den sistnämnda myndigheten, Bohdan Chervak, är också ledare för det moderna OUN, det vill säga Banderas arvtagare i dagens Ukraina. Ett ultranationalistiskt filter kan alltså läggas över den ukrainska interna debatten.

Bild: Ukrop News. Bohdan Chervak, styr OUN men är även chef för den ukrainska statliga kommittén för TV- och radiosändningar och därmed den statliga censuren av sändningar och publiceringar.

Den lagliga grunden för den här politiken lades till stor del i och med det lagpaket som togs i april 2015 och som går under samlingsnamnet ”De-communization laws”. Lagpaketet för med sig exempelvis att ”kommunismens kriminella natur” i Ukraina mellan 1917-1991 inte får förnekas men också ett förbud mot att förneka legitimiteten hos ”Ukrainas självständighetskamp under 1900-talet” samt att ”offentligt visa förakt för” de officiellt erkända ”kämparna för självständighet för Ukraina”. I lagtexten förtydligas också att OUN och UPA är officiellt erkända för att det inte ska råda tvivel om vilka som avses.

”Vad är det för idé att tala om vår historia om det är förbjudet att göra det på ”fel” sätt? Jag tänker åtminstone inte censurera mig själv”, var journalisten Kristina Berdynskychs kommentar om lagen i en intervju i SvD.

”Vi professionella historiker måste få göra vårt jobb utan politiska begränsningar. Vårt uppdrag är att leta efter sanningen”, sa historikern Serhij Stelmach i samma artikel.

I Ryssland finns en liknande lag som förbjuder ”offentlig förnekelse av Nürnberg-rättegångarna och spridande av falsk information om Sovjetunionens aktiviteter under åren för Andra Världskriget”. Ukraina är i många avseenden en omvänd spegelbild av Ryssland.

De-communization laws har också lett till att personer som burit symboler för kommunismen på Segerdagen 9 maj fängslats. Segerdagen firas fortfarande över hela Ukraina, även i västra delarna, då de flesta har någon släkting som tillhörde de ca 4,5 miljoner ukrainare som slogs för Röda Armén. Chefen för Amnesty International i Ukraina, Oksana Pokaltjuk, krävde att de häktade skulle frisläppas och menade att ukrainska regeringen med de här åtgärderna mot fredliga aktivister tog ännu ett steg mot begränsad yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

De senaste åren har också präglats av en ökad press på journalister och bloggare som oroar människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch (HRW), Reportrar utan Gränser och amerikanska Committé to Protect Journalists (CPJ).

Det här har naturligtvis betydelse i de allmänna val som hålls i år. Till att börja med presidentvalet den 31 mars och senare i höst parlamentsvalen.

Yttrandefrihet, Pressfrihet och hot mot journalister

I sin rapport för 2017/18 skrev Amnesty bland annat att ”Ukrainska myndigheter ökade pressen på sina kritiker och oberoende NGO:er, inklusive journalister och anti-korruptionsaktivister. Myndigheterna startade rättsprocesser och stiftade lagar med mål att begränsa yttrandefriheten och organisationsfriheten, bland andra saker”. Under våren 2017 gick en våg av våld mot framför allt vänsteraktivister och journalister som framfört ett vänsterinriktad perspektiv.

Mer konkret handlade det särskilt om både fysiska angrepp och trakasserier mot aktivister, i synnerhet de som arbetade för att motarbeta korruption. Angrepp som oftast inte undersöktes effektivt och som det i flera fall finns starka misstankar att myndigheter, inklusive säkerhetstjänsten, själva låg bakom. Det rör sig också bland annat om morden på journalisterna Oles Buzina och Pavel Sheremet vars utredningar förblivit resultatlösa och om rättsprocesser byggda på fabricerade anklagelser mot journalister som kritiserat regeringen. Bland de mest kända Ruslan Kotsaba som anklagats för landsförräderi för sin kritik av regeringens hantering av konflikten i östra Ukraina.

I HRW:s årliga rapport för 2018 påpekas att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl. Rapporten för 2019 visar att den ukrainska regeringens begränsningar av yttrandefrihet, informationsfrihet och pressfrihet fortsätter och att de fortsätter att legitimera dem genom att hävda att det krävs för att motverka ryska militär aggression i östra Ukraina och rysk anti-ukrainsk propaganda. De skriver också att det mediabevakande Institute for Mass Information, fram till oktober 2018, hade räknat till 201 pressfrihetskränkningar i 23 olika regioner i landet, innefattande allt från hot och trakasserier till restriktioner för journalisters tillgång till information.

Den ukrainska Nationella Journalistfackföreningen (NUJU) - som av företrädare för regeringspartiet Folkfronten har anklagats för att ge stöd till ”anti-Ukrainsk media” - räknade till 86 våldsattacker mot journalister i Ukraina under 2018. 

Det är inte enbart ukrainska journalister som drabbas av den ukrainska statens paranoia för det fira ordet. Även utländska journalister tar en risk när de arbetar i Ukraina, i allra högsta grad i östra Ukraina och då inte enbart för att det skjuts med kulor och granater. Den nationella säkerhetstjänsten SBU har utvisat ett flertal journalister eller nekat dem inresa till Ukraina. De flesta ryssar, men långt ifrån enbart, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Detta fortgår löpande och lite i det tysta. Aktuellt just nu är ett ettårigt inreseförbud för den österrikiska journalisten Christian Wehrschütz som nekar till anklagelser om ”pro-ryska aktiviteter” och säger att han antar att den nuvarande ukrainska ledningen sökt en ursäkt att inte släppa in honom eftersom de är missnöjda med kritiska rapporter om mediafrihet och skandaler kring militära affärer. Han får också stöd av österrikiska myndigheter som ser inreseförbudet som ”en oacceptabel censur-åtgärd i Europa”.

Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till internetsajten Myrotvorets (Fredsmäklaren). Sedan 2014 har internetsajten Myrotvorets, med kopplingar till regeringen och säkerhetstjänsten, utpekat tusentals personer som varit verksamma i de ryskstödda områdena som "fiender till Ukraina". Under 2015 mördades två personer, varav en var journalisten Oles Buzina, bara några dagar efter att deras namn lagts ut på Myrotvorets. Under 2016-17 offentliggjorde de ytterligare namn och personuppgifter (kallat ”doxing”), som mobilnummer och mejladresser, på mängder av journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som AP, BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringar som ledde till ett flertal hot mot dessa journalister. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU och inrikesministeriet. Anton Gerasjtjenko, rådgivare vid inrikesministeriet, hyllade sajten på Facebook och lovprisade de ”patriotiska hackarna”. AP:s vice ordförande John Daniszewski däremot ansåg att ”Ukrainare som tror på frihet borde kraftfullt försvara värdet av nyhetsrapportering som återger Ukrainas berättelse. Dessa hackare har uppenbarligen missförstått journalismens roll i ett fritt samhälle”.

I september 2015 offentliggjordes också - under mer öppna former - en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Den kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan.

Den märkliga historien med den ryske journalisten Arkadij Babtjenko förra året, som först utropades vara mördad av rysk säkerhetstjänst för att nästa dag ”återuppstå” och presenteras av SBU på en presskonferens, har också fått internationell kritik av flera skäl, bland annat från HRW, Reportrar utan Gränser och CPJ.

Inskränkningar för det fria ordet görs inte bara för traditionella medier. Ukrainska myndigheter ger sig på utan också det fria order på internet. President Porosjenko utfärdade i maj 2017 en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte - som påminner starkt om Facebook - för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd stängde med andra ord ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned. En åtgärd som enligt bland andra the Economist verkade mer passande för en auktoritär regim än för ett land som är aspirant att få tillhöra de europeiska demokratierna.

Kulturskymning

Den svenske journalisten och författaren Anders Rydell fann i november förra året plötsligt ett antal artiklar i ukrainsk press som nämnde hans namn. När han fick dem översatta för sig gick det upp för honom att hans bok ”Boktjuvarna” hade förbjudits att ges ut i Ukraina. Den handlar om Nazitysklands plundring av bibliotek och andra boksamlingar under andra världskriget men även om Sovjetunionens liknande beslagtagande när de fick kontroll över östra Europa under och efter kriget. Så varför hade då boken förbjudits i Ukraina? Jo, täckande en halv sida (av drygt 400) har Rydell en kort beskrivning av Symon Petljura, som ledde den kortlivade Ukrainska Folkrepubliken efter första världskriget. Där nämner han att det som Petljurarepubliken blivit mest ökänd för eftervärlden var de blodiga förföljelserna av judar och att det under Ukrainska Folkrepubliken uppskattats att tiotusentals judar mördats i över 1300 pogromer, att tiotusentals kvinnor våldtogs och upp emot en halv miljon blev hemlösa, att våldet var ”extremt” och att ”många offer misshandlades till döds, brändes levande eller halshöggs”. 

Det blev för mycket för Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar (!?). Jo, just den myndighet som leds av OUN-ledaren Bohdan Chervak. Boken förbjöds i ett beslut som omfattade 26 titlar - bland andra en del barnböcker - som enligt ett uttalande från kommittén var ”genomsyrade av kommunistisk ideologi”. Rydells bok anklagades mer specifikt för att innehålla rysk propaganda och sprida myter om kring den Ukrainska Folkrepubliken, enligt vad Rydell själv anger i en SvD-artikel. I artikeln framhåller han också den svarta ironin i beslutet att förbjuda en bok som handlar om plundring och förstörelse av litteratur. Det är dessutom anmärkningsvärt att boken inte är förbjuden i Ryssland trots att den innehåller en hel del berättelser om Röda Arméns framfart bland bibliotek och judiska arkiv och att Sovjet beskrivs som en nästan lika stor skurk i sammanhanget som Nazityskland, och trots att Ryssland har liknande lagar som Ukraina och att de två länderna är mitt inne i ett kulturkrig som förmörkar den kulturella tillvaron i båda länder. Bannlysningen av Rydells bok, som har översatts till 20 språk, har fått betydligt större uppmärksamhet i utlandet än här i Sverige. 

Dessa 26 förbjudna titlar är långt ifrån de enda som drabbats under senare år. Många är förstås ryska utgivningar. Det finns sedan 2016 en lag som förbjuder import av ryska böcker och som begränsar införseln för privatpersoner av ryska utgivningar till tio volymer.  En drastisk åtgärd i ett land där bokhandlarnas utbud till över hälften är på ryska. Den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar gavs uppgiften att administrera och övervaka censuren som ska skydda ukrainska folket från ”rysk desinformation och rysk informationskrigföring” men också från ukrainofobiska narrativ, den kategori som Rydells bok sannolikt fastnat i. Liksom en hel del andra icke-ryska böcker. Exempelvis har den mycket kända och lästa historikern Anthony Beevors”Stalingrad” förbjudits eftersom den beskrev en sekvens där ukrainsk milis mördade ett nittiotal judiska barn. 

I höstas adderade den Statliga Kommittén för TV- och radiosändningar ytterligare över 200 böcker och i den västukrainska staden Lviv bannlyste det regionala rådet ryskspråkiga böcker, filmer och sånger helt och hållet i regionen. Ett mycket drastiskt beslut i ett land där omkring 20 % av befolkningen har ryska som modersmål och en ännu större andel använder ryska som sitt yrkesspråk.

Den antiryska censuren är förstås den dominerande i Ukraina. Den gäller också ett förbud mot ryska tv-kanaler. Officiellt säger kommittén att just detta handlar om att de inte skulle uppfylla juridiska krav vilket naturligtvis är ett konstruerat skäl för förbudet. 

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina och flera hundra ryska artister och skådespelare har inreseförbud. Men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder har blivit bannlysta. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare, bland andra Steven Seagal, ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen” och har numera också inreseförbud.

Turerna kring Eurovision Song Contest (Melodifestivalen) har också varit många vilket placerat Ukraina i det europeiska blickfånget och illustrerat hur det här kulturella kriget slår. Många minns väl att Ukraina arrangerade evenemanget 2017 och då förbjöd den ryska sångerskan Julia Samojlova att komma in i landet och uppträda i Kiev. Mindre känt är kanske att att också ryska schlager-fans sattes på vändande plan hem till Ryssland. Årets tävling kommer däremot inte Ukraina att delta i alls, efter märkliga turer kring den egna kvalifikationstävlingen som vanns av artisten Maruv. Eftersom hon uppträtt i Ryssland ville inte ukrainska public service-bolaget ge henne tillstånd att uppträda för Ukraina om hon inte undertecknade ett kontrakt som skulle gett public service-bolaget stor makt över hennes karriär inom den närmaste framtiden och som skulle gett henne skyldigheter att inte bara vara en kulturell ambassadör för Ukraina genom sin musik utan också genom att ”uttrycka det ukrainska samhället åsikter till världen”. Hon vägrade skriva på kontraktet och inte heller de artister som placerade sig som två, trea och fyra i den ukrainska uttagningen har gått med på att underteckna det kontrakt som bland annat, enligt Maruvs egen fb-post, kräver att artisten är förbjuden att improvisera på scen; att helt följa alla krav och instruktioner från NTU (det ukrainska public service-bolaget); och att inte ha någon som helst kommunikation med journalister utan tillstånd från NTU.

Fria val kräver fri press och fri debatt

Den svenska regeringens rapport från UD om situationen i Ukraina hävdar att den ukrainska ”lagstiftningen och det institutionella ramverket för att tillgodose de mänskliga rättigheterna [är] till stor del tillfredsställande”. Utrikespolitisk Institutet skriver också i sin landbeskrivning av Ukraina att: ”Pressfrihet garanteras i lag i Ukraina och respekteras förhållandevis väl”.

Det här är alltså som vi kunnat konstatera en sanning med stor modifikation, sagt om en nation som placerar sig på 101:a plats på Reportrar Utan Gränsers årliga ranking över länders pressfrihet, strax efter länder som Kirgizstan, Mozambique och Libanon. 

I andra sammanhang är däremot regeringen ytterst tydlig avseende synen på vikten av pressfrihet och yttrandefrihet i en demokrati.

”Den fria och oberoende pressen är en hörnpelare i vår demokrati”, säger exempelvis försvarsministern Peter Hultqvist och dåvarande kulturministern Alice Bah-Kuhnke i en artikel som publicerades i Dala-Demokraten 29/11-2107. Den handlade förstås mycket om ryska desinformationskampanjer men de underströk i artikeln vikten av oberoende journalistik i en levande demokrati och levererade uppmaningen att sluta upp ”kring det fria ordet och journalistikens roll i demokratin”. Artikeln ligger också upplagd på regeringens hemsida.

Sida menar på sin hemsida att ett demokratiskt samhälle inte är möjligt utan yttrandefrihet. Den ”ger människor makt att öppet ställa krav på hur staten och myndigheterna sköter sina uppgifter”, säger Sida också, och framhåller journalisters och andr medieaktörers nyckelroll i att ”granska makthavarna och avslöja missförhållanden”.

Samstämmigheten kring detta är tämligen entydigt bland de europeiska demokratierna och de institutioner som har att övervaka rättigheter. Men det som för ett tiotal år sedan var en självklarhet är idag starkt hotat. I flera EU-länder begränsas det fria ordet och pressfriheten, och i USA pekar presidenten finger åt var och varannan journalist och skriker ”Fake News” som svar på kritiska frågor och bannlyser vissa tv-bolag från Vita Huset. I Ryssland såväl som i Ukraina ser vi hur yttrandefriheten och pressfriheten respekteras allt sämre och hur journalister som kritiserar makten lever farligt.

Det tilltagande våldet mot regimkritiska journalister, den kringskurna yttrandefriheten och den omfattande censuren kommer naturligtvis ha inverkan på det ukrainska valresultatet. Det kommer att bli oerhört svårt att påvisa exakt hur och hur mycket men det vore ytterst märkligt att hävda att det inte skulle ha någon betydelse i ett land där huvuddelen av befolkningen får sin information från tv-utbudet. Ett utbud som jag nu har visat styrs av statliga kommittéer och tv-bolag som bedriver en tämligen omfattande censur och kontroll som begränsar den ukrainska politiska debattens mångfald av perspektiv och åsikter.

Den inte alldeles vågade gissningen är att det är presidenten Porosjenko som mest av alla kommer att gynnas av det här förhållandet. Det är makten som skyddas och Porosjenko sitter ju på den.

Än så länge.

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

I tidigare inlägg har jag gått igenom ett antal kandidater som ställer upp till presidentvalet i Ukraina den sista mars. I detta inlägg tänkte jag istället kika lite närmare på fyra intressanta personer som inte stället upp av olika skäl.

De representerar dels hoppet om något nytt, om en obefläckad person, ren som vit nysnö och som kan leda nationen mot ett efterlängtat reningsbad. Det som den ”vanlige ukrainaren” talar om oftast är korruptionen som landets stora problem. Det handlar inte bara om att behöva sticka till läkaren en sedel för att han ska börja utför operationen utan även om vänskapskorruption och om oligarkers makt över såväl politik som ekonomi. Längtan efter något nytt är nog det som överskuggar allt i det kommande valet trots att två av huvudfavoriterna, president Porosjenko och Julia Tymosjenko, tillhör favoriterna att vinna. Men man måste då betänka att det i senaste presidentvalet var ca 55 % valdeltagande och att det i de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk finns en inte obetydlig del av befolkningen som inte kan eller vill delta.

Det kan med andra ord mycket väl vara så att den som folket egentligen vill ha är en av dessa icke-valbara. Jag tänker då främst på Svjatoslav Vakartjuk. De övriga tre i den här genomgången representerar istället på olika sätt strömningar och motsättningar i dagens Ukraina och, tycker jag, säger något om hur landet mår.

Vakartjuk är en kandidat folket vill ha och som skulle kunna vinna men som själv inte vill, den andra i raden nedan hade kunnat vinna för ett par år sedan men får inte vara med, den tredje är nominerad av sitt parti men vill inte vara med, och den fjärde vill vara med men får inte enligt lagen.

Bild: Styler RBC. Vakartjuk har blivit en kultfigur i Ukraina och nu alltmer politiskt engagerad. Men presidentkandidat är han inte.

Svjatoslav Vakartjuk

En stor kulturpersonlighet som länge ryktades vara sugen på att kandidera var Svjatoslav Vakartjuk från Lviv. Han är sångare i och ledare för den mest kända samtida ukrainska popgruppen Okean Elzy som ända sedan 1990-talet varit mycket populära även i Ryssland trots att de sjunger på ukrainska. En gång utsågs han till en av Ukrainas mest inflytelserika personer. Brukar betecknas som nationalist, vilket inte säger så väldigt mycket i dagens Ukraina, men deras sånger utgjorde soundtrack till såväl Orange-revolutionen som Euromajdan.

Redan i somras började rykten surra och i opinionsmätningar uppgav många ukrainare namnet Vakartjuk som svar på frågan vem de helst skulle se som president för landet. Han (samt även Zelenskij) är också den politiker som ukrainska folket har störst tilltro till över huvud taget. Ett faktum som är signifikativt för Ukraina eftersom varken komikern Zelenskij eller rockstjärnan Vakartjuk egentligen är politiker. De ses som både ärliga och patriotiska och avsaknaden av längre inblandning i den ukrainska politiken är bara plusfaktorer i deras cv:n.

Helt politiskt oerfaren är dock inte Vakartjuk som faktiskt suttit i parlamentet, Verkhovna Rada, om än bara för att hoppa av efter ett år då han inte stod ut med den ”korrupta atmosfären”. När ryktena surrade som värst förra året spekulerades det i att såväl han som Zelenskij skulle ha oligarker i ryggen och att dessa två endast skulle tjäna som röstmagneter som sedan i sista stund skulle börja kampanja för andra kandidater av det gamla gardet. I Vakartjuks fall skulle dessa oligarker handla om Mikhail Fridman och Viktor Pintjuk. Det får ses som rena spekulationer och minst lika många avfärdade kategoriskt dylika rykten.

Opinionsundersökningar ifjol visade att han hade kunnat konkurrera med huvudfavoriterna Porosjenko och Tymosjenko och det var säkert många som blev besvikna när han offentliggjorde att han inte tänkte kandidera. Förutom att vara oerhört populär anses han, enligt en artikel i the Independent, också vara en djup tänkare som omger sig med smarta människor och dessutom en slipad affärsman. Besvikelsen hos en del utmynnade i kritik och vissa såg sig svikna. Själv svarar Vakartjuk att han ”aldrig lovat någonting”.

Den 22/1-19 publicerade dock Ukrainska Pravda en intervju där han säger att han ändå ämnar ge sig in i politiken men utan att precisera vad detta betyder. Många tror att han inte kommer att kandidera i presidentvalet men troligen till parlamentsvalet i höst. Till Ukrainska Pravda säger han själv:

“I’m in, and you’ll learn more soon. I would like to bring as many new people into Ukrainian politics as possible. I am not interested in power as such”

Så även om Vakartjuk inte själv tänker kandidera lär han ha ett visst inflytande över ukrainska folkets röstande. På Youtube har han lagt ut ”tre villkor” för den kandidat han själv kan tänka sig lägga sin röst på; för det första ska kandidaten delta i tv-sända debatter mot andra kandidater; för det andra ska den kunna nämna namnen på sina tänkta ministrar, chefen för Arméns Generalstab, Riksåklagaren, chefen för underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten SBU; för det tredje ska hans kandidat använda ”riktiga fakta” som visar att han eller hon hållit sina löften i det förflutna.

Om åtminstone en av dessa villkor inte uppfylls så ”borde du inte rösta för en sådan presidentkandidat”, säger han på Youtube. Återstår att se om den uppmaningen hörsammas av väljarna och i så fall vilken kandidat han själv kommer att utse som sin. Om han nu gör det offentligt?

Nadia Savtjenko

En av de som anmälde sitt intresse men inte blev registrerad som kandidat är den kontroversiella parlamentsledamoten Nadia Savtjenko som satt fånge i Ryssland anklagad för krigsförbrytelser men som sedan släpptes i en fångutväxling och fick utnämningen Ukrainas Hjälte. Enligt henne själv har hon hindrats av myndigheter att kandidera medan andra hävdar att hon aldrig betalade ”anmälningsavgiften”.

Hon blev landets första kvinnliga helikopterförare i ukrainska armén och togs som sådan tillfånga i östra Ukraina och fördes till Ryssland, anklagad för mord på ryska medborgare. Där dömdes hon till 22 års fängelse men var tillbaka i Ukraina efter ett par månader efter en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. Hon utnämndes till Ukrainas Hjälte och fick en plats i parlamentet. Hade presidentvalet hållits då hade hon säkerligen kunnat utmana toppkandidaterna.

Därefter har hennes popularitet minst sagt dalat och hon har gjort sig känd för flera överraskande och märkliga uttalanden. Förutom att ha yttrat nedsättande kommentarer om judar han hon också bland annat sagt att sanktioner mot Ryssland är fel väg att gå; att separatisterna i östra Ukraina inte är fiender och att Ukraina borde be om ursäkt till medborgarna i Donetsk och Luhansk; och att direkta fredsförhandlingar med företrädare för utbrytarrepublikerna borde inledas. Hon ska också i hemlighet ha haft ett möte med företrädare för dessa republiker. Just nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång om anklagelser för kuppförsök. Troligen en bräcklig plattform att bedriva kampanj ifrån om hon nu hade varit en av kandidaterna.

Enligt riksåklagaren ska bevis finnas för att hon planerat en väpnad kupp och att det i planerna ingick att utsätta Kiev för beskjutning från granatkastare. Hon ska också i maskopi med andra ha skapat en organisation för att mörda presidenten Petro Porosjenko.

Eller kanske ingick det i de egna kampanjplanerna att ta död på sina konkurrenter?

Andrij Biletski

Biletski är den kanske mest kända figur som det högerextrema Ukraina samlas kring. Han var en av de ledande bakom skapandet av Socialnationalistiska Församlingen (Social-National Assembly, SNA). En församling som innehöll ultranationaliska och nynazistiska organisationer som delade idén att vilja skapa ett socialnationalistiskt** Ukraina. I november 2013, i samband med att Euromajdan-protesterna inleddes, slog sig SNA samman med ytterligare högerextrema grupper och bildade Högra Sektorn som blivit kända genom sin våldsamhet vid Euromajdan och i senare aktioner och genom sina marscher med fanor och facklor vid exempelvis Stepan Banderas födelsedag eller till SS-divisionen Galiziens ära etc. Han själv har bland annat sagt att han anser att Ukrainas historiska mission är att leda den vita rasens marsch mot överlevnad.

(** I Ukraina används socialnationalistiska som en illa dold ”cover” för vad det egentligen betyder, dvs nationalsocialistiska eller nazistiska. Partiet Svoboda är exempelvis avläggare från det nazistiska partiet Socialnationalistiska Partiet. Det finns förvisso olika ideologiska strömningar globalt som kan beskrivas i särskiljande termer av socialnationalism kontra nationalsocialism, men som jag ser det är de högerextrema i Ukraina inte särksilt varken homogena eller konsekventa i sin hållning till ideologiska koncept utan spretar lite åt alla håll men förenas i ett sorts våldsbejakande försvar för den rent ukrainska, den ukrainska kulturen och den ukrainska etniciteten och i synnerhet särskiljande dessa från rysk kultur och etnicitet men också oftast (men inte alltid) en aggressiv antisemitism.)

Därefter blev Biletski ledare av frivilligmilisen Azov-bataljonen som var bland de som stred i främsta frontlinjen mot separatisterna i Donbass under 2014/15. Azov-bataljonen blev också snabbt ökända för sina metoder och fick ögonen på sig från såväl Amnesty som Human Rights Watch. De var också kända för att ha nazi-symbolen varghaken som sin symbol och för att hysa ett stort antal nazistanstrukna element i sina led (hakkors-tatueringar och tyska 2vk-hjälmar var inte ovanliga). Azov inlemmades med tiden under inrikesdepartementet men verkar ofta vara väldigt löst knutna till regeringen medan de vid andra tillfällen kallas Nationalkåren och beskrivs som tillhörande den reguljära ukrainska armén.

Samma år, 2014, ställde han upp som oberoende kandidat i parlamentsvalet och vann en plats i parlamentet genom att få drygt 33 % av rösterna i sitt valdistrikt i Kiev. Han har emellertid varit mer frånvarande än på sin plats i detta parlament och inte något av de lagförslag han ändå kommit med har lett till att någon lag stiftats. Han har med andra ord uträttat väldigt lite eller i stort sett inget alls för sina väljare.

Förra året, 2018, bildades Nationalkåren eller Nationalkårspartiet som är en avläggare till Ukrainska Patrioter (som ingick i Högra Sektorn). Partiet nominerade den 20 november 2018 Biletsky som sin presidentkandidat men i januari i år gick han själv ut och meddelade att han inte tänker ställa upp i vad han kallde ”en fars”.

Istället säger han att partiet ska göra en ambitiös satsning på medlemsvärvning i synnerhet bland ungdomar med målet att bli 50000 medlemmar och få en ”kraftfull fraktion i det ukrainska parlamentet 2019”.

Precis som Vakartjuk satsar alltså Biletski på parlamentsvalet senare i år vilket gör att det lär finnas anledning att återkomma till dem båda senare i år. De kan säkerligen båda två på olika sätt få stor betydelse för valutgången då men kanske även i presidentvalet trots att de inte deltar själva. Hur kommer exempelvis Nationella Truppen (National Squad/ Національних дружин) att agera? Det vill säga den relativt nybildade milis som har börjat synas framför allt i Kiev men även på andra orter som ett sorts militant utstyrt medborgargarde som utför polisiära uppgifter, ibland vid sidan av polisen, men kanske ibland i helt självständiga aktioner. Denna nya milis (se Youtube-klippet nedan) tillhör det ukrainska parallellsamhälle som jag skrivit om vid minst ett par tillfällen, ett typiskt ukrainskt fenomen och samtidigt ett symptom på dess sjukdomstillstånd skulle man kunna säga.

Petro Symonenko

Symonenko har varit ledare för ett kommunistparti sedan 1993. På partiets kongress den 1 december 2018 nominerades han som kandidat i presidentvalet. Det finns dock en hake med detta i Ukraina och det är en lag som tillåter justitiedepartementet att förbjuda dem och deras representanter att delta i val. Jo, det är faktisk fullkomligt sant även om det kanske låter som rysk desinformation. Det är lite komplicerat för våra demokratiskt skolade hjärnor att ta in så vi måste gå tillbaka till 2014 för att få en bättre överblick. 

”Ukraina har blivit gisslan i den geopolitiska kraftmätningen mellan väst och Ryssland”, sa Symonenko i april 2014 för att en månad senare också föreslå att Ukrainas skulle dra tillbaka sina trupper i östra Ukraina för att lätta på spänningarna i landet. Det blev för mycket för de övriga partierna. Den 6 maj 2014 beslutade ukrainska parlamentet att bannlysa kommunistpartiet KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1 juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. Den 23 juli 2014 utbryter slagsmål i samband med omröstningen om detta i det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada då Kommunistpartiets ledamöter tågade ut i protest. Parlamentets talman Turchynov kommenterade saken med att ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta beslut och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

I Ukraina kan alltså en parlamentsmajoritet ta beslutet att utesluta ett annat parti när detta börjar driva en oppositionspolitik som känns jobbig. Det kan ju vara en lösning för svenska riksdagen att fundera på för att komma runt problemet med Sverigedemokraterna? De flesta förstår nog att jag nu skämtar men i Ukraina är det alltså så det går till på allvar.

Den som vill ha en djupare genomgång av kommunismens öde i Ukraina kan läsa mitt blogginlägg från 1 maj 2016 här.

Försöken att helt förbjuda partiet misslyckades dock men det var tvunget att ändra sin logga och sitt namn för att inte bryta mot de lagar (decommunization laws) som stiftades våren 2015. Med stöd av samma lagar stängde polisen förra sommaren ned partiets hemsida. Det var också med stöd i samma lagpaket som valkommissionen (CEC) vägrade att godkänna Symonenkos kandidatur eftersom han nominerats av kommunistpartiet. Enligt lagen får partimedlemmarna ställa upp som oberoende kandidater men inte representerande kommunistpartiet. Symonenko överklagade beslutet men detta avslogs tämligen omgående och därmed tillåts inte Petro Symonenko att ställa upp i valet.

Som vanligt i Ukraina (ungefär som i Ryssland) används rättssystemet för att göra sig av med politisk opposition. Antingen anklagar man motståndaren för ett påhittat eller uppförstorat brott eller också stiftar man fiffiga lagar som gör att den politiska motståndaren kan manövreras ut från de demokratiska institutionerna.

I kommande inlägg tänkte jag se över lite mer allmänt hur Ukraina mår politiskt och kommer då in bland annat på den tendens till ökad repression och inskränkt yttrandefrihet och kulturell frihet som nu fler och fler börjar uppmärksamma även internationellt. En tendens som har eskalerat efter Euromajdan, Krimkrisen och konflikten i östra Ukraina. 

Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild. 

Politikers politikerförakt

Jag läser i gårdagens SvD om ett valupptaktsmöte som Sverigedemokraterna hållit i Småland. De manar till ett ”Dackeuppror 2.0” och anspelar då på småländska bönders, ledda av Nils Dacke, uppror mot kungen Gustav Vasa.

”Jag tror att vi kan göra om det, säger SD-toppen Mattias Karlsson, och tillägger att det denna gång kommer att ”göra ett ännu större avtryck i maktkorridorer uppe i Stockholm”.

En sak som förenar de flesta högerpopulister är odlandet av ett politikerförakt. Det eldas ständigt på och är tänkt att ge en känsla av uppror mot dem som har makten. Att Sverigedemokraterna gjorde det innan de kom in i riksdagen bär på en viss logik, men det intressanta är att de fortfarande mycket tydligt använder samma politikerförakt i sin valkampanj. Trots att de tillhört landets styrande och har stor makt över de beslut som fattas. Jimmie Åkesson säger i samma artikel till SvD att SD ”på riktigt har påverkat samhällsutvecklingen” genom att ”tvinga de andra” att förhålla sig till SD.

Så mycket alltså för uppror mot makten och förakt för politiker. Föraktet är inte tänkt att rikta sig mot alla i maktens korridorer utan bara mot dem som är meningsmotståndare. Det retoriska knepet är uppenbarligen ändå så effektivt att det inte gärna överges av SD:s chefsideologer.

Efter snart två mandatperioder i riksdagen får de dock finna sig i att tillhöra den maktelit som de så gärna öser galla över. SD rör sig sedan mer än sju år tillbaka själva i de ”maktkorridorer” i Stockholm som de runtom i landet beskriver som så oåtkomligt hotfulla för ”vanligt folk”.

Gustav Kasselstrand är en avhoppad SD:are och i lanseringen av sitt nya utbrytarparti Alternativ för Sverige, AfS, använder han sig flitigt av politikerföraktsretoriken. På ett möte för en månad sedan eldade han åhörarna med att säga att ”Sverige befinner sig på ruinens brant” och vände sig till ”den yrvakna politikerklassen” med budskapet: - Er tid är över.

Ja, så där låter det när politiker vill erövra makt. Det är en retorik som Hitler konsekvent drev ända till han inte längre behövde, då diktaturen var genomkuppad. Det retoriska knepet bor i själva titeln till hans manifest ”Mein Kampf”. Det är det vanliga folket som kämpar mot makten och det är ”vi mot dem”. Det är ”sanningssägaren” som kämpar mot en korrupt maktelit. Det ingår troligen i populisternas handbok. Främlingsfientlighet, rasism och muslimhat ligger dock i botten och gror idag snarare än antisemitism, om vi talar om SD (det omvända kan sägas gälla för NMR och andra i Vit Makt-kretsar och i viss mån även för AfS, även om det kan vara tidigt än att analysera). Men retoriken är densamma och trumfkortet politikerförakt används på ungefär samma sätt, med skillnaden att Hitler var öppen med sitt förakt för demokratin som styrform.

Att såväl Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson som Gustav Kasselstrand själva är politiker och driver politiska partier med en politisk agenda är de förstås medvetna om men är inget som förhindrar dem att fortsätta använda trumfkortet.

Det är hur som helst dags att ta ifrån dem kortet. Den valrörelse som kommer kan bli mycket obehaglig och upptakt till den förfärande framtid som de fåtal Förintelse-överlevare som ännu finns vid liv har varnat för i många år. Exempelvis Hedi Fried som jag gärna citerar igen:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag […] Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem.”

Vi har ofta svårt att se vad som händer när det just sker. I ett perspektiv bakåt blir ofta utvecklingen tydligare. Jag tror att det är dags att inse att vi kan vara inne i en minst sagt oroande upptakt till en liknande ondsint utveckling som Hedi Fried vittnar om från 1930-talet. Det vore katastrofalt att i efterhand behöva ställa frågan som ofta ställs avseende Hitlers maktövertagande; ”hur kunde det ske, varför gjorde ni inget?”.

Därför har jag nu bestämt mig. Den här valrörelsen får inte gå förlorad. Jag är fortfarande medlem av Miljöpartiet men får erkänna att jag flera gånger de två senaste åren funderat över att gå ur. Missnöjet med den förda politiken är jag inte heller ensam om, vilket väljarbarometrar och interna diskussionsfora vittnar om. Visst hade jag förväntat mig mer av Mp som regeringsparti, visst har mandatperioden varit full av besvikelser, visst har jag haft synpunkter på personval till ministerposter eller ledande positioner i riksdagen, eller på ledarskapet. Men lite eftertanke krävs här. Det ingår också i det demokratiska spelet att ge och ta, att kompromissa. En politikers skicklighet bygger i mångt och mycket på förmågan att driva en tydlig linje inför väljare och sedan kompromissa sig fram till resultat som följer den linjen. Det kan göras mer eller mindre framgångsrikt. Det kan också handla om att utnyttja sin parlamentariska position, vilken SD inte varit sena att göra, och med viss framgång. Det tillhör det demokratiska samhällets spelregler och som system fungerar det till syvende och sist klart bättre än andra system. Diktaturer och auktoritära kvasidemokratier blir sällan långvariga och leder alltid till förtryck och en utvecklingshämmande rädsla och självcensur.

Med andra ord; jag betalar min medlemsavgift i år igen; jag ger mig inte med min blogg; jag tar mig ut i valstugorna än en gång i höst för att kämpa för det jag tror på. Vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Det vill säga, förändringar måste komma genom att vi väljer rätt politiker som vi tror talar för den sak vi tror på. Genom strykningar från vallistor och deltagande i interna val får vi försöka påverka vilka politiker som kommer till makten. Det är så jag vill att det ska fungera. Och det är främst det jag ser som det viktigaste med den kommande valrörelsen. Att inte bidra till ett allmänt politikerförakt och göda en populism som i längden kan leda till hela demokratins sönderfall.

NMR versus DEMOKRATI

Jag har skrivit tidigare om Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Almedalen och det märkliga i att polisen bedömer det vara lämpligt att en terroriströrelse deltar med tält och aktiviteter i det Almedalen som, i vanlig ordning under politikerveckan, kommer att vara knökfullt med regeringsföreträdare och riksdagsledamöter, tillsammans med tusentals semesterfirare. NMR, ett parti som förordar nationalsocialistisk diktatur, inte drar sig för att åstadkomma den med våld och som har visat prov på det sistnämnda vid ett flertal tillfällen. Säkerhetsaspekten verkar i just det här fallet av någon anledning ha negligerats av polisen som istället väljer att trycka på yttrandefrihetsprincipen. Den svenska yttrandefriheten gäller alla och är långtgående. På ett sätt bra men att den alltid bör gälla även de som vill avskaffa demokratin och vill använda våld för att uppnå sitt mål har jag mindre lätt att förlika mig med.

Nu kommer också bud om partier och organisationer som drag sig ur Almedalsengagemanget och därmed uteblir från det politiska samtalet. Framför allt de som vill främja etnisk och sexuell mångfald och kämpar för lika rätt och jämställdhet. Viktiga röster i den demokratiska debatten som nu inte blir hörda under årets viktigaste politiska evenemang.

Feministiskt Initiativ bojkottar, Miljöpartiets Jämställdhets- och Mångfaldsgrupp och RFSL, människorättsjuristen Parul Sharma är några exempel. Dessutom kan flyktingförläggningar i närheten komma att evakueras för att ge plats åt nazisterna i Almedalen.

De mobbade får flytta på sig för mobbarna. Det känns kanske igen?

Jag är tämligen orolig att det är en form av internationell trend vi ser tecken på. Hur fördragsamheten med nazism och högerextrem terrorism ökar. Häromdagen dömdes två män för tre olika bombdåd. Ett utanför Syndikalisternas lokal i Göteborg. Ytterligare ett mot ett flyktingboende i Västra Frölunda, vilket bröt av ett ben och gav splitterskador över hela kroppen av en städare, samt ännu ett mot ett flyktingboende. Den sistnämnda bomben kunde dock desarmeras och ingen kom till skada. Det här rubriceras nu som mordförsök alternativt grov misshandel samt allmänfarlig ödeläggelse. Inte som terroristbrott. För att ingen dog? Samtidigt rubricerades (förvisso med rätta) den självmordsbombare som bara lyckades spränga sig själv i luften vid Bryggargatan i Stockholm i december 2010 som terrorist och refereras av media som ett terroristdåd.

Ja, vad är ett terrordåd egentligen?

Terrorforskaren Hans Brun har bidragit med en beskrivning:

”[…] krävs […] att handlingen eller brottet rent objektivt har medfört en skada på staten och att gärningsmannen har haft ett uppsåt att göra det här för att till exempel injaga frukta hos befolkningen eller en viss befolkningsgrupp eller påverka myndigheternas beslutsfattande på något sätt”.

Det är i stort sett som det står i lagen. Där formuleras det så att avsikten med dådet ska ha varit att;

”Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”.

Ja, en snabb titt på NMR:s hemsida ger besked vad de vill. Bland annat ”med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Med vilka medel uttalas inte explicit. De vill också ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Deras program är enligt egen utsago ”revolutionärt” och målet är en ”nordisk nationalsocialism”, det vill säga nazism, vilket också innebär diktatur.

Läsaren får själv bedöma huruvida detta ser ut som ett angrepp mot åtminstone våra ”grundläggande politiska och konstitutionella” strukturer.

Samtidigt ser vi hur Jussi Alla-aho tagit över Sannfinländarna i Finland. En man som Nordens störste terrorist, den högerextrema Anders Behring Breivik, rankat som en av sina stora inspiratörer. Här hemma erbjuds NMR plats bland gräddan av våra politiker och de mest aktiva och engagerade av gräsrötterna. Det får mig att tänka mörka tankar. Jag har svårt att tro att NMR som organisation tänker utföra attentat under sin vistelse i Almedalen. De är tillräckligt smarta att inse den ”badwill” det skulle framkalla. De har exempelvis ändrat en del formuleringar på sin hemsida efter uppståndelsen kring deras Almedalsengagemang. Däremot kan de dra till sig förövare och inspirera till dåd. Det här är också något som Säpo är mycket medvetna om. I deras årsbok för 2016 står exempelvis följande rader under rubriken ”Ökat hot från ensamagerande”, en kategori gärningsmän som ofta lider av någon form av psykisk ohälsa (jag har lagt till fetstilen):

”[Men] det är sällan den psykiska ohälsan som är den huvudsakliga anledningen till att människor blir ensamagerande. Det handlar oftast om en kombination av personliga motiv, psykisk ohälsa och influenser utifrån. Propaganda som våldsbejakande extremister sprider på internet fyller i många fall en funktion i radikalisering av ensamagerande”

Vad kommer det att stå i nästa Årsbok??

Nordiska Motståndsrörelsen, yttrandefriheten och demokratin

Jan Björklund vill satsa 6,7 miljarder på polis och försvar, säger han. ”Vår samhällsmodell är hotad”, påstår han också, och nämner specifikt Vladimir Putin (!?), men också extremism samt, lite mer svävande, ”inre och yttre hot” som skäl till uppmärksamhet. Under Almedalsveckan i sommar kommer han att frekventera samma kullerstenar som ett av dessa extrema inre hot. Jag funderar varför vi inte hör mer politiska reaktioner mot detta, exempelvis från Björklund? Ett hot betydligt mer konkret och överhängande än det som kommer från Putin.

Jag avser förstås Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som bildat parti och fått tillstånd att delta med tältmöten och andra aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. Av den polis som Björklund vill utrusta med ytterligare 2,7 miljarder för att möta hotet från extremister. Det hade varit en helt kostnadsfri åtgärd att möta denna extremism och inre hot genom att inte ge dem tillstånd att bedriva aktivitet och sprida sitt budskap i Visby samtidigt som hela svenska politiska etablissemanget är där. Vår regering och stor del av våra folkvalda parlamentariker! I dessa tider med terrordåd både här och i vår europeiska närhet är det helt obegripligt hur polisen fått ihop ekvationen. För det är ju ingen hemlighet vad den här rörelsen, NMR, står för. Det är bara att studera deras hemsida (har ingen lust att länka den här men ni vet hur man googlar gissar jag) eller titta på medlemmarnas brottsregister.

Det här är ett parti som vill rasbedöma alla som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande och lagföra dem som "aktivt verkar för rasblandning". I Sverige ska endast den ”nordiska rastypen” bo, enligt NMR:s program. De betraktar västerländsk demokrati som sionistkontrollerad och dekadent och anser att den ”står för allt det vi vill bekämpa”. En kamp de tänker driva ”med alla medel”, sägs de också. För att göra det lättare driver NMR också att de som genomfört sin värnplikt även ska få ”förvara och vårda sitt vapen i det civila livet”. En märklig formulering men syftet verkar ganska klart, nämligen kopplat till det här uttalandet:

” Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. NMR vill också alliera sig med ”andra aktörer som kan vara behjälpliga i att störta denna globala världsordning”.

Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Vad det nu kan innebär i NMR:s Sverige? Men det kommer i alla fall att drabba ”journalistiska medlöpare som deltagit i den folkfientliga propagandan”, får vi veta om vi läser på deras hemsida.

Det här känns ju igen från en svunnen tid som väl alla hoppades på aldrig skulle komma tillbaka. Skulle man kunna tro. Men inte NMR som istället drömmer sig tillbaka till den tyska nationalsocialistiska staten och sörjer dess fall. På hemsidan står att läsa:

” I våra ögon är nationalsocialismen, under den kortare period den innehade makten i Tyskland, den enda kraft som på allvar hotat de destruktiva krafter som idag styr världen och sedan 1945 drivit på folkmordspolitiken gentemot de nordiska och etniskt europeiska folken.”

Det här kommer NMR också, om de fick makten, åtgärda genom att omskola våra barn och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund […]”.

De säger sig ha ett ”revolutionärt” program och menar att de genom sin partibildning ”tagit några av de första spadtagen för en ny geopolitik för hela Norden och presenterat en modern och anpassad form av nationalsocialismen, vilken vi skulle kunna benämna som nordisk nationalsocialism”.

Nåja, det här är väl inget annat än några ofarliga stollar, tänker nog en del. Inget kan vara mer felaktigt. Många minns kanske Kärrtorp i december 2013 då en fredlig demonstration angreps av ett femtiotal aktivister från NMR som med raketer, knivar och andra tillhyggen gick till attack mot demonstranter. En stor del av de mest aktiva i partiet har varit dömda för någon form av vapen- eller våldsbrott. Politiker och politiska manifestationer angrips, liksom journalister, vilket är i linje med partiprogrammet. En av attackerna var ett sprängattentat mot Syndikalisterna i Göteborg. En av de ledande för NMR, Viktor Melin, häktades i januari för detta brott och har bevisligen varit inblandad i flera andra. 

Det är alltså detta gäng som kommer till Visby och gör sällskap med statsministern och övriga i regeringen såväl som Jan Björklund och alla andra riksdagspartiledare samt en stor samling journalister. Alla dessa bör vara måltavlor för NMR: vapenföra aktivister som helt öppet vill störta demokratin ”med alla medel” och införa en ny nationalsocialism. Säpo gjorde också i en rapport från 2009 bedömningen att NMR har ”som målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution” och är den nazistiska grupp som utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.

Räck upp handen, den som inte tycker att de här figurerna i NMR är ett hot mot demokratin!

Räck upp handen, den som inte tycker att just personer och rörelser som dessa ska hållas så långt ifrån Visby som möjligt under Almedalsveckan!

Det vore mer relevant, istället för att ge dem tältplats i Visby, att samla ihop de här typerna i ett tält i så gles bygd som möjligt - inhägnade och välbevakade - just under Almedalsveckan.

Det är därför mycket uppseendeväckande och märkligt att polisen nu gett NMR tillstånd att hålla aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. De skulle mycket väl, av rena säkerhetsskäl, kunna neka tillstånd. Men detta har de alltså inte gjort och motiverar detta med att vi har ”yttrandefrihet” och att de är ett parti som ska bedömas som vilket annat parti som helst. Fritt fram för IS-partiet också då således?

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, stämmer in i polisens åsikt och säger att:

”Vi har yttrandefrihet i Sverige och de är ett registrerat parti, så vi på Almedalsveckan har inget mandat för att säga nej”.

Intressant att notera är att den finländska polisen gör en helt annan bedömning av sin motsvarighet till NMR, Finska motståndsrörelsen. Där försöker polisen förbjuda partiet helt. 

Nå, nu kom igår beskedet att NMR, som det heter i rubrikerna, ”stoppas från almedalsprogram”. Detta är dock ingen nyhet då de aldrig givits tillstånd att delta under det officiella programmet. Fortfarande får de hyra mark och utföra aktiviteter. Så den som trodde att detta var stoppat har låtit sig luras av rubriken. "Vår yttrandefrihet skyddar även obehagliga åsikter", säger ordföranden för Almedalsveckans politiska huvudarrangörsgrupp Leif Dahlby och Mia Stuhre tillsammans i en debattartikel. Samtidigt säger de att de att de nu ” skärper nu kriterierna för det officiella programmet för att ytterligare försäkra oss om att våldsbejakande, antidemokratiska organisationer inte har möjlighet att bli en del av den officiella Almedalsveckan". De tidigare kriterierna hindrade dem dock inte att säga nej till NMR:s deltagande i det officiella programmet tidigare heller, så det ser mer ut som en markering för att dämpa den kritik de översköljts av. 

Men som sagt, det är egentligen polisen man måste ifrågasätta här. Hur kan de ta så lätt på hotet från höger och ett parti som helt öppet i sitt program säger sig vara ett revolutionärt parti, som vill att alla som gjort värnplikt ska få ha vapen hemma, som vill störta demokratin ”med alla medel” och har som mål för Sverige en ny nationalsocialistisk diktatur?

Vad händer om IS bildar ett parti här i Sverige och begär att få plats i Visby under Almedalsveckan för att sprida ett budskap om att göra Sverige till ett muslimskt kalifat med sharialagar och att de med ”alla medel” tänker försöka förverkliga detta mål? Jag skulle vilja se den polis som vågar ge tillstånd till det.

Men NMR går bra. Varför? Är vi så blinda för blonda? Har polisen redan glömt Behring Breivik som begått det mest förödande och dödliga terrorattentatet som begåtts i Norden? Det finns ju de som drömmer om att överträffa honom och vilket mål kunde vara bättre än Almedalsveckans Visby?

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindre kommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.

Local democracy in Ukraine II

I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).

Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?)

Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering...

It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.

But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.

Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.

Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi.