Brandbekämpning är också säkerhetspolitik

Ett tema under sommaren har varit och är torka och bränder. Just nu kämpar brandkårer, hemvärn, militärer och frivilliga med att bekämpa bränder på ett flertal ställen i landet. Enligt vissa uppgifter så många som 75 olika brandhärdar. I Hälsingland är läget smått desperat. Italienska brandbekämpningsplan har kallats in med betydligt större släckningskapacitet än de helikoptrar som är inlånade från Norge.

Det här blottlägger en brist i beredskapen som känns väldigt märklig i ett mycket stort land som Sverige och som dessutom har mängder av skog. Det visar också på ett behov som Miljöpartiet ofta påpekat - och ibland hånats för – av att uppgradera prioriteringsgraden för civil säkerhetsutrustning. Det är nästan inga andra partier som betonar den civila aspekten av säkerhetspolitiken, eller ens räknar in civila säkerhetsrisker i den säkerhetspolitiska diskussionen.

MSB har satsat resurser på att skicka ut en broschyr till samtliga hushåll men brandbekämpningsplan anses för dyra i förhållande till utnyttjandefrekvensen av resursen.

”Det är en extremt dyr resurs och även om det är ett extremt läge just nu i Sverige så är det långtifrån varje sommar vi har det så här torrt”, säger Britta Ramberg, biträdande chef för MSB:s enhet för beredskap, till TT. Dan Eliasson, MSB:s högste chef, hävdar också att de här planen i Sverige är ”en ganska dyr verksamhet för en kort tid av året”.

MSB verkar inte ha tagit mycket lärdom från det egna deltagandet i seminarier. I samband med tre norska bränder som startade under vintern 2014 då det inte borde ha börjat brinna i skog och mark hölls ett seminarium där MSB:s dåvarande tf enhetschef för räddningstjänsten, Jan Wisén, påpekade att trenden är att ”skogs- och markbränder hotar att sprida sig till bebyggelse”.  En norsk deltagare, Ove Stokkeland, ställföreträdande brandchef i Skien kommun, säger sig vara ”jätteglad för att Norge inte gjort som i Sverige, lagt ner civilförsvaret”, angående personalbristen i Sverige.

MSB verkar därmed inte heller ha tagit någon lärdom från det egna deltagandet i seminarier där det konstaterats att bränder utbryter året om numera och allt oftare i närhet av bebyggelse. I samband med tre norska bränder som startade under vintern 2014 då det inte borde ha börjat brinna i skog och mark hölls ett seminarium där MSB:s dåvarande tf enhetschef för räddningstjänsten, Jan Wisén, påpekade att trenden är att ”skogs- och markbränder hotar att sprida sig till bebyggelse”.  En norsk deltagare, Ove Stokkeland, ställföreträdande brandchef i Skien kommun, säger sig vara ”jätteglad för att Norge inte gjort som i Sverige, lagt ner civilförsvaret”, angående personalbristen i Sverige. Överallt kommer nu rapporter från de svenska skogsbränderna hur personalen ”går på knäna” och är för få.

Det här bör nu äntligen omvärderas menar jag. Rimligen bör inköp av all säkerhetsutrustning och vapensystem föregås av en riskanalys. Då måste frågan ställas vilken risk som bör ses som mest sannolik; att nya storbränder kommer att uppstå inom närtid eller att Sverige invaderas av främmande makt inom samma närtid?

Jag har svårt att se att risken för det senare skulle vara mer akut än det förra.

Alliansen riktar nu kritik mot regeringen för dålig brandberedskap vilket klingar väldigt falskt eftersom de själva under åtta år vid makten inte lyft en krona för att förbättra den.

Under den stora branden i Västmanland 2014 sa Fredrik Reinfeldt att frågan om svenska brandbekämpningsplan ”prövats för länge sedan” och att ”Sverige liksom övriga nordiska länder kom fram till att vi inte behöver det”. Ett resonemang som utesluter all ny forskning om klimatfrågor och statistiska kurvor för temperaturer och extrema vädersituationer som exempelvis SMHI tillhandahåller. 

Märkligt nog var det också då alldeles inför valrörelsen som storbranden bröt ut och Alliansen ville då inte alls tala om frågan utan ville att den skulle glömmas bort inför valet. Dåvarande försvarsminister Karin Enström (m) tyckte att det var ”osmakligt att göra partipolitiska utspel” mitt under räddningsarbetet och centerledaren Annie Lööf kallade det ”sorgligt att se partier som gör partipolitiska utspel mitt i denna katastrof i människors vardag”. De hade naturligtvis en viss poäng i anmärkningarna men det hindrar inte samma allianspartier att idag börja jämföra kostnader för elcykelpremien med kostnaden för brandbekämpningsplan. Vilket får ses som i högsta grad ”osmakligt” med tanke på att Allianspartierna inte heller efter att branden i Västmanland släckts 2014 har tyckt att saken varit värd att ta upp. 

De har inte heller tidigare lyft frågan så det får betraktas som populism inför valet. Moderaterna talar nästan enbart om NATO och hotet från Ryssland i sitt säkerhetspolitiska program, Liberalerna likaså och de talar inte ens om säkerhetspolitik utan kort och gott om ”Försvar”.  KD säger mycket kortfattat att ”Sverige bör ansöka om medlemskap i NATO medan Centern också talar om att Sverige bör bli medlem i NATO men dock lägger till att EU-samarbetet bör fördjupas för att möta ”gränsöverskridande utmaningar” som bland annat ”naturkatastrofer”.

Åtminstone M och L ropar på höjda anslag till Försvarsmakten för inköp av diverse materiel och vapen. Regeringen(läs försvarsminister Hultqvist) har också beställt dyra Patriot-robotar och nya JAS-plan. Hade Alliansen fått bestämma hade det säkert blivit ännu fler. Vad kostar inte detta?

Enligt uppgift kostar ett JAS-plan omkring tre gånger så mycket som ett modernt brandbekämpningsplan.

Talet om dyra brandbekämpningsplan rimmar också illa med konsekvensanalyser av storbränder som vid tidigare tillfällen visat på en besparing på mellan 10-75 % lägre kostnader för bränder där sådan plan använts i förhållande till bränder där de inte använts. Enligt en beräkning som gjordes av ordföranden i kommunen Norbergs kommunstyrelse, Åsa Eriksson, efter branden i Västmanland 2014 blev kostnaden ungefär fem miljoner kronor per dygn. Varje dygn kortare bekämpningstid hade alltså varit mycket värt.  Bara som ett litet exempel.

Det är förstås vanskligt med den här sortens kalkyler men under de bränder som i skrivande stund fortfarande rasar har skog för minst 600 miljoner kronor brunnit upp, enligt Skogsstyrelsen, och det är en siffra som förstås ökar. Ett flertal hus har brunnit upp till värden av miljontals kronor men också förstås orsakande personliga tragedier för ägarna vars hem gått upp i lågor.

Norska helikoptrar och italienska plan får nu göra grovjobbet med att släcka bränder i Sverige. Det är en säkerhetsrisk som vi tydligen är beredda att ta? Vad händer om det bränner till i de länderna samtidigt? Varför kan inte svenska plan ses som en resurs för hela EU och sättas in när andra länder har samma problem?

Det är alltså på samma gång ett långsiktigt oekonomiskt tänkande och en egoistisk nyttokalkyl som ligger bakom tveksamheten att införskaffa egna plan. Trots allt tal om ökad samordning inom EU eller andra gränsöverskridande organ och mot all kunskap om kostnaderna för storbränder som redan finns.

Dags alltså att ta på allvar den miljöpartistiska viljan att prioritera det civila försvaret, bredda synen på säkerhetshot och uppgradera prioriteringen av de som rör bland annat naturkatastrofer.

I ett säkerhetspolitiskt program bör väl ingå att skydda människoliv, människors hus och hem och den svenska naturen? Brandbekämpning är också säkerhetspolitik. Eller är det bara Miljöpartiet som ser detta?