Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”

Jan Björklund – självutnämnd klädpolis

Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds nya utspel om bruket att bära slöja. Hans favoritämne verkar det. Det är märkligt att en ledare för ett parti som kallar sig Liberalerna är så ivrig att bestämma vad kvinnor ska bära för kläder. Och motsägelsefullt. Det finns förvisso en hel del motsägelsefullt i hans resonemang.

För det första är det en kvinnlig handelsminister han attackerar för att hon möjliggör utförandet av sitt uppdrag. Uppenbarligen anser Björklund att det vore bättre om Sverige skickade en delegation av enbart män (?). Eller att de kvinnliga deltagarna i delegationen skulle ha stängt in sig på svenska ambassaden och hoppats att deras motparter skulle kommit och knackat på. En kvinnlig minister ska enligt Björklund tvingas till kraftiga avvikelser i sin tjänsteutövning i jämförelse med manliga kollegor. Vilka signaler sänder det?

Motsägelsefullt är det också att, när det gäller bruket att bära slöja eller skaka hand, ha en närmast militant uppfattning att de som kommer till Sverige måste ta seden dit de kommer, medan Björklund uppenbarligen är av rakt motsatt uppfattning när det är åt andra hållet. Det är också rubriken till hans artikel i AB. Han tänker inte ta seden dit han kommer, hävdar han. Nå, då kan vi kanske förvänta oss att han inte kräver det av andra?

Nu var det förvisso en lag som handelsministern tyckte sig tvungen att respektera i främmande land. Men Björklund är ju inte särskilt noga med lagar heller. Minns för ett antal år sedan då han drev på för att få till en lag som skulle förbjuda kvinnor som studerar att bära huvudtäckelse. Det stred mot förarbetena till den diskrimineringslag hans eget parti var med om att driva igenom ett par år innan dess. Jag skrev om det då för den som missade det. Jag hävdar fortfarande att jag vill slippa se scener som de vi fick bevittna från Frankrike i somras då fransk polis patrullerade stränderna och tvingade kvinnor som bar s.k. ”burkini” att klä av sig. En offentlig förnedring för kvinnan och ett förfarande som inte anstår en stat med ambition att bygga på de mänskliga rättigheter som Jan Björklund säger sig vilja värna. Påbud och tvång riktat mot kvinnor är något som ska motarbetas, oavsett om den tvingande parten heter Mohammed, Sven, Francois eller… Jan Björklund.

Björklund fördömer, förvisso med rätta, de självutnämnda moralpoliser som kontrollerar unga flickor och kvinnor i förorter. Men själv är han alltså mycket bestämd att markera vad han anser att kvinnor bör ha på sig eller inte ha på sig.

Den sista motsägelsen är minst lika allvarlig. Björklund säger till SvT och i AB att handelsministern måste tänka på vilka signaler hon sänder till landets muslimer. Bilden av henne bärande slöja ”sprids nu i våra förorter och försvårar kampen mot hedersförtryck”, hävdar han. Jag tror det har oerhört marginell betydelse om någon alls för denna kamp. Däremot är hans resonemang troligen mer relevant om vi vänder på det. Jan Björklund borde tänka på vilka signaler han själv sänder ut i landet. Ett av de vanligaste hatbrotten är att rycka av muslimska kvinnors huvudbonader eller rikta hatiska uppmaningar till dem att ta dem av sig. Hatbrotten ökade, enligt Brå:s statistik från i höstas, med 11 % under 2015 jmf med året innan och de allra vanligaste motiven var ”främlingsfientliga/rasistiska”. Allra vanligast riktat mot muslimer. Anmälningar om islamofobiska hatbrott ökade med 69 % mellan 2011-2015. Särskilt utsatta var (och är) muslimska kvinnor. I stort sett i samtliga fall just för att de bär slöja (hijab/niqab osv). 

Ju mer normaliserad Björklunds typ av intolerans blir desto svårare lär det bli för dessa kvinnor att över huvud taget vistas i offentliga miljöer i Sverige. Björklunds signaler, vill jag hävda, är betydligt ”olyckligare” än Ann Lindes.

En ”olycklig” signal skickar det också till Sverigedemokraterna som nu gnuggar händerna åt att äntligen vara pk. Men vi kanske snart får se Björklund sälla sig till Moderaterna och bilda nya allianser?