RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 5: HBTQ-kamp i Murmansk

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är femte delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 finns här

Del 3 finns här

Del 4 finns här

Del 5: HBTQ-kamp i Murmansk

14 juli 2018

Vi har stämt träff med Valentina Likosjva, psykolog som arbetar med HBTQ-frågor för Maximum i Murmansk, en NGO som kämpar för sin existens i Ryssland. Den är egentligen nedlagd eftersom den hamnade på listan för organisationer som räknas som ”Utländska agenter”. Uppenbarligen driver dock aktivisterna verksamheten vidare genom lite olika projekt. Hon tar i vart fall emot oss i vad hon kallar för deras kontor som dessutom ligger i kontorsdelen av skyskrapan som också hyser stadens stora hotell, Azimut, beläget mitt på stadens stora centrala torg ”Five Corners”, där nationaldagen firades för bara ett par dagar sedan.

Egen bild. Valentina Likosjva jobbar vidare för HBTQ-personers rättigheter trots hot om fängelsestraff.

Kämpar för sin rätt att existera på rysk mark gör också de som är öppet homo-, bi- eller transsexuella. År 2012 kom en rysk lag mot ”propaganda för homosexualitet” vänt mot minderåriga. Den skulle kunna tolkas på flera sätt men sedan dess är det ännu svårare att komma ut med kommunikation, berättar Valentina. Dessutom har den inneburit en stor ökning av hjälpsökande till NGO:n. De arbetar med rättshjälp men tillhandahåller också skyddat boende (shelters), lägenheter med hemlig adress. Ibland bor det flera stycken i en och samma lägenhet. En del är utslängda av sina föräldrar, andra kanske utsatts för hat och hot.

Det är svårt att vara öppen med sin sexuella läggning i Murmansk, enligt Valentina. Många flyttar till Moskva eller St Petersburg, där det är lättare att leva som HBTQ-person, säger hon. Lättare att ”försvinna” i mängden så att säga.

HBTQ-personer möter mycket hat och hot i Ryssland. Valentina tror det är mest vanligt folk som står för dessa och ser ingen statlig styrning bakom hoten. Men organisationen trakasseras av myndigheter på flera andra sätt. Framför allt i enlighet med en annan lag, den om organisationer ”finansierade av utländska agenter”. Det finns också förslag om en lag om ”oönskade aktiviteter inom riket”. Maximum är alltså officiellt nedlagt enligt lagen om ”finansiering av utländska agenter”, men verkar driva verksamheten vidare ändå under andra projektnamn. Men långt ifrån utan risk. Fängelsestraff kan vänta Valentina i värsta fall. Hon skulle egentligen hellre vilja fly hellre än sitta i fängelse, säger hon, men har svårt att förmå sig att lämna familj och vänner här i Murmansk. Hon har ändå inget emot att ställa upp för fotografering. Kanske finns inget att dölja längre och myndigheterna måste förstås veta om vilken verksamhet som pågår i Azimut-skrapan.

Egen bild. Valentina Likosjva, modig HBTQ-aktivist som är glad för stöd utifrån.

Intressant nog är det ändå många som flyr till Ryssland på grund av sin sexuella läggning, men då från de före detta sovjetrepublikerna i Centralasien (Tadjikistan, Uzbekistan, Kazakstan osv). I dess länder är det ett brott som kan ge två års fängelse att vara homosexuell. Det är det trots allt inte i Ryssland så många söker sig alltså dit. Maximum-aktivisterna hjälper också den här gruppen flyktingar att finna sig tillrätta i Ryssland och med papper som ger uppehållstillstånd (arbetstillstånd egentligen) och annat.

Valentina Likosjva var också en av initiativtagarna till den Pride-festival, Barents Pride, som genomfördes förra sommaren 2017. Men i Kirkenes i Norge. I Ryssland går det inte att arrangera något sådant på grund av lagen om ”propaganda”. Kirkenes ligger bara någon mil från ryska gränsen och ca tio mil från Murmansk. Kontakterna med Norge är märkbara här vid Barents Hav och utbytet täcker flera nivåer och områden, såväl offentliga som akademiska och affärsmässiga. Och så för NGO:er som Maximum som tack vare denna kontakt och närhet kan arrangera en Pride-festival där ett femtiotal personer från Ryssland, Vitryssland och Kazakstan deltog. Den kommer att hållas där igen i september i år om allt går som planerat. 

Egen bild. Pride-flaggan för "Barents Pride 2017". Valentina Likosjva är en av de stolta initiativtagarna till festivalen som kommer hållas i år också om allt går som planerat, men i Kirkenes i Norge.

Själv är hon ursprungligen ukrainska från Tjerkassy men hennes föräldrar tyckte det ukrainska utbildningssystemet var alltför korrupt och beslutade därför att för Valentinas skull flytta till Ryssland. Maximum har samarbetat med ukrainska organisationer i Kiev, Lviv och andra städer. De internationella kontakterna är viktiga. Men ger också komplikationer p.g.a. ovan nämnda lagar. Jag frågar henne om hur hon ser på detta med att utländska media och organisationer försöker sätta press på ryska myndigheter att lätta på trycket mot HBTQ-personer? Om det är till hjälp eller om det istället får myndigheterna att skruva åt ännu hårdare?

Valentina förstår frågan men menar att opinionstrycket utifrån inte påverkar lagstiftarna och inte heller allmän opinion då väldigt få kan läsa engelska eller andra språk och mest konsumerar ryskspråkiga nyhetsmedier. Men, understryker hon, det ger henne och andra som jobbar med HBTQ-frågor självförtroende och styrka att fortsätta. Valentina förklarar känslan:

- Det är inte fel på mig, det finns stöd utifrån.

Här hemma har Stockholm Pride just startat. I Ryssland finns de som kämpar mot repressiva lagar och för att över huvud taget kunna driva en verksamhet. 

Brandbekämpning är också säkerhetspolitik

Ett tema under sommaren har varit och är torka och bränder. Just nu kämpar brandkårer, hemvärn, militärer och frivilliga med att bekämpa bränder på ett flertal ställen i landet. Enligt vissa uppgifter så många som 75 olika brandhärdar. I Hälsingland är läget smått desperat. Italienska brandbekämpningsplan har kallats in med betydligt större släckningskapacitet än de helikoptrar som är inlånade från Norge.

Det här blottlägger en brist i beredskapen som känns väldigt märklig i ett mycket stort land som Sverige och som dessutom har mängder av skog. Det visar också på ett behov som Miljöpartiet ofta påpekat - och ibland hånats för – av att uppgradera prioriteringsgraden för civil säkerhetsutrustning. Det är nästan inga andra partier som betonar den civila aspekten av säkerhetspolitiken, eller ens räknar in civila säkerhetsrisker i den säkerhetspolitiska diskussionen.

MSB har satsat resurser på att skicka ut en broschyr till samtliga hushåll men brandbekämpningsplan anses för dyra i förhållande till utnyttjandefrekvensen av resursen.

”Det är en extremt dyr resurs och även om det är ett extremt läge just nu i Sverige så är det långtifrån varje sommar vi har det så här torrt”, säger Britta Ramberg, biträdande chef för MSB:s enhet för beredskap, till TT. Dan Eliasson, MSB:s högste chef, hävdar också att de här planen i Sverige är ”en ganska dyr verksamhet för en kort tid av året”.

MSB verkar inte ha tagit mycket lärdom från det egna deltagandet i seminarier. I samband med tre norska bränder som startade under vintern 2014 då det inte borde ha börjat brinna i skog och mark hölls ett seminarium där MSB:s dåvarande tf enhetschef för räddningstjänsten, Jan Wisén, påpekade att trenden är att ”skogs- och markbränder hotar att sprida sig till bebyggelse”.  En norsk deltagare, Ove Stokkeland, ställföreträdande brandchef i Skien kommun, säger sig vara ”jätteglad för att Norge inte gjort som i Sverige, lagt ner civilförsvaret”, angående personalbristen i Sverige.

MSB verkar därmed inte heller ha tagit någon lärdom från det egna deltagandet i seminarier där det konstaterats att bränder utbryter året om numera och allt oftare i närhet av bebyggelse. I samband med tre norska bränder som startade under vintern 2014 då det inte borde ha börjat brinna i skog och mark hölls ett seminarium där MSB:s dåvarande tf enhetschef för räddningstjänsten, Jan Wisén, påpekade att trenden är att ”skogs- och markbränder hotar att sprida sig till bebyggelse”.  En norsk deltagare, Ove Stokkeland, ställföreträdande brandchef i Skien kommun, säger sig vara ”jätteglad för att Norge inte gjort som i Sverige, lagt ner civilförsvaret”, angående personalbristen i Sverige. Överallt kommer nu rapporter från de svenska skogsbränderna hur personalen ”går på knäna” och är för få.

Det här bör nu äntligen omvärderas menar jag. Rimligen bör inköp av all säkerhetsutrustning och vapensystem föregås av en riskanalys. Då måste frågan ställas vilken risk som bör ses som mest sannolik; att nya storbränder kommer att uppstå inom närtid eller att Sverige invaderas av främmande makt inom samma närtid?

Jag har svårt att se att risken för det senare skulle vara mer akut än det förra.

Alliansen riktar nu kritik mot regeringen för dålig brandberedskap vilket klingar väldigt falskt eftersom de själva under åtta år vid makten inte lyft en krona för att förbättra den.

Under den stora branden i Västmanland 2014 sa Fredrik Reinfeldt att frågan om svenska brandbekämpningsplan ”prövats för länge sedan” och att ”Sverige liksom övriga nordiska länder kom fram till att vi inte behöver det”. Ett resonemang som utesluter all ny forskning om klimatfrågor och statistiska kurvor för temperaturer och extrema vädersituationer som exempelvis SMHI tillhandahåller. 

Märkligt nog var det också då alldeles inför valrörelsen som storbranden bröt ut och Alliansen ville då inte alls tala om frågan utan ville att den skulle glömmas bort inför valet. Dåvarande försvarsminister Karin Enström (m) tyckte att det var ”osmakligt att göra partipolitiska utspel” mitt under räddningsarbetet och centerledaren Annie Lööf kallade det ”sorgligt att se partier som gör partipolitiska utspel mitt i denna katastrof i människors vardag”. De hade naturligtvis en viss poäng i anmärkningarna men det hindrar inte samma allianspartier att idag börja jämföra kostnader för elcykelpremien med kostnaden för brandbekämpningsplan. Vilket får ses som i högsta grad ”osmakligt” med tanke på att Allianspartierna inte heller efter att branden i Västmanland släckts 2014 har tyckt att saken varit värd att ta upp. 

De har inte heller tidigare lyft frågan så det får betraktas som populism inför valet. Moderaterna talar nästan enbart om NATO och hotet från Ryssland i sitt säkerhetspolitiska program, Liberalerna likaså och de talar inte ens om säkerhetspolitik utan kort och gott om ”Försvar”.  KD säger mycket kortfattat att ”Sverige bör ansöka om medlemskap i NATO medan Centern också talar om att Sverige bör bli medlem i NATO men dock lägger till att EU-samarbetet bör fördjupas för att möta ”gränsöverskridande utmaningar” som bland annat ”naturkatastrofer”.

Åtminstone M och L ropar på höjda anslag till Försvarsmakten för inköp av diverse materiel och vapen. Regeringen(läs försvarsminister Hultqvist) har också beställt dyra Patriot-robotar och nya JAS-plan. Hade Alliansen fått bestämma hade det säkert blivit ännu fler. Vad kostar inte detta?

Enligt uppgift kostar ett JAS-plan omkring tre gånger så mycket som ett modernt brandbekämpningsplan.

Talet om dyra brandbekämpningsplan rimmar också illa med konsekvensanalyser av storbränder som vid tidigare tillfällen visat på en besparing på mellan 10-75 % lägre kostnader för bränder där sådan plan använts i förhållande till bränder där de inte använts. Enligt en beräkning som gjordes av ordföranden i kommunen Norbergs kommunstyrelse, Åsa Eriksson, efter branden i Västmanland 2014 blev kostnaden ungefär fem miljoner kronor per dygn. Varje dygn kortare bekämpningstid hade alltså varit mycket värt.  Bara som ett litet exempel.

Det är förstås vanskligt med den här sortens kalkyler men under de bränder som i skrivande stund fortfarande rasar har skog för minst 600 miljoner kronor brunnit upp, enligt Skogsstyrelsen, och det är en siffra som förstås ökar. Ett flertal hus har brunnit upp till värden av miljontals kronor men också förstås orsakande personliga tragedier för ägarna vars hem gått upp i lågor.

Norska helikoptrar och italienska plan får nu göra grovjobbet med att släcka bränder i Sverige. Det är en säkerhetsrisk som vi tydligen är beredda att ta? Vad händer om det bränner till i de länderna samtidigt? Varför kan inte svenska plan ses som en resurs för hela EU och sättas in när andra länder har samma problem?

Det är alltså på samma gång ett långsiktigt oekonomiskt tänkande och en egoistisk nyttokalkyl som ligger bakom tveksamheten att införskaffa egna plan. Trots allt tal om ökad samordning inom EU eller andra gränsöverskridande organ och mot all kunskap om kostnaderna för storbränder som redan finns.

Dags alltså att ta på allvar den miljöpartistiska viljan att prioritera det civila försvaret, bredda synen på säkerhetshot och uppgradera prioriteringen av de som rör bland annat naturkatastrofer.

I ett säkerhetspolitiskt program bör väl ingå att skydda människoliv, människors hus och hem och den svenska naturen? Brandbekämpning är också säkerhetspolitik. Eller är det bara Miljöpartiet som ser detta?

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 4 Teriberka – vid världens slut

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är fjärde delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 finns här

Del 3 finns här

Del 4 Teriberka – vid världens slut

Den 13 juni 2018

Vi har kommit överens med en taxichaufför om en heldagstur till Teriberka och kuststräckan kring staden vars belägenhet av många beskrivs som ”vid slutet av världen”. Vi är inte ensamma om att ha fascinerats av den ödsliga skönhet som framkom i filmen ”Leviathan”.

Vår chaufför heter Alexander och är ukrainsk medborgare född i Dnipropetrovsk, numera Dnipro. Han känner sig mer som medborgare i det Sovjetunionen han föddes i avslöjar han. Projektet Ukraina har aldrig varit hans och han ser ryssar och ukrainare som samma folk som borde tillhöra samma nation oavsett vad man vill kalla den. Han tycker 90 % av ukrainarna är bra folk men att det är runt 10 % som är ukrainska nationalister och ”helt galna”, menar han. Själv hade han en restaurang i Odessa men var tvungen att ge sig av efter revolutionen, dvs Euromajdan, och massakern vid fackföreningshuset i Odessa. Nu söker han ryskt medborgarskap och är bosatt i Murmansk där hans föräldrar bor.

Han tar med oss de ca 15 milen mot Teriberka, de sista 2 milen på grusvägar. Det är tundra och tajga, knappt några träd alls bitvis, kuperat men kalt och stenigt. Ett och annat vattendrag porlar fram genom bergen och till slut når vi kustbandet vid Barents Hav. Det är ödsligt men vackert. Inga människor eller bilar ger en stark känsla av avskildhet. I Teriberka fanns tidigare en militär inrättning och staden var länge stängd för besökare. En slutenhet som lyftes först 2009. Något som inte särskilt många uppmärksammat tycks det.

Egen bild. Välkommen till Teriberka

Egen bild. På väg mot Teriberka

Egen bild. På väg mot Teriberka, vid världens slut...

Egen bild. Stenformationer i landskapet som hemliga spår av människor (?)

Stadens blomstringstid var efter andra världskriget och fram till 1960-talet. Då fanns två fiskodlingar, två mejerier, en hönsfarm, minkuppfödningsfarm och två fiskprocessfabriker och ett reparationsvarv, butiker och magasin, en stadion, två skolor och två sjukhus och andra offentliga institutioner som ambulansstation. Dessutom en renhjord med cirka 2000 djur. Här har samer hållit till historiskt men också de som kallar sig pomorer, ett traditionellt fiskande folk. De ska ha funnits här åtminstone sedan 1500-talet och den lilla staden ska en gång ha varit en av de rikaste fiskestäderna. Faktum är dock att det var mestadels norrmän som skötte fiskenäringen innan revolutionen 1917.

Omstruktureringar av fiskenäringen, internationella fiskerestriktioner, rationaliseringar och nedläggningen av den militära verksamheten har gradvis urholkat stadens livskraft och den har nu endast ca 1000 invånare jämfört med ca 5000 under glansdagarna på 1950-talet. Befolkningskurvan sluttar och en färsk siffra anger 957 som invånarantal. Ett tag fanns hopp om en likriktningsanläggning för naturgas från Shtokman-fältet utanför kusten men det verkar inte längre bli av.

Egen bild. Teriberka och en kanske talande bild om vart staden är på väg?

Egen bild. En del aktivitet är det trots allt kring stränderna, men inte som i fornstora dagar

Här finns en fiskfabrik kvar och en del hopp sätts till turism. Det finns ett litet hotell och en liten restaurang vid stranden. Försök har gjorts och görs för att locka fler turister. Främst sportfiskare men här hålls också kurser i exempelvis drakflygning och dykning. Och så finns de som, liksom vi, lockats hit av den ödesmättade skönhet som fömedlades genom filmen ”Leviathan” som spelades in i Teriberka med omnejd. Den lilla staden ligger sannerligen vid en vacker plats men utstrålar samtidigt en sällsam sorgsenhet och övergivenhet.

Många säger att det här är en plats vid världens slut och det är lätt att förstå vad de menar.

Egen bild. Teriberka, en del av den tudelade staden

Egen bild. Teriberka från andra sidan viken och vägen som leder till den nyare och mer befolkade delen

Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust

Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust

Själva staden ger ett säreget intryck av att vara bebodd och övergiven samtidigt. Här finns ett litet hotell, en skola, en lekplats och sjukhus. Folk är i rörelse på de få gator som finns. Samtidigt finns mängder av övergivna och förfallna hus. Det märkliga är också att många av dem ser ut att ha lämnats i all hast. Dörrar och fönster står vidöppna och mängder av gamla möbler och annan bråte ligger strödda i och utanför husen. Möjligen är de plundrade flera gånger. Ingenting hindrar en från att stiga in i de öde husen. Gardiner fladdrar i fönster utan glas. Det ger lite samma intryck som Pripjat, staden vid Tjernobyl, som jag besökte för ett par år sedan.

Egen bild. Teriberka, dagen efter nationaldagen. De ryska flaggorna visar att här ändå har firats

Egen bild. Bostadshus i Teriberka som jag tror fortfarande är bebott. Ibland svårt att avgöra i Teriberka

Egen bild. Övergiven kåk i Teriberka. En av många

Egen bild. Inuti den övergivna kåken ovan. Lämnad åt sitt öde...

Egen bild. Inuti samma kåk som ovan. Håller trappan? Jag bestämmer mig för att inte prova

Egen bild. Ryska nationaldagen har firats och upphängningsanordningarna för flaggor är i vart fall på plats i staden som långsamt förfaller

Egen bild. Strandskjul vid Teriberka

Egen bild. Förfallet i Teriberka tar sig många former och uttryck och bli nästan till bitterljuva konstverk samtidigt som de är sorgsna minnesmonument över mänskligt liv

Egen bild. Teriberka. Ensamt och övergivet vid världens slut...

Egen bild. Teriberka. Övergiven bostadslänga

Egen bild. Teriberka. Övergivet och bebott samtidigt

Det är hårt klimat vid Barents Hav och alkoholmissbruk lär vara vanligt förekommande. Kanske ett sätt att stå ut i 40-gradig kyla under vintermånaderna. Inkomsterna från de få verksamheterna hamnar i Murmansk där ägarna bor säger en del bybor. De övergivna husen och båtvraken som kantar stränderna kring staden vittnar om brustna drömmar och uppgivna planer, om uppbrott.

Egen bild. Fladdrande gardiner i tomma fönster. Vanlig syn i Teriberka

Filmen Leviathan regisserad av Andrej Zvyagintsev spelades som sagt in här. Filmen vann Golden Globe Award för bästa utländska film 2014 och nominerades till en Oscar 2015 och skildrar livet i rysk glesbygd på ett sätt som inte uppskattades av alla ryssar. Allra minst från statligt håll. Kanske för att filmaren fick visst statlig stödfinansiering och ”tackade” genom att skildra korrumperade statstjänstemän. Den ryske kulturministern Vladimir Medinsky lär ha kallat filmen ”opportunistisk” och sagt att regissören varit ”mer intresserad av röda mattor och statyetter” än av karaktärerna. Skattebetalarna borde inte slänga pengar på filmer som ”öppet spottar på regeringen” och är fyllda med ”känslor av hopplöshet och meningslöshet”, ska Medinsky ha sagt, och aviserade då för ett par år sedan nya regler som ska kunna bannlysa filmer som ”besudlar” den ryska kulturen. Allt enligt en artikel i the Telegraph.

Filmen handlar om en bilmekanikers kamp mot en korrupt borgmästare som försöker sno åt sig mark på mannens bekostnad. Idén lär Zvyagintsev förvisso ha fått från en amerikansk historia som han placerat i en rysk kontext. Men den tar upp ett i Ryssland vanligt samhällsproblem. Kanhända så även här i lilla Teriberka. Om detta råder delade meningar framgår det av artikeln i the Telegraph.

Den nuvarande borgmästaren Tatyana Trubilina vill inte visa filmen för sina barn eftersom den innehåller all möjlig ”smuts” och att filmen gjorts särskilt för att svärta ned Ryssland. Hon betonar i artikeln att ”den är naturligtvis fiction, en fantasivärld som inte har någonting att göra med vår verklighet”.

Direktören för fiskfabriken, Ivan Kosjpetruk, tror att filmen blivit marknadsförd i väst eftersom allt ”svart och negativt” i filmen sammanfaller med sanktionerna mot Ryssland och den negativa bild av Ryssland som väst vill framhålla.

En av stadens brandmän, Sergej Smirnov, tycker däremot att filmen och dess karaktärer är helt trovärdiga men att kritiken mot filmen visar att man inte kan gå emot ”vlast” i Ryssland, det vill säga makten.

Telegraph-artikeln tar också upp det speciella maktförhållandet mellan kyrka och stat som en del anser innehåller korrupta element. I filmen Leviathan är den korrupte borgmästaren allierad med en ortodox präst. En av stadsborna, Olga Nikolajeva, menar att det finns en länk mellan den ortodoxa kyrkan och staten och miljardärerna i Ryssland.

Den nuvarande borgmästaren Trubilina påstår dock att korruption i Teriberka är omöjligt eftersom staten håller så hårda tyglar och kontroll på hur hon och andra makthavare agerar. Hennes företrädare, Valerij Yarantsev, håller dock inte med och säger till the Telegraph att han själv blev utsatt för en smutskampanj och falska anklagelser om brott eftersom han upptäckt oegentligheter i en markaffär med koppling till det naturgasprojekt som sedan aldrig förverkligades. Han identifierar sig med huvudrollsinnehavaren i filmen, säger han till the Telegraph, och tycker att den är ett historiskt dokument som visar vad Ryssland är på väg att bli. ”Vår regering gillar inte filmen eftersom de såg sig själva i spegeln: en maffia med åklagare och polis som sina torpeder”, tillägger han i artikeln.

Filmen Leviathan är fascinerande men verklighetens Teriberka fascinerar ännu mer. Ödsligheten och förfallet givetvis, men å andra sidan också livskraften. För vilken svensk stad med knappt tusen invånare har en skola, hotell, samlingslokal, bibliotek, sjukhus och utryckningsfordon? Och invånarna tycks finna vägar att försörja sig på eller åtminstone överleva på sina alldeles egna sätt. Åtminstone de två filurer vi träffar vid deras garageskjul.

En vanlig syn i Ryssland är rader av plåtgarage/skjul. Sådana finns även i Teriberka. Solen gassar och värmer den annars så frusna platsen och två män i yngre medelålder sitter i sitt skjul bland allsköns prylar och pinaler. Är det möjligen deras hem? Enligt den ene bedriver de här någon form av ”bizniz”. Oklart vad för sorts och det känns inte läge att fråga. Möjligen är porträtten av Lenin och Stalin till salu? Kanske något mer ljusskyggt? De visar hur som helst glatt upp sina samlingar och förefaller inte ha något att dölja. Skjulet ger intryck av loppmarknad.

Egen bild. Det kan inte vara lätt bedriva "bizniz" i ett plåtskjul i Teriberka (?)

- Här finns allt, vi har Stalin också, säger en av dem skrattande och sätter på sig en gigantisk kosackmössa. Strax cyklar de iväg till matbutiken, ”Produkty”, och sen tillbaka till skjulet. En liten värld vid världens ände. Hit kan man ”försvinna” om man så vill, leva i radioskugga, utanför myndigheters kontroll, eller bara vara ifred från storstäders larm och stress. Vid slutet av världen.

Egen bild. "Här finns allt" och ingenting. I Teriberka. Vid världens slut...

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 3 – Nationaldag i Murmansk

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är tredje delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 finns här

Del 3 – Nationaldag i Murmansk

Den 11/12 juni 2018

Frågan är hur mycket ryssen firar sin nationaldag 12 juni? 

- Inte mycket, säger min taxichaufför i St. Petersburg när jag ställer frågan redan vid ankomsten till St. Petersburg ett par dagar tidigare. – Den 9 maj är MYCKET större, hävdar han och har förmodligen alldeles rätt. Egentligen borde väl segerdagen 9 maj vara rysk nationaldag. Den verkar betydligt mer förankrad i den ryska folksjälen och som nationaldag säkerligen lika relevant som om vi hade firat vår på Midsommarafton. Segern i Det Stora Fosterländska Kriget har präntats in i ryssens minne och i stort sett alla har minst en anhörig som dött i kriget och vars minne vårdas ömt.

Den taxichaufför som kör oss från hotellet i Kem till järnvägsstationen säger något liknande när vi frågar honom. Min finskfödda sambo tycker att han ser finsk ut. Hon inleder med att fråga om han gillar fotboll.

- Nej hockey, svarar han, och tillägger att han gillar de finska spelarna och alltid hejar på Finland.

I backspegeln hänger finska flaggor och min sambos fråga, om han har band till Finland, känns helt följdriktig. Det har han mycket riktigt. Han berättar om sin far Viktor (född Ville) från Lahtis i Finland som var glödande kommunist och flyttade till Sovjet någon gång mellan krigen för att hjälpa till att bygga det kommunistiska samhälle han drömt om. Ryska kunde Ville redan vid flytten. Nu blev tillvaron inte så som Ville och flera andra finska immigranter tänkt sig så Ville/Viktor hamnade i arbetsläger. Där träffade han sin blivande fru som var född i Karelen. De etablerade sitt liv först utanför Leningrad men senare i Kem eller i vart fall ryska Karelen. Själv heter vår chaffis Juri men kallar sig gärna Jyrkki, säger han. Om jag hörde rätt var hans efternamn Jounilainen eller något liknande. Han har själv aldrig varit i Finland avslöjar han men pappan har varit där och besökt sin bror som stannade kvar i Finland när Ville flyttade. Pappa Viktor lever än men är förstås en mycket gammal man nu.

Med Viktors livsöde i tankarna somnar vi på nattåget som går först efter midnatt. Imorgon är det Rysslands nationaldag. Vi är rätt nyfikna på hur den kommer att firas i Murmansk.

Nationaldag i Murmansk

Ryska nationaldagen den 12 juni kallas officiellt för ”Rysslands dag”. Den firas till minne av att den Ryska Federationen bildades 1990. Ett och ett halvt år senare upphörde Sovjetunionen att existera. Något större firande är det inte som vi konstaterat redan på förhand. För många är det okänt varför man firar den här dagen och för vissa är anledningen till firandet snarare ett skäl att sörja. Det var ju början till slutet för Sovjetunionen. Det är många som längtar tillbaka till Sovjetunionen av flera olika skäl. Kommunisterna brukar få ungefär tio procent av folkets röster i valen men det är betydligt fler som ser Jeltsins styre under 1990-talet som en period man helst vill glömma och minns hellre storhetstiden som Sovjetunionen.

Egen bild. Vi ankommer till den ståtliga järnvägsstationen i Murmansk för att fira nationaldag

Egen bild. Stadens firande sker på det centrala torget invid Hotell Azimut. Den riktiga feststämningen vill inte infinna sig

Att Sovjet blev Ryssland är det långt ifrån alla som anser värt att fira. Det är inte heller många som samlats på stora torget i Murmansk. Den riktiga feststämningen vill inte riktigt infinna sig vilket delvis kanske beror på att det är ganska kallt och regnet hänger i luften. Men det känns inte heller särskilt viktigt för det fåtal som ändå anslutit för att lyssna på tal och låta sig underhållas av folkdans och sång.

Egen bild. Nationaldagsfirande i Murmansk. Festligare än så här blir det inte

En kvinna står på andra sidan Leningatan och delar ut pamfletter och sovjetiska flaggor. Hon är kommunist och kommer alltid vara det, hävdar hon. Allt var bättre då innan oligarker och banditer roffade åt sig av folkets egendom, tillägger hon bittert. Hennes flaggor är de enda vi ser på matgatan där grillspetten ligger på rad och vi kan värma oss i den 4-gradiga arktissommaren. Inga ryska flaggor, bara sovjetiska. Jag är lite förvånad och förundrad och samtidigt fascinerad. Alla verkar spara sig inför VM-euforin och för de kanske flesta är Segerdagen den 9 maj den stora ryska nationaldagen.

Egen bild. En kvinna som säger sig vara kommunist in till döden delar ut sovjetiska flaggor. De går åt och syns mer än de ryska på gatorna intill

Egen bild. Kommunisterna tycker inte Jeltsins Ryssland är något att fira och drömmer om det forna Sovjetunionen. Och många med dem, inte bara kommunister

Egen bild. Nationaldagsmiddag i Murmansk

Egen bild. Uteservering, 4 grader varmt, regn i luften och rysk nationaldag i Murmansk

"Murmansk hjältestad" står det med stora röda bokstäver på en höjd ovanför Murmansks centrum. Staden bombarderades svårt av tyskarna under 2vk och var den stad som blev mest förstörd, efter Leningrad och Stalingrad (numera St Petersburg och Volgograd). Mitt intryck här under ryska nationaldagen är att den firas pliktskyldigt eller inte alls medan krigets hjältar, det sovjetiska samhällsbygget och det faktum att staden faktiskt (!!) byggts upp igen, rest sig ur ruinerna och att folket här trotsat kyla och umbäranden och stretat vidare är det som betyder något. Vackert eller inte men de gjorde det. Tror det är därför Jeltsins bedrifter tas med en axelryckning eller rentav med förakt. Vad gav det Murmansk frågar sig många? En djup kris med arbetslöshet och befolkningsminskning. Men de dryga 300.000 som bor här stretar på. Av dem var kanske 300 på torget för firande av nationaldagen.

Egen bild. Leningatan är centrala stadens pulsåder

Egen bild. Självklart står Lenin staty vid Leningatan

Egen bild. Murmansk - Hjältestad står det med stora röda bokstäver intill det gigantiska bostadsområdet som byggdes kring skiftet 1960/70-tal ovanför stadens centrum

Egen bild. Man får klättra en bra bit för att nå höjden men närmare hjälteskriften än så här kommer man knappast

Egen bild. Symboler från fornstora dagar. Den till vänster bör vara hedersordern "Hjältestad" som Murmansk tilldelades 1985 vid 40-årsjubiléet av Segerdagen

Murmansk förstördes till stor del av tyska bombningar som inleddes med Operation Silverräv från finskt territorium. Tyskarna lyckades dock aldrig ta staden, vilket annars hade varit fatalt för den sovjetiska krigsförmågan. Envist motstånd av stadens försvarare och - förstås - det bistra klimatet, hindrade dem från att lyckas. Något som Murmanskborna förefaller mer stolta över än den ryska federationens tillblivelse 12 juni 1990. 

Egen bild. Murmansk och ett av många monument över stadens försvarare 

Egen bild. Pamyatnik Anatoliy Bredovu. Bredov var en soldat som sprängde sig själv och sin kulspruta med en granat när han omringats av fiender. 

I närheten av Leningatan och det centrala torget (Fem Hörn-torget) står monumentet över Anatoliy Bredovu. Det representerar på något sätt känslan som majoriteten av det ryska folket bär på för krigets hjältar. Det verkar vara det som ligger allra närmast ryska hjärtan. Bredov var en soldat som sprängde sig själv och sin kulspruta med en granat när han omringats av fiender. Monumentet avtäcktes 1958 efter att pengar samlats in bland invånarna i Murmansk och av medlemmar ur Komsomol som samlade metallskrot, returpapper och annat för att få in pengar. Vid avtäckningen ska Anatolijs föräldrar ha deltagit och fadern lär själv ha varit frontsoldat under kriget.

Egen bild. Bostadsområdet på höjden ovanför Murmansk centrum. "Retro City" ?!

Egen bild. Bostadsområdet ovanför Murmansk centrum är gigantiskt stort

Egen bild. Närmare centrum blir husen lite äldre. Men inte mycket äldre än så här. Staden grundades 1916 och närapå totalförstördes under andra världskriget

Vi hinner bli lite frusna under "nationaldagsfirandet" och trötta efter långpromenad och den nattliga resan med tåg. Så vi vänder åter mot hotellet och vilar ut för att utforska Murmansk senare. Nationaldagens firande verkar ändå slut och blir inte roligare än grillspett och folksång. Imorgon väntar dock en heldagstur till Teriberka, vid världens slut.

Egen bild. Att Murmansk är en hamnstad går inte att ta miste på

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 2 - Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är andra delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 - Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort

11 juni 2018

Rysslandsresan fortsätter: Idag båt från Kem till Solovetskijöarna. Munkkloster sedan 1400-talet som fungerat som varit religiös centralpunkt i Ryssland men framför allt för de konservativa "Old-believers" som inte erkänner reformationen av ortodoxa kyrkan på 1600-talet utan håller fast vid de gamla ritualerna. Solovetskij blev också delvis därför snart tillflyktsort för både världsliga och kyrkliga dissidenter. Ironiskt nog stängdes klostret av bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen och klosterområdet användes som fångläger och kom alltså fortsatt att hysa dissidenter fast nu mot deras vilja. Detta blev alltså 1920-21 det första Gulaglägret och fungerade i huvudsak som arbetsläger. Officiellt öppnades lägret 1923 och stängdes före andra världskrigets utbrott då i stort sett all skog runt lägret var avverkad och arbetet med Vitahavskanalen var avslutat.

Vi tar oss dit med båt. Biljetter var inte helt lätta att få tag i (besökarantalet begränsas) och är förhållandevis dyra. Båten är av Vaxholmsbåtstyp men betydligt enklare möblerad. Det är inte mycket till nöjeskryssning då kampen om de obekväma sittplatserna under däck är hård och den kyliga vinden ovanpå däck blåser nästan lika hårt. Väl framme spricker molntäcket upp lite och det blir betydligt behagligare klimat att promenera runt i. Det blir en märklig upplevelse bland strövande kor, munkar, lokalbefolkning och såväl ryska som utländska turister.

Egen bild. En av munkarna vid Solovetskijklostret kanske?

Egen bild. Korna strövar fritt bland turisterna. Heliga kor?

Egen bild. Promenadvägen från hamnen till klostret

Solovetskijklostret (eng: Solovetsky Transfiguration Monastery; ryska: Соловецкий монастырь)

Klostret, beläget på en av Solovetskijöarna i Vita Havet, har i flera hundra år varit kristendomens huvudsäte i norra Ryssland. Det grundades år 1436 av munken Zosima som också blev dess förste Igumen (ibland benämnt Hegumen). En Igumen är i den ortodoxa världen (och östkatolska) motsvarigheten till en abbot i den västra katolska klostervärlden. Enligt den rysk-ortodoxa traditionen kan dock titeln tilldelas betydande personer inom kyrkovärlden oavsett om de leder ett kloster eller ej. De viktigaste byggnaderna är från 1500-talet, då Fjodor Kolytjev var igumen. Under åren har klostret genomgått många förändringar och motstått flera attacker från fiender. Detta är en av de första ryska platser som kommit med på Unescos lista över världsarv.

Borgmästarinnan Marfa donerade alltså staden Kem till klostret som med tiden utökade sitt markinnehav och blev ett betydande makt- och handelscentrum i regionen. Klostret ägnade sig åt saltutvinning och järnutvinning, fiske, jakt, pärlhantverk och flera andra näringar. Under 1600-talet levde ungefär 350 munkar vid klostret men hade också dubbelt så många tjänare, bönder och hantverkare knutna till sig.

Klostret blev med tiden också ett fäste för de Gammelortodoxa (Old Believers). Dessa erkände inte patriarken Nikons reformer 1652-66 för att modernisera den ortodoxa kyrkan utan ville behålla de gamla östortodoxa ritualerna. Schismen brukar kallas för raskol, vilket betyder klyvning ungefär. Dessa gammelortodoxa underordnar sig därför endast sin egen Synod, det vill säga högsta beslutande organet för deras kyrkor och kloster.

De lät som sagt bygga ett fort och var befäst med mängder av kanoner. De stod emot anfall från svenskarna under 1500-talets slut och 1600-talets början och blev belägrade och utsatta för den brittiska marinens artilleribombardemang under Krim-kriget men stod emot detta också. Den brittiska flottan gav sig av efter nio timmars kanonad den 6-7 juli 1855.

Klostret hade också ett bibliotek med flera sällsynta böcker och en trädgård med exotiska plantor. Det lär väl inte finnas något kvar av detta men vi hann inte undersöka just detta närmare under vårt dagsbesök.

Öarna och klostret blev under tiden fram till revolutionen även en viktig tillflyktsort för regimkritiker och för kritiker av den statliga ortodoxa kyrkan. Innan klostret gjordes till det första Gulaglägret fungerade det alltså i viss mån som ett tillhåll för dissidenter, vilket är en liten knorr i sammanhanget.

Ett litet brödraskap av munkar återetablerade klostret efter Sovjetunionens fall och i dagsläget lär ungefär tio munkar leva här. Själva klostret har restaurerats bitvis och är till vissa delar fortfarande under reparation eller rekonstruktion. Klostret fungerar också som historiskt och arkitektoniskt museum. Klostret sattes 1992 upp på UNESCO:s Världsarvslista och var alltså en av de första ryska platserna som togs med på listan.

På senare tid har renoveringen av klostret kritiserats från flera håll. Bland annat från historikern Jurij Brodsky som bland annat påpekat att vackra och unika gamla lavar som funnits på klosterväggarna har tvättats bort. Han betonar också den mångfald av betydelser öarna har, dess betydelse för fågellivet, de unika träskmarkerna och Beluga-valen som parar sig runt öarna. Han har sagt att öarna är en reflektion av hela den ryska historien och framhåller Den ortodoxa kyrkan försöker med hjälp av ryska staten göra dem till en ”monokultur”, säger han bland annat till Radio Free Europe.

Egen bild. Solovetskijklostret och dess murar

Egen bild. Innanför klostrets murar

Egen bild. Imponerande klosterklockor var klang följde oss ut mot hamnen före återresan

Egen bild. Innanför klostrets murar

Egen bild. För hårt renoverade klosterväggar menar kritiker

Egen bild. En av portarna till klosterområdet

Fånglägret, Solivkilägret eller Solovetski Special Prison Camp (SLON)

Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 stängdes klostret. Dess ledning avrättades och munkarna sändes i exil. Fånglägret etablerades alltså officiellt 1923 och stängdes 1939. Det fungerade som ett arbetsläger med uppgift att avverka skog. Att lägret stängdes lär bero på att all skog i området intill i princip avverkats. En kadettskola etablerades då ungefär samtidigt på ön medan klostret förblev stängt och fick förfalla.

Inledningsvis fanns i lägret politiska motståndare som anarkister, mensjeviker och Socialistrevolutionärer (rivaliserande partier till Bolsjevikerna) men småningom fylldes det på med krigsfångar ur Vita armén samt präster och adelsmän och en del vanliga brottslingar. Här lär många författare ha suttit fängslade. En annan notabel figur är den judisk-ryske Naftaly Frenkel som först satt som fånge i lägret men senare släpptes fri och blev en av ledarna för lägret med ansvar för lägrets produktion. Senare blev han ansvarig för hela Gulagsystemets produktion. Han övervakade särskilt bygget av Vitahavskanalen som utfördes till stor del av fångar från Solovkilägret. Tillsammans med den forcerade industrialiseringen och kollektiviseringen av jordbruket är slavarbetet utfört av fångar en av det stalinistiska Sovjetunionens grundstenar.

På ön finns ett intressant museum som ger berättelsen om lägrets tillkomst och hur fångarnas tillvaro kunde se ut. Det pågår för närvarande en kamp om historien i vilken ovan nämnde Brodsky har en av huvudrollerna. Hans bok, ”Solovki: Labyrinth Of Transformation”, har av en grupp ortodoxa aktivister anmälts till Inrikesministeriets Antiterroristcentrum för att innehålla material som ”förolämpat religiösa känslor” genom att framställa klostret som ett fängelse. Samtidigt sände ett 80-tal akademiker och kulturella personligheter ett öppet protestbrev till säkerhetstjänstens chef Alexander Bortnikov som författarna till brevet menar uttalat sig på ett sätt som de tolkar som en ”krypande Stalinisering” och syftar då bland annat på den statliga undersökningen av Brodskys bok, det pågående rättsfallet mot den karelska Gulag-historikern Jurij Dmitriev, det statliga övertagandet av Gulagmuséet Perm-36 och pressen på organisationen Memorial som ägnar sig åt att uppmärksamma repressionen i före detta Sovjetunionen och bevaka mänskliga rättigheter i dagens Ryssland och de övriga före detta sovjetstaterna. Brodsky menar att historien kring fånglägret stadigt suddas ut.

Chefen för Sovjet-delen av det museum vi besöker, Olga Botjkaryova, blev också avskedad förra året och vräkt från sin lägenhet på ön vilket lett till att hon tvingades lämna ön. I själva klostret satt tusentals fångar men under renoveringen av det har fångarnas väggklotter tagits bort liksom gallren från fönstren och titthålen i dörrarna. Enligt Brodsky försöker ortodoxa kyrkan och ryska staten göra platsen till en rent kyrklig sådan och förstöra resterna av lägret.

Museet har förvisso sin utställning som visar bilder och berättar historien om lägret och vi får använda lite fantasi för att föreställa oss hur det kunde ha sett ut då under lägerperioden.

Egen bild. Plan över fånglägret i lägermuseet

Egen bild. Byggnationen intill lägermuséet ger onekligen lite intryck av lägerbaracker

En märklig skärgårdsidyll

Under eftermiddagen spricker molntäcket helt en stund och lägrets dysterhet känns för ett tag tämligen overkligt i den visserligen bitvis slitna skärgårdsidyll som finns runtom klosterväggarna.

Egen bild. Skärgårdsidyll runt klostret

Egen bild. Ibland något sliten skärgårdsidyll

Egen bild. Gamla trähus utanför klostermurarna...

Egen bild. ...och en del modernare hus eller möjligen gamla men hårt renoverade?

En affär finns som tur är, "Produkty"

Egen bild. Lekande barn följer oss på vägen mot hamnen. Här finns en liten "vanlig" lokalbefolkning bland de få munkarna

Kanske har Brodsky rätt när han säger att ”hela den ryska världen” representeras på Solovetskijöarna? Vi har nu besökt bara en av runt hundra öar i arkipelagen. Mot kvällningen måste vi tillbaka med vår båt. Ett iskallt ösregn gör vår väntan till mindre njutbar då hamnen saknar terminal och inte ens har någon väntplats med tak. Vi trycker under taket till ett plåtskjul tillsammans med ett tiotal andra blöta och kalla turister. Andra anländer med buss och det utvecklar sig till en smått absurd kapplöpning fram till båten när den äntligen kommer. Alla vill komma ombord först. Imorgon är det ryska nationaldagen. Den firades lite i förtid av våra ryska medpassagerare på båten tillbaka till Kem med att borra spetsiga armbågar i försiktiga utländska turister. Att ta sig fram i köer är en sport som ryssar behärskat i hundra år och förfinat till perfektion och tillhör därför givetvis världseliten. Den annars så vänlige ryssen tycks förvandlas när hen ställs i en kö. Vi kom till slut med båten och hann ansluta till nattåget som skulle ta oss till Murmansk.