På östfronten intet nytt – men på retorikfronten det motsatta

 

Vad vi ser just nu är ett diplomatiskt krig med ord som börjar bli oroväckande intensivt. En tunga som slinter kan bli en utlösande faktor för det som ingen vill ha, militär konflikt i större skala. Det börjar bli otäckt likt läget inför första världskriget då politiker och press slog på krigstrummorna för fullt på båda sidor.

De som verkar hålla kylan mest är ukrainarna. Bland andra Ukrainas president Zelenskij som talade till nationen i onsdags (19/1). Han sa så här:

”Vad är nyheten?” Har inte detta varit realiteten i åtta år redan? Startade inte invasionen 2014? Uppenbarade sig verkligen hotet om fullskaligt krig just nu? Risken för krig har inte ökat”

Den ukrainska tankesmedjan Center for Defence Strategies har också publicerat en analys där de menar, för det första, att Ryssland knappast är redo för någon attack mot Ukraina de närmaste två veckorna, men dessutom, och betydligt viktigare, att det är osannolikt att de kommer attackera över huvud taget. De säger bland annat detta, enligt ett sammandrag och översatt till engelska i Kyiv Independent:

”If Russia was conducting preparations for a large-scale invasion, it would have been much more noticeable. Therefore, what we currently have is the military threat posed by about 127,000 Russian servicemen along Ukraine’s borders, in the occupied territories of eastern Ukraine, and in Crimea. This number has not increased since April, and is not enough for a full-scale offensive.

Detta kan kontrasteras mot Joe Bidens mumlande samma dag (19/1). Vad han sa i helhet var att han inte trodde att Ryssland ville ha något fullskaligt krig, men att han trodde att de kommer att testa Nato/Västmakterna. Sedan en lång utläggning, med mycket långa pauser mellan meningarna, om att Putin är upptagen av vad han sett som en katastrof, Sovjetunionens fall, och kämpar med hur han ska förhålla sig till detta. Sedan lång paus igen och ordagrant:

”I´m not so sure he has… ah… is certain what he´s gonna do. I guess he will move in, he has to do something”.

Sedan hoppar han över snabbt till vad han sagt till Putin vid deras senaste möte. Förefaller inte helt glasklart vad han menade över huvud taget. Framför allt verkade han segare och mer förvirrad än vanligt. Står han pall för ett ordkrig som detta? Ett klipp i Daily Mail ger hans uttalande i längre version.

USA och Storbritannien kallar nu hem ambassadanställdas familjer och USA sätter 8500 soldater i förhöjd beredskap. I SvD anges skälet vara ”på grund av oroligheterna i Ukraina”. Några sådana oroligheter utöver det vanliga har dock inte observerats, däremot på den diplomatiska fronten och i pressen.

Av samma SvD-artikel framgår att John Kirby, talesperson för USA:s försvarshögkvarter Pentagon, säger att landets förhöjda beredskap handlar om att ge dess Natoallierade tillförsikt. ”Det skickar en tydlig signal till (Rysslands president) Putin att vi tar våra åtaganden gentemot Nato på allvar”, fortsatte han, men betonade att det inte handlade om att skicka soldater till Ukraina, som inte är medlem i Nato.

A

Amerikanska styrkor vid övning i Ukraina 2014 (Rapid Trident14)

Samtidigt haglar spekulationer och obalanserade uttalanden från både politiskt håll och i pressen.

Från brittiskt regeringshåll kom 22 januari en anklagelse mot Ryssland för att ha förberett att installera en marionettregim i Ukraina som de ska ha tänkt ledas av en viss Yevhen Murayev, ägare av tv-kanalen Nash och tidigare ukrainsk parlamentsledamot. 

Ryssland har förstås förnekat detta och kallat det desinformation från britterna och ett försök att skruva upp det spända läget. Det avfärdades dessutom i ukrainska medier som högst osannolikt. På goda grunder. I Kyiv Independent (som ingalunda är någon pro-rysk publikation, tvärtom) ges information om Murayev som talar starkt emot uppgiften, eftersom det handlar om just denne man, ”fel pro-ryss” säger artikelförfattaren Sergij Sliptjenko, och klargör saken.

Trots att Murayev betraktas som pro-rysk (ett ganska brett epitet i Ukraina som kan användas för alla som inte gillar att bryta banden med Ryssland och gå med i Nato). Däremot har han de senaste åren haft klart ansträngda relationer med Ryssland. Detta sedan han vägrat ansluta sig till den tillika pro-ryske Viktor Medvedtjuks parti Oppositionsplattformen För Livet. Kreml satte till och med in sanktioner mot Murayev 2018 för att ”skydda ryska intressen och företag”. Så det förefaller vara ett märkligt val av ryssarna om detta är deras man i Kiev, så att säga.

Uppgifterna avfärdas dessutom helt av en f.d. talesperson för Ukrainas utrikesdepartement, Vasyl Filipchuk, som kallar dem ”löjliga”.

Andra röster ropar på utökade sanktioner om Ryssland skulle gå in i Ukraina. Bara man inte rör gasen, för den vill vi ha sa österrikiska utrikesministern Schallenberg häromdagen:

”Om det skulle eskalera kommer svaret att bli mycket klart, entydigt och snabbt”, sa han. Men tillade sen (apropå klart och entydigt):

“Emellertid, Europa är beroende av rysk gas och det problemet kan inte lösas över en natt”.

Även Tyskland är ju som bekant beroende av gasen liksom Ryssland är beroende av inkomster från den vilket talar emot krig. Svt:s Jonas Olsson levererade en något förvirrande analys av detta den 22 januari. Tyskland vill förhindra Estland att leverera tysktillverkad krigsmateriel till Ukraina, eftersom de sedan gammalt har en princip att inte göra det till krigförande land. ”Men det är deras förklaring utåt”, säger Olsson. Tydligen har han annan information? Det skulle istället gälla att rädda Nordstream 2. Å ena sidan har Tyskland redan stoppat certifieringen av gasledningen trots att den stått färdig att använda sedan i höstas. Å andra sidan är det ”mycket tydligt att det är USA som bestämmer över Tyskland”. Så långt alltså detta med ”nationers rätt till självbestämmande”, som försvarsminister Hultqvist med flera månar om.

En del som snubblar på orden har dock redan fått kicken. Vissa saker får inte uttalas i detta läge. Den tyske marinförsvarschefen Kay-Achim Schoenbach avgick nyligen efter att ha sagt att Ukraina aldrig kommer att återfå Krim och att det enda Putin vill ha är respekt och att det skulle kosta västmakterna mycket lite, eller ingenting, att ge honom detta. I båda fallen tror jag han har rätt men misstaget var att lägga till att Putin ”förtjänade” respekten och att Tyskland behöver Ryssland som allierad mot Kina. Där sjönk marinchefens karriär till botten.

I Sverige har det trummats högre än på många håll på dessa krigstrummor, vilket är lite svårt att förstå. Aftonbladet hade den 9/1 en ganska märklig ledare med rubriken ”När invaderar Ryssland Sverige? - Detta handlar inte bara om Ukraina, det handlar om Sverige och Finland".

Bakom denna dystra undran stod Anders Lindberg, Amanda Wollstad och Patrik Oksanen (!). Den sistnämnde en av Sveriges främsta russofober som nu tydligen fått en stor arena för sin stora aversion mot Ryssland. Nu gäller inte "om" längre utan är bara en tidsfråga??

Det tycks dock råda delade meningar på Aftonbladet om invasionshotet. Den 22/1 skriver Wolfgang Hansson istället att den svenska reaktionen varit häftigare än bland våra grannar Norge och Finland och att man, om man följer den svenska debatten, kan ”förledas att tro att det är Sverige som står i begrepp att invaderas” men att ”det är faktiskt Ukraina vars självständighet hotas. Inte Sveriges”.

Han noterar också¨att Finland vidtagit militära åtgärder men valt att inte gå ut offentligt med detta samt att Norge inte sett skäl att höja beredskapen alls.

Låt oss hoppas att tungorna inte slinter under kommande storpolitiska möten. Det första imorgon onsdag 26/1 mellan Putin och Zelenskij i Paris under franske presidenten Macrons deltagande. Det har aviserats väldigt kortfattat och har inte blivit föremål för särskilt stora uppslag, vilket kan tyckas märkligt i sammanhanget.

Samt på fredag då ryske utrikesministern Lavrov ska möta sin amerikanske kollega Blinken i Genéve. Den senare har nyligen hävdat att en rysk attack troligtvis borde komma inom några veckor, innan våren kommer och gör vägarna besvärligt leriga för tunga fordon. Kanske ingen bländande inledning på diplomatiska samtal att spekulera om en väntad attack.

Förhoppningsvis är det endast en diplomatisk krigföring med ord. Det finns ingen som vinner på ett fullskaligt krig och det bör såväl Putin som Blinken och övriga världen vara medvetna om. Men ordkrig kan ställa till mer skada än man tror och detta är jag mer orolig för än den ryska ansamlingen av militär längs ukrainska gränsen.

En som borrat djupt i krigshetsen inför första världskriget och andra konflikter är Folke Hagman i sin bok ”Media som krigshetsare”.

I den citeras Yngve Lorents, historiker och utrikespolitisk skribent som var med att starta Utrikespolitiska Institutet, som sommaren 1914 skrev följande:

”Man kan med skäl tala om en internationell presskampanj i krigsskräckens eller krigshetsens tecken som bragte både regeringar och folk ut jämvikten och därigenom skapade en av de ödesdigraste förutsättningarna för de fredssträvande krafternas maktlöshet i 1914 års storpolitiska kris. I denna kampanj indrogs även tidningar som annars icke tillhörde extrema riktningar”.

Läsning anbefalles.