Ukraina kyler ned medan Pentagon eldar på

 

Att världsläget är spänt just nu är väl ingen överdrift. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och ställer krav på Nato att inte släppa in Ukraina som medlemmar. Det är enligt mitt sätt att se ett prov på aggressiv diplomati. Inte så angenämnt förstås och det finns mycket att säga om det. Det mesta som sägs är dock att kriget snart är här och att fler soldater och vapen behövs i området.

I USA:s försvarsborg Pentagon säger exempelvis generalen Mark A. Milley att Ryssland samlat tillräckliga styrkor för att ta hela Ukraina och tillägger att ”vi måste gå tillbaka till kalla kriget för att se någonting liknande den här magnituden”.

Då menar han väl avseende Ryssland antar jag eller har glömt bort uppladdningen inför invasionen av Irak 2003, då ungefär dubbelt så många soldater och mängder av tanks, hangarfartyg och stridsflyg samlades i Kuwait för att kuva Saddam Hussein och leta massförstörelsevapen som inte fanns.

Washington rapporterar, hänvisande till vad de kallar “anonyma källor”, att Ukraina flyttat känsliga arkivmaterial och utrustning från Kiev till västra Ukraina och Reuters talar om att Ryssland laddat med blodreserver nära ukrainska gränsen.

Den ukrainske vice försvarsministern däremot förnekar detta helt i ett fb-inlägg:

”Den här informationen är inte sann. Sådana ´nyheter´ är del av informationskrig och psykologisk krigföring. Syftet med sån här information är att sprida panik och skräck i vårt samhälle”.

Den ukrainske försvarsministern Oleksij Reznikov verkar också, åtminstone på ytan, ta det mer iskallt. De ryska truppernas antal är inte mycket större än de var våren 2021 säger han i ett tal till ukrainska parlamentet i fredags och fortsätter:

”Antalet då och nu är liknande, men [Västvärldens] reaktioner är oproportionerliga”.

På liknande vis går också ukrainske presidenten Zelenskij ut och manar omvärldens media att inte orsaka rädsla för rysk eskalering. Det skedde vid en presskonferens i fredags inför ett stort antal utländska journalister och är ett mycket intressant uttalande. Han säger, enligt Kyiv Independent, att situationen inte är mer pressande än i april och att USA överdriver när de hävdar att en invasion är nära förestående. Han menar också (lite kaxigt av den forne komikern) att han har bättre förståelse för situationen än andra världsledare. Förvisso är han ju ledare för Ukraina så det kan väl ligga något i att han vet lite om landets situation. Men han menar att det alltid finns risker för vad han kallar ”proxy war”. Men han delade också ut en hård passning till den samlade pressen:

”They’re saying ‘the war is tomorrow’ – this causes panic on the market and elsewhere”.

Hans största oro tycks gälla den ukrainska ekonomin och uteblivna investeringar i landet, orsakat av den enligt honom onödigt eskalerade krigsoron. Det kan man ju tycka är ett krasst tänkande men säger ju också något ganska tydligt. Den största oron i Ukrainas högsta ledning gäller nu ekonomin, inte invasionshot. Det här måste ju ändå media och politiska kommentatorer väga in i sin analys avseende läget just nu längs den ukrainsk-ryska gränsen. Men frågan är om någon sådan görs? Det verkar i Sverige mest gå på magkänsla än hjärnaktivitet tycker jag.

Foto: Den gamla "vänskapsbågen" Ukraina-Ryssland som uppfördes 1982-3 är numera försedd med en spricka. Kanske en kompromiss efter att ha diskuterat nedmontering helt för några år sedan? Men står där än som en ironisk kommentar till det samtida läget länderna emellan.

Den mesta energin går till att elda på med skräckscenarior, som Expressens rubriksättning den 17 januari: ”Teorin: Så kan Ryssland ta Gotland”. En artikel som innehöll en vittgående spekulation om vilka förband som skulle ingå och hur det hela var upplagt.

Om man la mer energi på att tala om alternativa fredliga lösningar vore det välgörande för det spända läget. Återigen är det ukrainske presidenten Zelenskij som manar till besinning. På presidentens hemsida säger han (ungefär) så här:

”Medan det är ett gynnsamt klimat för dialog måste vi fylla vår tid med möten och förhandlingar. Så länge som diplomatiska ansträngningar fortsätter så minskar risken för ytterligare eskalation”.

Han har haft telefonkontakt med sin franske kollega Emmanuel Macron som båda vill skynda på Normandie-samtalen om fred i östra Ukraina och samtalen mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Frågan är om Zelenskij tröttnat lite på den amerikanska aggressiva retoriken? Det är en spricka som åtminstone från amerikanskt håll diskuteras med rynkade pannor just nu. CNN talar om en från ukrainsk sida ”ökad frustration över den eskalerande amerikanska retoriken”. Zelenskij lär i ett telefonsamtal uppmanat Biden att ”tona ned sin retorik”. Amerikanarna är nu sura för att det ”underminerar Bidens hårda linje”. Det är förstås enklare att vara tuff när man sitter många hundra mil från det tänkta slagfältet kan man ju tycka.

Det allra bästa Sverige kunde göra i nuläget är att göra allt för att medla i konflikten. Det kunde göras tillsammans med Finland exempelvis, som har gott om erfarenhet av att handskas med grannen österut. Se till att dialog fortsätter istället för att göra fåfänga försök att stärka Gotlands försvar i brådrappet efter att han monterat ned det nästan helt (f.ö. på inrådan av bland andra amerikanska rådgivare som hellre ville vi skulle till Afghanistan och andra krigshärdar utanför Europa).

Men här finns förstås en annan agenda från vissa håll. Nämligen att elda på för ett svenskt medlemskap i Nato. Något som Jan Guillou ironiserar över i Aftonbladet i helgen. Alltid kul när han vässar pennan och denna gång skriver om ”bombliberalerna”.

På östfronten intet nytt – men på retorikfronten det motsatta

 

Vad vi ser just nu är ett diplomatiskt krig med ord som börjar bli oroväckande intensivt. En tunga som slinter kan bli en utlösande faktor för det som ingen vill ha, militär konflikt i större skala. Det börjar bli otäckt likt läget inför första världskriget då politiker och press slog på krigstrummorna för fullt på båda sidor.

De som verkar hålla kylan mest är ukrainarna. Bland andra Ukrainas president Zelenskij som talade till nationen i onsdags (19/1). Han sa så här:

”Vad är nyheten?” Har inte detta varit realiteten i åtta år redan? Startade inte invasionen 2014? Uppenbarade sig verkligen hotet om fullskaligt krig just nu? Risken för krig har inte ökat”

Den ukrainska tankesmedjan Center for Defence Strategies har också publicerat en analys där de menar, för det första, att Ryssland knappast är redo för någon attack mot Ukraina de närmaste två veckorna, men dessutom, och betydligt viktigare, att det är osannolikt att de kommer attackera över huvud taget. De säger bland annat detta, enligt ett sammandrag och översatt till engelska i Kyiv Independent:

”If Russia was conducting preparations for a large-scale invasion, it would have been much more noticeable. Therefore, what we currently have is the military threat posed by about 127,000 Russian servicemen along Ukraine’s borders, in the occupied territories of eastern Ukraine, and in Crimea. This number has not increased since April, and is not enough for a full-scale offensive.

Detta kan kontrasteras mot Joe Bidens mumlande samma dag (19/1). Vad han sa i helhet var att han inte trodde att Ryssland ville ha något fullskaligt krig, men att han trodde att de kommer att testa Nato/Västmakterna. Sedan en lång utläggning, med mycket långa pauser mellan meningarna, om att Putin är upptagen av vad han sett som en katastrof, Sovjetunionens fall, och kämpar med hur han ska förhålla sig till detta. Sedan lång paus igen och ordagrant:

”I´m not so sure he has… ah… is certain what he´s gonna do. I guess he will move in, he has to do something”.

Sedan hoppar han över snabbt till vad han sagt till Putin vid deras senaste möte. Förefaller inte helt glasklart vad han menade över huvud taget. Framför allt verkade han segare och mer förvirrad än vanligt. Står han pall för ett ordkrig som detta? Ett klipp i Daily Mail ger hans uttalande i längre version.

USA och Storbritannien kallar nu hem ambassadanställdas familjer och USA sätter 8500 soldater i förhöjd beredskap. I SvD anges skälet vara ”på grund av oroligheterna i Ukraina”. Några sådana oroligheter utöver det vanliga har dock inte observerats, däremot på den diplomatiska fronten och i pressen.

Av samma SvD-artikel framgår att John Kirby, talesperson för USA:s försvarshögkvarter Pentagon, säger att landets förhöjda beredskap handlar om att ge dess Natoallierade tillförsikt. ”Det skickar en tydlig signal till (Rysslands president) Putin att vi tar våra åtaganden gentemot Nato på allvar”, fortsatte han, men betonade att det inte handlade om att skicka soldater till Ukraina, som inte är medlem i Nato.

A

Amerikanska styrkor vid övning i Ukraina 2014 (Rapid Trident14)

Samtidigt haglar spekulationer och obalanserade uttalanden från både politiskt håll och i pressen.

Från brittiskt regeringshåll kom 22 januari en anklagelse mot Ryssland för att ha förberett att installera en marionettregim i Ukraina som de ska ha tänkt ledas av en viss Yevhen Murayev, ägare av tv-kanalen Nash och tidigare ukrainsk parlamentsledamot. 

Ryssland har förstås förnekat detta och kallat det desinformation från britterna och ett försök att skruva upp det spända läget. Det avfärdades dessutom i ukrainska medier som högst osannolikt. På goda grunder. I Kyiv Independent (som ingalunda är någon pro-rysk publikation, tvärtom) ges information om Murayev som talar starkt emot uppgiften, eftersom det handlar om just denne man, ”fel pro-ryss” säger artikelförfattaren Sergij Sliptjenko, och klargör saken.

Trots att Murayev betraktas som pro-rysk (ett ganska brett epitet i Ukraina som kan användas för alla som inte gillar att bryta banden med Ryssland och gå med i Nato). Däremot har han de senaste åren haft klart ansträngda relationer med Ryssland. Detta sedan han vägrat ansluta sig till den tillika pro-ryske Viktor Medvedtjuks parti Oppositionsplattformen För Livet. Kreml satte till och med in sanktioner mot Murayev 2018 för att ”skydda ryska intressen och företag”. Så det förefaller vara ett märkligt val av ryssarna om detta är deras man i Kiev, så att säga.

Uppgifterna avfärdas dessutom helt av en f.d. talesperson för Ukrainas utrikesdepartement, Vasyl Filipchuk, som kallar dem ”löjliga”.

Andra röster ropar på utökade sanktioner om Ryssland skulle gå in i Ukraina. Bara man inte rör gasen, för den vill vi ha sa österrikiska utrikesministern Schallenberg häromdagen:

”Om det skulle eskalera kommer svaret att bli mycket klart, entydigt och snabbt”, sa han. Men tillade sen (apropå klart och entydigt):

“Emellertid, Europa är beroende av rysk gas och det problemet kan inte lösas över en natt”.

Även Tyskland är ju som bekant beroende av gasen liksom Ryssland är beroende av inkomster från den vilket talar emot krig. Svt:s Jonas Olsson levererade en något förvirrande analys av detta den 22 januari. Tyskland vill förhindra Estland att leverera tysktillverkad krigsmateriel till Ukraina, eftersom de sedan gammalt har en princip att inte göra det till krigförande land. ”Men det är deras förklaring utåt”, säger Olsson. Tydligen har han annan information? Det skulle istället gälla att rädda Nordstream 2. Å ena sidan har Tyskland redan stoppat certifieringen av gasledningen trots att den stått färdig att använda sedan i höstas. Å andra sidan är det ”mycket tydligt att det är USA som bestämmer över Tyskland”. Så långt alltså detta med ”nationers rätt till självbestämmande”, som försvarsminister Hultqvist med flera månar om.

En del som snubblar på orden har dock redan fått kicken. Vissa saker får inte uttalas i detta läge. Den tyske marinförsvarschefen Kay-Achim Schoenbach avgick nyligen efter att ha sagt att Ukraina aldrig kommer att återfå Krim och att det enda Putin vill ha är respekt och att det skulle kosta västmakterna mycket lite, eller ingenting, att ge honom detta. I båda fallen tror jag han har rätt men misstaget var att lägga till att Putin ”förtjänade” respekten och att Tyskland behöver Ryssland som allierad mot Kina. Där sjönk marinchefens karriär till botten.

I Sverige har det trummats högre än på många håll på dessa krigstrummor, vilket är lite svårt att förstå. Aftonbladet hade den 9/1 en ganska märklig ledare med rubriken ”När invaderar Ryssland Sverige? - Detta handlar inte bara om Ukraina, det handlar om Sverige och Finland".

Bakom denna dystra undran stod Anders Lindberg, Amanda Wollstad och Patrik Oksanen (!). Den sistnämnde en av Sveriges främsta russofober som nu tydligen fått en stor arena för sin stora aversion mot Ryssland. Nu gäller inte "om" längre utan är bara en tidsfråga??

Det tycks dock råda delade meningar på Aftonbladet om invasionshotet. Den 22/1 skriver Wolfgang Hansson istället att den svenska reaktionen varit häftigare än bland våra grannar Norge och Finland och att man, om man följer den svenska debatten, kan ”förledas att tro att det är Sverige som står i begrepp att invaderas” men att ”det är faktiskt Ukraina vars självständighet hotas. Inte Sveriges”.

Han noterar också¨att Finland vidtagit militära åtgärder men valt att inte gå ut offentligt med detta samt att Norge inte sett skäl att höja beredskapen alls.

Låt oss hoppas att tungorna inte slinter under kommande storpolitiska möten. Det första imorgon onsdag 26/1 mellan Putin och Zelenskij i Paris under franske presidenten Macrons deltagande. Det har aviserats väldigt kortfattat och har inte blivit föremål för särskilt stora uppslag, vilket kan tyckas märkligt i sammanhanget.

Samt på fredag då ryske utrikesministern Lavrov ska möta sin amerikanske kollega Blinken i Genéve. Den senare har nyligen hävdat att en rysk attack troligtvis borde komma inom några veckor, innan våren kommer och gör vägarna besvärligt leriga för tunga fordon. Kanske ingen bländande inledning på diplomatiska samtal att spekulera om en väntad attack.

Förhoppningsvis är det endast en diplomatisk krigföring med ord. Det finns ingen som vinner på ett fullskaligt krig och det bör såväl Putin som Blinken och övriga världen vara medvetna om. Men ordkrig kan ställa till mer skada än man tror och detta är jag mer orolig för än den ryska ansamlingen av militär längs ukrainska gränsen.

En som borrat djupt i krigshetsen inför första världskriget och andra konflikter är Folke Hagman i sin bok ”Media som krigshetsare”.

I den citeras Yngve Lorents, historiker och utrikespolitisk skribent som var med att starta Utrikespolitiska Institutet, som sommaren 1914 skrev följande:

”Man kan med skäl tala om en internationell presskampanj i krigsskräckens eller krigshetsens tecken som bragte både regeringar och folk ut jämvikten och därigenom skapade en av de ödesdigraste förutsättningarna för de fredssträvande krafternas maktlöshet i 1914 års storpolitiska kris. I denna kampanj indrogs även tidningar som annars icke tillhörde extrema riktningar”.

Läsning anbefalles.

 

 

Svensk säkerhetspolitisk självständighet. Eller: Varför detta NATO-tjat?

 

År 1962 skrev USA i en då hemligstämplad rapport utfärdad av det amerikanska utrikesdepartementet, Guidelines for policy and operations - Sweden. Den kommenterades i den statliga svenska utredningen SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. Där framgick att den amerikanska analysen såg att ”Sveriges neutralitetspolitik är värdefull för USA i den mån den fungerar som en buffert mot sovjetisk expansionism” (SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen, sid 231).

I samma utredning (s. 155) kan vi läsa om ett möte 1958 mellan svenske Moskvaambassadören Sohlman och den sovjetiske försvardsstabschefen Sokolovskij som förklarade för svensken att han var ”positiv till den svenska regeringens politik syftande till att vara neutral i händelse av krig”.

Men samtidigt angående kärnvapenfrågan:

”[…] att det inte skulle bli möjligt för Sovjetunionen att ta risken att respektera Sveriges neutralitet - om det lade sig till med kärnvapen. Om Sovjet visste att länder som Sverige förfogade över kärnvapen skulle det av säkerhetsskäl vara nödvändigt att redan i början av ett krig gå till anfall för att slå ut dessa vapen.”

Mycket har naturligtvis hänt sedan 1960-talet men egentligen ingenting som bör förändra grundtänkandet hos någon av parterna. Sovjetunionen finns förvisso inte mer vilket innebär att styrkeförhållandet är helt rubbat. USA är idag den ojämförligt mäktigaste militära makten i världen (ca 25 % av världens samlade militärutgifter, jmf med Rysslands ca 5 %). Det gör förstås att Ryssland, som en betydligt mindre stark spelare än Sovjetunionen varit, känner sig mer pressat och mindre trygg.

Logiskt sett borde då den svenska neutraliteten vara ännu mycket mer viktig för Ryssland än den var för Sovjetunionen. I synnerhet som de då hade hela Baltikum samt Ukraina som buffert till väst, vilket de inte har idag. Det motsägs inte heller av Rysslands utrikesminister Lavrov häromdagen:

– Vi ser de här ländernas [min anm./Sveriges och Finlands] neutralitetspolitik som ett stort bidrag till den europeiska säkerhetsordningen och för stabiliteten på den europeiska kontinenten.

Dessutom säger han följande:

– Vi har skäl att anta att de neutrala staternas bidrag till Europas säkerhet inte kommer att minska, säger han, men tillägger att det ”utan tvivel” är upp till finländarna och svenskarna själva att avgöra frågan om ett Natomedlemskap.

Resonemanget från rysk sida idag är alltså snarlikt, nästan identiskt, med Sovjetunionens under kalla krigets mest spända tidpunkter. Det som förändrats mest är istället USA:s och NATO:s men kanske framför allt Sveriges hållning. Varför?

Ja, jag kan inte tolka det på annat sätt än att det handlar om just styrkepositioner. Ryssland är så mycket svagare idag att i synnerhet USA/NATO i princip skiter i vad ryssarna vill (ursäkta språkbruket men kommer inte på något mer träffande).

Oavsett vilket språkbruk man använder om västmakternas hållning så är den oerhört riskabel, rentav farlig. En realpolitisk visdom är att försöka se saker ur motpartens perspektiv. Gör man det måste man fråga sig om det är klokt att pressa Ryssland mot väggen ytterligare. Vad kan man vänta sig för reaktion? Blir det just den som man säger sig vilja undvika, det vill säga öppen aggression i en eller annan form?

Det kalla kriget var läskigt, men det fanns en sorts balans som gjorde beslutsfattare extra försiktiga när det gäller att överskrida diverse ”red lines”. Finns den klokheten kvar idag? Om USA/NATO inte har den, kan vi då kräva att Ryssland ska det?

Och, slutligen, vad har Sverige att vinna på att stämma in i kören av krigiska kommentarer och fördömanden? Borde vi inte som förr försöka främja avspänning och diplomati? Det vill säga utgöra den där stabila och neutrala buffert som både USA och Sovjetunionen var tillfreds med att Sverige utgjorde.

Bild: Hans Wåhlberg. En bro i Ukraina får symbolisera vägvalet även för Sverige. Ska vi lämna avspänningspolitik, diplomati och fredstänkande för USA:s ocn NATO:s högljudda vapenskrammel som inte tjänar till annat än som provokation för ett pressat Ryssland?

Kärnvapen på svenskt territorium – till nytta för vem?

Vidare så är resonemanget från svensk synpunkt om att fortsatt hålla öppet för kärnvapen tämligen obegripligt. Vem är Sverige talesperson för? Sverige eller USA? Ja, hur ska man annars tolka att Sverige så plötsligt backade i frågan om att underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud? I ljuset av de hotfulla uttalandena från USA och NATO.

Sverige (Hultqvist) nekade alltså att skriva under ett FN-dokument som man själva varit drivande i att ta fram. Jag har ännu inte fått svar på det öppna brev jag skrev till honom i oktober 2017 och frågorna i det hänger ännu i luften. Vart vill Hultqvist komma mer precis med att sätta ned klackarna så hårt i Vita husets gräsmatta?

När det talas om att Sverige själv ska avgöra sina säkerhetsfrågor så måste det också ifrågasättas varför värdlandsavtalet med USA skrevs under utan någon som helst offentlig debatt? Vem tog beslutet? Ytligt sett ser det ut som att det var Hultqvist själv som tog sig rätten att bestämma. Vad hade svenska folket sagt vid en folkomröstning? Jo, en fingervisning om detta fick vi faktiskt av en opinionsundersökning genomförd av Sifo men som aldrig kom till allmänhetens kännedom, eftersom pressen teg ihjäl den.

Så långt rätten att välja, med andra ord.

Min misstanke är att Nato-tjatet, påhittet med Nato-option samt utmålandet av den stora krigsfaran och hotet från öst är ett sätt att skrämma folk så att opinionen vänder i Nato-frågan. Just nu säger 35 % nej medan 33 % säger ja till svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske redan läge att smyga igenom Nato-medlemskap också utan debatt?

Eller finns det ännu hopp att svenska folket vaknar och börjar prata om avspänning igen?!