Finlands demografiska debatt

En sak som slår mig efter ett halvår som boende i Finland är den lågintensiva men utdragna debatten om Finlands demografiska bekymmer. Den allt äldre befolkningen och de låga födelsetalen. Ett problem som hela Europa och många andra regioner i världen brottas med, men för Finland tycks problemen vara alldeles särskilt akuta.

I Hufvudstadsbladet, HBL, den 17/2-2020 exempelvis talar Torsten Fagerholm i en ledarspalt om den tilltagande urbaniseringen, vilket är ett problem. Mindre orter blir allt mindre medan de större städerna, med Helsingfors i spetsen, växer sig allt större. Många yngre flyttar dit de stora städerna ligger och mindre kommuner tappar skattekraft. Det andra problemet är det demografiska. Beräkningar ger att det år 2040 kommer att finnas 44 kommuner med fler pensionärer än arbetsföra invånare, framhåller Fagerholm, vilket han tillägger ”bäddar för ett kroniskt kretslopp där den offentliga sektorn sakta men säkert monteras ner, i tysthet”. Den här artikeln är bara en av många jag läst på samma tema de senaste månaderna.

Finska statistikcentralens beräkningar visar vad det handlar om i rena tal:

”Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos kommer antalet personer under 15 år i Finland att uppgå till 760 000 personer år 2030, om fruktsamheten är oförändrat på nuvarande nivå. Under 2050-talet sjunker antalet redan till under 700 000 unga. Senast har det funnits så få unga under 15 år i Finland i slutet av 1870-talet, då folkmängden i landet var under två miljoner invånare. Så sent som under 1970-talet var antalet unga under 15 år i Finland en miljon”.

Samtidigt pågår i Finland en debatt om att ta emot flyktingbarn från Grekland. På den grekiska ön Lesbos finns 5000 ensamkommande flyktingbarn som länge väntat på sitt vidare öde. Några EU-länder har bestämt sig för att ta emot en del av dem, exempelvis Frankrike som ska ta emot 400 barn. Finland däremot har funderat i fyra månader nu. Eller rättare sagt; frågan har legat på regeringens bord så länge. Enligt Centerpartiets ordförande Katri Kulmuni har ”ärendet inte diskuterats sedan i höstas” (citat i HBL 14/2-20). Detta med anledning av att inrikesminister Maria Ohisalo (De Gröna) antytt något annat. Det, i skrivande stund, senaste är att Ohisalo tagit tag i saken (nåja) för att snabba på beslutsfattandet. Hon tog frågan till förvaltningsutskottet och kom tillbaka med beskedet att utskottets ordförande, Sannfinländaren Riikka Purra, var helt emot att ta ensamkommande flyktingbarn till Finland (vem förvånas?), men har i övrigt inget mer att säga än att det är ”centralt att vi hittar en europeisk lösning” (HBL 21/2-20). Något som tycks kunna dröja flera år, om det ens någonsin kommer att bli verklighet. Därmed är också Finland kvar på ruta Gå. Finland har redan som ordförandeland för EU i höstas drivit en politisk linje som går ut på att få en ansvarsfördelning gemensam för alla EU-länder och har därför inte agerat enskilt i ärendet. 

Nu funderas det också som bäst om omständigheterna på plats i Grekland, under vilka omständigheter Finland kan hjälpa barnen och vilka grupperingar det kan röra sig om, hur många som ska få komma och om dessa ska tas ut landets vanliga flyktingkvot eller utöver denna. Det antal som enligt statsminister Sanna Marin kan vara aktuellt är 150 barn mellan 4 och 15 år. Sannfinländarna invänder (förstås) och påstår att många av barnen bara är ”ankarbarn” (HBL 15/2-2020). Det vill säga att de skulle skickats iväg av föräldrarna för att få fäste i något EU-land och att dessa föräldrar sedan skulle komma efter dit. Enligt Jenny Bäcks artikel i HBL visar dock siffror att den företeelsen är minimal i Finland. Mellan 2012 och 2017 fick 28 vårdnadshavare till minderåriga anknytningspersoner i Finland ett positivt besked om återförening. Däremot fick 252 vårdnadshavare avslag. Därefter har andelen positiva besked ökat men exakta siffror går inte att utläsa av Migrationsverkets statistik eftersom antalet beslut per månad är så lågt, totalt 77 under hela fjolåret 2019. 

Under tiden lider barnen, enligt finska Rädda Barnen, av sjukdomar i lägren och har börjat visa tendenser till självskadebeteende. Finska Röda Korset säger att lägren sedan länge överskridit sin kapacitet, att infrastruktur saknas, att det är blött och kallt och att barnen lider både fysiskt och psykiskt.

Och samtidigt, alltså, rynkar politiker och forskare pannan i flera veck för att komma underfund med hur det ovan nämnda demografiska problemet ska åtgärdas.

Det förefaller som en enkel matematik när det ställs samman som här ovan, eller…? Det märkliga är dock att jag inte ännu har sett någon som kopplat ihop frågorna med varandra, det vill säga den finska oviljan att ta emot flyktingar å ena sidan och det demografiska bekymret å den andra. Jo, ett undantag finns, eller snarare fanns. En person som ofta gjorde det och som gärna jämförde med Sverige var nämligen den nu nyligen avlidne Jörn Donner. Han påpekade detta i flera av sina böcker och förutspådde för flera år sedan att Finland skulle komma att få betydligt större demografiska problem än Sverige, helt enkelt på grund av den betydligt mer generösa flyktingpolitiken. Till Suomen Kuvalehti sa han den 8/8-2014:

”Den svensksvenska befolkningen har haft en relativt låg nativitet, rätt långt under den ideala balansen mellan födslar och död. Svaret är en invandring, som utöver Tysklands är den största i Europa i förhållande till folkmängden”.

Till tidningen Demokrattii sa han 2017 (men citerad i en artikel 30/1-20):

”När det gäller invandringspolitiken är både Samlingspartiet och Centern lika invandrarfientliga som Sannfinländarna”. 

En politik som han var tydlig med vad han tyckte om:

”Finlands invandringspolitik är kort och gott ganska rutten”.

Han menade då kanske mer ur moralisk synvinkel. Men han var en av få i Finland som höll frågan vid liv och som tog varje tillfälle att påpeka både det moraliskt och demografiskt riktiga i att ta emot fler flyktingar.

Nu när Jörn Donner är saligen bortgången kan man fråga sig vem som ska föra in den ”ruttna” invandringspolitiken i debatten om demografin? Vem tar över blåslampan som Donner låtit gå varm under samtliga regeringar sedan många år tillbaka?

Och varför ska den finska röd-gröna regeringen behöva fundera så grundligt över om den ska låta 150 barn komma undan umbäranden i ett grekiskt flyktingläger för att istället bidra till en liten, men ändå, föryngring av den finska befolkningen?

Euromajdan – Ukrainas oläkta sår

Häromdagen var det årsdag för det blodbad som utbröt 20/2 2014 på Självständighetstorget i Kiev under vad som brukar kallas Euromajdan-revolutionen, eller bara Majdan-revolutionen, i Ukraina. Tre månader av ockupation av Självständighetstorget (enkelt kallat Majdan=Torg) mitt i Kiev slutade i blodbad då prickskyttar sköt mot både polis och demonstranter. Den omedelbara reaktionen från västerländsk media var att fördöma sittande presidenten Janukovytj och specialpoliskåren Berkut, eller var det till och med ryska prickskyttar som stod för de dödande skotten från byggnader runt omkring? I ryska medier talades det om högerextrema demonstrantgrupper som ska ha varit de skyldiga. Förmodligen är det en kombination av de två teorierna som stämmer.

Men! Fortfarande vet ingen riktig säkert vad som hände den där dagen, 20 februari 2014, då 47 demonstranter fick sätta livet till. Dessutom ett tiotal poliser (siffrorna har varierat vilket i sig är märkligt men 18 poliser är en siffra som förekommer på flera ställen). Sammanlagt under den tre månader långa ockupationen av torget dog drygt hundra demonstranter, varför uttrycket Heavenly Hundred myntats.

En stor fråga är varför den officiella utredningen inte kom någonvart på så länge och över att åklagarmyndigheten såg ut att blockera varje försök att bringa klarhet i flera fall av dödsskjutningar, som exempelvis den av Bohdan Soltjanyk (se mitt inlägg här). Vilka var skyttarna på Hotell Ukraina? Och varför förnekade den nya ukrainska regeringen envist att det skulle funnits några skyttar där under massakern 20/2-2014? Jag har själv bott på det 14 våningar höga hotellet vid två olika tillfällen och kan förstå dess strategiska läge ovanför torget och med utblick över bredvidliggande gator. Det finns också mängder av vittnen till att skott kommit därifrån och att skyttar har skymtats i fönster. Bland annat ett team från BBC som har filmbilder av detta.

Olika sätt att återge händelserna i Sverige respektive Finland

I Helsingin Sanomat 20/2-2020 finns en mycket saklig och detaljerad redogörelse för förloppet den 20 februari 2014 i en (dessvärre låst) artikel, ”Kiovan verilöyly on yhä vailla selvyyttä” (sv/”Blodbadet i Kiev är fortfarande ouppklarat”) skriven av Pekka Hakala. Han redovisar också de många vittnesmål som visar att de första skotten den 20 februari 2014 kom från demonstranterna och Musikkonservatoriet alldeles invid Majdan. Hakala konstaterar dock att det inte är politiskt korrekt att ”prata om Högra Sektorns inblandning, att Majdan-demonstranterna skulle varit beväpnade och att de skulle ha skjutit de första skotten denna dag, för man hamnar lätt i ett lite udda sällskap i och med detta”. Putins Ryssland har ju å sin sida överdrivit med att kalla i stort sett alla ukrainare för nazister, menar han. Dessutom fortsätter han med att säga att han inte är avundsjuk på den historiker som sätter sig att utreda alla vändningar i detta drama.

Media har med andra ord svårt att komma längre och ofta brukar dessutom intresset brista för att leta reda på svar på alla frågetecken, utan man nöjer sig gärna med antagandet att det var ryska krypskyttar som låg bakom massakern eller - som framgår av DN:s redogörelse som också publicerats i form av ett filmklipp på facebook – att det var ”den dåvarande proryska ukrainska regimens krypskyttar” Detta trots att rubriken för artikeln är ”Sex år efter massakern på Majdan har ingen ställts till svars” (Michael Winiarski DN 17/2-2020). Rättegången mot fem åtalade Berkut-poliser var nyligen inne i sitt slutskede när de plötsligt släpptes, efter flera år i häkte, och utlämnades till Ryssland, efter en uppgörelse om fångutväxling mellan nyblivne ukrainske presidenten Zelenskij och Rysslands Putin. De dök alltså inte upp i rätten då det var tänkt. Nu är rätten ajournerad till någon gång i mars, och planen är att hålla rättegången i de anklagades frånvaro och under tiden få igenom en lagändring som skulle möjliggöra fällande domar utan deras närvaro.

Bild: Hans Wåhlberg. "De himmelska hundra", dödsoffer under ockupationen av Självständighetstorget i Kiev, hedras med ständigt nya blomkransar och ljus på flera ställen vid torget. I bakgrunden syns Hotell Ukraina som enligt många vittnen, bland andra BBC, hyste krypskyttar den 20/2-14, medan officiella ukrainska uttalanden förnekar detta. En av många mystiska omständigheter kring denna massaker.

Akademiska undersökningar om Euromajdan

Istället för att nöja sig med medias beskrivningar, varför inte helt enkelt gå till den akademiska världen för att se vad som görs där? Det visar sig att det finns en hel del, faktiskt. Här en del tips:

Dels finns Ivan Katchanovskis tidigare undersökningar, som jag redovisade i ett av mina inlägg på denna blogg om Euromajdan. Han har gått igenom filmbilder, radiokommunikation mellan polis och Euromajdan-ledningen och mängder av vittnesrapporter och kom fram till ett scenario för hur det bör ha gått till den 20 februari 2014. Allt talar för att de första skotten föll från Musikkonservatoriet som fanns på det område som demonstranterna ockuperade. Det ledde till att polisen drog sig tillbaka uppför Institutska-gatan som löper från sidan av torget och i en backe förbi Hotell Ukraina och att de öppnat eld under sin reträtt samtidigt som sköldförsedda demonstranter, på uppmaning av Euromajdan-ledningen, följt efter poliserna uppför backen. Något som kostade flera av dem livet. 

Katchanovski har också följt upp detta för att fördjupa sig i de högerextremas roll i händelsernas gång under Euromajdan. Han slutsatser är dessa:

”[…] the far-right organizations and football ultras played a key role in political violence such as attempting to seize the presidential administration and the parliament. It reveals involvement of the Right Sector in violent clashes with the Berkut special police force during the highly publicized dispersal of Maidan protesters on November 30, 2013. The Right Sector and Svoboda had crucial roles in the violent overthrow of the Yanukovych government, in particular, in the Maidan massacre of the protesters and the police”.

Alla är överens om att polisinsatsen den 30 november var vändpunkten för protesterna som fram till dess varit främst en studentprotest och involverat endast ett par-tre tusen personer. Berkuts brutalitet mot studenterna fick dock en mängd människor i alla åldrar att ansluta sig till Majdan-demonstranterna. Katchanovski menar alltså här att polisvåldet provocerats fram:

”The turning point came with a highly publicized violent dispersal of a few hundred pro-testers by the anti-riot Berkut special police force om the Maidan on November 30, 2013. Videos, photos, and later admissions by Right Sector leaders and other Maidan protestersshowed that the Right Sector activists occupied a part of the Maidan square near a monumentto mythical Kyiv founders at the time of the dispersal. Their analysis also showed that duringthe initial police dispersal of other protesters by force nearby Right Sector area-based protestersthrew burning wood chunks and various other things at the Berkut special police force, whichthen beat other protesters in the Maidan square and surrounding streets”

Hela artikeln ”The far right, the Euromaidan, and the Maidan massacre in Ukraine”, införd november 2019 i Journal of Labor and Society 2019;1–25.

I en helt annan undersökning försöker Olga Onuch och Gwendolyn Sasse reda ut vilka som var på Majdan egentligen, vad de hade för politiska mål med sitt deltagande i protesterna, samt också vad politikerna trodde att de ville. De visar att de politiker som senare skulle ta över hade missbedömt just detta och trott att det handlade primärt om EU-avtalet när det i själva verket handlade om en trötthet på hela det korrupta ukrainska systemet. Sålunda fortsatte de som förut och folket fick nya herrar som drog i trådarna. En annan sak de kom fram till genom intervjuer var de högerextremas ökande framfart i demonstrationsleden, som enligt flera vittnen tilltog från och med 1 december 2013:

”Activists have explained in interviews that from 1 December onwards they were increasingly struggling to control small groups of (predominantly young male) protesters from escalating an aggressive discourse and promoting or turning to direct action (occupations and road blockades, for example) and violent protest repertoires (such as the use of pepper spray, rocks and metal chains)”

Det styrker det jag själv fick höra när jag bodde i Ukraina, från ungdomar som deltagit i Majdan-protesterna. Men det är också tankeväckande att koppla ihop Onuch och Sasses uppgifter om hur radikaliseringen och våldsbenägenheten ökar från 1 december 2013 med Katchanovskis slutsats om Högra Sektorns och Svobodas inblandning i sammandrabbningarna med polis den 30 november 2013.

Hela artikeln ”The Maidan in Movement: Diversity and the Cycles of Protest” införd i 30/3-2016 i Europe-Asia Studies finns länkad här.

Ytterligare en artikel, ”Euromaidan and the Revolution of Dignity: A Case Study of Student Protest as a Catalyst for Political Upheaval” av Tom Junes, har i detalj studerat protesternas förlopp och sett dem ur studentrörelsens perspektiv. Det var studenter som inledde protesterna men faktum är att de börjat troppa av från Majdan och färdiga att avsluta sin nio dagar långa protestaktion när specialpolisen Berkut attackerade. Varför? Det rationella hade givetvis varit att låta demonstrationen fortsätta att självdö istället för att hälla bensin på elden. Det är fortfarande en av många obesvarade frågor. Kanske handlade det rätt och slätt om inkompetens från polisens sida, som så ofta när det gäller ukrainskt beslutsfattande? Eller fanns det någon som styrde eller provocerade fram konfrontationen? Junes beskriver hur som helst den märkliga vändningen här:

”[…] the protesters who had gathered on the Maidan that evening decided to call an end to the protest and go home. A few hundred students nevertheless remained intheir improvised tent camp and could leave the following morning. For all intents and purposes, the Euromaidan protests seemed to have come to an end. Then, something unexpected – and in fact unimaginable during the previous 22years of Ukrainian independence – happened. In the early hours of Saturday morning, around 4:30 am, when only a few hundred students and activists remained on the Maidan, the Berkut special police moved in with brutal force to clear the square of the last peaceful protesters. As a result of this unprecedented violence, hundreds were wounded and dozens of severely injured were transported away to hospitals in the capital”.

Hela artikeln, införd i Critique & Humanism, vol. 46, No. 2/2016.

Stanislav Byshok och Alexey Kochetkov har istället fokuserat på att studera högerextrema Svobodas och Högra Sektorns ideologier, psykologi och metoder och ställer sig frågan: ”how did the radical neo-Nazi groups manage to become the key driving force behind the Ukrainian revolution?”. De driver också en tes om att varje nationell frihetsrörelse använder populära idéer och följer tidsandan:

”Thus, exclusively left-wing ideologies were mainstream in the Russian Empire in 1917, radical islamism was most popular in Arab countries during the Arab spring of 2012, whereas nationalism, also radical, turned mainstream in the Ukraine of 2013-2014”.

Författarna menar att de högerextrema som utgjorde spjutspetsen för ”Majdan-revolutionen” med sin fanatiska ukrainska nationalism splittrar nationen istället för att ena den bakom en gemensam kärlek till fosterlandet:

”Ukrainian nationalism is naturally degenerating from ´the love for nation´ into justification for hatred towards those Ukrainian citizens, including ethnic Ukrainians, who view prosperity of their country differently than Bandera successors”.

Stanislav Byshok har fått kritik för att överdriva, att han arbetar för Kreml och att det i själva verket inte fanns några nynazister på Majdan och inte heller förekom diskriminerande åsikter om etniska minoriteter eller om diskriminerande anti-ryska språklagar etc. Ni kan döma själva genom att läsa boken, ”Neonazis & Euromaidan – From democracy to dictatorship” (2014), som finns tillgänglig på nätet.

Slutligen Anton Shekhovtsov som i sin artikel ” The Ukrainian Far Right and the Ukrainian Revolution”, publicerad 2015 i New Europe College Black Sea Link Program Yearbook 2014-2015.

Han hävdar å sin sida att de högerextremas inblandning i Majdan-revolutionen förvisso inte kan förnekas men är starkt överdriven för att ”misskreditera oppositionen mot tidigare presidenten Viktor Janukovytj”.

Jag låter läsaren själv bedöma eventuell trovärdighet i de ovanstående artiklarna, men kan konstatera att många av frågetecknen består även efter denna läsning. För den som vill ha fler beskrivningar av händelserna kring den 20 februari 2014 finns också mina egna inlägg tidigare på denna blogg som är från 2015 här samt här och från 2016 här, skriven under den tid jag bodde i Ukraina. Dessutom om högerextrema i dagens Ukraina här.