KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!

Kärnkraften – enbart en fråga om marknad?

Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt” och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.

Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.

Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu (återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval). Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”. Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”. 

Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:

”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga kärnkraften så får du gärna berätta”.

Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:

”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”

Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från 1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”, säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.

Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck 2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att byggas på.

År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att riksdagsplatserna försvinner till nästa val. 

Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…

Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...

Tjernobyl-haveriet 30 år – och en väldigt, väldigt lång långsiktig avveckling

”Linje 2 ger oss tid och råd att skärpa hushållningen och satsa på forskning, utveckling och produktion av förnybara energikällor. Vi kan bygga ett Solsverige. En snabbavveckling leder till ett Kolsverige med svåra konsekvenser för miljön och människors hälsa” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2 1980)

”Vi vill använda de sex reaktorer som är i drift, de fyra reaktorer som är färdigbyggda, och de två som är under byggnad under deras tekniskt säkra livslängd, ca 25 år. Men vi säger samtidigt klart ifrån att vi därefter vill avveckla kärnkraften och ersätta den med andra, förnybara energikällor” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2, baserat på ett tal av Olof Palme i Ronneby 1980)

”Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det." (Ingvar Carlsson, Socialdemokraterna, i Riksdagen 1995)

”Vi socialdemokrater har hela tiden varit tydliga med att kärnkraft är en komplex och sårbar energikälla. Vi har bestämt oss för att avveckla kärnkraften så snart det är möjligt och arbetar mycket målmedvetet med omställningen till ett hållbart energisystem som inte ska baseras på kärnkraft eller fossila bränslen. Vi för en aktiv, ansvarfull och långsiktig energi- och miljöpolitik” (Lena Sommestad, Socialdemokraterna (”Framtidspartiet”), miljöminister 2006)

”Men vi lever i den lyckliga delen av världen där jordbävningar och tsunami inte inträffar” (Carl Bildt, om Fukushima 2011)

”Inget parti vill ha en snabbavveckling av kärnkraften” (Ibrahim Baylan, Socialdemokraterna, energiminister 2015)

"Vi måste ha en ansvarsfull avveckling" (Annie Lööf, Centerpartiet, pressträff i Riksdagen 2016)

Egen bild. Minnesmärke över haveriet. Den havererade reaktorn i bakgrunden.

Egen bild. Husen i Pripjat förfaller. En "ansvarsfull" avveckling kan bli för sen...

Det är nu precis 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl inträffade.

Det är 36 år sedan Palme och Socialdemokraterna i folkomröstningen om kärnkraften förklarade att kärnkraften skulle ersättas efter dess ”tekniskt säkra livslängd”, dvs 25 år.

Det är 6 år sedan vi skrev 2010, det år då kärnkraften skulle vara helt avvecklad enligt folkomröstningen 1980.

I vår tas ett viktigt beslut i riksdagen om den s.k. ”effektskatten” som av kärnkraftsindustrin beskrivs som främsta hindret för fortsatt drift. Ibrahim Baylan verkar öppen för påverkan och deklarerade tidigare i år följande:

”Jag utesluter inte någonting. Min och regeringens ingång i det här är att säkra upp att svenska hushåll och industrier har tillgång till konkurrenskraftiga energipriser. Då ser jag de kvarvarande sex kärnkraftsreaktorerna som en brygga in till ett helt förnybart system”

Halveringstiden för avvecklingen av svensk kärnkraft riskerar att bli väldigt, väldigt lång. 

Egen bild. Den nya sarkofagen som ska skjutas över den havererade reaktorn. Hur länge håller denna?

Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.

Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Läs också gärna på denna blogg:

Om Tjernobyl

Om klimatfrågan och kärnkraften
Om Folkpartiet och kärnkraften

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Jan Björklund svingar vidare – utan förnuft

Det är ingen hejd på Jan Björklunds framfart på senare tid. Han fortsätter svinga hejvilt åt både höger och vänster. En fackföreningsråsop åt vänster och en vårdnadsbidragsjabb åt höger. Det blir en hel del orena slag. Min liknelse häromdagen vid Don Quijote känns mer och mer relevant.

Att han påfallande ofta har tunt på fötterna börjar nu till och med partikamraterna konstatera och har i betygsfrågan blivit så tydligt att det nästan blivit komiskt. Det är bara att ta del av den ”forskningsmassa” som han hänvisar till i frågan.

Det smattrar förslag och påståenden ur munnen och det ena hinner inte landa förrän nästa kommer. Möjligen en sorts teknik för att intervjuande journalister eller motdebattörer inte riktigt ska hinna tänka över vad det är han säger egentligen. Själv har jag noterat ett par saker lite i skymundan av de stora utspelens huvudfåror.

1) I gårdagens Agenda fick han tuffa frågor om den interna kritiken mot det integrationsförslag som han gick ut med för några dagar sedan. Det är högt i tak i partiet och inget märkvärdigt med det, förklarade han, och försökte tona ned allvaret med att snart sagt halva partistyrelsen tyckte att förslaget borde kastas i runda arkivet. Men så kom det ett tillägg. Han fortsatte så här:

”Integrationspolitik rör alltid upp. Det är ju så att ifrågasätter man och kritiserar hur integrationspolitiken fungerar i Sverige så blir det väldigt laddad diskussion omedelbart. Det är ju ett av problemen att det knappt går att diskutera detta i Sverige.”  

För det första kan man notera att det här är formeln som Sverigedemokraterna upprepat i flera år. Den brukar användas för att avfärda kritik mot de egna förslagen. Då slipper man ju bemöta argumenten. Precis som Björklund nu gör för att försöka förminska den interna kritiken. Det skulle alltså vara så att hans partikamrater inte vill diskutera saken? Trots att det är precis just det de vill. Däremot ställde ju inte Björklund upp på debatt i Aktuellt i helgen mot en av sina internkritiker, Frida Johansson Metso.

För det andra så måste man fråga sig var Jan Björklund har varit det senaste halvåret? Själv tycker jag inte det gjorts annat sedan valrörelsen startade i somras än diskuterats migration, integration och tiggande romer. Är det någonting som diskuterats så är det väl just detta? Men det kanske börjar bli så illa att det inte går att tala om mer än på Björklunds sätt? Det är ”tuffare tag”, tillfälliga uppehållstillstånd och kravlinje som gäller. Det kanske är kritiken mot detta som inte längre ”får sägas” snarare än tvärtom? 

2) Det andra uttalandet gäller en lite mindre uppmärksammad fråga, den om kärnkraften (vi har väl alla, utom Björklund, upptäckt att det helst talas om integrationspolitik numera) och energisamtalen med regeringen. I dagens SvD Näringsliv säger sig Björklund vara irriterad på regeringens hantering av kärnkraftsfrågan. Någon snabbnedläggning vill han inte höra talas om och ska Fp gå med på en långsiktig avvecklingsplan för kärnkraften så ställer Björklund också följande tvenne krav:

”Vi har idag tio reaktorer som löper ut inom några årtionden. De måste få drivas så länge de uppfyller säkerhetskraven. Det måste också vara tillåtet att bygga nytt”.

Detta är intressant. För det första kallar han det snabbnedläggning att avveckla kärnkraften trots att hans parti var ett av de två (Socialdemokraterna det andra) partier som drev linje 2 i folkomröstningen om kärnkraften 1980. Den som hade som slogan ”Avveckla kärnkraften – men med förnuft”. De hade naturligtvis då inte räknat med Björklund. Linje 2 blev den linje som fick flest röster av de tre alternativen och det folk då röstade för var, enligt röstsedeln, följande:

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."

Det årtal som länge framfördes som rimligt som slutår för det sista kärnkraftverket var 2010. Det har sedan glömts och gömts och reaktorerna har nu istället, bland annat av Jan Björklund, getts nytt liv och sägs kunna drivas i ”några årtionden” till. Sverige har just tolv reaktorer i drift och mig veterligen har det inte tillkommit några nya reaktorer sedan 1985. Det handlar alltså om en åldrande reaktorpark där den yngsta i år blir 30 år gammal. Vid kärnkraftsomröstningen talades om en livslängd för en reaktor på 25 år. Just därför sattes också 2010 som en rimlig gränsa för avveckling av den sista reaktorn. Den yngsta reaktorn hade då blivit, ja just det, 25 år gammal. Nu vill alltså Björklund ge dem minst 25 år till. Trots att vi ser hur ålderstecknen ger upprepade och oroande driftsstopp; Samtliga 4 reaktorer vid Ringhals 2011, brand i reaktor 2 samma år, brand även i reaktor 2 i Oskarshamn samma år och driftsstopp för reaktor 1 samma år vilket upprepades för dess samtliga tre reaktorer 2013. Frågan är alltså om vi ska vänta tills något riktigt allvarligt händer innan vi konstaterar att de inte längre ”uppfyller säkerhetskraven”? 

Dessutom vill Björklund alltså bygga nya reaktorer. Hur förnuftigt detta är ekonomiskt skrev jag om igår. Det är en oerhört komplicerad process att bygga kärnkraftverk vilket vårt grannland Finland just nu fått allt mer klart för sig vid bygget av Olkiluoto 3. Arbetet med denna reaktor påbörjades 2005 och beräknas bli klart att tas i drift 2018. När det står klart kommer det att producera el till ett pris som är det dubbla mot dagens elpris. Redan en gigantisk förlustaffär för alla inblandade; beställare, byggare, elproducent och konsument.

Nej, det är dags för en ny slogan:

Avveckla Jan Björklund – det vore förnuft!

Har vi råd med energiomställning? – En fråga om prioriteringar

Det talas ofta om kostnader för att ställa om till en hållbar användning av jordens resurser. Inte minst talas ju om energianvändning och hur framtidens energibehov ska kunna mättas utan att klimatkatastrofen drabbar oss om ett par decennier. Men det är kostsamt att ställa om. Har vi råd? Många som argumenterar emot Tysklands ”Energiewende” exempelvis brukar framhålla hur dyrt detta blir för tyska skattebetalare. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att beräkna den totala kostnaden för att ställa om hela Tysklands energianvändning så att den sker från förnybara källor. Kostnader måste rimligen ställas i relation till vinster som görs då kostsamma miljöeffekter uteblir eller minskas i framtiden. Så den samhälleliga notan, med vinster för miljö och hälsa bör ju egentligen räknas in, vilket sällan görs. Förmodligen för att det är extremt svårbedömt.

Men kostnader i form av subventioner för förnybar energiproduktion är inte särskilt svårt att räkna samman så detta redovisas med jämna mellanrum av olika politiska debattörer eller aktörer inom energisektorn. Exempelvis av SKGS (Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet) som är ett samarbetsorgan för basindustriernas branschorganisationer; Skogsindustrierna, Innovations&Kemiindustrierna i Sverige, SveMin och Jernkontoret). Ordförande är Jan Johansson från SCA. Samme man som nu granskas för sina privatresor med företagets jetplan (på tal om slöseri). Denna organisation har utarbetat en rapport där fakta läggs fram om kostnader för Energiewende. SKGS företräder, enligt hemsidan, basindustrins intressen och verkar för att ”politiska beslut som ger basindustrin konkurrenskraftiga villkor”. Vi bör kunna utgå ifrån att siffrorna här alltså inte uppger någon glädjekalkyl utan gjort sitt bästa för att framställa tyskarnas energiomställning så kostsam som möjligt. Det finns givetvis en rädsla för att Sverige ska följa efter och orsaka en ökning av basindustrin energikostnader. 

Hur som helst beräknas här kostnader för subventioner till förnybar energiproduktion och beräkningarna förläggs då bakåt i tiden ända till 2001. Räknat därifrån och till och med 2013 uppges att kostnaderna varit drygt 120 miljarder euro eller cirka 1100 miljarder kronor. Nu kan man ju tycka att det är lite bedrägligt att framställa detta som kostnader för den totala energiomställning som en överväldigande parlamentarisk majoritet beslutade om 2011. Men jag godtar för tillfället detta, för argumentationens skull.

För att få en bild av den totala kostnaden för hela energiomställningen som när den är helt genomförd beräknas ha kostat 1000 miljarder euro. En hiskelig siffra naturligtvis. Men om den presenteras som infrastrukturinvesteringar som kommer att göra oerhört samhällsnytta så blir det kanske mer aptitligt, vilket bland andra Åsa Moberg påpekar i sin utmärkta bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. 

Vilket osökt leder oss in på ämnet kärnkraft. Moberg lyfter i ovan nämnda bok fram en kostnadsberäkning av rivning och sanering av kärnkraftverk, forskningsreaktorer och andra anläggningar som använder radioaktivt material. Siffror som IAEA tagit fram i rapporten ”Status of the Decommissioning of Nuclear Facilities in the World”. Kärnkraftsanläggningar har en begränsad livslängd och måste rivas oavsett vi vill satsa på nya anläggningar eller inte så dessa kostnader kommer förr eller senare och det finns skäl att tro att den totala kostnaden blir högre eftersom rapporten skrevs redan 2004 och saneringskostnaderna sedan dess snarare har stigit. Slutsiffran beräknades i alla händelser till ungefär 1000 miljarder dollar räknat över åren 2001-2050. Alltså grovt räknat samma summa som hela Energiewende beräknas kosta.

Då talar vi endast om rivning och sanering. Subventioner talas det mycket om i kostnadsberäkningarna för Energiwende vilket vi också kan göra när det handlar om kärnkraft. Enligt en censurerad del av en EU-rapport som avslöjades av Süddeutsche Zeitung subventionerades, direkt och indirekt, i EU år 2011 elproduktion för cirka 101 miljarder euro. Av detta gick 30 miljarder euro till förnybar energi medan 35 miljarder gick till kärnkraft och resterande 36 miljarder till elproduktion från fossila källor, främst kolkraft. Alltså 71 miljarder euro i subventioner om vi låter bli att räkna det som ges till förnybar elproduktion. Under ett enda år.

De som nu vill bygga ny kärnkraft måste också försöka föreställa sig kostnaderna för sådana projekt. Det är inte många anläggningar som har byggts de senaste 20 åren och i Europa är, såvitt jag vet, endast ett nytt kärnkraftsbygge igång, nämligen i Finland. Olkiluoto 3 finansieras delvis av svenska staten och svenska banker och började byggas 2005 och driftsstarten var från början planerad till 2009 men har skjutits upp flera gånger. En bedömning gjorde gällande att driften skulle kunna inledas under detta år 2015 men startåret sätts för närvarande till 2018. Kostnaden för bygget bedöms nu bli cirka 11 miljarder euro (en siffra som ständigt har stigit). Då talar vi om bygge av en enda reaktor.

För att ge ytterligare perspektiv på kostnader kan man titta på vapenframställning. SvD har idag en mycket intressant sammanställning av USA:s projekterade vapensatsningar just nu (i digital form hittar jag inte kostnadssammanställningarna men väl själva artikeln om USA:s försvarsbudget som publicerades redan 16 januari). Det handlar om nya hangarfartyg och jagarfartyg, nya stridsvagnar, smartare bomber, superbomber med högre genomträngningsförmåga, långdistansbombplan, jaktflygplan, förarlösa plan och drönare och satellitjägare. Den totala utvecklings- och produktionskostanden som beräknas för dessa vapen och vapensystem uppgår till ungefär (mitt eget överslag baserat på SvD:s redovisning) 4800 miljarder kronor, det vill säga ungefär dryga 500 miljarder euro. Det vill säga ett halvt Energiewende bara det. Då har jag för övrigt inte räknat in de förarlösa planen som kostar drygt 6 miljarder kronor vardera eftersom ingen vet hur många som ska byggas eller de nya drönarna eftersom kostnaden inte är känd för de tusentals exemplar som planeras för.

Det är lätt att kostnadsberäkningar av det här slaget blir så svindlande att det inte går att greppa. Därför är det intressant att ställa kostnader emot varandra vilket ger lite perspektiv på nyttovärderingen. För, handen på hjärtat, hur många kan på allvar hävda att det som saknas mest just nu i världen är nya, ännu kraftfullare vapen? Eller att det inte skulle behövas en kraftig satsning på förnybar energiproduktion? Vilket vi som skattebetalare vill lägga pengar på är naturligtvis en fråga om individuella preferenser. Men vad som är till mest nytta för mänsklighetens överlevnad bör väl vara uppenbart? Det handlar således inte om ifall vi har råd eller inte. Det handlar om prioriteringar.

  

Kärnkraft – Björklunds nallebjörn?

Häromkvällen försvarade Fp-ledaren Jan Björklund kärnkraften... igen. I Aktuellt debatterade han mot Mp:s Åsa Romson och hävdade att det fanns en lång kö av företag som ville bygga nya kärnkraftverk. Pinsamt nog hade just ett inslag om sjunkande elpris, mycket tack vare ny vindkraft och en framtid där reaktorer snart kan börja läggas ned i förtid eftersom utbyggnaden av inte minst just vindkraft ökar så hastigt. 

För varje år som går blir Björklunds argument mer och mer irrelevanta eller obsoleta. Men med en märkvärdig envishet biter han fast sig i uppfattningen att kärnkraft, det är framtidens melodi, det. Bara nästa generation kraftverk får byggas så blir allting bättre, heter det ungefär. Och har låtit sedan decennier tillbaka. Det Åsa Moberg påpekar i sin bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” stämmer onekligen;

”Satsningen på kärnkraft är kanske historiens mest långlivade framtidsprojekt”.

Moberg har grävt noga i kärnkraftens historia och funnit att näringslivet redan från start varit tveksamma till att satsa på civil kärnkraft eftersom de inte kunde överblicka om den någonsin skulle bli lönsam. Anslagen kom till en börja från militären. Bomber lockade mer än energiproduktion.

Prognoserna som bl.a. Energimyndigheten ger talar om att vindkraften kan klara sig utan subventioner någon gång i början av 20-talet. Kärnkraften har inte klarat det sedan den började byggas/utvecklas på 1950-talet och lär inte bli lönsammare med tiden. Klas Eklund, chefsekonom på SEB, sa till DN för en dryg månad sedan att kärnkraftskalkylen "spruckit totalt" och att det till stor del beror på att de stora investeringar som måste göras ska räknas hem över en så lång tid som 50 år vilket inte är rimligt när utvecklingen på energiområdet går så snabbt. Tomas Kåberger vid Chalmers tekniska högskola menar också att sol- och vindkraft utvecklas ständigt och industrialiseras i den grad att de snart blir ekonomiskt fördelaktiga investeringsobjekt i förhållande till kärnkraft (eller redan är). Svenska Kraftnäts VD Mikael Odenberg kallade också för inte så länge sedan tankar om nybyggd svensk kärnkraft för "en utopi". 

Jan Björklund hävdade inte denna gång att kärnkraften stod för hälften av elproduktionen, som tidigare, utan nöjde sig med 40 % vilket är närmare den korrekta siffran (lite upp och ner för varje år) men kunde inte låta bli att lägga till ”nästan hälften”. Varför överge en slagkraftig överdrift helt? Dessutom lanserade han en ny; ”Det blåser mindre på vintern”.

Jan Björklund är ju bra på en sak och det är att prata och det går i en sådan hastighet att en inte alltid hänger med på vad han egentligen säger. Men det där hann jag fundera lite på om det verkligen stämde. Det visade sig att han inte bara lanserade en överdrift utan att det faktiskt,enligt Energimyndigheten, blåser mer på vintern än på sommaren. Förargligt nog förefaller alltså vindkraft vara ett alldeles utmärkt komplement till baskraften vattenkraft just här i Sverige.

Jan Björklund och Folkpartiet har ju en viss förkärlek för att propagera för dödförklarade projekt (läs euron) men ändå är det faktiskt lite lätt gåtfullt att Björklund klamrar sig så fast vid denna "lame horse" kärnkraft. Som ett barn vid sin älskade nallebjörn.

Fast nu börjar det blåsa rätt kraftigt. Jo, vintern är snart här, Janne!

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.

Psst, Anders Borg, Fp vill sälja Nuon!?

Folkpartiet vill sälja NUON, läser jag i dagens SvD. De är inte några större strateger i affärsvärlden heller då, tänker jag. Lär väl gå lika bra som för Papphammar som försökte sälja ”oskaftade varor” på Tomellilla torg i den klassiska sketchfilmen; - Ingen som köper... nähä.

Det är ju bra i alla fall att de går ut och aviserar sin vilja. Vi får hoppas bara att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt läser tidningarna, så att inte försäljningen går deras näsa förbi precis som köpet. Det hela är faktiskt oerhört komiskt. Själv får jag bilden av snurriga familjen där pappa Borg med plånboken blir snuvad av sina barn som än snattar åt sig pengar för att konsumera och än säljer ut ägodelar på eget bevåg bakom ryggen på familjeöverhuvudet.

Alliansen brukar ju annars göra sig breda över att det inte finns något röd-grönt gemensamt valprogram. Själva har de inte ens en gemensam regeringslinje eller intern kommunikation om strategin i det de gör. Den här NUON-affären börjar likna Papphammar...

Gammal kärnkraft ska bli som ny

Nu ansöker Vattenfall om att få bygga en ny kärnkraftsreaktor. Regeringens energiuppgörelse från 2009 öppnar upp för den möjligheten. 

Det öppnar också upp en gammal kärnkraftsdebatt. Det är i och för sig bra. Våra språkrör i Miljöpartiet och Vänsterns Sjöstedt har förklarat sig vägra delta i en regering som bygger kärnkraft. Sossarnas Löfven muttrar måhända på sin kammare och drömmer om egen majoritet i nästa val. Mönstret känns igen från centerledaren Fälldins 70-tal då han sprattlade desperat för att rädda sin och partiets heder i kärnkraftsfrågan vilket slutade med att han tvingades spräcka en regeringsbildning. 

Alliansregeringen vägrar öppna vägen för en bred överenskommelse med ett ansvarsfullt långsiktigt energipolitiskt mål. De har sagt sitt i.o.m. den egna energiöverenskommelsen från 2009 menar de. Åtminstone enligt Moderaternas näringspolitiska talesperson Jessica Polfjärd.

- Det är inte aktuellt. Det vi sagt i energiöverenskommelsen är det man har att förhålla sig till, säger hon till SvD idag.

Vad innebär då denna överenskommelse? Jo, de befintliga reaktorerna får ersättas med nya men ägarna får inga statliga bidrag och förväntas stå för eventuella skadestånd i högre grad än tidigare. Marknadskrafter ska sköta energipolitiken.

Det brukar ju heta så. Ungefär som för banksektorn. Marknadskrafterna får råda så länge allt går bra och vinsterna rullar in. När allt går åt fanders kommer de gråtande till statens famn och söker tröst. Vilket de då kommer att få eftersom motsatsen skulle innebära en samhällsfara. 

Kärnkraft är nämligen en alltför allvarlig hantering för att lämnas i marknadens skakiga händer. Säkerheten är förstås en av de aspekter som tummas på när vinsterna ska maximeras. Skadorna, om katastrofen inträffar, vet bolagen säkerligen om att de aldrig kan ersätta och att staten därför ändå kommer att stå för kalaset. Ungefär som banker numera resonerar. I trygg förvissning om detta faktum tas allt större risker. Vissa skador går dock aldrig att riktigt ersätta. Spåren från Fukushima och Tjernobyl förskräcker. 

Det är emellertid intressant att notera hur allianspartierna när man kommer ned till kommunal nivå har en helt annan riskmedvetenhet när det gäller kärnkraften och dess bihanteringar, som exempelvis uranbrytning. Tidigare i somras gick ett antal kommunalpolitiker (S, C och M) ut på SvD Brännpunkt och förklarade att uranbrytning hotar att förstöra deras bygder. De hotade med att använda sin kommunala vetorätt mot uranbrytning. 

”Ingen vill investera i bygder som riskerar att bli obeboeliga”, utropar undertecknarna.

När diskussionen förs närmare de människor som berörs blir kärnkraften och dess sidohanteringar alltid mycket mer obehagligt påträngande. Då förefaller regeringens energipolitiska laissez-faire alltid mycket mer verklighetsfrämmande och distanserad. 

Det är ju här och nu framtiden utstakas och att lämna över det ansvaret till marknadskrafterna känns minst sagt otryggt. För att inte säga samhällsfarligt.

För dem som inte minns Fälldin eller kanske inte ens vet vem han var finns här ett litet guldkorn ur arkivet:

Andra bloggare om ny kärnkraft:

http://schlaug.blogspot.se/2012/08/karnkraften-fyra-politiker-och-en.html

http://www.nt.se/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6208994&entry=7847423

http://gardfjell.blogspot.se/2012/08/ny-karnkraft-nej-tack.html

http://pierreringborg.blogspot.se/2012/08/det-storsta-problemet-med-karnkraften.html

http://rogerjonssons.blogspot.se/2012/08/en-besk-overenskommelse-som-kan-bli-en.html

http://haraldiuppsala.blogspot.se/2012/08/vattenfalls-ansokan-innebar-slutet-for.html

Tjernobyl 86 - Fukushima 11 - fortsättning följer...

Häromdagen var årsdagen för Tjernobylkatastrofen som inträffade 26 april 1986.

En icke obetydlig del av Ukraina blev obeboeligt och kontamineringen av mark hundratals mil därifrån - inte minst i Sverige - ledde till masslakt av djur och att bär och svamp inte längre kunde plockas och avnjutas utan risk för hälsan.

Idag, 28 april, hålls en manifestation på Sergels Torg för att uppmärksamma årsdagen.

Det är också snart precis 32 år sedan vi i Sverige folkomröstade om kärnkraften och många har nog glömt att resultatet faktiskt visade på ett klart NEJ till kärnkraft. Visserligen med majoritet för linjen som ville "avveckla med förnuft".

Nu har vi alltså varit förnuftiga i 32 år utan att avvecklingen kommit längre än till Barsebäck. Resultatet av folkomröstningen innebar också ett nej till nystart av reaktorer. Riksdagsbeslutet att släppa fritt för detta går alltså stick i stäv mot folkomröstningsresultatet, som sades skulle vara bindande.

Samtidigt som Japan snart stänger sin sista reaktor och Tyskland lagt en 10-årsplan för avvecklingen av sina så släpper vi här fritt för nya reaktorer.

Vi tågar glatt på i de kontaminerade spåren; Harrisburg - Tjernobyl - Fukushima...

Vad blir nästa ortsnamn att tillfoga? Forsmark eller Ringhals?


Andra blogginlägg om Tjernobyl och kärnkraft:

http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2012/03/indiska-reptricket.html

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1664&blogg=54753


http://akkomp.wordpress.com/2012/04/24/100-fornyelsebar-energi/


http://akkomp.wordpress.com/2012/04/26/26-ar-och-fortfarande-radioaktivskugga/





 

Centerpartiets ”krafttag” för hållbar ekonomi – förslag till ny rapport!?

I Dagens Industri 10 april kunde man läsa om hur miljöministern Lena Ek och Roger Tiefensee (c) aviserar en plan att föreslå ”en ny rapport, med fokus på vinsterna av att ställa om ekonomin”, som de skriver. De hänvisar till den ekonomiska studie (Stern-rapporten) av Nicholas Stern som fokuserade på kostnaderna med att inte agera på klimatområdet och menar att en ny rapport istället skulle fokusera på vad som finns att vinna på att göra det.

I artikeln redovisar hon siffror och prognoser från OECD som visar att det år 2050 kommer att användas 80 % mer energi och att om ingen förändring sker framför allt i I-länderna kommer världens artrikedom, klimat och vattenresurser då vara allvarligt skadade, kanske irreparabla.

Så någonting måste göras nu får vi intrycket av att artikelförfattarna tänker. Förslag till en ny rapport är alltså detta revolutionära miljöinitiativ från miljöministern. Till vilken nytta frågar man sig då? Jo, de skriver slutligen:

”När andra länder ser att deras grannar skördar frukterna av en grön ekonomi skapas incitament att fatta nödvändiga beslut”.

Åtminstone två saker tycker jag är värda att notera i detta.

För det första undrar man vad Centerpartiet anser om att satsa på ett ekologiskt hållbart samhälle om det skulle visa sig att det inte är vinstgivande? Är det inte värt för statsmakterna att satsa på att skapa det ändå, för miljövinsternas skull?

Det andra är varför miljöministern talar om att det behövs en rapport som ska visa vinsterna med att satsa på miljödrivna innovationer samtidigt som Sverige står vid sidan av och tittar på när exempelvis Tyskland redan satsar hundratals miljarder euro på förnybar energiproduktion?

Läste en annan artikel i veckan som kan anknytas till det här. Den handlade om hur solkraft och vindkraft blivit billigare och bättre de senaste åren. Utvecklingen har tagit fart. Christian Azar, professor i Energi och miljö vid Chalmers skriver bland annat:

”Ett antal viktiga förklaringar ligger bakom de sjunkande kostnaderna. När man bygger upp marknader för solceller eller vind, så möjliggörs industriell aktivitet. Kapitalister tar över från forskning i labb på universitet världen över. När marknaden växer erbjuds stordriftsfördelar, produktionsprocesser förbättras, och så vidare. Dessutom tillkommer mer forskningspengar, vilket möjliggör tekniska förbättringar, till exempel när det gäller solcellernas effektivitet. Den positiva cykeln förstärks”.

Såtillvida ger han ju miljöministern rätt i det att det finns en hel del vinster att hämta i nya miljödrivna innovationer och marknader. Men – och här kommer ju regeringen i högsta grad in - han skriver också om vikten av subventioner och statligt stöd:

”Det finns de som kritiserar subventioner för teknikutveckling, till exempel de tyska stöden till solceller. Det är ett dyrt sätt att minska koldioxiden menar de, framför allt ekonomer som jämför kostnaden för olika åtgärder. Men räknar man på detta sätt missar man hela poängen. De handlar primärt inte om att minska utsläppen nu – utan snarare om att betala nu för att förbättra och få ned kostnaden för de avancerade tekniker som ska göra det möjligt att lösa klimatfrågan på sikt”.

Det finns redan så oerhört många rapporter med kloka ord och siffror och beräkningar som borde räcka för att väcka till aktion. Det sista som behövs är ännu en rapport att lägga till handlingarna.

Så jag ber en stilla bön till miljöminister Lena Ek att istället sätta igång med riktiga konkreta åtgärder som kan stimulera den teknikutveckling hon ser fram emot.



Andra blogginlägg om ny miljödriven teknik och statliga satsningar på sådan:

http://www.havsvind.se/2012/04/nytt-om-havsbaserad-vindkraft-vecka-15/

http://rikardlinde.se/post/21035863679/solenergin-kommer-dominera-inom-10-ar

http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2012/04/solen-skiner.html

http://olajohansson.blogspot.se/2012/04/vindplaner-for-papperskorgen.html

http://erikpelling.blogspot.se/2012/02/var-tydlig-karnkraften-ska-avvecklas.html

Fukushima kokar på, Tyskland storsatsar på förnybart och Sverige tvekar

Läste i helgen om hur Tyskland storsatsar på att ställa om sin energiproduktion. Beslutet att göra sig av med kärnkraften efter Fukushima-katastrofen har av många beskrivits som förhastat och riskabelt. Men i den intressanta artikeln i SvD i helgen kan man läsa hur det råder febril aktivitet i det högindustrialiserade landet för att ställa om hela energisektorn och skapa strukturer för användande av förnybara energikällor.

Det är inte utan att man fascineras av Tysklands satsning. Som världens fjärde största industrination med energikrävande tung industri som bas hade det inte förvånat med en mer defensiv hållning. Vi borde alltså rikta vår uppmärksamhet till vårt södra grannland och deras ”Energiewende”. Bremerhaven som tidigare varit en döende hamn med stängda varv och tomma industrilokaler är nu en sjudande kittel av aktivitet där framtidens vindkraft utvecklas och testas. I hela Tyskland beräknas satsningen ge 700.000 nya jobb och om allt går vägen räknar tyskarna med att ha ett svårintagligt försprång på denna marknad.

Samtidigt, i andra delar av den industrialiserade världen, talas det om ny kärnkraft. Det är egentligen rätt märkligt. När Tyskland tar intryck av kärnkraftens enorma risker, som Fukushima blev en skräckartad påminnelse om, och beslutar att avveckla sin kärnkraft, betraktas det av många som oöverlagt och förhastat. Jag frågar mig då vad man ska tänka om de som i det här läget beslutar om att bygga ut kärnkraften?

I Sverige har vi en regering som tagit beslut som formellt öppnar för att starta nya kärnkraftverk, även om Centerpartiet är av en annan uppfattning. Hur som helst knappast ett steg mot ett kärnkraftsfritt Sverige. Med tanke på att vi sedan länge har ett folkomröstningsresultat som gav oss 40 år att göra oss fria från beroendet av kärnkraft kan man ju tycka att vi borde ha kommit längre. Tyskland har i och med sitt beslut gett sig själva 10 år. Så vad väntar vi på? Varför inte haka på Tysklands-tåget? Kanske kan vi tillsammans utveckla framtidens energikällor? Men det behövs en seriös satsning från regeringens sida. Det räcker nu inte med några vindsnurror som står och vispar i någon gammal hangar. Tyskland satsar 200 miljarder euro.

Det finns alltså all anledning att hålla koll på Tyskland. Men samtidigt också på Japan och Fukushima. Om detta talas det i väldigt små bokstäver i etablerade media nu när det värsta katastrofläget är över och krigsrubriker inte längre kan användas. Men på bloggen ASPO Sverige finns ett intressant inlägg som härmed rekommenderas.

Tyvärr verkar den svenska regeringens visionära kraft vara lika med noll. Fredrik Reinfeldt har ju till och med gjort den visionslösa politiken till sin devis. Frågan är vart denna visionslösa politik bär i ett läge när så mycket står på spel avseende den framtida energiförsörjningen och den pågående klimatförändringen? Troligen står vi kvar på perrongen när Tyskland har nått sin slutdestination. Det krävs antagligen en ny regering för att möjliggöra en energipolitisk offensiv.

Det som oroar är emellertid Löfvens inställning till kärnkraft och politiska visioner. Det finns illavarslande tecken på att han är inställd på att föra en politik som är lika visionslös som den nuvarande regeringens. Åtminstone vad gäller energipolitik och kärnkraftens framtid. Han har till och med uttalat en förhoppning om att kunna bygga ut ny kärnkraft och kallat en avveckling för blåögd. Låt oss hoppas att han inte får alltför mycket inflytande över frågan som partiledare. Socialdemokraterna har ju ett kongressbeslut och en partilinje som går i motsatt riktning.

Istället bör han hämta inspiration hos sina gamla Metall-kollegor i Tyskland och börja fundera på andra energikällor än sådana som är radioaktiva.



Andra blogginlägg om kärnkraft och Tysklands satsning på förnybar energi:

http://greenjessica.wordpress.com/2012/04/08/nya-vindar/

http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/fukushima-2-bortom-raddning.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/fukushima-kokar-igen-japan-planerar.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://www.dagensarena.se/ledare/det-behovs-ny-energi-i-ekonomin/

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1664&blogg=54753

http://stina.mpbloggar.se/2012/04/06/studieresa-till-freiburg/

http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/tysklands-fornybara-satsning-leder-till.html

http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/tyskland-rekordsatsar-pa-fornybart.html

http://stina.mpbloggar.se/2012/03/11/ett-ar-sedan-fukushima/



Tidigare inlägg om Fukushima på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/03/fukushima-kokar-annu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/03/ett-ar-efter-fukushima-mera-karnkraft.html