KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

Har vi råd med energiomställning? – En fråga om prioriteringar

Det talas ofta om kostnader för att ställa om till en hållbar användning av jordens resurser. Inte minst talas ju om energianvändning och hur framtidens energibehov ska kunna mättas utan att klimatkatastrofen drabbar oss om ett par decennier. Men det är kostsamt att ställa om. Har vi råd? Många som argumenterar emot Tysklands ”Energiewende” exempelvis brukar framhålla hur dyrt detta blir för tyska skattebetalare. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att beräkna den totala kostnaden för att ställa om hela Tysklands energianvändning så att den sker från förnybara källor. Kostnader måste rimligen ställas i relation till vinster som görs då kostsamma miljöeffekter uteblir eller minskas i framtiden. Så den samhälleliga notan, med vinster för miljö och hälsa bör ju egentligen räknas in, vilket sällan görs. Förmodligen för att det är extremt svårbedömt.

Men kostnader i form av subventioner för förnybar energiproduktion är inte särskilt svårt att räkna samman så detta redovisas med jämna mellanrum av olika politiska debattörer eller aktörer inom energisektorn. Exempelvis av SKGS (Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet) som är ett samarbetsorgan för basindustriernas branschorganisationer; Skogsindustrierna, Innovations&Kemiindustrierna i Sverige, SveMin och Jernkontoret). Ordförande är Jan Johansson från SCA. Samme man som nu granskas för sina privatresor med företagets jetplan (på tal om slöseri). Denna organisation har utarbetat en rapport där fakta läggs fram om kostnader för Energiewende. SKGS företräder, enligt hemsidan, basindustrins intressen och verkar för att ”politiska beslut som ger basindustrin konkurrenskraftiga villkor”. Vi bör kunna utgå ifrån att siffrorna här alltså inte uppger någon glädjekalkyl utan gjort sitt bästa för att framställa tyskarnas energiomställning så kostsam som möjligt. Det finns givetvis en rädsla för att Sverige ska följa efter och orsaka en ökning av basindustrin energikostnader. 

Hur som helst beräknas här kostnader för subventioner till förnybar energiproduktion och beräkningarna förläggs då bakåt i tiden ända till 2001. Räknat därifrån och till och med 2013 uppges att kostnaderna varit drygt 120 miljarder euro eller cirka 1100 miljarder kronor. Nu kan man ju tycka att det är lite bedrägligt att framställa detta som kostnader för den totala energiomställning som en överväldigande parlamentarisk majoritet beslutade om 2011. Men jag godtar för tillfället detta, för argumentationens skull.

För att få en bild av den totala kostnaden för hela energiomställningen som när den är helt genomförd beräknas ha kostat 1000 miljarder euro. En hiskelig siffra naturligtvis. Men om den presenteras som infrastrukturinvesteringar som kommer att göra oerhört samhällsnytta så blir det kanske mer aptitligt, vilket bland andra Åsa Moberg påpekar i sin utmärkta bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. 

Vilket osökt leder oss in på ämnet kärnkraft. Moberg lyfter i ovan nämnda bok fram en kostnadsberäkning av rivning och sanering av kärnkraftverk, forskningsreaktorer och andra anläggningar som använder radioaktivt material. Siffror som IAEA tagit fram i rapporten ”Status of the Decommissioning of Nuclear Facilities in the World”. Kärnkraftsanläggningar har en begränsad livslängd och måste rivas oavsett vi vill satsa på nya anläggningar eller inte så dessa kostnader kommer förr eller senare och det finns skäl att tro att den totala kostnaden blir högre eftersom rapporten skrevs redan 2004 och saneringskostnaderna sedan dess snarare har stigit. Slutsiffran beräknades i alla händelser till ungefär 1000 miljarder dollar räknat över åren 2001-2050. Alltså grovt räknat samma summa som hela Energiewende beräknas kosta.

Då talar vi endast om rivning och sanering. Subventioner talas det mycket om i kostnadsberäkningarna för Energiwende vilket vi också kan göra när det handlar om kärnkraft. Enligt en censurerad del av en EU-rapport som avslöjades av Süddeutsche Zeitung subventionerades, direkt och indirekt, i EU år 2011 elproduktion för cirka 101 miljarder euro. Av detta gick 30 miljarder euro till förnybar energi medan 35 miljarder gick till kärnkraft och resterande 36 miljarder till elproduktion från fossila källor, främst kolkraft. Alltså 71 miljarder euro i subventioner om vi låter bli att räkna det som ges till förnybar elproduktion. Under ett enda år.

De som nu vill bygga ny kärnkraft måste också försöka föreställa sig kostnaderna för sådana projekt. Det är inte många anläggningar som har byggts de senaste 20 åren och i Europa är, såvitt jag vet, endast ett nytt kärnkraftsbygge igång, nämligen i Finland. Olkiluoto 3 finansieras delvis av svenska staten och svenska banker och började byggas 2005 och driftsstarten var från början planerad till 2009 men har skjutits upp flera gånger. En bedömning gjorde gällande att driften skulle kunna inledas under detta år 2015 men startåret sätts för närvarande till 2018. Kostnaden för bygget bedöms nu bli cirka 11 miljarder euro (en siffra som ständigt har stigit). Då talar vi om bygge av en enda reaktor.

För att ge ytterligare perspektiv på kostnader kan man titta på vapenframställning. SvD har idag en mycket intressant sammanställning av USA:s projekterade vapensatsningar just nu (i digital form hittar jag inte kostnadssammanställningarna men väl själva artikeln om USA:s försvarsbudget som publicerades redan 16 januari). Det handlar om nya hangarfartyg och jagarfartyg, nya stridsvagnar, smartare bomber, superbomber med högre genomträngningsförmåga, långdistansbombplan, jaktflygplan, förarlösa plan och drönare och satellitjägare. Den totala utvecklings- och produktionskostanden som beräknas för dessa vapen och vapensystem uppgår till ungefär (mitt eget överslag baserat på SvD:s redovisning) 4800 miljarder kronor, det vill säga ungefär dryga 500 miljarder euro. Det vill säga ett halvt Energiewende bara det. Då har jag för övrigt inte räknat in de förarlösa planen som kostar drygt 6 miljarder kronor vardera eftersom ingen vet hur många som ska byggas eller de nya drönarna eftersom kostnaden inte är känd för de tusentals exemplar som planeras för.

Det är lätt att kostnadsberäkningar av det här slaget blir så svindlande att det inte går att greppa. Därför är det intressant att ställa kostnader emot varandra vilket ger lite perspektiv på nyttovärderingen. För, handen på hjärtat, hur många kan på allvar hävda att det som saknas mest just nu i världen är nya, ännu kraftfullare vapen? Eller att det inte skulle behövas en kraftig satsning på förnybar energiproduktion? Vilket vi som skattebetalare vill lägga pengar på är naturligtvis en fråga om individuella preferenser. Men vad som är till mest nytta för mänsklighetens överlevnad bör väl vara uppenbart? Det handlar således inte om ifall vi har råd eller inte. Det handlar om prioriteringar.