Första delen av denna berättelse om finska inbördeskrigets
Västnyland rörde själva kriget och dess förspel och rörde sig över hela västra
Nyland. Nu har vi kommit till resans huvudmål, Ekenäs och Dragsvik.
Som nämndes i förra delen hade jag och mitt ressällskap stor
hjälp av Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda
kriget 1918 i Västnyland (2005). Han skriver i den att få av Ekenäs
invånare då (2005) kände till att den största massgraven i Finland ligger tre
km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när
Lindholm påbörjade sitt arbete med boken, hävdar han.
Vi hittade i alla fall dit och detta är berättelsen om
lägret.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Minnesvården vid tallmon där drygt tre tusen människor som dog i Dragsviks fångläger ligger i en massgrav. |
Koncentrationslägret i Dragsvik
Vid mitten av maj hade de vita tagit mellan 80 och 90 tusen
röda fångar. I Tammerfors ungefär 11 tusen, omkring 28 tusen i Lahtis-trakten,
12 tusen i Viborg och 10 tusen i Kymmenedalen. Naturligtvis blev det problem
för den nyblivna nationen efter ett världskrig och ett inbördeskrig att ta hand
om en så enormt stor ansamling fångar på så kort tid. Den 27 maj fanns det i
Dragsvik utanför Ekenäs 368 fångar. Tio dagar senare var de 6995. Den 29 juni
var antalet 8587. Detta var nästan tre gånger fler än invånarantalet i Ekenäs.
På ett område som mätte 200 x 500 meter. Omkring 3000 av dem dog i lägret och
ligger nu i Finlands största massgrav bland tallarna på åsen (”Röd galenskap
– vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 305).
Inom området fanns en rysk kyrka samt fem stora
tvåvåningskaserner av tegel samt stall, lider och lager. Vaktmanskapet bodde i
kaserner utanför själva lägret där det också fanns kontor.
Fångarna fick i stort sett själva söka sig nattläger, lössen
trivdes och mycket snart kom de första dödsfallen. I början bokfördes de inte
ens innan farmaceuten Pekka Railo den 4 juni på eget bevåg började anteckna
namnen på de döda. Railos opublicerade minnen är också, enligt Lindholm, bland
de bästa förstahandskällor som finns om förhållandena i lägret. Han tecknar en
bild av ”död, svält, elände, trakasserier” (”Röd galenskap – vit terror” -
Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 307).
Till en början vaktades fångarna av Björneborgs regemente
men de ansågs sköta vakthållningen dåligt och kompletterades snart med de s.k.
E-männen. Det var skyddskårsmän eller andra civila som hade en armbindel märkt
med ett E för Ekenäs. Dessa ska enligt vittnen ha ”farit hårt fram med
fångarna” (Ibid). Slag och piskningar var vanligt till en början, men förbjöds
i slutet av juni och blev då ovanligare. Enligt officiella källor ska också 21
avrättningar ha ägt rum där, men det kan ha varit fler då skriftliga spår är
sällsynta. Kanske för att många fall liknar det som beskrivs i boken Ekenäs
1918 ? Där berättas om en fånge som skulle ha bett om mer soppa och skulle
ha blivit skjuten på fläcken (Ibid).
De som försökte fly sköts omedelbart utan pardon, andra dog
av ”svaghet” vilket var en omskrivning för undernärdhet i kombination med hårt
straffarbete. Svältdöden var också vanlig och tillgången på vanligt vatten så
knapphändig att fångarna ibland drack direkt ur pölar eller dikeskanter. Givetvis
grasserade sjukdomar och tog många liv, ofta i kombination med den dåliga och
knappa matransonen. Vittnen har berättat om hur barken på träden i området var
avskalad så långt fångarna nådde eftersom de åt av den och om hur sanden rörde
sig eftersom den var så full av klädlöss. Stanken från lägret ska ha känts på
kilometers avstånd (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, s 310). När det satt 6-8 tusen fångar i lägret kunde
matköerna bli så långa att väntetiden uppgick till 2 timmar i värsta fall för
dem som kom sist. Maten var dessutom undermålig. Vittnen berättar om en
fisksoppa som luktade och smakade illa och var starkt luthaltig att många
förstörde sina magar så att de till slut inte fick behålla något alls. En av sanitärerna
berättar om en fånge som hittade två hela möss i sin soppa (”Röd galenskap –
vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 311). Pekka Railo
vittnar om de ”benrangel” som besökte hans apotek. De var ofta döda efter några
dagar (Ibid).
Socialdemokratisk press var förbjuden i Finland under
sommaren 1918. Dessutom fanns en stor opinion som ansåg att fångarna bara fick
vad de förtjänade i den mån kritik ändå nådde allmänheten via borgerlig press.
Det var därför istället svensk press som larmrapporter om förhållandena i
lägren nådde finländska läsare. Händelserna i Finland ”rörde verkligen om i den
allmänna opinionen i Sverige”, framhåller Paavolainen (Röd och vit terror –
Finlands nationella tragedi, s 200). I Sverige fanns inte heller den censur
som förbjöd vänsteropposition och artiklar om vit terror och de usla
lägerförhållandena var ”läckerbitar för vänsterpressen”, menar Paavolainen (Röd
och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201). Men även tidningar
som Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen skrev ganska ohämmat om lägren
och publicerade även den tidigare nämnde Hjalmar Linders insändare från
Hufvudstadsbladet (se del 1).
Den 20 juni publicerade svenska morgontidningen Social-Demokraten
en artikel som tog upp förhållandena i Ekenäs/Dragsvik och var, enligt Jaakko
Paavolainen, först med nyheten om att 30-40 fångar dog varje dag (Röd och
vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201), vilket stämde helt
överens med verkligheten. Liken grävdes ned i massgraven på åsen utanför där de
ligger än idag under minnesmärket från 1951. Recurrensfeber grasserade och en
anteckning från 2 augusti talar om att omkring 2000 av fångarna led av den.
Nästan alla fångar drabbades av den vid något tillfälle. Löss hade också alla
fångar i mängder och överallt. Det vittnas om hur fångarna kliat sig i skägget
fick fullt med löss under naglarna och hur de sedan åt upp dem. Hygienen var
minst sagt bristfällig och ännu en orsak till dödsfall.
En del historier kan förvisso vara överdrivna och börjat
”leva sina egna liv”, som Lindholm säger. Men det finns ändå tillräckligt med
samstämmiga vittnen som berättar om det fruktansvärda lägerlivet som inte står
de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget långt efter.
Vestra Nylands redaktör Oskar Wikholm som besökte lägret i
slutet av juli 1918 tyckte ändå så här:
”En mot sydost och söder öppen torr sandmo, sluttande mot
sjöstrand, delvis med tall- och delvis med björkskog bevuxen, erbjuder här de
fångna en hälsosam uppehållsort, där de dagen långa ha tillfälle att röra sig
som de själva önska inom ett område stort nog för många gånger samma antal
fångar” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i
Västnyland, s 313).
Man måste fråga sig om det verkligen var lägret i Dragsvik
han beskrev. Wikholm tillhörde för övrigt även Ekenäs skyddskårs ledning. Han
tyckte också att fångarna ”av sitt utseende att döma” torde få tillräckligt med
mat och ”i många avseenden bättre föda” än ”en stor del av befolkningen” och att
myndigheterna ”gjort vad man kunnat för att fångarna skola ha det bra, ja
bättre än mången av dem förtjänat” och att det inte fanns skäl att visa ”onödig
medkänsla” med dem (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, s 314-315).
Senaten beslutade redan den 26 juni 1918 att minst 25 % av
fångarna så snart som möjligt skulle släppas för att myndigheterna helt enkelt
inte klarade av att hålla så många med mat. Lägren hade upprättats med tanken
att de skulle vara temporära i väntan på rättegång för fångarna men det stora
antal personer det handlade om klarade inte rättssystemet heller av trots
inrättandet av en specialdomstol för statsförbrytelser med avdelningar på flera
håll i landet. I Ekenäs fanns till slut hela tio sådana avdelningar. Forskning
visar att domsluten i Ekenäs i allmänhet var hårdare än i domstolar på andra
platser.
Vändningen för förhållandena i Dragsvik kom när Robert
Tigerstedt, professor i fysiologi vid Helsingfors Universitet, i slutet av juli
blev överläkare vid lägret. Han skrev en svidande rapport till regeringen som
genast hemligstämplade innehållet som ändå läckte ut till pressen, även
utländsk sådan. SvD och Svenska Social-demokraten skrev om Dragsvik att ”något
liknande torde knappast ha påträffats ens i tsarväldets fängelser” (”Röd
galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 316).
Dödligheten minskade till tio per dag i mitten av september
och minskade sedan markant, låt vara delvis för att också antalet fångar
minskade. Efter ett beslut 15 september omvandlades fånglägret till
tvångsarbetsinrättning. I slutet av månaden fanns där 1600 fångar men under
slutet av året anlände ungefär lika många från andra avvecklade läger.
Samtidigt frigavs dock 1140 fångar under samma tid och en amnesti den 7
december gjorde att ytterligare drygt tusen frigavs så att det vid årets slut
fanns 1042 fångar kvar i Dragsvik.
Enligt den officiella statistiken dog 2654 fångar totalt i
lägret. Nya beräkningar gjorda på 1980-talet anger antalet 2873 säkra
dödsoffer. Projektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 bokförde 31 avrättade
och 2764 döda av andra orsaker. Dödligheten var hur som helst störst i Dragsvik
i jämförelse med andra läger.
Sammanlagt dömde det vita rättsväsendet 67788 personer till
något sorts straff för medverkan i det röda upproret. Av dessa blev 125
dödsdömda medan omkring 12500 avled i fånglägren. Närmare 60 tusen berövades
sitt medborgerliga förtroende vilket gjorde att de inte fick rösta i valet
1919.
Senare skulle dock de allra flesta släppas i förtid vid
olika amnestier eller få sina straff omvandlade till villkorliga straff.
Dödsdomar omvandlades också i flera fall till livstids fängelse. Antalet fångar
krympte alltså i omgångar även om dessa amnestier blev en ständig tvistefråga
under hela 1920-talet.
Under hösten och vintern 1918 utfärdades två stora amnestier,
den 30 oktober samt den 7 december. I början av 1920 uppgick antalet fångar
till ca 4000 i hela landet medan det år 1927 endast satt ungefär femtio fångar
kvar av dem som satts i förvar till följd av specialdomstolarnas domar.
Dragsviks senare användningsområden och minnesmärket
1921 avdelades en mindre del av lägret för att användas som
mentalsjukhus, vilket fortfarande till viss del är i drift som Ekåsens sjukhus.
Under 1930-talet användes Dragsviks kaserner i tur och ordning som
tuberkulossjukhus, alkoholistanstalt samt återigen som fångläger för politiska
fångar i samband med krigsutbrottet 1939. Efter vinterkriget 1940 blev det
militär förläggning vilket det är än idag. Vid mitt besök till Dragsvik kan jag
utan vidare promenera in bland kasernerna vilket känns märkligt. En rostig vägbom
och en lika rostig skylt som förkunnar att tillträde är förbjudet hittar jag
först senare, halvt igenvuxna. Hundra meter bort står ett tiotal soldater och
ägnar sig åt någon form av persedelvård. På vägen därifrån in till centrala
Ekenäs möter vi flera militärfordon.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. "Tillträde börbjudet" står det på skylten. Men bommen och skylten här är det enda som indikerar att det är militärt område. Från detta håll är det fritt fram att promenera in i lägret. Märkligt nog finns stängsel och kontrollkurar ett par hundra meter bort. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Baksidan av nuvarande Soldathemmet med eget bageri och café. Vet inte vad byggnaden användes till 1918 men tror att den kan ha stått där då också. Lär knappast ha haft bageri dock. |
Den skogbevuxna tallmon intill är dock inte inhägnad alls
och rymmer massgraven där drygt 3000 personer ligger.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Under plattläggningen ligger mer än tretusen människor som gick under eller blev skjutna i fånglägret i Dragsvik 1918-1921. |
Först 1951 restes ett minnesmärke som visar att
opinionsvinden då hade vänt och att den finsk-ryska ”vänskapspakten” hade
slutits. En stor röd granitsten föreställande en sörjande kvinna och hennes
barn böjda över den avlidne fadern omges av två mindre stenar som bär
respektive texter:
”Minnet av tusentals arkebuserade och ihjälpinade
rödgardister som vilar i denna massgrav påminner oss om de vitas grymhet samt
manar oss att vaksamt värna demokratin och oförväget kämpa för folkets makt”
Respektive:
”Forna rödgardister RF från Helsingfors reste år 1951 med
stöd av sympatiserande arbetare denna minnesvård för att hedra dem som i
klasskriget 1918 kämpade för demokratin och föll offer för de vita segrarnas
blodiga hämnd”
Märkligt nog har Sture Lindholm i sin bok en något annorlunda
återgivning av texterna:
”Tusentals rödgardisters anda talar på denna kyrkogård
till oss om de vitas grymhet och strömmar av blod. Den manar oss att vaksamt
och oförfärat strida för folkväldet”
respektive:
”Till minne av dem som i klasskampen kämpade för
folkväldet och föll offer för de vitas hämnd, avrättades och svältes ut, restes
stenen 1951 av Forna rödgardister, Helsingfors under medverkan av likasinnade
arbetare”.
Jag vet inte om texterna ändrats på senare år eller om det
handlar om en egen översättning från finskan eller något annat. Men möjligen
kändes bland annat ordvalet ”folkväldet” lite obsolet och därför ändrats till
”demokratin”. I vilket fall som helst en lite provokativ text med tanke på att
de röda faktiskt störtade en demokratiskt vald regering.
På Ekenäs fackliga platsorganisations initiativ bildades
1986 en medborgarkommitté för att arrangera inbördeskrigets 70-års
minneshögtid. De fick också i uppdrag att dokumentera namnen på de som låg i
massgraven. Detta dokumenterades sedan genom en utvidgning av minnesmärket som
1988 gavs ett antal granithällar med kopparplattor bärande 2891 av offrens namn
ingraverat tillsammans med födelsetid, hemkommun samt dödsdag. De hann dock
inte forska fram alla de namnlösas identitet och därför reserverades utrymme
för flera namn vid minnesmärket och 171 ytterligare kunde läggas till vid en
minnesceremoni 1998. Det gör sammanlagt 3062 namn och ska, såvitt man känner
till, vara den kompletta listan över dödsoffren vid Dragsviks fångläger.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. De som ligger i massgraven behöver inte längre vara namnlösa. Här finns namn, födelseort, födelsedag och dödsdag inetsat på kopparplattor. Många var inte mer än 16 år och knappt det. Men anhöriga kan nu i alla fall komma hit och få bekräftat var pappa, mamma, farfar, mormor osv. ligger och få en stilla stund med sin anhöriga i den stillsamma lunden i skuggan av tallarna. |
Vid avtäckningstillfället för det utvidgade minnesmärket
4.6.1988 deltog emellertid omkring 4000 personer, bland andra president Mauno
Koivisto och försvarsmaktens kommendör, general Valtanen. Evenemanget var ett
genombrott för försoningsprocessen då det var första gången i Finlands historia
som republikens president och försvarsmaktens kommendör närvarade vid ett
evenemang anordnad vid rödas gravar.
Först 1993 genomfördes en minnesceremoni vid Dragsvik där
alla finländska politiska partier deltog.
En intressant notering som visar att inbördeskriget även långt
senare varit ett kontroversiellt ämne för Finlands officiella företrädare är om
firandet av Frihetskrigets 90-årsminne. Den 16 maj 2008 i Finlandiahuset i
Helsingfors framfördes statsmaktens hälsning av riksdagens borgerliga talman.
Presidenten Tarja Halonen, starkt förankrad i arbetarrörelsen, deltog dock inte
utan höll istället ett tal några veckor senare vid en minnesstund för de röda
mördade vid massgraven i Ekenäs.
Vid högtidlighållandet av 100-årsminnet över de döda
Dragsviksfångarna 2018 kom kanske något av en isbrytning. Runt 3500 människor
samlades då vid en ceremoni betitlad ”Vägen till Ekenäs”. Ärkebiskop Kari
Mäkinen höll då ett tal med bland annat följande ord:
”Allt värde en människa bör ha, togs ifrån fångarna
här. De hamnade utanför historien och mänskligheten. Genom minnesmärket och
minnesevenemang, gör vi dem till en del av historien igen. Bördan från det
förflutna blir inte lättare av att glömma och tysta ner, utan av att minnas och
berätta” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)
Tarja Halonen deltog precis som hon gjorde vid ceremonin
2008 och noterade skillnaden:
”Jag är glad att se att atmosfären här i dag är så
mycket ljusare och bättre” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)
Källor:
”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget
1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005
Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi,
Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)
Proppfullt och känslofyllt vid minnesmärket i Dragsvik,
Sofia Westerholm, Västra Nyland 9/6-2018
Hemsida Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i
Ekenäs ry, Fånglägrets och minnesmärkets historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar