När gränserna kring Nyland i skrivande stund är stängda för
att hindra spridning av corona-virus får man som boende i Helsingfors passa på
att utforska det egna landskapet, Nyland.
En plats som intresserade mig och mitt ressällskap alldeles
särskilt var Dragsvik. Numera är det militärförläggning men år 1918 fångläger till
vilket många av de röda fångarna i inbördeskriget fördes. Där inväntade de sina
domar och levde under skräckinjagande förhållanden. Svält och sjukdomar tog
tusentals liv och de dog som flugor sommaren 1918. Vårt slutliga mål är tallmon
alldeles utanför militäranläggningen. Där står minnesstenen för de drygt 3000
som ligger där och som dog under sin fångenskap i Dragsviks fångläger.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Minnesstenen vid Dragsviks massgrav. |
Till hjälp hade vi också Sture Lindholms bok ”Röd
galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland. I den
säger han att många orättvisor under inbördeskriget i Västnyland har tigits
ihjäl vilket ”skapat en bitterhet som det tagit flera generationer att komma
över”. Han säger sig också först efter att ha arbetat med boken ha insett hur
viktig del av det finländska kollektiva arvet händelserna 1918 utgör och som
han menar mer eller mindre omedvetet till och med ”präglar den västnyländska
mentaliteten”. Få av Ekenäs invånare kände ens till att den största massgraven
i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting
skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med den här boken, hävdar
han.
I del 2 av denna berättelse tittar vi närmare på Dragsvik. Men
vi börjar från början för att få en bakgrund till hur det finska inbördeskriget
1918 såg ut specifikt i västra Nyland. Det kan redan här sägas att situationen
och förhållandena i östra Nyland såg på många vis helt annorlunda ut än i
västra delen av landskapet, den vi har utforskat lite närmare.
Före revolutionen
Det fanns flera politiska strider som skulle komma att
utkämpas under året och i olika utsträckning ligga som bäddlager för det röda
upproret 1918. En av dem var vem som skulle stå för ordningen i landet.
Socialdemokraterna krävde på flera håll i landet, bland annat i Hangö, att
gamla poliskårer skulle avgå och ville ersätta dem med en folkmilis. Vem som
skulle styra landet var en annan fråga. Lantdagen eller Senaten? Maktlagen blev
helt avgörande under hösten 1917. Den akuta livsmedelsbristen var en annan
brännande fråga. Arbetslösheten ytterligare en.
I Ekenäs kallade borgmästaren till möte den 4 oktober 1917
för att dryfta frågan om bildandet av ett skyddsgarde. Socialdemokraterna
opponerade sig och lämnade demonstrativt mötet när det skulle röstas om saken.
Som på de flesta andra platser i landet ville de inte medverka till att bilda
ett vad i arbetarrörelsen sågs som ett ”slaktargarde”. Enligt tidningen Arbetet
17 oktober 1917 var syftet med bildandet av ett skyddsgarde endast ”avsett att
skydda överklassens matförråd”.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Torget i Ekenäs, en ort som fortfarande till större del bebos av svenskspråkiga finländare och som 1918 åtminstone betraktades som svensk "herrskapsklass". |
Den 14 november 1917 utlyste den finländska arbetarrörelsen
en storstrejk. I västra Nyland fick också kampen mellan strejkande och de som
motsatte sig den en dimension av språkstrid. Det var de finska arbetarna som
var mest aktiva och radikala i länets arbetarrörelse och i de svenskspråkigas
språkrör Vestra Nyland skrev Oskar Wikholm en ledare med rubriken ”I
finnarnas ledband” i vilken han uppmanade ”svenska arbetare” att inte låta sig
”ledas av finska bolscheviker” (”Röd galenskap – vit terror” - Det
förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 45).
Runtom i landet rapporterades om blodiga sammanstötningar
mellan rödgardister och strejkbrytare, skyddskårer och polis. Strejken i västra
Nyland blev i stort sett oblodig även om mindre oroligheter bröt ut i Sjundeå
och Ingå kyrkby. Orterna i västra Nyland var små och troligen utgjorde deras
ringa storlek en bromsande faktor för våldsamheter. Tidningarna rapporterade om
namngivna personer som gjort sig skyldiga till övertramp och den sociala
kontroll som ofta finns i små samhällen, på gott och ont, höll sannolikt
tillbaka stridbarheten. Det är svårare att slå grannen på käften i Ekenäs än en
okänd kombattant i huvudstaden eller någon annan stor stad.
Revolutionen i västnyländsk tappning
I västra Nyland började revolutionen på allvar den 29
januari med att Hangös röda garde med hjälp av ryska soldater stationerade i
staden tog kontroll över telegrafkontoret och telefoncentralen och
patrullerande av gator och torg. Stadens röda garde kunde tämligen oblodigt ta
över makten utan att det lilla och illa beväpnade skyddsgardet kunde göra
mycket åt det.
Skyddskåristerna hade antingen flytt staden eller höll låg
profil och bidade sin tid. På liknande sätt såg det ut i hela västra Nyland. Det
var bara i Sjundeå som skyddskåristerna förberett sig och samlat in en större
mängd vapen. Dit begav sig nu också en del skyddskårsmedlemmar från andra
västnyländska orter. De uppgick dock inte till slut till fler än ett par-tre
hundra man och blev besegrade efter några dagar i Sigurds Gård i Kyrkslätt där
de belägrat sig. Denna s.k. Sigurdskår fördes som fångar till Helsingfors, men
skulle komma tillbaka i april fulla av hämndlystnad, men mer om det senare.
De röda fick sedan fritt fram att ta över makten i hela
övriga västra Nyland. De behärskade i stort sett hela södra Finland ända upp
till Tammerfors. I västra Nyland var den klart rödaste trakten industrisocknen
Pojo med Billnäs bruk och Karis med sina järnvägsarbetare som centrum för de
röda i länet. På landsbygden gick det röda maktövertagandet i regel lugnt
tillväga men en del torpare tog tillfället i akt att göra upp med sina
”herrar”. Många av dessa hade dock flytt fältet eller gömde sig för att senare
ge sig av vid bästa tillfälle.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk idag. År 1918 ett rött fäste i västra Nyland. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk är nu en delvis pietetsfullt renoverad idyll, men 1918 tillverkades här framför allt produkter av smidesjärn och senare kontorsmöbler. Mig veterligt finns inget kvar av denna produktion nu. Orten lever mycket på turism och lär lida hårt av nedstängningen av det finska evenemangs- och kulturlivet om det fortgår länge. |
De röda kom att kontrollera Hangö och Ekenäs i ganska precis
två månaders tid. Klart är dock att månaderna förflöt utan större dramatik. De
röda var angelägna om att få samhällsfunktionerna att fungera normalt men många
av de borgerligt sinnade hade antingen lämnat hemorten, gjorde endast passivt
motstånd eller vägrade lyda de röda makthavarna.
Arbetarföreningens hus Rientola i Karis tjänstgjorde som
centrum för de röda i Västnyland. Där höll de rödas distriktsstab till. Även i
Hangö fanns en stark stab som till viss del skötte sig själva. De som ville
göra längre resor i trakten eller till andra delar av landet var tvungna att
skaffa passersedlar hos de lokala staberna. Det förekom ett eller annat mord
framför allt i samband med striderna kring Sigurds men faktum är att den ”röda
terrorn” här inte var speciellt våldsam. I den arbetardominerade kommunen Pojo
blev inte en enda vit sockeninvånare dödad under denna tid.
En del av fabrikerna i Västnyland stängdes under en period
då verksamheten helt enkelt stannade av. Först mot slutet av de rödas
maktperiod gjordes vissa försök att få igång dem igen i statlig regi. På andra
platser gick trots allt fabrikshjulen. Bland annat i Fiskars där bruket var
igång, förvisso med förmannen under bevakning av röda vakter. Andra butiksägare
eller företagare led ekonomiska förluster då de rödas garden tvångsrekvirerade
förnödenheter och betalade med kvitton som skulle berättiga till ersättning vid
senare tillfället. Något som förstås blev svårt att utkräva efter
inbördeskrigets slut, även om en del räkningar faktiskt betalades innan dess.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars, då som nu känt främst för sin tillverkning av yxor och saxar. Det sägs att tio procent av världens alla saxar är producerade här. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars var 1918 ett rött fäste men är numera en idyllisk bruksort med många sevärda och vackra byggnader. Exempelvis detta sädesmagasin från 1902 i nyrenässansstil. |
Åtminstone i Ekenäs behandlades dock de gripna
skyddskåristerna ”synnerligen milt” av de röda, enligt Lindholm (”Röd
galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 152).
I Hangö fanns en fungerande revolutionsdomstol där en del av dem dömdes till fängelsestraff,
men några värre straff verkar inte ha delats ut där. Faktum är att de rödas
revolutionsdomstolar hölls åtskilda från Röda gardet och dess ledamöter, fem
till antalet inklusive en ordförande, utsågs av den lokala arbetarrörelsen,
t.ex. arbetarrådet eller den lokala socialdemokratiska kommunorganisationen.
Dessutom förbjöds dödsstraff och tortyr och fängelsedomar på över två månader
kunde överklagas till Revolutionsöverdomstolen. Ett exempel på en rättegång som
Lindholm ger är den mot målarmästaren Valdemar Westerholm som anklagades för
vapenstöld i Ekenäs. Han förnekade kännedom om vapnen men erkände att han hörde
till vita gardet. Han dömdes till tusen mark i böter eller tre månaders
fängelse och var tvungen att inställa sig tre gånger i veckan för den lokala
ordningsmakten (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i
Västnyland, s 155). Domstolarna i Karis och Hangö sysslade faktiskt mest
med vanliga brottsmål och delade oftast ut tämligen milda domar (”Röd
galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 153).
Tyskarna kommer
I gryningen den 3 april 1918 anlände till Hangö större delen av
Östersjödivisionen, ca 9500 man inklusive en finsk bataljon bestående av 381
östnyländska skyddskårister som flytt från de röda över isarna till Hogland och
därifrån till Estland i början av inbördeskriget. Tyskarna var förstås
intresserade av att ställa till mer kaos i Ryssland och dessutom ville de
skaffa en buffertzon mot det revolutionära Ryssland varav Finland var en viktig
del. För de vita blev de avgörande för att segra över de röda revolutionärerna.
Det var också ännu osäkerhet kring hur den färska ryska revolutionära regimen skulle
ställa sig till ett framtida Finland och en arbetarrörelse i reträtt. Den tyska
interventionen gav en viss garanti för fortsatt rysk non-intervention.
De flesta lokala rödgardister hade skickats norrut som
förstärkning och större delen av de ryska trupperna hade rest hem till Ryssland
i mitten av mars. En del rödgardister anlände från Åbo som förstärkning av
stadens röda försvar. De stridsvana, välutbildade och välutrustade tyskarna hade
dock inga större problem att pressa de röda bakåt och mötte inget större
motstånd i själva Hangö. De röda samlades istället i panik på järnvägsstationen
där ett tåg avgick mot Ekenäs. Vissa kom med och andra inte. Tyskarna kunde
landstiga och lasta av sina fartyg i lugn och ro under god ordning. De
borgerligt sinnade Hangöborna firade ”Finlands befrielse” med gudstjänst,
hornorkester, psalmsång, hurrarop och tacktal. Tyskarna skulle snart inta även
Ekenäs och övriga västra Nyland och fortsätta mot Helsingfors.
En delegation från ryska flottan anlände också snart till
Hangö och undertecknade den 5 april en överenskommelse att inte blanda sig i
striderna, vilket även gällde kustforten. De gick också med på att avlägsna lås
och siktinrättningar från kanonerna och märka ut sina båtar med rödvita flaggor
som tecken på att avtalet följdes. Några dagar senare seglade ryska flottan ut
från Helsingfors med destination Kronstadt. Detta var dödsstöten för de finska
revolutionärerna och till att börja med för de som befann sig i Helsingfors där
de röda var tvungna att ge upp redan den 13 april.
Vid intagningen av staden befriades bland andra de
vitgardister som tagits till fånga i striderna kring Sigurds och som nu satt
fångna hos de röda på Reallyceum. Det fanns de som ville avrätta dem men de
vakthavande röda styrkorna vägrade utföra något sådant men försvarade byggnaden
mot tyskarna under häftig eldstrid natten mellan 12-13 april. De röda bar
aldrig hand mot sina vita fångar men den här kåren skulle som sagt ändå få en
av huvudrollerna i de vitas hämndaktioner som vi ska se senare.
År 1921 restes i Hangö Frihetsmonumentet som invigdes med den
tyske överbefälhavaren von der Goltz som hedersgäst. Monumentet med ett kors i
toppen och en tysk soldat utmejslad i stenen bar texten:
”Tyska trupper landsteg den 3 april i Hangö och bistod
vårt land i dess kamp för friheten. Allt intill sena dagar må denna sten bära
vittne om vår tacksamhet”
Under den sovjetiska arrendetiden i Hangö revs monumentet
för att återställas igen 1943 under fortsättningskriget men togs ned igen 1946 för
att återigen resas och från 1960 med nuvarande mer fåordiga och neutrala inskription
”För vår frihet”.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över tyskarnas ankomst till Hangö 1918, kallat "Frihetsmonumentet". Inte alls okontroversiellt och har tagits ned och återigen rests ett par omgångar. För tyskvänligt, för glorifierande av den vita segrarsidan i inbördeskriget? Ja, ännu kan åsikterna svalla om den enkla raden som är ristad i graniten: "För vår frihet". |
Efter tyskarnas ankomst till Hangö
Röda aktivister arresterades hela tiden med början redan den
3 april när tyskarna just anlänt till Hangö. Ekenäs blev också uppsamlingsort
för hundratals röda fångar från olika orter i Västnyland. De hölls antingen i
Nya Biografen eller i kasernerna vid Dragsvik. Även personer med mycket lös
anknytning till de röda anhölls och det kunde räcka med att ha haft
”vänskapliga förbindelser” med ryska soldater (”Röd galenskap – vit terror”
- Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 267-268).
Många hamnade i lägret i Dragsvik men även i Sveaborg eller
Reallyceum i Helsingfors. Alexander Rajalin som den 1 maj utnämndes till ny
chef för Pojos skyddskår skriver samma kväll om hur han skickat 23 fångar till
Helsingfors. Den 3 maj antecknar han tankar om sina uppgifter som
förhörsledare. En del är ”rena banditer”, skriver han, och att han vet att
protokollet han undertecknar är ”så gott som en dödsdom”, men att han med ”en sådan”
inte har något medlidande. Annat är det med en ”gråtfärdig” yngling som Rajalin
visar större medkänsla för. Men, skriver han vidare:
Ӏven om han slipper lindrigt i Hfors, dit de alla
sändas, kan det hända att han aldrig återser hemmet, innan svälten gjort slut
på honom. Ty problemet med fångkosten har i Hfors ej kunnat lösas. Det är de
rödas eget fel att vi ha detta tillstånd, men ändå…” (”Röd galenskap –
vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 271).
Pojo var det starkaste röda fästet i Västnyland och där
häktades först de mest framträdande röda men efter någon vecka kom order att
fängsla i stort sett alla som haft med den röda rörelsen att göra. Rajalin
skriver i sin dagbok 22 april att ”så mycket förbrytare på en gång har intet
land haft” och att det ”blir svårt att döma dem alla” (”Röd galenskap – vit
terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 272).
Rajalin skriver om hur ”ödsliga” trakterna kring Pojo blivit
då ”fäderna, bröderna, sitta alla i fängelse” (”Röd galenskap – vit terror”
- Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 273). Han beskriver också hur
barnen skriker ”slaktare” efter honom och hur hatet lyser ur ögonen på deras
mödrar (Ibid).
Rensnings- och hämndaktioner
Sture Lindholm konstaterar i sin bok att det i stort inte
skedde några mord från de rödas sida under deras period vid makten i
Västnyland. Men ändå drabbades de slagna röda även i de västnyländska orterna
av blodiga rensnings- och hämndaktioner.
Lindholm tror själv att de ”hårda tagen” delvis kan ha
orsakats av ”skräckhistorier” och skrönor som florerat om de rödas framfart
under dess maktperiod. Berättelserna visar sig vid närmare granskning oftast
vara rena ”vandringssägner”, säger Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” -
Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 303). Historierna fick eget liv
och i efterhand kunde de dessutom användas för att rättfärdiga övertrampen från
de vitas sida.
De kan också ha förstärkts av det som hände i östra Nyland
där den röda terrorn mot civilbefolkningen, enligt Jaakko Paavolainen, var
särskilt framträdande (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi,
s 61).
Hämndlystnaden under upprensningsaktionerna är hur som helst
väl dokumenterad. En del lokala skyddskårsmän ska till och med ha reagerat på
de blodiga hämndaktionerna i Nummis och vänt sig till landshövdingen Bruno
Jalander med en vädjan om laglighet (”Röd galenskap – vit terror” - Det
förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 279). Röda sköts efter ”summariska
förhör utan egentliga undersökningar”, hävdade de (Ibid). Författaren av boken Teloittajien
edessä, Tauno Tukkinen, framställer det som att ”de svenskspråkiga
västnylänningarna på språkliga grunder varit ute efter att göra upp med den
finskspråkiga befolkningen” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda
kriget 1918 i Västnyland, s 280). Lindholm menar dock att det också
avrättades svenskspråkiga röda under aktionen och att det inte var språket utan
politiken som var ”den viktigaste faktorn bakom avrättningarna. Hur som helst
så fick många röda sätta livet till i dessa rensningsaktioner.
Många civila borgerligt sinnade ropade också på
vedergällning. En ledare i tidningen Vestra Nyland den 13 april 1918 visar
också hur språk och klass fördelade sig i länet och hur motsättningen ibland gränsade
till ren rasism:
”Min tro är att vår svenska allmoge utan de finska
ledarna och uppviglarna aldrig skulle ha visat sig som den nu gjort det: rå,
dum och envis, typiska egenskaper för den finsktalande ´socialisten´. Finnes
det överhuvudtaget någon som tvivlar på att den rabiesartade, röda yran
renodlats i de breda finska lagren och sedan inympats i den svenska
befolkningen?” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, s 261).
Denne skribent fortsätter också med att undra vad alla namn
som slutar på -nen, -lo, och -ta ”har här att göra” och med att kalla ryssarna
för ”de halvasiatiska hordernas medlemmar” (Ibid).
I språkfrågan låg en inte obetydlig dos rastänkande. Bland
den svensktalande herrgårdsklassen och ämbetsmannakåren samt de i huvudsak
svensktalande industriägarna fanns under 1870-80-tal en utbredd uppfattning om
en rasgräns mellan deras egen germanska samhälls- och statsbärande och den i
deras ögon underlägsna finska, med sämre förutsättningar som statsbärande.
Socialismens utbredning gav en ”renässans” för dessa tankegångar vid åren före
revolutionen 1918.
”Den vita terrorn” i dessa trakter leddes framför allt av
den Västnyländska bataljonen, det vill säga den tidigare Sigurdskåren som togs
till fånga av de röda i början av kriget, och som nu skred till aktion snart
efter att de frigivits från sin fångenskap i Helsingfors Reallyceum. Som
Västnyländska bataljonen inrättades de officiellt den 20 april och
stationerades på Västankvarn i Ingå. Detta var veteraner från Svidja och
Sigurds och de fick nu tillfälle att utkräva hämnd. I annonser som lagts ut för
att uppmana nya rekryter att ansluta till bataljonen uppmanades länets män att
rensa sin hemtrakt från ”samhällets avskum” (”Röd galenskap – vit terror” -
Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 283). Västankvarn skulle komma
att bli ”den vita terrorns högborg”, skriver Lindholm.
Enligt egna protokoll uppställde de egna fältdomstolar som
avkunnade dödsdomar som ”omedelbart verkställdes” och de ska under maj månad ha
avrättat ”flera tiotal” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda
kriget 1918 i Västnyland, s 284). Enligt uppgift från projektet Krigsdöda
1914-22 ska 62 dödsdomar ha avkunnats och verkställts av fältdomstolen i
Västankvarn. Som domare i Västankvarn fungerade publicisten och författaren
Erik Grotenfelt. Han hade anslutit sig till jägarrörelsen men klarade inte av
militärutbildningen i Tyskland. Nu kanske han ville ”visa sig som en riktig
man”, spekulerar Lindholm, som också menar att han gav ”den vita bödeln ett
ansikte” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i
Västnyland, s 286). Han citerar ett av Grotenfelts brev hem till sin fru:
”Sedan gevärssalvan avlossats, skjuter chefen för den
grupp som utför arkebuseringen dem för säkerhets skull med revolver genom
huvudet. Vid de första avrättningarna, då manskapet var ovant ännu, gjorde jag
det själv (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i
Västnyland, s 286).
I ett andra brev skriver han:
”Manskapet här blir nog bra. De har redan lärt sig
mycket. Och sinnelaget är det rätta. Därom vittnar bl.a. att de kappas om att
få utföra arkebuseringarna, så att jag måste fördela dem mellan de olika
kompanierna, så att inget blir lottlöst” (Ibid).
På andra håll tog lokala skyddskårer saken i egna händer i
hemsocknarna, bland annat i Karis, Pojo, Ekenäs och Hangö. Ibland räckte det
med ”beskyllningar och påståenden” eller ”antaganden” för att fältdomstolarna
skulle komma fram till dödsdomar. Det kunde också räcka med mindre brott än
mord för att dömas till döden.
Karis och Billnäs hade varit de främsta röda fästena i
Västnyland och i maj höjdes rop på ”blodig hämnd” som mest just där.
”Systematiskt sökte man upp de röda ledarna för att göra upp räkningen med
dem”, skriver Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, s 293). Några hämtades till och med hem från fångläger
på andra orter i Finland för att arkebuseras.
Det var inte utan samtida reaktioner som detta blodbad pågick.
Exempelvis kammarherren Hjalmar Linder, som var den som kanske lanserade
begreppet ”den vita terrorn”. Han hade tillbringat kriget i Sverige men skrev
en insändare i Hufvudstadsbladet den 25 maj som väckte enormt uppseende (notera
att insändare i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet då som nu egentligen mer
motsvarar vad som i svenska tidningar kallas debattartikel). Linder menade att
det som pågick i landet var ”förfärligt”, det vill säga de godtyckliga
arkebuseringarna, att tusentals änkor och faderlösa lämnats utan försörjare
utan att staten gjort något för att lindra deras nöd och att fångarna i lägren
dog ”såsom flugor” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, s 301). Han menade att:
”Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts af den
hvita terrorn” (Ibid)
I nästa del kommer vi till Dragsvik i Ekenäs.
Källor:
”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005
Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi,
Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar