Ukraina update - vad händer nu?

 

Nej, det lär inte bli någon rysk invasion av Ukraina idag. Spådomen att något skulle hända just den 16 februari har hängt i luften ett par dagar innan, men mycket tyder på att ryska militära enheter dras tillbaka snarare än tvärtom.

Detta har ännu inte bekräftats menar framför allt USA:s president Biden och Nato:s Stoltenberg, men de har heller inget att komma med som visar på motsatsen. Min gissning är att det Ryssland ville var att göra ett ”statement”, en markering av sin närvaro och kapacitet, och nu är den gjord. Jag gissar också att USA:s och Nato:s respons har varit till stor del en markering i sig. Det är ett retoriskt spel där det gäller att visa några kort men inte alla.

Svårt alltså att veta vad den ene vet eller bara gissar om den andre och vice versa.

Hur som helst har ukrainske presidenten Zelenskij proklamerat en ”enighetsdag” idag. Flaggor hissas och nationalsången har sjungits. En sorts markering i sig även om just ukrainarna själva verkar ha tagit uppgifterna om en kommande invasion med större lugn än de flesta. Krogarna var fullbokade den 14 februari på ”Alla Hjärtans Dag”. Livet har fortsatt ungefär som normalt alltså.

Förutom bland en del ukrainska politiker. Pinsamt nog för president Zelenskij har hela 23 parlamentsledamöter, varav ett flertal från presidentens eget parti, lämnat landet av rädsla för vad som komma skall. Presidenten gick ut med en offentliggjord uppmaning till dem att komma tillbaka. Det är oklart om de hann tillbaka i tid för att sjunga nationalsång på ”Enighetsdagen”.

I söndags uttryckte ukrainske ambassadören i London, Vadym Prystaiko, att det fanns en möjlighet att Ukraina skulle kunna ge en utfästelse att inte gå med i Nato, vilket ju varit ett ryskt krav i det diplomatiska spelet. Villkoret skulle vara ”om det avleder en rysk invasion”. Naturligtvis ett märkligt uttalande av en ambassadör i UK och han fick snabbt backa från uttalandet och kom istället tillbaka och sa i en tweet att:

“People in Ukraine want to live their lives in peace and quiet, feeling safe in their country. NATO is the only way to have it in our part of the globe”.

En enig front mot Ryssland?

Samtidigt har det ofta uttryckts att EU och USA står eniga mot Ryssland och vid Ukrainas sida. Skrapar man lite på ytan verkar det inte alldeles solklart.

Den brittiske premiärministern Boris Johnson uttalade sig i måndags och sa med sin vanliga ”analytiska skärpa” att bevisen för en rysk invasion av Ukraina var ”pretty clear” och kunde komma inom 48 timmar. Han uppmanade också europeiska länder (räknar kanske inte in UK längre till dessa?) att hitta alternativa energikällor och göra sig redo att införa ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Brittiske utrikesministern Liz Truss uttalade sig också igår om att en rysk invasion kunde vara att vänta men ville samtidigt inte göra några utfästelser om att UK skulle komma att ta emot flyktingar från Ukraina om kriget skulle bli verklighet.

Mängder av ambassadsfolk har nu lämnat Kiev och USA har officiellt flyttat sin ambassad till Lviv. Det kanske är säkerhetsåtgärder som ambassader bör vidta i lägen som dessa men det har grymtats lite i ukrainska korridorer om det här sättet att sjappa från scenen när det hettar till, samtidigt som man önskar Ukraina ”lycka till” ungefär. Även inom EU-kretsar råder delade meningar om det kloka i att rymma fältet.

Det framstår också tydligt att den anglo-amerikanska hållningen gentemot det ryska perspektivet på säkerhetsläget inte är densamma som den fransk-tyska.

Tyske förbundskanslern Olaf Scholz var nyligen på besök i Kiev och fokuserade då på Minsk-överenskommelsen och hävdade att president Zelenskij snart skulle komma att presentera en plan för att inför någon form av ”specialstatus” för Donbass.

Franske presidenten Macron lär också, enligt ukrainska regeringskällor, ha försökt övertala Zelenskij att öppna en dialog direkt med representanter för de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk.

Något som Ukraina vägrat hittills eftersom det skulle vara detsamma som att erkänna att det handlar om en inbördes konflikt, medan det ukrainska narrativet hävdar att det är en ensidigt rysk aktion som ligger bakom konflikten i Donbass. En hållning som har låst hela situationen eftersom det ju de facto fanns ett missnöje med Kiev-regeringen i botten hos en stor del av befolkningen i Donbass åtminstone när konflikten bröt ut 2014.

Förbundskansler Scholz har också varit i Moskva där han stod för ett annat lite märkligt uttalande då han försäkrade att så länge han själv och Vladimir Putin satt vid makten skulle inte Ukrainas inträde i Nato finnas på agendan.

Vad Ryssland vill

Just Nato-inträdet har ju varit det röda skynket för Ryssland och Putin lär ha sagt att han vill ha garantier för att Ukraina inte går med. Han vill förhandla fredligt om saken dock men utan att ha fått någon som helst respons annat än att kravet är ”oacceptabelt”. Det sägs ofta att alla länder måste få bestämma själva hur de ska agera men samtidigt kan ju även Nato bestämma själva vilka som ska bli medlemmar. Så frågan är egentligen inte given om man ser saken på det sättet. Ukraina vill ju väldigt gärna bli medlemmar i EU också men måste godkännas som medlem av samtliga medlemsländer. Det finns alltså inget som gör att Ukraina kan bestämma vad de vill i det fallet heller. Det är upp till EU såväl som Nato att avgöra om de vill acceptera Ukraina som medlemmar. Något som ofta glöms bort i debatten.

Ryska parlamentet har också nyligen tagit ett beslut att erkänna de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk som självständiga stater. Det är nu upp till Putin att godkänna beslutet vilket han knappast lär göra eftersom det skulle bryta mot den Minsk-överenskommelse han själv ofta hänvisar till bör följas.

 

Donbass nyckeln

Det är ganska uppenbart att om parterna vill föra samtal om säkerhetsläget så är det i Donbass och Minsk-överenskommelsen de bör ta sin utgångspunkt.

Över huvud taget bör det ligga i allas intresse att något händer i Donbass som kan bryta det dödläge och frusna frontkrigföring som pågått i flera år. Befolkningen som är kvar i regionen lever i en ständig spänning och en nedbrytande vardagsmisär.

Detta bör vara alldeles glasklart oavsett om man anser att det handlar om en intern konflikt eller om den ensidigt är orsakad av Ryssland.