Sista varningen – är det någon som lyssnar?

- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.

Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…

”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)

Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!

Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.

Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?

Lycka kan inte köpas för pengar

Hittade nyss en fyra år gammal artikel, ”Lycka kan köpas för pengar”, på Ekonomifakta. En sajt som drivs av Svenskt Näringsliv. Den handlar om mätning av välmående och artikelförfattaren menar att BNP till syvende och sist är det enda tillförlitliga måttet på sådan. Där ifrågasätts den då ganska färska lyckoforskningen (bland annat OECD:s) och olika mätproblem ifrågasätts. Slutsatsen blir att allt ändå kokar ned till att mätning av BNP ändå ger det bästa måttet på lycka och välmående.

OECD har emellertid fortsatt sin forskning i ämnet och publicerade I höstas en stor undersökning, ”How was life?”, där välbefinnandet undersökts över tid (1820-2014). BNP per capita finns här med som ett av ett flertal olika mått på välbefinnande i de 25 undersökta länderna och 8 regionerna (som representerar 80 % av jordens befolkning). 

En av huvudförfattarna till rapporten är den holländske ekonomiprofessorn Jan Luiten van Zanden som intervjuades i SvD för några dagar sedan. Han framhåller där rapportens viktiga slutsatser som fastställer att det inte finns någon klar korrelation mellan ekonomisk tillväxt och högre livskvalitet samt att ekonomisk tillväxt inte är någon förutsättning för att öka välmåendet hos befolkningen. Det kan till och med vara negativt med ekonomisk tillväxt för hälsa och biologisk mångfald. Exemplet Afrika söder om Sahara är ett ”lysande exempel”, menar han, eftersom de afrikanska ekonomierna stagnerat under andra halvan av 1900-talet medan bland annat förväntad livslängd ökat, spädbarnsdödligheten minskat , utbildningsnivån höjts och den medicinska situationen förbättrats för dessa befolkningar under samma period.

Det två tydliga drivkrafter bakom ökat välmående han säger sig ha noterat är istället minskade klyftor och jämställdhet.

En annan rapport som släpptes från SIDA från förra året visar också hur ekonomisk tillväxt inte heller skapar sysselsättning i de minst utvecklade länderna. Det har sannolikt att göra med en avsaknad av den ena av van Zanden framhållna drivkrafterna bakom ökat välmående, nämligen minskade klyftor.

Frågan som då uppstår är varför den ekonomiska tillväxten så ofta framhålls som enda mått på framsteg i den politiska diskussionen om utveckling? För vem är den bra i första hand? Kan det vara så att vi duperas att stirra oss blinda på BNP för att bortse från alla andra dimensioner av utveckling? Det är väl knappast en slump att just Svenskt Näringsliv förordar det perspektivet. Trots att insikten om BNP som mått på sådan varit ifrågasatt i decennier. Det är, som van Zanden framhåller, ett ”väldigt begränsat mått om man vill öka välmåendet hos världens befolkning”.

Svenskt Näringsliv däremot fortsätter att försöka övertyga oss om motsatsen. I en ganska lång artikel om hållbar utveckling på deras hemsida säger Ingela Bendrot att den fria företagsamheten är ”bra för världen”. Hon fortsätter så här:

”Det finns fortfarande de som tror att tillväxt alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor. Men det är ett förlegat synsätt”. Hon hävdar också att ”alla vet att fattigdomen och lidandet är störst i de länder som präglas av slutenhet, bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, samt dåliga villkor för den fria företagsamheten”. Hon bortser därmed från motsägelsefulla exempel som Kina och Saudi-Arabien. För att få till stånd en s.k. hållbar utveckling krävs en kombination av ekonomisk tillväxt, välståndsuppbyggnad och miljömedvetenhet, menar hon vidare och betonar att den ekonomiska tillväxten ”lagt grunden för ett välstånd, vilket i sin tur banat väg för en miljömedvetenhet”.

Huruvida det verkligen stämmer att det funnits många seriösa debattörer som hävdat att tillväxt alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor kan nog starkt ifrågasättas. Därmed också om den uppfattningen kan kallas förlegad. Den förlegade uppfattningen är väl snarare den att den ekonomiska tillväxten är grunden för allt det goda, som Bendrot antyder. OECD visar alltså att kopplingen i hög grad kan ifrågasättas. Inte minst vad gäller miljö, hälsa och biologisk mångfald. Miljömedvetenheten räcker alltså inte riktigt till när de ekonomiska tillväxtsiffrorna jagas frenetiskt.

Kanske bör vi istället mäta ”bruttonationallycka” och låta detta styra beslutsfattandet som de gör i Bhutan?

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Tillväxt – från medel för utveckling till politiskt låsning som mål

Nu har det gått över en månad sedan den nya regeringen bildades efter valet. Den har inte hunnit med att sätta prägel på samhällsutvecklingen naturligtvis men ändå genomgått en veritabel kölhalning i den liberala pressen. Ledarsidorna hos de liberala drakarna har blivit ett enda långt gnällbälte över regeringens uttalade ambition och vilja att genomdriva sin politik vilket normalt sett är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle där folkviljan har gett mandat till en viss regeringsbildning.

Jag tycker mig se att det är Miljöpartiet som framför allt ligger i kikarsiktet för ledarsidornas prickskyttar. Bortsett från en hel del trams är det främst uppfattningen om Miljöpartiet som ”tillväxtfientligt” som trummas in. En sökning på ordet ger träffar från de största morgontidningarna och Expressen, men också mer lokala storheter som Östgötacorren och Skaraborgs läns tidning med flera. Till och med Aftonbladet använder sig av epitetet. Några klipp från sökningens träffar ger besked;

”Alla vet ju att Miljöpartiet uttalat att man är tillväxtfientligt...”

”Men när socialdemokraterna väljer att samregera med ett öppet tillväxtfientligt parti som miljöpartiet...”

”Det är sannolikt svårt nog som det är att regera med det tillväxtfientliga MP.”

”En tillväxtfientlig regering kan ingen nollränta i världen råda bot på.”

Ja, ungefär så där låter det och det är ju ingen hemlighet att Miljöpartiet (Mp) är det mest tillväxtkritiska partiet i riksdagen. Men jag tror att de flesta också överdriver och (ofta avsiktligt) misstolkar kritiken. Som jag ser det är de viktigaste insikterna, som Mp är ganska ensamma om att ha kommit till, att se problematiken kring;

 att tillväxten gått från att vara medel för utveckling till mål för samhället/det verksamma livet

samt

den politiska låsningen vid tillväxt som mål (enligt ovan). 

Tillväxtens problematik

Timbro:s projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion, Lydiah Wålsten, skrev för några dagar sedan en op-ed i SvD om saken. Hon hävdar att det är viktigt att från höger ”övertyga om liberalismens lösningar” av klimatproblemet. Hon menar att marknadsekonomin ska stå för lösningarna eftersom ”centralplanering bara kan leda oss tillbaka i fördärvet”. Tre saker tar hon också upp som argument för detta resonemang. I korthet att oljepriserna faller (energirevolution i USA) och att detta ger sämre legitimitet för statliga satsningar på förnybar energiproduktion, att den tyska energiomställningen visat sig ha ”oönskade baksidor” samt att marknadslösningar visat sig fungera bäst i praktiken. Det enda exemplet på det sistnämnda hon tar upp är äganderätten till fiskevatten. Debatten skulle hur som helst vara på väg från ”felet med tillväxt” till ”hur vi får grön tillväxt eller cirkulär ekonomi”.

Det sistnämnda står emellertid inte nödvändigtvis i motsatsställning till Miljöpartiets skrivning i det valmanifest som kongressen tog i våras som säger att vi på sikt vill se ”ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Tillväxt i sig måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror helt på vad den innehåller. Det är ett känt faktum att exempelvis krig eller sanering av giftutsläpp är tillväxtfrämjande men de flesta är väl överens om att inte önska krig eller giftkatastrofer för att öka tillväxten (?). Andreas Cervenka påminde i en mycket slagfärdig artikel för ett par år sedan (med titeln ”Tillväxten – en jobbig tvångströja”) betydelsen av ordet ekonomi; läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Han lyfter där fram Wijkman & Rockströms bok Bankrupting Nature där författarna visar hur de ekonomiska och ekologiska systemen ”befinner sig på kollisionskurs”. De förordar kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en mer ”cirkulär ekonomi” i vilken bör ingå effektivare återanvändning, nya affärsmodeller i näringslivet, skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling, sätta rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna.

Allt detta lär bli oerhört svårt (jag vill egentligen säga omöjligt) att åstadkomma enbart med hjälp av marknadskrafter och utan statlig styrning och reglering.

Marknadens (o)förmåga till lösning av klimatproblemet

Reglering, alltså det ord som får marken att skälva under fötterna på Timbro och andra näringslivsföreträdare. Får marken att skälva gör också de många bolag som utvinner olja och gas med hjälp av metoden fracking. En omdebatterad metod för utvinning som, enkelt beskrivet, innebär att underjorden perforeras av tusentals hål och att vatten under hårt tryck leds ned genom marken, I en SvD-artikel nyligen framgick att ett ökande antal jordskalv i områden där sådan utvinning bedrivs tros bero på att just denna metod används.   Geologer som framför teorierna om jordskalvens samband med fracking aktar sig för att göra officiella uttalanden, framgår det av SvD-artikeln. De som tidigare gjort sådana har fått ”starka reaktioner från mäktiga industriintressen”. Vinstintressen och politikers tillväxtfixering mörkar negativa miljöeffekter. Som också framgår av artikeln lär det inte bli bättre i USA när Republikanerna tagit makten över kongressen och utskotten för energipolitik samt miljö- och infrastruktur. Det senare får strax en av de ledande klimatförändringsförnekarna som ordförande, James Inhofe, som skrivit boken ”The Great Hoax/Den största bluffen”. 

Fracking-boomen är största orsaken till den ”energirevolution” Timbro:s Wålsten framhåller, som nämnts ovan. Det förefaller lite oklart vad den enligt henne i så fall visar. Att billigare olja är lösningen på klimatproblemen? Snarare ett resultat av marknadsstyrning av priset på energiproduktion vilket väl talar emot marknadslösningar som medicin mot klimatproblemet, menar jag. Möjligen avslöjar det också en oförmåga hos Wålsten att se långsiktigt vilket ju sannerligen inte heller generellt har varit en styrka hos marknadslösningarnas förespråkare under kvartalsrapporternas tidevarv.

Att en sådan som James Inhofe får stor makt över den amerikanska miljöpolitiken kan dessutom delvis vara ett resultat av ett mångårigt lobbyarbete från oljeindustrin där pengar från inte minst bröderna Koch finansierat klimatförnekelsekampanjer.

Långt ifrån bara i USA är industrins företrädare stora motståndare till globala överenskommelser om kraftfulla åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Inte oväntat är det de värsta utsläpparna som går i spetsen för lobbyn och finansieringen av motståndet.

När också de statligt del- eller helägda energibolagen (som Vattenfall) motarbetar en omställning av energiproduktionen från fossil till förnybar så är det snarare ett utslag av marknadstänkande än av illa fungerande reglering. Med tanke på nämnda Wålstens argument om det tyska exemplet (Energiewende).

Pär Holmgren, meteorolog bl.a. vid SVT i många år, hedersdoktor av Uppsala Universitet, författare av flera böcker om väder och klimat, är sedan 2009 heltidssysselsatt med framför allt frågan om klimatförändringarna. Han menar att tre e:n - ekonomi, energi och ekologi - hänger ihop och att de många kopplingarna dem emellan är som allra tydligast i Arktis. Det framgår bland annat i hans bidrag till antologin ”Att svära i kyrkan” där han tar upp avsmältningen av is vid Arktis som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter som han själv. Ingen har trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Kanske mest skrämmande, enligt Holmgren, är ”att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren”. Han framhåller också den tragiska ironin i att oljebolagen, i takt med att polarisen försvinner, står i beredskap för att ta upp mer fossil energi som antas ligga dold under permafrosten;

”Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis [...] Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis”.

Det hjälper inte heller att ”lappa och laga”, påpekar han vidare. Det grundläggande hållbarhetsproblemet kommer att växa så länge som en livsstil som ”överförbrukar naturens resurser” inte bara tillåts utan till och med uppmuntras.

I det här läget vill alltså näringslivets företrädare tala om för oss att avreglering och fria händer för marknadens krafter ska lösa miljöproblemen!!?

Timbro och andra näringslivsföreträdare lär säkerligen oförtrutet trumma vidare för att ”övertyga om liberalismens lösningar” och mot marknadsreglering och i det arbetet ingår att förvränga tillväxtkritiken och ställa upp oattraktiva alternativ till marknadslösningar (typ tillbaka till Stalinismen eller tillbaka till grottorna) eller att trycka på punkter som de vet är ömmast för vänstern och de gröna som att tillväxtkritik skulle vara detsamma som att vägra människor i fattiga länder en standardhöjning.

Pär Holmgren tar upp det sistnämnda i det antologibidrag jag nyss nämnde. Fattigdom och andra sociala orättvisor måste elimineras om en långsiktigt hållbar och fredlig värld ska kunna skapas. Det är alltså vi ”rika” som måste inse att vi behöver förändra vår livsstil för att inte stå i vägen för andra människors möjlighet att ”komma ikapp oss”. Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt även i fortsättningen, påpekar han och tillägger:

”Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan...”

Det handlar alltså inte om att förvägra indier att skaffa kylskåp, som en del hävdar. Det handlar inte heller om att införa någon forma av stalinistisk statsdiktatur eller att motarbeta entreprenörskap. Utan entreprenörer blir det svårt att finna tekniska lösningar för framtiden eller att effektivisera de gamla.

Men det handlar däremot om att, för det första, erkänna problematiken med evig exponentiell tillväxt för alla, samt, för det andra, att inse hur tiden börjar bli knapp och att det måste till politiska initiativ för att leda utvecklingen bort från klimatkatastrof. Det lär bli svårt att klara utan att krångla sig ur den där tvångströjan tillväxt.

FN-mötet om klimatet – plattform för en sant kunskapsbaserad politik?

Idag hålls stort möte i FN om bland annat klimatproblemen. FN-chefen Ban Ki-Moon sägs sätta klimatfrågan väldigt högt. Det låter bra. Frågan är hur världens olika ledare rankar problemen? Fredrik Reinfeldt reser dit som en före detta ledare och kanske inte helentusiastisk inför framtidsplaner för ett Sverige som han inte längre är högsta ansvarige för? Samtidigt säger ju ryktet att han ska vara kandidat till posten som generalsekreterare för FN.

Hur som helst är det läge just nu att slå fast att tillräcklig kunskap finns för att alla representanterna för världens länder måste inse att något (mycket) måste göras om inte klimatkatastrofen ska drabba oss redan inom ett par-tre decennier. Det här året lär gå till historien som det varmaste sedan mätningar började utföras, enligt NOAA, National oceanic and atmosphere administration. Forskningen är förvisso oense om hur mycket av temperaturökningen som är en naturlig variation men att människan inverkar temperaturhöjande är dock de allra flesta helt ense om. Om detta kan man läsa i dagens SvD. En liten notis alldeles före valet upplyste också om att koldioxidhalterna i atmosfären ökade mer än någonsin under 2013. 

I pappersversionen av SvD, alldeles under artikeln jag refererar till ovan, finns också en liten ruta med den intressanta upplysningen att sol- och vindkraft numera är konkurrenskraftiga energikällor helt utan subventioner, åtminstone i soliga och blåsiga delar av USA. Kostnaden för vindenergi har rasat från 101 USD per MWh (megawattimme) 2009 till numera 37 USD/MWh. Häromdagen kunde vi också ta del av Svenska Kraftnäts generaldirektörs Mikael Odenberg funderingar kring ny kärnkraft. Han kallar drömmarna om sådan för en utopi. Den är helt enkelt för dyr. Att olja, kol och naturgas är ändliga eller icke-förnybara energikällor. Vi kommer alltså att kunna utvinna allt mindre kvantiteter. Det här är kunskap som till och med våra skolbarn har inhämtat i tidig ålder. Likaså att användningen av olja, kol och gas är den största orsaken till växthusgasernas ökning i atmosfären.

Samtidigt kräver alla länders ledare evig tillväxt. Med alla medel (banklån inte minst) uppmuntras vi att konsumera mera. Tillväxten i många länder, bland andra Sverige, består till största del av konsumtion. En ökad konsumtion kräver ökad produktion och därmed resursuttag bland annat i form av energi. 

Där är kretsloppet som gör att det är så förtvivlat svårt att vända de där siffrorna för temperaturhöjning och koldioxidhalter som jag inledde med. Det här vet också alla de världsledare med följe som nu lägrar FN-högkvarteret i New York. Det är inte heller särdeles svårt (eller borde inte vara) att inse det omöjliga i tillväxtsiffror på ca 3-4 % varje år eftersom vi måste tänka i termer av exponentiell förändring. Vad det innebär bör de flesta gymnasieelever känna till. Så det gör nog också världsledarnas sakkunniga i ämnet som lär vara tillhands under FN-mötet.

Jag har en god vän som brukar kritisera min kritik av tillväxtens helighet. Han brukar resa runt i landet för att konsultera kommuner hur de ska gå tillväga för att nå bättre tillväxtsiffror. Samtidigt såg jag nyligen på fb att han efterlyste en sant kunskapsbaserad politisk debatt.

Där håller jag med honom!

Begär jag då för mycket om jag nu förväntar mig att världens ledare idag har skapat en plattform för en sådan när det gäller klimatfrågan? F-N tro´t!

 

Tillväxt utan innehåll - tankar om tankarna bakom Mp:s valmanifest

Miljöpartiet (Mp) antog ett valmanifest på sin kongress med ett innehåll som många upplevt som kontroversiellt eller till och med världsfrånvänt. 

Det sägs också att det kan försvåra möjligheten att bilda en regering i vilken både Mp och Socialdemokraterna (S) ingår. 

Det ligger säkert mycket i detta och en hel del tänker nog att det är otaktiskt att gå ut så hårt i valmanifestet när ”segern” är nära. Men själv tänker jag att det är rakryggat och strongt att inte rida på framgångsvågen från EU-valet och fylla valmanifestet med populistiskt material för att attrahera ännu fler väljare. Vi som är partiets gräsrötter bestämmer fortfarande mycket av partiets politiska innehåll. Det är fortfarande många journalister och företrädare för andra partier som inte riktigt förstått (eller förmår att ta in?) detta fullt ut. Till exempel att partitoppens åsikter blir ”överkörda” på en kongress eftersom de i Mp betraktas som jämlika röster eller att besluten som tas på en kongress inte alltid följer spinndoktorers manual för politisk taktik. De flesta är vana vid partistyrelser som kör över kongressledamöterna och vid övertaktiska valrörelser där röstmaximering är huvudsak.

Jag tycker det är välgörande att Mp fortfarande värjer sig mot den hierarkiska partistruktur och det taktiska tyckande som andra partier oftast ägnar sig åt. Det här är själen i Mp och dess styrka långsiktigt. Däremot tror jag att det valmanifest som togs på kongressen förra helgen kortsiktigt, det vill säga till höstens val, kommer att dämpa den väljartillströmning som EU-valet innebar. Vi lär få vara nöjda med en ökning av rösterna jämfört med förra riksdagsvalet.

Det är ju lite tveeggat detta med röstmaximering. Alla partier vill ju få så mycket inflytande över beslutsfattandet som möjligt för att kunna driva igenom sin politik. Men samtidigt måste ju den egna politiken bygga på något som partiet (dess medlemmar) brinner för och tror på. Inte bara utgöra en variant av mainstream-tyckande. Varför skulle det vara alls viktigt att få genomslag för den egna politiken om den inte verkligen är den egna? 

Ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt

Bland de skrivningar i valmanifestet Mp antog var att partiet på sikt vill se ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Att säga detta ses alltjämt som totalt världsfrånvänt av många. Många blir också oerhört provocerade och aggressiva. Det är som att ta nappen ifrån ett barn. Kanske handlar det mycket om rädsla att tänka utanför den invanda banan? Trots allt tal om individualism, att vara entreprenör och flexibel.

Om detta med evig tillväxt har jag skrivit ganska mycket på den här bloggen. Men också om hur motståndet mot en politiskt ledd omställning till en hållbar ekonomi är oerhört starkt och ges väldigt stor tyngd i debatten. Senast här. 

Därför är det oerhört viktigt att Mp fortsätter att tala om alternativ och om den eviga tillväxtens omöjlighet. Det är en långsiktig process att förändra diskurser och normer och därmed beteenden. Men troligen kommer den som talar om evig tillväxt om 20-30 år att bli utskrattad eller i alla fall medlidsamt klappad på axeln.

Andreas Cervenka skrev i SvD 02dec12 att tillväxten är en ”tvångströja”. När en av de stora liberala morgontidningarna slår upp en artikel av det slaget på första sidan i Näringslivsdelen har det trots allt börjat hända något med diskursen.

Han menar att verklighetens ekonomi är ”läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd”. Han framhäver också det faktum att ”alla pengar föds som lån med tillhörande ränta” och att detta tillhör förutsättningen för att det monetära systemet ska hålla ihop. ”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt”. Nya lån alltså. 

Han framhåller också Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok ”Bankrupting Nature” i vilken författarna talar om en mer cirkulär ekonomi där man skrotar BNP som värdemätare för ekonomisk utveckling, sätter ett rimligare pris på koldioxidutsläpp och reformerar finansmarknaderna.

Cervenka konstaterar att vad som tycks finnas i obegränsad mängd, till skillnad från naturresurserna, är ”den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser”.

Han skriver bland annat så här:

”Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker. Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor”.

 Tillväxtens innehåll

Men låt oss för en stund acceptera att samhället måste byggas på tillväxt. Finns det då inget sätt att styra vad som ska finnas bakom procentsatserna, påverka innehållet bakom siffrorna?

Krig sägs ju vara tillväxtfrämjande. Innebär det samtidigt att krig är bra? Varför då inte göra ett litet utfall mot Norge eller Danmark? Nej, ingen förordar förstås på allvar något sådant. Men då måste vi också rimligen fundera över hur vi tänker angående ekonomisk utveckling på andra områden. Satsa på sådant som leder till något positivt för att nå fram till ett hållbart leverne.

Att inte, som Stockholms Handelskammare, lyfta fram enkätsvar som synes vara positiva till motorvägsbyggen utan istället den ännu större entusiasmen för kollektivtrafik.

Byggandet av nya stora vägar baseras också, som nyligen framhållits, på gissningar från Trafikverket om ökning av bilåkandet vilket nu flera experter dömer ut som felaktiga.

Ska vi fortsätta flyga så kanske vi kan göra det i flygplan som drivs av solpaneler. Det är inte science-fiction utan redan på framgångsrikt försöksstadium. Solar Impulse 1 gjorde sin första flygning 2009 och flög från kust till kust över USA förra året, som längst i luften 26 timmar i sträck. Nyligen gjordes första testflygningen med den vidareutvecklade Solar Impulse 2 i Schweiz. Drivet av elmotorer ska planet kunna nå en maxhöjd på 12000 meter och enligt planen ska laddning av litiumbatterier möjliggöra flygning även nattetid.

Energieffektivisering är ett område som Moderaterna under EU-valet avslöjade sin okunskap om och ointresse för. Vilket är mycket märkligt med tanke på de positiva resultat för miljön, minskat resursuttag och dessutom kostnadsbesparingar som det kan ge. Genom att satsa på energieffektiviseringar sparar förstås el, minskar behovet av elproduktion och gör det lättare att nå klimatmålen. Men skapar också arbeten. 

Satsningar på energisnåla bilar, byggnader och apparater är något som tidskriften Nature Climate Change framhöll i en studie 2012. En av författarna, Charlie Wilson, har i en intervju till och med hävdat att ökad energieffektivitet är det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen. En rapport från ACEEE (Amerikanska rådet för en energieffektiv ekonomi) som nyligen släppts skulle energieffektiviseringar kunna spara mångmiljardbelopp åt amerikanska medborgare och företag och de menar också att genom att använda redan existerande energibesparande teknik skulle elbehovet kunna minskas med 25 % vilket motsvarar stängningen av 494 elkraftverk till år 2030. Mer om detta står i en artikel i Fria Tidningen men tycks inte finnas på nätet. Däremot finns artikelförfattaren Stephen Leahys artikel i sin originalversion (?) att tillgå.

Detta är bara ett par exempel på att även befintlig teknik finns för att åstadkomma ganska avsevärda resultat om det är allvar bakom alla klimatmål och andra miljörelaterade mål. Utveckling och utbyggande hänger dock mycket på vilka ramar för investeringar och vilka regleringar för produktion som beslutsfattare sätter. Ska politiken få styra eller bara marknaden? De folkvalda eller den kraftfulla lobby som oljebolag och andra storföretag som sätter det egna vinstintresset före alla andra hänsyn?

När Gunnar Hökmark och många andra talar om att röja alla hinder för frihandel är det med blind urskillningslöshet. Jag tror att det Miljöpartiets kongress vill framhålla med valmanifestets skrivning om en ekonomi som inte bygger på tillväxt är att utveckling måste ses ur en mängd perspektiv och att investeringar måste styras till sådant som gynnar fortsatt liv på den här planeten. Inte produktion och konsumtion för produktionens och konsumtionens egen skull i ett evigt och allt snabbare snurrande ekorrhjul.

När vi nu närmar oss ett nytt val måste det också finnas partier som lyfter fram det här perspektivet. Om det ska finnas någon möjlighet för politiken att utgöra en motkraft mot lobbyisterna och som en reglerare av marknadens blinda sifferlogik.

Det vore väl märkligt om det inte skulle vara möjligt att framföra den här synpunkten. I en tid där nytänkande, innovation, entreprenörskap och flexibilitet alltid och överallt framhålls som positivt?

SVT/SR måste revidera synen på tillväxt under supervalåret (?)

”Sveriges Radio är ingen åsiktsmaskin”

Den klara ståndpunkten levereras av Cilla Benkö, vd för SR. Hennes inställning till uppdraget för public service under Supervalåret innebär att medarbetare vid SR/SVT inte får föra ut propaganda för eller emot något parti under ett valår och att försiktighet ska iakttas gällande åsikter i största allmänhet och (av någon outgrundlig anledning) i synnerhet om de handlar om mänskliga rättigheter. Detta stämmer till viss eftertanke avseende hela programutbudet och nyhetsrapporteringen.

Hon säger vidare, i en artikel på Sveriges Radios hemsida, att ”Public service ska vara motvikten till alla de medier som styrs av politiska eller kommersiella intressen”.

OK. Jag väljer att ta detta på allvar. En sak jag funderat mycket över är hur inställningen till tillväxt ser ut inom SR/SVT. Om talet om opartiskhet och försiktighet ska hålla borde detta även gälla hur nyheter presenteras, exempelvis tillväxtsiffror som odelat positiva.

12 februari rapporterar SVT om Nordeas konjunkturrapport med rubriken ”Starkare tillväxt i hela landet 2014” och inleder med att säga att ”läget ljusnar...” och fortsätter med ”Mälardalen sticker ut i positiv bemärkelse med en väntad tillväxt om 3,1 procent under 2014. Regionen gynnas av redan starka hushåll och ”stimuleras av den expansiva finans- och penningpolitiken och därmed ökar sin konsumtion ytterligare”, heter det vidare. 

Det här var bara ett färskt exempel. Dagligen matas vi med samma värderingar av ekonomisk tillväxt. Jag tror alla känner igen hur det brukar låta i radio och tv. De flesta kanske också ser det som något naturligt positivt. Vilket i sin tur förstås beror på att vår public service-tv/radio oreflekterat rapporterar på ovanstående sätt. Alltid. Rubrikerna sätts alltid (rätta mig om jag har fel) med ordalydelser som ”sämre tillväxt än väntat” vid låg tillväxt och ”god”, ”bra” eller ”bättre” tillväxt vid höga tillväxttal. En värdering alltså som säger mer om tillväxt än att den är låg eller hög.

Det finns ju åtminstone ett parti som har en helt annan syn på tillväxt, Miljöpartiet. För oss är det en ständig provokation att behöva lyssna till de odelat positiva rapporterna om tre-fyra procents tillväxt och stimulanser till konsumtion. 

Perspektiv som invänder och ger en problematiserad bild av tillväxten kommer sällan eller aldrig fram som balans. Nu under Supervalåret, då allting är så känsligt, bör vi alltså kräva att rapporteringen om tillväxt som positivt upphör. Den bör istället bara beskrivas som hög eller låg, men inte som ”god” eller ”dålig” etc. Eller också bör vi efterlysa balanserande kommentarer som ger en annan bild av värderingen av tillväxtsiffran.

En artikel/nyhetsinslag som den jag tog upp ovan skulle exempelvis kunna åtföljas av ett perspektiv som antyder att en konsumtion av mineraler i samma takt som USA skulle göra slut på all koppar, zink, krom, tenn och flera andra mineraler om ungefär fyrtio år. Eller att koldioxidutsläppen har reducerats med 20 % sedan 1990 räknat per kilowattimme eller kilo produkt men att BNP-tillväxten samtidigt ätit upp hela miljövinsten och mer därtill så att världens samlade utsläpp istället ökat med 40 % sedan samma årtal. Eller att det enda år som koldioxidutsläppen inte ökade var 2009 när den globala BNP:n krympte efter finanskrisen 2008. Eller att fyra procents tillväxt av ekonomin om året innebär en förstoring av den totala ekonomin som blir helt absurd med tanke på den samtidiga strävan efter energibesparingar, minskning av växthusgasutsläpp och minskande resursuttag.

Men min gissning är att det sistnämnda perspektivet ses som politiskt kontroversiellt av SR/SVT medan den gängse tillväxtpropagandan ses som en objektiv skildring av målet för allt politiskt samtal. 

Det där med opartiskhet är ju en knepig filosofisk fråga.