Grekiskt drama fullt av märkligheter

Det är ett märkligt grekiskt drama som just nu utspelas inför ögonen på miljarder åskådare. På flera sätt märkligt.

Själva folkomröstningen som hölls i landet i söndags var i sig tämligen märklig. Grekiska folket röstade om ett besparingsförslag som inte längre ansågs ligga vilket i sig är märkligt. Man kan fråga sig varför den grekiska regeringen ansåg sig behöva fråga folket vad den tycker om just detta förslag. Men den enda rimliga förklaringen är förstås att skaffa sig ett alibi för sina beslut. Ett nej, som det nu blev, kan användas för att ge större tyngd åt argumenten vid förhandlingarna med trojkan. Hade det blivit ett ja hade de kunnat vika sig för besparingskraven och försvarat sig inför sina kritiska väljare med att folket uttryckt sin vilja.

Det har också spekulerats i om det grekiska folket egentligen röstat för grekiskt utträde ur euron eller rentav EU. Det finns dock inget som indikerar att det är så folket har tolkat omröstningen. Det verkar finnas ett stabilt stöd för att vara kvar inom eurozonen och framför allt i EU. Men, som jag ser det, har det grekiska folket framför allt röstat nej till ytterligare åtstramningar (s.k. austerity measures). Känslan av att det kan räcka nu och att det grekiska folket måste ges en andningspaus är enda rimliga tolkningen av den klara vinsten för nej-sidan oavsett hur den formella folkomröstningsfrågan var formulerad.

Fortfarande är det många som tycker att skuldfrågan är viktig. Grekerna har själva satt sig i den sits de befinner sig i brukar det heta i syrliga kommentarer från både politiker, media och vanliga medborgare i andra EU-länder. ”Grekerna har levt gott utan att betala för sig” och ”det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret”, skrev Gunnar Hökmark för ett antal år sedan. Ibland känns det som rena lustmord på grekerna och de närmast rasistiska stereotypbilderna om greker som lata och slösaktiga återkommer ständigt.

Sanningen finns i sifferform. Grekerna arbetade 2011 i genomsnitt 42,2 timmar i veckan (de som nu har kvar sina jobb) i jämförelse med medeleuropéens 37,4 timmar. I Sverige ligger vi på 36,5 timmar i veckan. Allt enligt uppgifter från brittiska Office for National Statistics. Greken pensionerades vid tiden för krisens början 2009 i genomsnitt vid åldern 61,5 år i jämförelse med det europeiska genomsnittets 61,1 år, enligt Eurostat. De offentliganställda utgjorde för ett par år sedan, enligt OECD, 7.9 % av arbetsstyrkan i jämförelse med Sveriges 30 %, enligt SCB. Fördomarna fortsätter ändå att frodas.

Grekerna ska straffas tycks också de förhandlande politikerna och ekonomerna i EU och ECB tycka. Det har blivit en fråga om prestige snarare än förnuftsmässig analys av läget. Ytterligare en märklighet är IMF:s hållning. Den tredje parten i trojkan har i rapport på rapport erkänt tidigare misstag och menar numera att åtstramningar kan vara förödande för en krympande ekonomi. Per Lindvall skriver i dagens SvD Näringsliv om en pinfärsk IMF-rapport som visar att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras samt att den grekiska statsskulden med trojkans krav på grekerna snarare skulle fortsätta att växa. Detta är inget som verkar ha fått genomslag vid förhandlingsbordet med Grekland. 

All detta kollektiva skuldbeläggande av grekerna är möjligen också till för att vi ska glömma hur Goldman Sachs gav goda råd till dåvarande grekiska politiker hur de skulle frisera siffrorna inför Eurointrädet och att det varit ganska uppenbart för de flesta beslutsfattare i EU att det trixats med statistiken. Eurons införande i hela EU har dock varit ett politiskt prestigeprojekt snarare än ett ekonomiskt. Alla skulle gå med. Grekland borde naturligtvis inte ha gjort det eller tillåtits att göra det.

Det är också ett faktum att nödlånen som gavs till en början till mycket stor del gick till att betala räntor och amorteringar på lån från privata långivare. Finansbolag och banker, i synnerhet franska och tyska räddades. Den grekiska ekonomin gjorde det inte. Det grekiska folket definitivt inte. Det paket med stödlån som gavs i februari 2012 innehöll villkor som var, enligt ekonomen Stefan de Vylder (Eurokrisen), ”kanske det mest långtgående och förödmjukande som något europeiskt land ställts inför i modern tid”. Han räknar till 38 mycket specifika krav som bland annat sänkta löner och pensioner, minskade läkemedelssubventioner och krav på konstitutionsskrivningar om avbetalningarna av statsskulden som högsta prioritet. Det är inte de korrumperade konservativa politikerna som friserade siffrorna i början av 2000-talet eller de banker som gjorde felaktiga riskbedömningar som bestraffats utan pensionärer, låginkomsttagare och inte minst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten ligger kring 50 % och det rättmätiga i att personer som bara var barn när krisens frön såddes borde rimligen kunna ifrågasättas. FN:s statsskuldexpert Pablo Bohoslavsky säger i en annan artikel i SvD Näringsliv att EU ”glömt att internationella humanitära lagar spelar och ska spela en roll inom finans”. Han uppmanar långivarna att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter. 

Euroländernas krav på Grekland är också ett hån mot demokratiska principer och blottar ihåligheten ibland annat Lissabonfördragets inledande fraser där det framhålls att Unionen ska bygga på demokrati och ”respekt för människans värdighet” samt ”främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”. Allt medan mobbningen av Grekland fortsätter och EU (trojkan) - genom att lyfta riskerna från banker och finansinstitut och lägga den hos EU-ländernas skattebetalare istället – har ställt folk mot folk i frågan om den grekiska statsskulden. Det var detta som jag för några år sedan kallade ”Eurons sprängkraft”. Där jag avslutade med ett citat av den nu avlidne ekonomen Sören Wibe som 2003 uttryckte det så här:

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

Högerpopulister runt om i Europa vädrar nu morgonluft och jublar åt den grekiska vänsterns framgång i söndagens folkomröstning. Ytterligare en märklighet i det här dramat. Själv ser jag inget att jubla åt. Det grekiska folket lär ha många svåra år framför sig alldeles oavsett vad som sker i Bryssel just nu. Jag bara hoppas att EU:s beslutsfattare kan svälja förtreten och börja skissa på helt andra program för Grekland än nya åtstramningspaket som kommer att förvärra katastrofen, öka ett helt folks lidande och skapa ännu starkare motsättningar inom det nu skakiga EU-bygget.

Har Grekland längre något val?

Det är idag nyval i Grekland och alla opinionsundersökningar pekar mot att vänstern genom Syriza kommer att bli valvinnare. Det återstår att se men i så fall kommer det grekiska folket att ha gett uttryck för en vilja att bryta sig ur tvångströjan som den s.k. trojkan trätt på landet. Syriza säger sig vilja förhandla om en 50-procentig skuldavskrivning.

Det sägs att EU och övriga euroländer bävar för denna utgång. Höga EU-företrädare försöker därför påverka grekerna i deras val. Att inte försöka påverka opinionen i andra länders val brukar annars vara en oskriven regel i mellanstatliga relationer. Det hindrar emellertid inte bland andra EU-kommissionens ordförande Juncker och tyska förbundskanslern Angela Merkel att sprida skräckpropaganda hos väljarna och uppmana dem att inte ”rösta fel”. 

Skuldavskrivning förefaller fullständigt otänkbart i Greklands fall. Merkel har då glömt skuldavskrivningen till Tyskland efter andra världskriget? Juncker å sin sida ser uppenbarligen demokrati och lättnader för vanligt folk som mer extremt än den skatteflykt han underlättade för storföretag under sin tid som premiär- och finansminister i Luxemburg.

Det är dock inget märkligt med skuldavskrivning, vilket många framstående ekonomer också har påpekat just i fallet Grekland. Till och med finansministrar inom eurozonen, vilket framhålls i en intressant artikel i Financial Times nyligen. Där påpekas också att det panikartade motståndet mot Syriza inte handlar om ekonomi utan om politik. 

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om en självkritisk IMF-rapport (som förvisso inte var tänkt att offentliggöras egentligen) där de bedömde att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa åtstramningar. De gav också EU-kommissionen stark kritik för att de brytt sig mer om EU-normer än åt att definiera tillväxtförbättrande strukturreformer för Grekland. 

Mycket av detta är vad Syriza går till val på och som nu beskrivs som vänsterextremt. Om Grekland får relevanta åtgärder för att åtgärda sina ekonomiska problem tycks sekundärt för EU- och ECB-höjdarna. Viktigare är att inte själva tappa ansiktet och att rädda eurons anseende och värde. Det finns också hos högerdebattörer och politiker en skräck för att Syrizas politik kanske verkligen lyckas för att få fart på landet. Det är förmodligen det som de mest alarmistiska invändningarna mot Syriza handlar om. Partiledaren Alexis Tsipras har kallats Europas farligaste politiker (det är alltså inte någon av alla de högerextrema mörkermän och kvinnor som nu vinner mark i många EU-länder?), att han splittrar Europa och sätter eld på eurozonen. Jacob Adaktusson försökte i debatt förra söndagen argumentera mot Vänsterns Jonas Sjöstedt och påstod då att orsaken till Greklands problem var att de fört en planekonomi innan krisen!!?? Det hade alltså inget att göra med brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp en alltmer absurd handel med derivat? Eller kort och gott att det bjöds upp till konsumtionsfest för att stimulera den heliga tillväxt som i Europa blir allt svårare att upprätthålla med hjälp av produktion?

De förljugna påståendena slår rekord på rekord men Adaktussons var nog lågvattenmärket. Det liknar mycket de tomtehistorier som frodades för ett par år sedan om den lata greken som gott kunde skylla sig själv att ekonomin gick åt fanders och att de bara låg övriga Europa till last. En myt som basunerades ut ända upp på ministernivå över hela Europa.

Frågan är bara om de åtgärder som egentligen krävts tidigare längre är verkningsfulla för Grekland? Det hade troligen varit bättre med en politik liknande den som Island förde efter den djupa kris de gick igenom för ett antal år sedan. Bland annat att förstatliga banker och höja vissa sociala ersättningar istället för att strama åt dem. Måhända ses detta som en vänsterextrem politik men den har fungerat tämligen väl för Island, vilket vi hört ganska lite om. Kanske för att det inte passar in i mallen för vad som vanligen beskrivs som nyttig medicin för skuldsatta länder, som Grekland. En viktig skillnad dock är att Island inte varit inlåst av ECB utan haft en egen valuta med möjlighet att föra en egen valutapolitik.

Det kan alltså vara så att det som Syriza nu vill göra är alltför sent påkommet och att en Grexit, utträde ur eurosamarbetet, borde ha kommit för länge sedan. Men varför inte låta det grekiska folket, med 2 miljoner arbetslösa och 2,5 miljoner fattiga, välja sin väg mot framtiden? Eller är det inte längre så viktigt med demokrati och valfrihet?

Gunnar Hökmark – inte stum men blind och döv?

Kanske var det fler än jag som nickade till lite lätt när EU-debatten i Agenda med Gunnar Hökmark (m) och Marita Ulvskog (s) kom igång i söndags kväll? Nivån på debatten var inte skyhög, för att dra till med ett understatement. Er politik är dålig för Europa var bådas budskap till varandra och tittarna. Tror inte det lockade många att rusa till valurnorna på söndag. Men en sak som Hökmark påstod borde ha fått mig att lyfta rejält på ögonbrynen. Kanske var det Ulvskogs fantasilösa och lama svar som fick mig att somna om. Det är Karin Pettersson som i en ledare i dagens Aftonbladet väcker mig ur törnrosasömnen. Sa han verkligen så här?

Jo, det han påstod var att EU:s ekonomiska kris berodde på socialdemokratisk underskottspolitik!!?? Mycket kan man skylla socialdemokraterna för men att beskylla dem för att ligga bakom bank- och finanskrisen 2008 är egentligen ett ganska oerhört påstående. Frågan är om han tror på sig själv, Hökmark? Det tycks i så fall ha gått honom fullständigt förbi att orsakerna i grunden var en alltmer oreglerad finansmarknad med derivat så komplicerade i sin konstruktion så inte ens de mest drivna mäklare förstod vad de sålde eller köpte i en vansinneshandel med pengar som egentligen inte fanns. I kombination med en mångårig lättsinnig lånepolicy över hela världen där banker och stater tillsammans höll tillväxtsiffror uppe genom generösa låneregler samt dessutom en illa fungerande eurozon där obalanser förbisågs och kontrollmekanismerna var svaga. Goldman Sachs agerande när de hjälpte Grekland att dölja budgetunderskott är en historia i sig som väldigt väl symboliserar omoralen hos finansvärlden men den har kanske helt fallit i glömska hos Gunnar Hökmark?

Vad vill då Gunnar Hökmark med sin EU-kandidatur? Jo, han är envis förespråkare för frihandel och avregleringar och emot allt som kan utgöra vad han kallar ”hinder” för marknaden. Alltså ungefär den politik som sakta men säkert förde världen mot en finanskris och som människor inte minst i södra Europa nu får betala för genom att underkastas åtstramningspaket efter åtstramningspaket.

Hökmark var och är också en ivrig förespråkare för euron. Så sent som ett par år före finanskrisen ville han blåsa nytt liv i frågan om EMU-medlemskap som inte långt dessförinnan redan avgjorts i en folkomröstning där svenska folket sa klart nej. 

Då menade han att Sverige så fort som möjligt borde ta ett beslut om att inför euron ändå eftersom euron ”bidragit till stabila finanser och låga räntor i de länder som anslutit sig”. Detta var två år innan södra Europa och Irland stod inför ruinens brant. Just obalansen inom euroområdet bidrog till raset för länder som Grekland och liksom deras avsaknad av egen centralbank och valuta att korrigera med.

Men Hökmark ser och hör endast vad han vill se och höra. Så förmodligen tror han faktiskt själv på att det hela handlade om socialdemokratisk underskottspolitik.

Den som tänkt rösta på Moderaterna i det kommande EU-valet bör vara väl medveten om att rösten i första hand går till en blind och döv men tyvärr inte stum Gunnar Hökmark. 

Cypern – experimentlåda för rådvilla euroreparatörer?

Den omtalade bankskatten som den cypriotiska regeringen just nu pressas att påtvinga landets bankkunder är egentligen ett tämligen gåtfullt påfund.

Möjligen tänker sig euroklubbens höjdare att Cypern är ett så litet land att det går att experimentera lite med åtgärder som inte prövats innan? För det är väl ungefär så som Cervenka konstaterar i dagens SvD, att pengarna är slut, och någonstans måste de hämtas.

Det gamla vapnet med skärande i budgetunderskott har förstås inte gett någon fart på hjulen. Möjligen tänker man sig att detta ska få fart på investeringar och konsumtion istället för att folk ligger lågt och bidar sin tid under oåren?

Men just den förklaringen har i alla fall inte jag sett redogöras för någonstans. Istället talas det om ryska oligarker vilket verkar lite konstruerat om det handlar om krislösningar. Eller har de finska europamparna kommit på ett sofistikerat sätt att ge igen för andra världskrigets förluster österut?

En rolig tanke, men knappast trolig. Eller också är det verkligen något liknande irrationellt skäl som ligger bakom vad som förefaller vara en brandfackla in i eldhärden? 

För nog är det väl tämligen gåtfullt? När eurohöjdarna gjort allt för att rädda bankerna undan en bankrusning, med stenhårda sparpaket för de sydeuropeiska folken att svälja som följd, genomför de en åtgärd som får vilken normalt funtad småsparare som helst att överväga madrassen som bankkonto.

Risken borde vara uppenbar att människor och företag i krisande sydeuropeiska länder tappar allt förtroende för banker, euron, politiker, hela systemet...

Vad händer då med ekonomin i dessa länder och för övrigt hela övriga Europa? Vad händer när populistiska partier höjer rösterna ännu mer och pekar finger åt klåfingriga EU-toppar och egna regeringars maktlöshet? Jag tror sammanbrottet är nära och att euroländerna om bara ett år eller två är betydligt färre. Eller också infaller total uppgivenhet, apati och likgiltighet. 

Kanske är trojkan (EU, Europeiska centralbanken, IMF) helt torrlagda på idéer och i ren desperation försöker använda lilla Cypern som experimentverkstad för något som de kanske själva känner på sig inte är helt lysande? 

Jag får inte riktigt ihop det. Någon annan som...?

 

 

  

EU-projektet på väg att falla samman?

Läser i bladet att tyska folket börjat tröttna på inte bara euron utan även medlemskapet i EU. Jag har alltid undrat hur länge det tyska tålamodet skulle bära med att vara det glada tuff-tuff-loket för det stora europeiska gemenskapsprojektet. Nu ska, enligt en färsk undersökning, en fjärdedel av tyska folket vara beredda att överge euron. De sägs önska sig tillbaka till sin gamla trygga D-mark och på köpet vilja slingra sig ur EU helt och hållet. Därmed ser de ut att vara på väg att sälla sig till de EU-skeptiska britterna. Om Tyskland drar sig ur också lär inte euron överleva särskilt länge och troligen inte EU heller.

Jag tror att vi som företrädde nej-kampanjerna i omröstningarna om EU och EMU till slut får rätt. Det valutaprojekt som enligt den glättiga ja-propagandan skulle föra de europeiska folken allt tätare samman kommer snarare att bli det som sliter sönder hela gemenskapsidén. ”Ett fatalt felbeslut”, som också det nya tyska eurokritiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) formulerar det. Jag har däremot svårt att känna någon större skadeglädje över detta. Snarare är det högst bekymmersamt. Eftersom jag i grunden är för gemenskapsidéer och samarbete över gränser vore det bättre om EU, nu när närapå hela Europa är medlemmar, förändrades till någonting mer än en institution för eliminering av hinder för marknadsekonomin.

Kapitalismens kris och politikens kris blir allt tydligare demokratins kris. För var är alternativen? Småskalighet och närhetsprinciper blir lätt isolationism och separatism när det egentligen behövs en europeisk eller ännu hellre global samordning för att komma till rätta med de stora frågorna. Men det kräver också en ny beskrivning och struktur för detta gemenskapsprojekt. 

EU av idag är allt mindre av samarbetsprojekt och alltmer en koloss som administrerar marknadsekonomin med bank- och finansväsendets lobby som främsta ideologer. Den frihetliga dimensionen av projektet, som ofta hänvisats till som positivt, har efter Berlinmurens fall alltmer kommit att förvandlas till sin motsats med migrationspolitisk åtstramning och resande av murar mot omvärlden med kriminalisering av människor (”illegala invandrare”), flyktingläger vid gränserna och tvångsavvisningar. Lägg därtill europaktens cementering av finanspolitiken som begränsar utrymmet för visioner om alternativa investeringar och därmed åsidosätter demokratins idéer om att tillhandahålla en valmöjlighet. Människor lämnas alltmer i sticket att klara sig bäst de kan när jobben försvinner, trygghetsnäten monteras ned och fackens roll försvagas. 

Det är inga attraktiva visioner som framträder i konturerna av det framtida Europa i efterdyningarna av ett totalhavererat EU. När liberalismens och socialismens idéer flyter ihop till en plånboksteknisk och administrativ gröt handlar det politiska samtalet alltmer om kulturvärdefrågor. Triumferande högerpopulism och separatism parat med ekonomisk oro och instabilitet är ingen bra mylla för konstruktiva samtal om samtida problemlösningar.

Det är inte ett havererat EU som världen behöver utan ett reformerat. Men var är visionärerna som bär på idén om det nya EU?

Ett par tänkvärda debattartiklar i Aftonbladet som jag tycker hör ihop med det jag just skrivit även om de inte specifikt handlar om EU:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16207536.ab

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16425121.ab

... och ett blogginlägg:

http://schlaug.blogspot.se/2013/03/vakthundar-mot-islam-och-vadjan-till.html