KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

Kärnkraften – enbart en fråga om marknad?

Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt” och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.

Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.

Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu (återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval). Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”. Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”. 

Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:

”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga kärnkraften så får du gärna berätta”.

Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:

”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”

Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från 1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”, säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.

Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck 2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att byggas på.

År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att riksdagsplatserna försvinner till nästa val. 

Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…

Tjernobyl-haveriet 30 år – och en väldigt, väldigt lång långsiktig avveckling

”Linje 2 ger oss tid och råd att skärpa hushållningen och satsa på forskning, utveckling och produktion av förnybara energikällor. Vi kan bygga ett Solsverige. En snabbavveckling leder till ett Kolsverige med svåra konsekvenser för miljön och människors hälsa” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2 1980)

”Vi vill använda de sex reaktorer som är i drift, de fyra reaktorer som är färdigbyggda, och de två som är under byggnad under deras tekniskt säkra livslängd, ca 25 år. Men vi säger samtidigt klart ifrån att vi därefter vill avveckla kärnkraften och ersätta den med andra, förnybara energikällor” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2, baserat på ett tal av Olof Palme i Ronneby 1980)

”Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det." (Ingvar Carlsson, Socialdemokraterna, i Riksdagen 1995)

”Vi socialdemokrater har hela tiden varit tydliga med att kärnkraft är en komplex och sårbar energikälla. Vi har bestämt oss för att avveckla kärnkraften så snart det är möjligt och arbetar mycket målmedvetet med omställningen till ett hållbart energisystem som inte ska baseras på kärnkraft eller fossila bränslen. Vi för en aktiv, ansvarfull och långsiktig energi- och miljöpolitik” (Lena Sommestad, Socialdemokraterna (”Framtidspartiet”), miljöminister 2006)

”Men vi lever i den lyckliga delen av världen där jordbävningar och tsunami inte inträffar” (Carl Bildt, om Fukushima 2011)

”Inget parti vill ha en snabbavveckling av kärnkraften” (Ibrahim Baylan, Socialdemokraterna, energiminister 2015)

"Vi måste ha en ansvarsfull avveckling" (Annie Lööf, Centerpartiet, pressträff i Riksdagen 2016)

Egen bild. Minnesmärke över haveriet. Den havererade reaktorn i bakgrunden.

Egen bild. Husen i Pripjat förfaller. En "ansvarsfull" avveckling kan bli för sen...

Det är nu precis 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl inträffade.

Det är 36 år sedan Palme och Socialdemokraterna i folkomröstningen om kärnkraften förklarade att kärnkraften skulle ersättas efter dess ”tekniskt säkra livslängd”, dvs 25 år.

Det är 6 år sedan vi skrev 2010, det år då kärnkraften skulle vara helt avvecklad enligt folkomröstningen 1980.

I vår tas ett viktigt beslut i riksdagen om den s.k. ”effektskatten” som av kärnkraftsindustrin beskrivs som främsta hindret för fortsatt drift. Ibrahim Baylan verkar öppen för påverkan och deklarerade tidigare i år följande:

”Jag utesluter inte någonting. Min och regeringens ingång i det här är att säkra upp att svenska hushåll och industrier har tillgång till konkurrenskraftiga energipriser. Då ser jag de kvarvarande sex kärnkraftsreaktorerna som en brygga in till ett helt förnybart system”

Halveringstiden för avvecklingen av svensk kärnkraft riskerar att bli väldigt, väldigt lång. 

Egen bild. Den nya sarkofagen som ska skjutas över den havererade reaktorn. Hur länge håller denna?

Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.

Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Läs också gärna på denna blogg:

Om Tjernobyl

Om klimatfrågan och kärnkraften
Om Folkpartiet och kärnkraften

Tjernobyl - en intressant skräckresa

Det har gått ett par veckor snart sedan jag gjorde en utflykt till Tjernobyl/Pripjat. Jag var länge tveksam till att göra den här exkursionen och det var ganska nära att jag hoppade av i sista stund. Men entusiastiskt ressällskap och min egen nyfikna natur fick mig ändå att ge mig iväg en smällkall januarimorgon. Tjugo minusgrader och ångest i den svinkalla minibussen förbyttes så småningom i ren skräckblandad fascination. Men nog tyckte jag mig höra ekot av hovar från Apokalypsens ryttare.

Som kärnkraftsmotståndare kändes det oerhört kluvet (ingen ordvits utan bästa beskrivningen) att anträda den här resan. Lite av "seeing is believing", men jag erkänner att det inte kändes helt bekvämt att ge sig in i lejonets kula, så att säga. Strålningen i själva staden Tjernobyl (bild nedan) sades dock inte vara högre än i Kiev. Vilket ju förvisso kan betyda att den är alldeles för hög där, men tydligen inte högre än den man utsätts för vid en transatlantisk flygresa. I Pripjat, ca 3 km från den havererade reaktor 4, är strålningen förstås högre men tydligen på en låg nivå denna dagen.

Egen bild. Infarten till staden Tjernobyl, knappt två mil från kärnkraftverket.

En otrolig historia är det emellertid, denna kärnkraftskatastrof. Något sådant skulle ju inte kunna hända. Denna villfarelse levde naturligtvis de som bodde i närheten med i det Sovjetunionen som Tjernobyl då tillhörde. Sanningen var ju att denna typ av reaktor utan skyddande yttre hölje vid en härdsmälta fullkomligen spyr ut radioaktivitet rakt ut i atmosfären. Vilket var precis vad som hände den 26 april 1986. Det är emellertid tydligt att varje generation reaktortyper alltid anses "idiotsäkra". Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok "Bön för Tjernobyl" om sitt möte med anställda vid Fukushimas kärnkraftverk som medlidsamt försäkrade henne att ett haveri som vid Tjernobyl aldrig skulle kunna inträffa hos dem. Deras moderna reaktorer var byggda för att stå emot jordbävningar till och med, hävdade de stolt. Ett par år senare slog en jordbävning ut elverket vid anläggningen och en tsunami reservgeneratorerna och Fukushima-haveriet var ett faktum med en serie härdsmältor och vätgasexplosioner. Apokalypsens ryttare kom till slut ikapp.

Egen bild. Minnesmärke cirka 500 m från den havererade reaktor 4.

Egen bild. Den nya sarkofagen som till ofantlig kostnad ännu håller på att konstrueras för att ersätta den vittrande gamla inneslutningen.

Michail Gorbatjov, som var Sovjetunionens ledare vid haveriet, fick veta vidden av olyckan genom påstötningar från Sverige. Åtminstone om man ska tro hans egna ord. Mätningar vid Forsmarks kärnkraftverk gav ovanlig höga värden och eftersom inget fel fanns där larmades myndigheter i närliggande länder. Genast skickade Gorbatjov sina bästa KGB-agenter till platsen för att ta reda på hela sanningen om haveriet. Detta säger han själv i en intervju ett par decennier efteråt.

Livsfarligt material i händerna på galningar...

Egen bild. Pripjat idag. En öde sovjetisk mönsterstad...

De brandmän som skickades för att släcka branden kom till reaktorn med sin vanliga klädsel och utrustning och försökte kyla hettan med vanligt vatten. En hopplös uppgift och det sista jobb de gjorde. Samtliga dessa första utsända dog inom ett par veckor. De brann helt enkelt upp inifrån under förfärliga kval och smärtor. Svetlana Aleksijevitjs ovan nämnda bok innehåller smärtsamt detaljerade vittnesmål från de anhöriga till dessa brandmän, för den som orkar läsa.

Det dröjde något dygn innan det närliggande Pripjat evakuerades. Där bodde drygt 30000 personer, alla sysselsatta vid kraftverket eller med service inom området och deras familjer.

Egen bild. Pripjat, byggt 1970, färdigt 1979, övergivet 1986.

Ett sovjetiskt mönstersamhälle med all den service och bekvämlighet som en sovjetisk stad kunde uppbåda vid den här tiden.

Egna bilder. Gymnastiksal, nöjesfält, simhall med mera står som minnesmärken över den sovjetiska mönsterstaden, fruset i tid...

Ingen i staden tycks ha anat hur farligt läget var vid haveriet och enligt vittnesmål hölls små fester på balkongerna med utsikt över reaktorn, som brann så vackert alldeles nära. Ja, flera vittnen har berättat vilken fantastisk syn det var och att de aldrig anat att döden kunde vara så vacker.

Egna bilder. Här hölls kanske balkongfester med utsikt över reaktorbranden? 

Byar som låg i närheten jämnades senare med marken men ett eller annat hus står dock kvar, som exempelvis en kindergarten någon kilometer från reaktorn (bilderna nedan).

Vi besöker också en övergiven radarstation en knapp mil från den havererade reaktorn. Det fanns två av dessa gigantiska sovjetiska Duga-radar under kalla kriget.

Egna bilder. Duga-radarn eller Russian Woodpecker som den också kallades då den ibland pejlades in av radioamatörer.

De var tänkta att upptäcka annalkande NATO-missiler och några kilometer bort fanns också en avfyringsramp för missiler riktade mot Väst. Den är dock fortfarande stängd för besök. Radarstationen bemannades av cirka tusen personer som också bodde här med sina familjer. Dessa evakuerades strax efter reaktorhaveriet 1986 men den militära personalen tjänstgjorde i ett helt år efteråt. På denna plats som officiellt under kalla kriget var ett barnläger men alltså i hemlighet var en av de viktigaste sovjetiska militära baserna. Nu ett monument över krigshetsens dårskap såväl som kärnkraftens.

Egen bild. Muralmålning på det övergivna kasernområdet vid Duga-radarn.

Jag inser det spektakulära och tvivelsamma med den här sortens utflykter, men samtidigt tänker jag att det kanske ändå är nyttigt att visa platser som denna i en tid då vi står vid valet av färdsätt ut ur beroendet av fossila bränslen. Det är ju egentligen oerhört märkligt om vi idag ska fortsätta satsa på kärnkraft då vi ser konsekvenserna av haverier på så nära håll som norra Ukraina.

Alldeles särskilt märkligt är det dessutom att Finland inte tillåts sälja mjölkprodukter till Ryssland men däremot alldeles nyligen kan ta slutgiltigt beslut om att låta statliga ryska Rosatom stå för såväl byggnation av som leverans av kärnbränsle till ett helt nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, cirka 15 mil från Skellefteå. Naturligtvis kommer reaktorerna att bli "idiotsäkra".

Livsfarligt material i händerna på galningar?

Egen bild. En trumpetstöt till minne av de döda i Tjernobyl. Har vi redan glömt?

En liten bön från ett litet barn

Den trogne läsaren av denna blogg får ursäkta min tillfälliga fascination av böner. Men jag är just nu helt inne i Svetlana Aleksijevitjs bok "Bön för Tjernobyl" och den har en oemotståndlig påverkanskraft. Som jag skrev häromdagen när jag en förhoppning att hon ska stöta på kärnkraftskramare som Jan Björklund i vimlet på Nobelmiddagen som kommer. Vittnesmålen från folk som var tvungna att evakuera byarna i närheten av Tjernobyl eller blev ditkallade att arbeta med saneringen efter haveriet är omskakande läsning. Högläsning ur ovan nämnda bok borde få även denne inbitne atomkraftsfantast att vackla. Exempelvis Nikolaj Fomitj Kalugins berättelse om sitt barns bön om att få leva:

"Min dotter fyllde sex år på själva haveridagen. När jag nattade henne, viskade hon i mitt öra: 
- Pappa, jag vill leva, jag är liten än. 
Och jag som trodde att hon ingenting förstått... När hon fick syn på någon i vit rock på daghemmet eller på kocken i matsalen, blev hon hysterisk: 
- Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill inte dö!
Vitt ljus tålde hon inte. I vårt nya hem bytte vi till och med ut de vita gardinerna. Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? I sjuksalen låg sju stycken... Nej, nog nu! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: ´Du begår förräderi´
Det är för att jag måste berätta om henne som om en främling... Om henne och hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre om hon fick dö än att behöva plågas så här. Eller om jag fick dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte! Förmår inte! Vi lade henne på dörren... på dörren som pappa låg på en gång... Sedan kom de med en liten kista... Den var som en stor dockask. Som en ask.
Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi ska hålla tyst. Man säger att det inte är bevisat än, att det inte finns någon faktabank. Man får vänta i hundra år. Men mitt människoliv - det är kortare... Jag kan inte vänta. Skriv det... Ni kan i alla fall skriva: Dottern hette Katia... Katiusjenka... Hon blev sju år...

(Ur "Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj)

Bön för mänskligheten

Med skräckblandad förtjusning läser jag just nu Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”. Det är en märklig läsupplevelse. Jag slits mellan känslan att inte vilja släppa boken ifrån mig och att vilja slänga den så långt ifrån mig som det går. Ögonvittnesskildringarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är smärtsamma att ta del av. Men nyttiga.

Jag inser också att Vitryssland utgör en vit fläck på min världskarta. Skam till sägandes då jag är så intresserad av dess grannland Ukraina där också haveriet inträffade 1986, även om det då var inkorporerat i Sovjetväldet. Vitryssland är kanske den nuvarande nation som drabbats värst av olyckans följder. Aleksijevitjs avsnitt med basfakta är skrämmande... och skrämmande okända. I korthet följande (insamlat 2005):

Efter Tjernobyl miste landet 485 byar (70 av dem för evigt begravda i jorden)

Var femte vitryss lever på kontaminerad mark

I Homel- och Mogiljov-områdena är mortaliteten 20 % högre än nativiteten

23 % av Vitrysslands territorium kontaminerades (jmf 4,8 % av Ukrainas och 0,5 % av Rysslands)

264 000 hektar jord går inte längre att bruka

26 % av skogsarealen och drygt hälften av ängsmarken i floderna Pripjats, Dneprs och Sozjs översvämningsområden ingår i den kontaminerade zonen

Årligen ökar antalet cancersjuka, utvecklingsstörda, nervösa besvär och genetiska mutationer till följd av den ständiga stråldosens inverkan

Före Tjernobyl inträffade 82 cancerfall per 100 000 invånare, efter olyckan 6000 per 100 000 inv. En sjuttiofyrafaldig ökning.

Mortaliteten har stigit med 23 % mellan åren 1995-2005.

I de värst kontaminerade områdena är sju av tio personer sjuka.

Jag när en liten dröm om att Aleksijevitj får Jan Björklund till bordet under Nobelmiddagen som komma skall och då kan läsa dessa basfakta högt för honom. Och om inte det får honom att tveka i kärnkraftsfrågan kanske istället ett utdrag ur det avsnitt som handlar om Ljudmila Ignatenko fungerar bättre, som en liten bön för mänskligheten.. Änkan till brandmannen Vasilij Ignatenko - som var en av de som först kallades ut för att släcka branden i atomreaktor 4 den där ödesdigra dagen den 26 april 1986 - berättar om hur hon vakade över sin man på sjukhuset i Moskva dit han fördes strax efter olyckan:

”Han började förändras – jag mötte en ny människa varje dag... Hans brännsår flyttade sig uppåt... I munnen, på tungan och kinderna – först små blåsor och sedan allt större... Slemhinnan lossnade bit för bit... Det var som tunna vita hinnor... Ansiktsfärgen... kroppsfärgen... Mörkblå... röd... gråbrun... Och jag som älskade alltsammans så! Men det får jag inte berätta. Det får ni inte skriva! Jag älskade honom! Jag visste ännu inte hur mycket jag älskade honom! Vi var nygifta... När vi gick på gatan kunde han ta mig i famnen och dansa runt. Och vi kysstes, kysstes. Alla som gick förbi log... Fjorton dagar på kliniken för akut strålsjuka... Efter fjorton dagar är man död...”

Klimatdebatt på villovägar – tillbaka till 70-talet

”Den moderna människan vill inte erkänna att hennes makt inte är obegränsad. Även i Frankrike fick jag höra: - Våra reaktorer är absolut säkra. Samma visa i USA. Och i Schweiz. Och ryske fysikern Aleksandrov, den sovjetiska atomenergins fader, skrev att de sovjetiska reaktorerna var lika ofarliga som samovarer. Man kunde bygga dem på Röda Torget. Intill Kreml.” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Många har uppmärksammat Maria Wetterstrands twitterflöde om klimatdebatten med anledning av partiledardebatten i tv nyligen där den del som handlade om klimatfrågan fastnade i ältandet om kärnkraft kontra sol och vind. Det är märkligt att det enda alternativet till fossila bränslen som en skrämmande stor del av det politiska etablissemanget kan föreställa sig är kärnkraft. Är det framtiden? ”Ett extremt dyrt och farligt sätt att koka vatten”, som Åsa Moberg så träffande beskrivit den.

Aleksijevitj berättar i ovan citerade bok om ryska planer på att bygga kärnkraftverk i Vitryssland (min anm/beräknas vara klart 2018). På en plats med seismisk aktivitet och som skakades av en jordbävning med magnitud 7 för bara hundra år sedan. Ingen av invånarna i området hade förstås tillfrågats. Vitryssarna var bland de värst drabbade av strålningen från det närliggande Tjernobyl och mycket möda lades naturligtvis ned på att övertyga om den absoluta säkerheten vid den planerade nya anläggningen. Det ska bli ”världens ofarligaste”, utropade Rosatoms företrädare Sergej Bojarkin triumferande och Vladimir Putin försäkrade detsamma vid undertecknandet av avtalet. Så vad fanns att diskutera?

Försäkringarna om de moderna anläggningarnas säkerhet klingar bara alltför välbekant. Aleksijevitj påminner oss om hur snabbt de så kallade experterna kan få fel. Hon berättar i ovan nämnda bok om mötet med anställda vid ett japanskt kärnkraftverk, före Fukushima. De frågade henne nyfiket om Tjernobyl och förklarade medlidsamt att något liknande aldrig skulle kunna hända hos dem. Att deras kärnkraftverk ”klarade den värsta jordbävning”.

Det finns också, upplyser oss Aleksijevitj, ryska planer på flytande kärnreaktorer tänkta att säljas till länder som Indonesien och Vietnam. Med världshaven som insats, kan tänka? Men naturligtvis lika supersäkra som den vitryska anläggningen. Ryssland är på offensiven över hela världen när det gäller kärnkraft. Flera avtal har slutits om att Ryssland ska stå för slutförvar av radioaktivt avfall från länder som köper reaktorer och kärnbränsle från Ryssland. Förutom nämnda Vitryssland även Jordanien, Bangladesh, Nigeria och Vietnam.   

Även i vårt grannland Finland finns långt gångna planer på att bygga ryska reaktorer. I Pyhäjoki, inte många mil från gränsen till Sverige. Den beröringsskräck med Ryssland och Putin omfattas inte av kärnteknologin. På det området finns av någon egendomlig anledning inga sanktioner. 

Det är nu främst stater som driver atomkraftsprojekten. Det tycks råda en märklig form av klimatpanik som också tyvärr drabbat många av våra inhemska politiker. I blindo rusar de in i atomkraftsprojekt som på förhand är dömda att bli olönsamma kolosser och säkerhetsrisker i tusen år framåt. Nu när våra svenska reaktorer börjat passera bäst före-datum vill alltså många bygga in oss i ett system bestående av nya reaktorer som i dagsläget är enormt resursslukande att bygga, driva och underhålla. Så till den grad att marknaden, som annars brukar få vara så styrande i alla möjliga och omöjliga sammanhang, till och med dömer ut den som investeringsobjekt. Att det är det ryska, statliga Rosatom som är den mest offensiva atomenergientreprenören just nu är ingen tillfällighet. På rent marknadsekonomiska premisser vore dylika projekt vansinnesförklarade.

Så det är bara att helt och fullt hålla med Wetterstrand. Ge upp! Kan vi hålla kärnkraften utanför klimatdebatten, tack!? När vi inser hur mycket bättre de övriga fossilfria alternativen till olja, gas och kol är kommer kärnkraftens förespråkare att bli marginaliserade kufar med obsoleta argument. Om de inte redan är det?

”Inom kort inleds ett grandiost byggprojekt i Ukraina. Över den sarkofag, som täcker det år 1986 demolerade fjärde reaktorblocket i Tjernobyls kärnkraftverk, ska man uppföra ett nytt skyddshölje kallat ´Valvet´. Inom en nära framtid kommer tjugoåtta givarländer att anslå drygt 768 miljoner dollar som en första investeringsetapp. Det nya skyddet ska hålla inte i trettio utan hundra år [...] ´Valvet´blir en byggnad utan like i mänsklighetens historia. Det frapperar framför allt genom sin storlek – ett 150 meter högt dubbelhölje. Estetiskt blir det någonting i stil med Eiffeltornet...” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Låt det bli ett mausoleum över kärnkraften.

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Jan Björklund svingar vidare – utan förnuft

Det är ingen hejd på Jan Björklunds framfart på senare tid. Han fortsätter svinga hejvilt åt både höger och vänster. En fackföreningsråsop åt vänster och en vårdnadsbidragsjabb åt höger. Det blir en hel del orena slag. Min liknelse häromdagen vid Don Quijote känns mer och mer relevant.

Att han påfallande ofta har tunt på fötterna börjar nu till och med partikamraterna konstatera och har i betygsfrågan blivit så tydligt att det nästan blivit komiskt. Det är bara att ta del av den ”forskningsmassa” som han hänvisar till i frågan.

Det smattrar förslag och påståenden ur munnen och det ena hinner inte landa förrän nästa kommer. Möjligen en sorts teknik för att intervjuande journalister eller motdebattörer inte riktigt ska hinna tänka över vad det är han säger egentligen. Själv har jag noterat ett par saker lite i skymundan av de stora utspelens huvudfåror.

1) I gårdagens Agenda fick han tuffa frågor om den interna kritiken mot det integrationsförslag som han gick ut med för några dagar sedan. Det är högt i tak i partiet och inget märkvärdigt med det, förklarade han, och försökte tona ned allvaret med att snart sagt halva partistyrelsen tyckte att förslaget borde kastas i runda arkivet. Men så kom det ett tillägg. Han fortsatte så här:

”Integrationspolitik rör alltid upp. Det är ju så att ifrågasätter man och kritiserar hur integrationspolitiken fungerar i Sverige så blir det väldigt laddad diskussion omedelbart. Det är ju ett av problemen att det knappt går att diskutera detta i Sverige.”  

För det första kan man notera att det här är formeln som Sverigedemokraterna upprepat i flera år. Den brukar användas för att avfärda kritik mot de egna förslagen. Då slipper man ju bemöta argumenten. Precis som Björklund nu gör för att försöka förminska den interna kritiken. Det skulle alltså vara så att hans partikamrater inte vill diskutera saken? Trots att det är precis just det de vill. Däremot ställde ju inte Björklund upp på debatt i Aktuellt i helgen mot en av sina internkritiker, Frida Johansson Metso.

För det andra så måste man fråga sig var Jan Björklund har varit det senaste halvåret? Själv tycker jag inte det gjorts annat sedan valrörelsen startade i somras än diskuterats migration, integration och tiggande romer. Är det någonting som diskuterats så är det väl just detta? Men det kanske börjar bli så illa att det inte går att tala om mer än på Björklunds sätt? Det är ”tuffare tag”, tillfälliga uppehållstillstånd och kravlinje som gäller. Det kanske är kritiken mot detta som inte längre ”får sägas” snarare än tvärtom? 

2) Det andra uttalandet gäller en lite mindre uppmärksammad fråga, den om kärnkraften (vi har väl alla, utom Björklund, upptäckt att det helst talas om integrationspolitik numera) och energisamtalen med regeringen. I dagens SvD Näringsliv säger sig Björklund vara irriterad på regeringens hantering av kärnkraftsfrågan. Någon snabbnedläggning vill han inte höra talas om och ska Fp gå med på en långsiktig avvecklingsplan för kärnkraften så ställer Björklund också följande tvenne krav:

”Vi har idag tio reaktorer som löper ut inom några årtionden. De måste få drivas så länge de uppfyller säkerhetskraven. Det måste också vara tillåtet att bygga nytt”.

Detta är intressant. För det första kallar han det snabbnedläggning att avveckla kärnkraften trots att hans parti var ett av de två (Socialdemokraterna det andra) partier som drev linje 2 i folkomröstningen om kärnkraften 1980. Den som hade som slogan ”Avveckla kärnkraften – men med förnuft”. De hade naturligtvis då inte räknat med Björklund. Linje 2 blev den linje som fick flest röster av de tre alternativen och det folk då röstade för var, enligt röstsedeln, följande:

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."

Det årtal som länge framfördes som rimligt som slutår för det sista kärnkraftverket var 2010. Det har sedan glömts och gömts och reaktorerna har nu istället, bland annat av Jan Björklund, getts nytt liv och sägs kunna drivas i ”några årtionden” till. Sverige har just tolv reaktorer i drift och mig veterligen har det inte tillkommit några nya reaktorer sedan 1985. Det handlar alltså om en åldrande reaktorpark där den yngsta i år blir 30 år gammal. Vid kärnkraftsomröstningen talades om en livslängd för en reaktor på 25 år. Just därför sattes också 2010 som en rimlig gränsa för avveckling av den sista reaktorn. Den yngsta reaktorn hade då blivit, ja just det, 25 år gammal. Nu vill alltså Björklund ge dem minst 25 år till. Trots att vi ser hur ålderstecknen ger upprepade och oroande driftsstopp; Samtliga 4 reaktorer vid Ringhals 2011, brand i reaktor 2 samma år, brand även i reaktor 2 i Oskarshamn samma år och driftsstopp för reaktor 1 samma år vilket upprepades för dess samtliga tre reaktorer 2013. Frågan är alltså om vi ska vänta tills något riktigt allvarligt händer innan vi konstaterar att de inte längre ”uppfyller säkerhetskraven”? 

Dessutom vill Björklund alltså bygga nya reaktorer. Hur förnuftigt detta är ekonomiskt skrev jag om igår. Det är en oerhört komplicerad process att bygga kärnkraftverk vilket vårt grannland Finland just nu fått allt mer klart för sig vid bygget av Olkiluoto 3. Arbetet med denna reaktor påbörjades 2005 och beräknas bli klart att tas i drift 2018. När det står klart kommer det att producera el till ett pris som är det dubbla mot dagens elpris. Redan en gigantisk förlustaffär för alla inblandade; beställare, byggare, elproducent och konsument.

Nej, det är dags för en ny slogan:

Avveckla Jan Björklund – det vore förnuft!

Kärnkraft – Björklunds nallebjörn?

Häromkvällen försvarade Fp-ledaren Jan Björklund kärnkraften... igen. I Aktuellt debatterade han mot Mp:s Åsa Romson och hävdade att det fanns en lång kö av företag som ville bygga nya kärnkraftverk. Pinsamt nog hade just ett inslag om sjunkande elpris, mycket tack vare ny vindkraft och en framtid där reaktorer snart kan börja läggas ned i förtid eftersom utbyggnaden av inte minst just vindkraft ökar så hastigt. 

För varje år som går blir Björklunds argument mer och mer irrelevanta eller obsoleta. Men med en märkvärdig envishet biter han fast sig i uppfattningen att kärnkraft, det är framtidens melodi, det. Bara nästa generation kraftverk får byggas så blir allting bättre, heter det ungefär. Och har låtit sedan decennier tillbaka. Det Åsa Moberg påpekar i sin bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” stämmer onekligen;

”Satsningen på kärnkraft är kanske historiens mest långlivade framtidsprojekt”.

Moberg har grävt noga i kärnkraftens historia och funnit att näringslivet redan från start varit tveksamma till att satsa på civil kärnkraft eftersom de inte kunde överblicka om den någonsin skulle bli lönsam. Anslagen kom till en börja från militären. Bomber lockade mer än energiproduktion.

Prognoserna som bl.a. Energimyndigheten ger talar om att vindkraften kan klara sig utan subventioner någon gång i början av 20-talet. Kärnkraften har inte klarat det sedan den började byggas/utvecklas på 1950-talet och lär inte bli lönsammare med tiden. Klas Eklund, chefsekonom på SEB, sa till DN för en dryg månad sedan att kärnkraftskalkylen "spruckit totalt" och att det till stor del beror på att de stora investeringar som måste göras ska räknas hem över en så lång tid som 50 år vilket inte är rimligt när utvecklingen på energiområdet går så snabbt. Tomas Kåberger vid Chalmers tekniska högskola menar också att sol- och vindkraft utvecklas ständigt och industrialiseras i den grad att de snart blir ekonomiskt fördelaktiga investeringsobjekt i förhållande till kärnkraft (eller redan är). Svenska Kraftnäts VD Mikael Odenberg kallade också för inte så länge sedan tankar om nybyggd svensk kärnkraft för "en utopi". 

Jan Björklund hävdade inte denna gång att kärnkraften stod för hälften av elproduktionen, som tidigare, utan nöjde sig med 40 % vilket är närmare den korrekta siffran (lite upp och ner för varje år) men kunde inte låta bli att lägga till ”nästan hälften”. Varför överge en slagkraftig överdrift helt? Dessutom lanserade han en ny; ”Det blåser mindre på vintern”.

Jan Björklund är ju bra på en sak och det är att prata och det går i en sådan hastighet att en inte alltid hänger med på vad han egentligen säger. Men det där hann jag fundera lite på om det verkligen stämde. Det visade sig att han inte bara lanserade en överdrift utan att det faktiskt,enligt Energimyndigheten, blåser mer på vintern än på sommaren. Förargligt nog förefaller alltså vindkraft vara ett alldeles utmärkt komplement till baskraften vattenkraft just här i Sverige.

Jan Björklund och Folkpartiet har ju en viss förkärlek för att propagera för dödförklarade projekt (läs euron) men ändå är det faktiskt lite lätt gåtfullt att Björklund klamrar sig så fast vid denna "lame horse" kärnkraft. Som ett barn vid sin älskade nallebjörn.

Fast nu börjar det blåsa rätt kraftigt. Jo, vintern är snart här, Janne!

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.

Fukushima – missuppfattning eller verklighet?

Tage Danielssons gamla, klassiska, slitna men genialiska monolog om Harrisburg poppar upp i huvudet när jag råkar komma in på en sajt som lagts upp av Svenskt Kärntekniskt Centrum.

Där hävdas att missuppfattningarna är stora om vad som hände i Fukushima. Ingen fick allvarliga strålskador, det stora traumat var tsunamin och jordbävningen, om skyddsvallarna varit högre hade haveriet kunnat undvikas, det låter dramatiskt att arbetare utsattes för förhöjda stråldoser under saneringen men det var ju bara sex stycken,  100.000 boende evakueras på grund av kärnkraftverksolyckan men mångdubbelt fler på grund av tsunamin, målet är att alla ska flytta tillbaka, att bo i områden där man utsätts för mer än 20 millisievert om året är inte farligt...

Ja, så där låter det och olyckan förminskas till en bagatell. Syftet är förstås att få folk att tycka att kärnkraft inte är farligt och därför kan vi tryggt både ha kvar den och till och med bygga ut. Tage Danielsson ekar; ” Så att dom inser att det som hände i Fukushima* inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände”.

* mitt tillägg, i original givetvis Harrisburg

Visst hade olyckan kunnat bli än mer katastrofal. En ny tsunami hade kunnat rulla in (och kan förstås fortfarande göra det) och förvärra situationen avsevärt. Men andra fakta finns också som inte nämns i de överslätande kommentarerna från Svenskt Kärntekniskt Centrum.

Men vittnesmål från området talar om annat än återflytt i stor skala:

"I will never be able to grow rice again on this land," he says. "No vegetables, no fruit. We can't even eat the mushrooms that grow in the woods; they are too contaminated. But I will not kill my cows. They are a symbol of the nuclear disaster that happened here."

En 58-årig bonde som lever 15 km från kärnkraftverket har vägrat ge sig av. Som i en sorts förtvivlad protestaktion vägrar han slakta sina kor och flytta ifrån sitt hem.

I slutet av förra året kom rapporter om att 42 % av alla barn som bor i Fukushima-området har cystor eller noduler på sköldkörteln. Enligt den officiella förklaringen för att de ätit för mycket sea-food.  

Det normala är att cirka 1,5 % av alla barn har den här typen av noduler så det återstår att förklara varför just barnen i Fukushima-området just efter kärnkraftsolyckan där hemfallit åt något som måste betraktas som hetsätande av mat från havet så till den grad att de börjat utveckla cystor på sköldkörteln?

Barnen i området har också, enligt färska rapporter, börjat bli överviktiga eftersom de inte tillåts leka och gymnastisera utomhus på grund av strålningsrisken.

Till och med på andra sidan Stilla Havet, i USA, flyter spår från tsunamin i land med höga stråldoser. Det har också kommit rapporter om tonfisk med förhöjda cesium-halter och för några månader sedan stämdes också ägaren av kärnkraftsanläggningen, TEPCO, av amerikanska sjömän som anser att företaget medvetet underskattat strålningsrisken i kustvattnen efter katastrofen. Det förefaller oklart vilka doser som egentligen for ut i atmosfären. 

De kan inte heller garantera att läckorna är helt tätade. Det är tvärtom troligt att strålsmittat vatten läcker genom sprickor och transporteras med grundvattnet ut i det närliggande havet.TEPCO förutspår att det kommer att ta 40 år att sanera området.

Överkomligt? Allting är ju i någon mån relativt men för Fukushima-bor kan inte detta knappast ses som annat än en katastrof. Möjligen inte för svensk kärnindustri.

Samtidigt är det smärtsamt tyst här i Sverige. Väldigt få talar längre om Fukushima. Allra minst Svensk Kärnindustri. Utom möjligen Maj Wechselman förstås.

Vilket gör det mycket lämpligt att avsluta med Tage Danielssons ord:

”Det är som om man menar att det som hände i Fukushima * var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.” 

* Harrisburg i originaltext