Kalevankangas och dess blodiga förflutna

Kalevankangas är den största begravningsplatsen i Tammerfors. Den är som alla andra begravningsplatser fridfull samtidigt som dess stenar vittnar om liv som flytt och bär på tusentals människoöden och historier. I Finland finns också en laddning som vi i Sverige inte är vana vid, nämligen minnet av ett inbördeskrig. Röda revolutionärer mot de vita under Mannerheims ledning. Detta minne lever alldeles särskilt starkt just här på Kalevankangas, en ås som ligger sydost om staden vid landsvägen till Messuby. Väster om staden byter den namn till Pyynikkiåsen.

Bild: Hans Wåhlberg. Entrén till Kalevankangas begravningsplats.

Under inbördeskriget 1918 stod de allra hårdaste striderna vid Tammerfors och den kanske allra hårdaste striden utkämpades vid Kalevankangas den 28 mars 1918. Många av de stupade ligger också begravda här.

Heikki Ylikangas har beskrivit vad som hände de där dagarna då den avgörande offensiven mot Tammerfors sattes in av de vita trupperna under Mannerheim.

Den 27 mars 1918 hoppades de vita på ett genombrott in i staden men det röda motståndet var oväntat segt. Denna dag rörde sig alltså inte fronterna särskilt mycket och de vita vid Kalevankangas hade till och med dragit sig tillbaka en bit då de drog på sig kulspruteeld över Hatanpääfälten. Över hela linjen fick de vita kännbara förluster och hölls tillbaka i sina anfallsförsök. De stod nu bara ett par kilometer utanför stadens gränser men stångade sig blodiga på den röda försvarsmuren. En viss uppgivenhet och stor trötthet kan skönjas i många av de vitas anteckningar och brev under den här dagen. En av dem, rektorn Kaarlo Tiililä, skriver 27 mars i dagboken:

”Jag är trött och bruten. Inte ett enda av de röda batterierna vid den södra kanten av staden har man fått att tystna […] I striderna igår kväll och idag har de vita skjutits bort från stadens utkanter, deras manfall torde vara stort […] Djupt nedslagen gick jag till sängs” (Citerad i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors, s 300).

Dagen därpå skulle knappast ge någon vila. Det var skärtorsdag och 28 mars och skulle bli det som kallats ”blodiga skärtorsdagen” i den finska krigslitteraturen.

Åsen hade vid den här tidpunkten blivit hela ”krigets brännpunkt”, för att citera ett vittne som inkallats till befästningsarbete av de röda (Ylikangas s 308).

Fram till Kalevankangas skickade nu de vita minst 2300 man, huvudsakligen jägare samt kulsprutegrupper ur svenska brigaden. Det här var de vitas elittrupper. Svenskarna var högt värdesatta av ledningen och skolade militärer medan jägarna ursprungligen bestod av män som var utbildade i Tyskland under ett par års tid. Det ska dock sägas att rekryteringen till jägarförbanden nu skedde genom inkallelser sedan värnplikt just införts. En del hade alltså bara tre veckors utbildning bakom sig, så de välutbildade jägarna var bara i befälsställning. Dessa jägare var alltså i det här sammanhanget och denna tidpunkt egentligen oerfarna och olämpliga för sin uppgift och således bara ”elittrupp” till sitt anseende. Sammanlagt 17 kompanier anföll med tyngdpunkt kring Kalevankangas.

Striden vid Kalevankangas började vid sjutiden på morgonen 28 mars. De vitas artillerield inför anfallet hade inte gett stor effekt eftersom de röda befann sig i linje närmare artilleriet än de anat. De vita led därför stora förluster, inte minst från väl placerade kulsprutors eld. Gårdarna i Järvensivu by var som ”befästningar”, skriver Ylikangas. ”Från vindar, fönster, källare och gårdar” sprutade kulor mot jägarna (Ylikangas s 318). . I flera timmar rådde ett kaos i de vita leden. Många vägrade röra på sig och anfallet stannade helt av. Först tog de skydd i gropar men det blev så trångt i dem att en enda granat kunde ha dödat mängder av dem så de beordrades till Kalevankangas begravningsplats istället. Något som ytterligare bidrog till förvirringen då många tappade bort sina förband under reträtten och inte återfann dem förrän senare på kvällen.

De vita led mycket stora förluster men svenska brigaden tillsammans med andra förband lyckades ändå slå sig fram till de ryska kasernerna på fältet nedanför Kalevankangasåsen.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärke över vita stupade vid Kalevankangas.

Därifrån lyckades de vitas styrkor snart avancera och de bröt också igenom på andra ställen och Tammerfors föll helt i de vitas händer den 6 april 1918.

Synen av mängden lik var hur som helst chockerande för de Tammerforsare som kröp ur sina källare eller klev ut ur sina lägenheter när striderna upphört. Ett vittne som promenerat till Kalevankangas begravningsplats berättar om att han ”skymtade någonting mörkt, som liknade en lång kö” (Ylikangas s 449). Vilket på ett sätt stämde, men ”kön” bestod av staplade lik. Minst hundra meter lång och på sina ställen en meter hög stapel, men bara de rödas stupade. Det fanns en massgrav som väntade på att fyllas. Liknande staplar, men lite mindre, fanns i Pyynikki västerut samt i än mindre skala i andra stadsdelar. De som stupat i Pyynikki och redan begravts där blev sedan uppgrävda och forslade till massgraven i Kalevankangas. Det oaptitliga arbetet utfördes av röda fångar. Oklart varför? Förnedring? Ville de vita segrarna undvika att de stupade skulle få martyrstatus och platsen där de begravts i Pyynikki, som var ett starkt rött fäste, någon form av kultplats för vänstern?

Ungefär 11000 rödgardister ställdes upp som fångar vid centraltorget intill Rådhuset. De fördes senare till olika provisoriska fängelser och till Kalevankangas fångläger. Rödgardisternas ledare spårades upp och arkebuserades. Även ett stort antal röda soldater sveptes med i avrättningsvågen av hämndlystna vita och massgravar fylldes av lik. Den största fanns vid Kalevankangas där uppemot mellan 2800-4000 röda kan ligga begravda. Ingen vet riktigt säkert. Flertalet stupade i slaget om staden men många blev också arkebuserade efteråt.

Fem fängelser grundades i Tammerfors, det största vid de ryska kasernerna på Kalevankangas. Där satt de röda fångarna i väntan på domar. De sista fick vänta till mitten av maj på sin dom som delades ut av jurister vid fältdomstolen i arbetarföreningens hus i Tammerfors. Ibland kom skyddskårsmän från olika delar av landet och sökte igenom fånglägren efter kända ”rödingar” som de ville ta kål på. I en grop invid träden vid Kalevankangas kaserner sköts fångar dagligen. En del förstod vartåt det barkade och svarade inte när namn lästes upp. Något som snart gick upp även för vakterna som använde olika trick, som att säga att några valts ut att arbeta vid en såg vilket för fångarna föreföll mer attraktivt än att ledas i lägret (Ylikangas s 474). Många gick istället under av svält och sjukdomar. I juli 1918 dog 40 personer om dagen i Kalevankangas kaserner. Före hösten hade 800 dött och slängts i massgravar utan att deras namn antecknades.

Redan 1921 uppfördes minnesmärket över de vita stupade medan de röda stupade fick sitt först år 1941. Var den stora massgraven finns lyckas vi aldrig lokalisera. Den finns inte med på kartan över gravfältet. Det lär dessutom finnas inte bara en massgrav utan flera.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över de röda som vilar vid Kalevankangas.

Namngiven är däremot Väinö Linna som också han ligger på Kalevankangas begravningsplats. Han som är något av det moderna Finlands nationalförfattare och som skrev Okänd soldat och den s.k. Polstjärnetrilogin som innefattar Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp, trälar! (1960) samt Söner av ett folk (1962), och som handlar om en by i närheten av Tammerfors, om upptakten till revolutionen, om striderna kring Tammerfors, och om vad som hände sedan. Ett epos som innehåller nästan allt vad som brukar förknippas med den finska folksjälen och av smärtsamma minnen som när trilogin skrevs knappt hade berörts ännu. Väinö Linna bröt isen och skapade samtidigt en serie klassiker som varmt rekommenderas. Läs dem så förstår ni säkert varför jag berörs så starkt just vid Kalevankangas begravningsplats. En promenad där sker kanske bokstavligen ovanpå offren för inbördeskrigets strider och efterföljande avrättningar. Väinö Linnas romansvit ger namn och karaktärer åt historieskrivningens anonyma numerärer.

Bild: Hans Wåhlberg. Väinö Linnas gravsten på Kalevankangas begravningsplats.

Källor:

Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, 1993

I bödlarnas fotspår - Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009

Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018

Red Tampere Guide, The Finnish Labour Museum Werstas, 2015

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012

Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och Kaarle Soikkeli, 1924