Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”

Åkessons barndomsbild – SVT:s källkritikskola

SvT:s ”Nyfiken på partiledaren”-serie har fått en del rättmätig kritik. Samtidigt som medarbetare får direktiv från ledningen att inte prata högt om mänskliga rättigheter så tillåts partiledare sitta i en mjuk fåtölj och påstå vad de vill utan att programledaren ifrågasätter det. En förmildrande omständighet är väl förvisso att partiledare från samtliga partier får delta.

Nyligen var det Jimmie Åkessons tur och det har väl inte undgått många att han upplevde sin barndom som svårt störd av den splittring och de problem som invandrare förde med sig till bostadshusen där han växte upp... i Fallvik. Där det enligt SCB knappt fanns invandrare 1985. 

Den bild han målar upp ifrågasätts nu av gamla skolkamrater och rektorn på skolan han gick i då. 

Men programchefen vid SVT Nyheter, Eva Landahl, tycker att det är hans erfarenheter som inte går att ta ifrån honom. Vilket ju också är en häpnadsväckande kommentar från en journalist vid vår public service-tv. I synnerhet detta valår då de uppenbarligen tänkt vara så opartiska att inte ens mänskliga rättigheter eller jämställdhet får föras på tal.

Det måste ju då ifrågasättas om det verkligen är SR/SVT:s mening att de tänker överge gängse journalistisk yrkesutövning, som att ägna sig åt källkritik?

Ett av kriterierna för källkritik brukar benämnas tendens. Tendenskriteriet beskrivet av Göran Leth och Torsten Thurén (i skriften ”Källkritik för internet” utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar):

”Den som har intresse av en sak och som alltså är part i målet, kan alltid misstänkas för att vara otillförlitlig, tendentiös. Mest flagrant är naturligtvis de rena lögnerna. Men även för den som inte direkt ljuger finns andra och mera subtila sätt att förvränga sanningen. Man kan överdriva eller underdriva, man kan utesluta obehagliga fakta, man kan använda ett känsloladdat eller vilseledande språk. Den källkritiska regeln kan uttryckas så här: varje källa som har intresse av att ljuga eller förvränga sanningen måste också misstänkas för att göra det”

Eva Landahl borde kanske kolla den här länken också som kollegorna vid UR har producerat, där det visar sig att ungdomar tror mer på det som sägs på tv än det de läser på nätet. Det lägger ett visst ansvar på Eva Landahls och hennes programchefskollegors axlar.

Så, jo, Eva Landahl, en journalist kan faktiskt ta ifrån Jimmie Åkesson den här upplevelsen. Faktum är att det borde vara journalistens uppgift. I synnerhet under ett valår. 

Det är ju ytterligt märkligt att en partiledare får sitta i en mysfåtölj och ljuga om invandrarproblemen i Fallvik på 80-talet samtidigt som Stefan Jarl inte får visa sin bild av Sverige med filmen ”Godheten” för att den är för systemkritisk.

Det går bra att skarva om invandrare men inte visa systemkritik och prata om mänskliga rättigheter under ett valår.

Det här blir bara konstigare och konstigare.

 

 

 

Åkessons folkhem är inte Per Albins utan Rudolf Kjelléns

Jimmie Åkesson har på senare tid återkommit till Per Albins folkhem. Bland annat i debatten om oro i förorter och i en Expressen-intervju där han hävdar bestämt att Per-Albin Hansson skrivit förordet till Åkessons ej ännu utgivna bok (??). SD har dock använt sig sedan en längre tid av folkhemsmetaforen och har det med i sitt principprogram, Tanken är förstås att det ska attrahera en bred krets av väljare som förknippar folkhemmet med något tryggt och positivt och med välfärdsstatens framväxt och blomstringstid.

Per-Albins folkhem skulle vara ”ett gott hem för alla svenskar” präglat av samförstånd och jämlikhet och utan ”privilegierade eller tillbakasatta” eller ”kelgrisar” och ”styvbarn”. Han sa vidare om detta folkhem:

”Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke tycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”.

Knappast tankar som SD:s principprogram präglas av. Det är med andra ord ett bedrägligt grepp att använda Per-Albins folkhem som förebild. Snarare borde SD:s folkhem beskrivas som en utveckling av nationalkonservative högermannen Rudolf Kjelléns tankegods. Om detta har bl.a. filosofie doktorn i historia Hans Dahlqvist skrivit.

Rudolf Kjelléns idéer är förvisso föregångare till de socialdemokratiska folkhemsidéerna och uppstod kring tiden före första världskriget. De spreds bl.a. till Tyskland där begreppet ”Volksgemeinschaft” blev förknippat med nazisterna. Kjelléns folkhem präglades av nationalism och antiliberalism och statsformen tänktes inte vara demokrati utan någon form av folkdiktatur. En ”folkhövding” som garanterade ordning och rättvisa. Dessa tankar vilade också på en starkt nationalkonservativ idé om nationen som en homogen sammansättning av människor med gemensamt historiskt arv etc. Han menade bl.a. att:  

”Nationen, icke individen, är historiens sanne hjälte”.

Med en närmast organisk syn på nationen hävdade han individernas underordning i denna tänkta enhet. Nationalitetsprincipen var, enligt Kjellén, 1800-talet främsta bidrag till historien. Han var emot socialism men var också anhängare av protektionistiska åsikter där tullar och andra handelshinder skulle skydda nationen från ”världsmarknadens stora rofdjur”. I dag skulle vi säga globaliseringen och det går att hitta stora likheter hos SD:s ogillande av EU, tankar om återupprättat gränsskydd och omförhandling av Schengenavtalet. I åsiktsredovisningen på SD:s hemsida står:

”I vårt Sverige får Sverige lov att vara just Sverige, och dess invånare får lova att vara just svenskar”.

 Där står också i principprogrammet om nationen:

”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner”.

 I det Sverigedemokratiska samhället finns inte ordet integration utan det handlar istället om assimilation. 

”Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

Den likhet Per-Albin talade om handlade om människovärdet. I Sverigedemokraternas samhälle handlar likheten istället om den kulturella homogeniteten som sägs höra samman med ett historiskt band med det förflutna. Nykomlingar får alltså finna sig i att anpassa sig eller betraktas som mindre värda. Det är en viss skillnad.

Jimmie Åkesson borde alltså, när han åkallar andarna från förr, istället återuppväcka Rudolf Kjellén för att skriva förord till sin bok. Men det lockar förstås inte lika många väljare.