Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”

Ukraina och yttrandefriheten – sammanfattning av Human Rights Watch rapport

Det talas mycket om att i demokratins namn, och till och med i yttrandefrihetens namn, att motverka ”falska nyheter” och desinformation genom att kontrollera flödet av information på nätet. Om detta skrev jag om nyligen på denna blogg. Nyligen har Human Rights Watch släpp sin årliga rapport för 2018. Det vill säga en genomgång av läget baserat på händelser under år 2017. Den visar att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl.

Ett flertal åtgärder togs av den ukrainska regeringen för att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten, officiellt som motåtgärd till den ”ryska militära aggressionen i östra Ukraina” och ”anti-ukrainsk propaganda”.

De här åtgärderna innefattade exempelvis en lag som kräver att aktivister och journalister som undersöker korruptionen i landet måste deklarera sina personliga tillgångar. En lag som senare annullerades medan istället en ny introducerades som innebar vad HRW kallar ”betungande och orättfärdiga rapporteringskrav” för alla NGO:er och individer som arbetar för dem. Liknande lagar finns i Ryssland som begränsar NGO:ers frihet att verka och existera.

President Porosjenko utfärdade också en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte, som påminner starkt om Facebook, för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd bör med andra ord ha stängt ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned i Ukraina. De två sistnämnda var bland de mest använda i landet.

Den nationella säkerhetstjänsten SBU har också utvisat ur eller nekat inresa till Ukraina ett flertal utländska journalister, de flesta ryssar men även spanjorer, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till sajten Myrotvorets (Fredsmäklaren) som under 2016-17 offentliggjorde namn och personuppgifter på hundratals journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringen ledde till ett flertal hot mot dessa journalister och en Kiev-baserad ukrainsk journalist, Oles Buzina, blev också mördad några dagar efter publiceringen. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU.

Inte heller har brandbombsattacken år 2016 mot tv-stationen Inter blivit utrett och inte heller har mordet på journalisten Pavel Sheremet blivit löst. Den sistnämnde var starkt kritisk mot makthavarna i synnerhet avseende deras inställning till pressfrihet och yttrandefrihet och mördades av en bilbomb år 2016. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists talar det mesta för att mordet utförts av inhemska krafter och i en film ”Killing Pavel” producerad av Organized Crime and Corruption Reporting Project hävdas att en anställd vid ukrainska säkerhetstjänsten SBU ska ha befunnit sig vid bilen när bomben placerades där. Filmen finns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Den framhåller allvarliga brister i polisutredningen. Det går inte att slå sig fri från tanken att bristerna varit avsiktliga, i synnerhet som det framkommer i filmen att Sheremet och andra journalister på nättidningen Ukrayinska Pravda planerade artiklar som var komprometterande för flera regeringsföreträdare, bland andra inrikesminister Avakov. Brister i polisutredningar eller bristen på polisutredning tycks för övrigt vara ett ukrainskt fenomen som är återkommande när det gäller viktiga händelser som exempelvis skjutningarna på Majdan i Kiev i februari 2014 och mordbranden vid fackföreningshuset i Odessa i maj samma år. Inkompetens eller politik? Kanske lite av både och?

Ett annat känt fall som tas upp av HRW är gällande journalisten Ruslan Kotsaba som släpptes fri under 2016 men vars frisläppande under 2017 annullerades för att inleda en ny rättegång mot honom. Han anklagas för landsförräderi och kallas enligt regeringspropagandan för ”Moskvaagent”. Något han skulle betraktat som ett dåligt skämt om det inte vore för att det kan innebära minst 13 års fängelse för honom. Han slogs för ukrainsk självständighet under Sovjettiden och har alltid varit liberal och pro-EU, aktivt deltagit vid Orangerevolutionen liksom Euromajdan 2014. Nu är han besviken över resultatet av Majdan-protesterna och vad han menar var en ”naiv tro på väst”. Kotsaba menar att det var EU och USA ”som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp”. En uppfattning som uppenbarligen uppfattas som Kreml-propaganda i dagens Ukraina. Mer om detta går att läsa i hans egen artikel i Aftonbladet.

På Krim har på motsvarande sätt framför allt pro-ukrainska tatarer av ryska myndigheter anklagats för terroristverksamhet eller för separatism och journalister har ställts inför rätta för att ha skrivit artiklar kritiska mot den ryska ockupationen av Krim. Det är spegelvända fenomen vi ser. Statliga eller statligt stödda förföljelser av journalister och andra regimkritiker, vilket visar vad som kan hända om stater ges legala verktyg att inskränka det fria ordet utan att behöva ange andra motiv än svepande formuleringar som ”för nationens säkerhet” eller att ”motverka utländsk propaganda” och liknande. Förutom att det leder till allvarliga följder för enskilda journalister och politiker som anklagas så tystar det också kritik av regimerna rent generellt, när rädslan sprider sig för konsekvenserna. Ryssland rankas enligt den nyligen släppta årsrapporten från Freedom House som ”Not free” och Ukraina som ”Partly free”.

Det är därför mina invändningar är så starka mot Löfvens och Macrons nylanserade idéer om lagar som ska ”förbjuda” eller ”motverka” så kallade ”falska nyheter”. Det som är falskt i den enes ögon kan vara precis det motsatta i den andres. Med legala verktyg i händerna på statens företrädare öppnas portarna för godtycklighet och statligt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”falska nyheter” och vad som inte är det.

Det är väl inte så vi vill ha det?

Fake News – nyord för censur?

I Helsingfors sitter ett antal personer i en NATO- och EU-finansierad grupp med den långa benämningen the European Centre of Excellence for Countering Hybrid Threats. Med en budget på ca 15 miljoner kronor om året förväntas de hitta vägar att skydda oss (i väst) mot vad som kallas hybrid krigsföring/hybrid warfare.

Detta med hybridkrig i sig är ett omstritt begrepp. Enligt vissa forskare, som Försvarshögskolans Ilmari Käihkö, är all krigföring i någon mening hybrid. Han har svårt att se att begreppet gör något annat än beskriver normen och därför inte tillför något för ökad förståelse av krigföring, för dagens försvarspolitiska debatt, eller att det skulle leda till bättre beslutsfattande. Käihkö menar också att uttrycket riskerar att leda till resursslöseri.

Det är därför intressant att notera vad det Finlandsbaserade centret har uträttat för att hitta ”motgift” mot ”hybridhot”. Efter fyra månader (det öppnades i oktober 2017) förefaller det oklart om något meningsfullt kommit ut från centret alls, skriver Reid Standish i nätpublikationen Foreign Policy den 18/1-2018, med tillägget ”trots högt uppskruvade förväntningar”. Dess aktiviteter beskriver artikelförfattaren som fortsatt ”dunkelt” och att det är oklart vad de ska ge för resultat. 

Ja, det tycks vara en svår uppgift att förklara även för centrets anställda, av artikeln att döma. Men det tycks ha mycket mindre att göra med att spåra hackers än att diskutera lagar och regleringar i olika länder och producera rapporter och anordna seminarier, work-shops och utbildningar för politiska beslutsfattare och byråkrater. ”Det handlar om att identifiera ett mönster”, säger en av de anställda. Det verkar inte ha gått fram ens till initierade utomstående dock vad de pysslar med. Janne Riihelainen, finsk säkerhetsexpert, säger att han inte har en aning om vad de verkligen gör, något han menar att ingen verkar ha vetskap om. I finsk press kritiseras institutionen för att inta en ”byråkratisk approach till ett icke-byråkratiskt problem”.

Kanske är centret ett exempel på det resursslöseri som Käihkö menar att lanserandet av begreppet hybridkrigföring riskerar att föra med sig?

Vid invigningen av centret talade NATO-chefen Stoltenberg och EU:s höga företrädare för utrikesfrågor Federica Mogherini. De betonade att det skulle utgöra en del av ”Europas svar till Ryssland” och att det i allokeringen till just Finland låg en stor dos symbolik. Troligen en betydande del av avsikten, som symbolåtgärd och för att visa att ”man gör något” åt den ”nya” typen av hot. Den amerikanske försvarsministern James Mattis kallade det ”an institution fit for our time”.

Måhända ligger det i tiden att begränsa yttrandefrihet och den fria opinionsbildningen på nätet? Ett verktyg som annars skulle kunna sägas bidrar till att försvåra för diktatorer och diktaturer att införa och vidmakthålla totalitära system. Här balanseras det på gränsen till totalitära staters metoder i syfte att skydda frihet och demokrati. Ett fenomen som fick fart efter ”nine-eleven” och Bush-doktrinen om ”korståg mot terrorismen”.

I Frankrike lanserar president Macron idén att ge domstolar makt att stänga medier som publicerar ”falska nyheter” i valtider. Det är oklart varför lagen endast skulle gälla i valtider och än mer oklart hur dessa domstolar ska avgöra vad som är falskt och sant. Var det inte just en sådan politisk kontroll av opinionsbildning och debatt som Sovjetunionen byggde på? Att kontrollera åsikter och påståenden och kalla vissa för falska och andra för sanna? TV-kanaler som ”kontrolleras eller påverkas av utländska stater” ska dessutom kunna bli av med sändningstillstånd. Hur långtgående ska detta tolkas? Kommer det utestänga kanaler som Al-jazeera, Fox News eller Russia Today för att ta några exempel? Olika perspektiv på komplexa konflikter ska inte längre kunna framföras? Det känns synnerligen svårsmält och tveksamt framför allt som det framförs av Macron som en åtgärd ”för att skydda demokratin”.

Här i Sverige har statsminister Löfven nyligen aviserat inrättandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar.  ”Det finns en uppenbar risk att utomstående vill blanda sig i hur vi fattar våra beslut”, säger han. Vad myndigheten ska ägna sig åt förefaller oklart men enligt statsministern ska dess utgångspunkt vara att ”bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte”. Det låter väldigt tvetydigt och luddigt. Kan (och ska) myndigheten exempelvis förhindra ytterligare amerikanska påtryckningar mot svenska beslutsfattare att avstå från att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud?

Det går dock helt i linje med Vinnovas utvecklande av en digital plattform för att ”förebygga att falska nyheter får stor spridning och spelar en avgörande roll” i årets val. Tillsammans med de stora mediehusen ska de granska att ”ogrundade påståenden får spridning” och får betydelse i valet 2018. Återigen en uppgift som dels hämmas av oklarheten om vem som ska avgöra vad som är falska nyheter eller ej, men också möjliggör för de stora mediehusen att styra debatten i en för dem önskad riktning. För vem som prenumererar på SvD eller DN exempelvis (ägarna Schibsted respektive Bonniers deltar i Vinnovas projekt) kan ha undgått att notera, gillande eller inte, att de för en kampanj för svenskt NATO-medlemskap? Eller att SvD ända sedan årsskiftet bitvis har liknat en valkampanj-kick off för Moderaterna? I artikel efter artikel snart sagt varje dag (ibland ett par-tre i samma nummer) har nye partiledaren Ulf Kristersson fått bre ut sig och redogöra för Moderaternas politik och ondgöra sig över andra partiers. Det står naturligtvis tidningen fritt att publicera vad man vill och vinkla det som man finner önskvärt men när de ingår i projekt med uppgiften att söka upp och förhindra att ”ogrundade påståenden” får genomslag i valet blir i vart fall jag mycket misstänksam. Något jag gav uttryck för i mitt förra inlägg på denna blogg.

Naturligtvis ska uppenbart falska påståenden bemötas. Vi har också redan lagar som kan tillämpas mot de som ägnar sig åt förtal eller hets mot folkgrupp och vi har pressetiska regler och institutioner som ser över att dessa följs. När det gäller nätet så florerar det sannerligen en mängd smörja där som gott kunde raderas för evigt. Enligt min mening. Men vem är jag att sätta mig över andras åsikter eller berättelser om sin verklighet? Däremot kan jag, om jag vill, bemöta påståenden genom att blogga exempelvis, och på så sätt påverka debatten och tillföra argument osv.

Det vill säga; så länge ingen beskyller mig för att sprida ogrundade påståenden och stänger min blogg. Vad har jag för garanti mot det när institutioner som ska ägna sig åt åsiktsgranskning har blivit ”fit for our time”?

Hoten från USA ökar medan Rysslands militärutgifter minskar kraftigt

Ja, där hajade nog många till över rubriksättningen till detta inlägg (?).

- Vad är detta? Fake News, tänker säkert några. Här sprids ”vinklade nyheter”, tänker säkert flera. Kanske något för Vinnova att titta närmare på?   

Hur kommer ett eventuellt framtida digitalt granskningsverktyg att reagera på en sådan rubrik som så totalt avviker från de etablerade mediernas narrativ? Med böter kanske? Det är hur som helst betänkligt att det läggs så stort krut på att avväpna alternativa opinionsbildare medan de etablerade mediehusen i stort sett fritt kan styra debatt och opinion med mer eller mindre subtila former av vinklade nyheter. Framför allt då med en rubriksättning som leder läsarna in i vissa tankebanor. 

Jo, min rubrik är förstås avsiktligt vinklad för att illustrera en poäng. Men den är i sak helt riktig. Den som tvivlar kan ju bara titta in på twitter-kontot för USA:s överbefälhavare Donald Trump, och notera USA:s ”hemliga brev” som med vagt förtäckta hot varnade Sverige från att skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Att Rysslands försvarsutgifter minskar, såväl i faktiska tal som i andel av BNP, är faktauppgifter från flera erkända källor. Min rubrik är också konstruerad enligt samma strategi som de etablerade mediehusen har använt i årtionden åtminstone. De har blivit allt skickligare bara, väl medvetna om rubrikens makt.

En studie genomförd vid Columbia University ifjol visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas. Det vill säga att läsaren nöjer sig med rubriken/ingressen. Fenomenet bör inte skilja sig väsentligt mellan nyheter i papperstidningar respektive nätversioner. Det är rubriken som majoriteten kommer ihåg och som bidrar starkt till skapandet, alternativt befästandet, samt spridningen av en uppfattning eller en viss diskurs eller narrativ. 

En annan rubrik som skulle ha kunnat florera på sistone är ”Svenskarnas Nato-motstånd ökar”, eller något liknande. Någon sådan har jag inte sett bland de stora mediehusens publikationer, men däremot följande:

”Nato-motståndarna tror på hjälp från Nato om Sverige hotas” (rubrik DN 2018-01-06)

”Hälften hoppas på hjälp från Nato” (Sydsvenskan 2018-01-06)

”Hälften av svenskarna hoppas på hjälp av Nato” (SvD 2018-01-06)

”Cyniskt Nato-nej” (Smålandsposten 2018-01-08)

Det är en intressant rubriksättning. DN/Ipsos undersökning av den svenska Nato-opinionen visar att 4 % fler är motståndare till svenskt Nato-medlemskap än vid samma tidpunkt för ett år sedan. Det är en ganska kraftig tillbakagång för Nato-förespråkarna, med DN och SvD i spetsen, tillsammans med flera partier på högerkanten anförda av Moderater och Liberaler. Men i de stora tidningarnas rubriker är det den sekundära följdfrågan som projiceras, och till och med förvanskas. Ipsos följdfråga lyder:

”Om Sverige utsattes för ett akut militärt hot av främmande makt, tror du då att Nato skulle komma till Sveriges hjälp, eller tror du inte det?”.

Här har ungefär hälften svarat att de tror att Nato skulle ”komma till Sveriges hjälp”. 

”Paradoxalt”, säger David Ahlin vid Ipsos till DN. Det ligger något i det men så som frågan formulerats kan det finnas flera olika skäl att svara ja. Att tro är inte heller detsamma som hoppas. Trots det har rubriksättaren vid SvD och Sydsvenskan gjort den tolkningen och förvandlat tron till hopp. Dessutom bygger hela frågeställningen på ett antagande, nämligen att främmande makt aldrig skulle kunna vara Nato. Om vi utgår ifrån att Sverige faktiskt ÄR alliansfritt måste vi också räkna in alla främmande makters ”akuta militära hot”. Vem vet vad som händer om tio år? Hur tillförlitlig är Donald Trump som överbefälhavare för det ledande Nato-landet USA? Hotbrevet till Sveriges regering angående den eventuella underskriften av FN:s konvention om kärnvapenförbud visar att det inte bara är Ryssland som bryr sig om vad vi gör. Kanske blir Sverige snart av USA betraktat som ett ”skithålsland”? Ett land man kan hotamed förgörelse? OK, det är kanske idag inte särskilt sannolikt, men vem kan förutse framtiden helt och hållet? I ett alliansfritt land bör alla tänkbara möjliga utvecklingar finnas med i planeringen. Ipsos har uppenbarligen redan tagit ställning varifrån eventuella framtida ”akuta militära hot” INTE kan komma ifrån. Det är också ett sätt att leda diskursen in på ett visst spår och cementera en verklighetsuppfattning. DN är också snabba med att följa upp det hela, som i gårdagens ledare med rubriken ”Inga garantier utan medlemskap, i vilken Gunnar Jonsson skriver att ”Nato är det naturliga steget”. Med hänvisning alltså till Ipsos undersökning och ”tron” på Nato-hjälp. Att Nato-motståndet ökat föranleder alltså ingen reflektion utan svenskt medlemskap i Nato är den enda väg som är tänkbar för DN, SvD och andra ledande publikationer. Möjligen har de fastnat i en filterbubbla? 

Smålandsposten drar hur som helst än mer långtgående slutsatser av Ipsos undersökningsresultat och visar dessutom öppet förakt för motståndet:

”Natos kritiker tar för givet att Sverige skall åka militär snålskjuts på andra länder. Det är inte någon särskilt hedersam inställning”.

Ingen gör någon analys av varför motståndet ökat trots intensivt kampanjande från politiker och media. Det är förstås ett bittert piller att svälja för opinionsmakarna (Mikael Holmström är författare till DN-artikeln om Ipsos undersökning och en av de ivrigaste Nato-förespråkarna) som därför skyndar förbi det hela och koncentrerar sig på sura kommentarer om undersökningens fråga 2. Dessutom är rubriksättningen som innehåller ordet ”hoppas” närmast bedräglig. Kanske inte riktigt ”Fake News” men åtminstone helt klart ”vinklade nyheter”. Det vill säga något som nu statliga Vinnova, i samarbete med SvT/SR, Bonnierhuset och Schibsted, har sagt sig vilja motarbeta. Det kan ju bli lite knepigt eftersom SvD ägs av Schibsted. SvD som idag fortsätter på linjen ”vinklade nyheter” och strategin med vinklad rubriksättning.

Nyheten i dagens SvD, uppslaget stort på förstasidan, är enligt rubriksättningen att ”Ryssland storsatsar på modernare kärnvapen”. Förvisso sannolikt, vilket för övrigt visar hur viktigt det vore med ett kärnvapenförbud, men inte helt säkert sant eftersom det bygger på kvalificerade gissningar. Om det är det är det kanske ett ryskt svar på att USA påbörjat en liknande uppdatering av sin kärnvapenarsenal, vilket lett till en ökning av USA:s militärutgifter 2016, i motsats till Rysslands nedåtgående kurva. Vilket leder in oss på rubrikuppgiftens källa, en undersökning av Rysslands militärutgifter som, framgår det av artikelns brödtext, minskat sedan 2015 och förväntas minska ytterligare de kommande två åren, räknat i andel av BNP. I miljarder dollar beräknas de gå ned från 86,3 miljarder år 2015 till 66 miljarder år 2019. En ganska rejäl minskning alltså. Att jämföras med USA:s 611 miljarder dollar år 2016 eller för den delen Nato-ländernas samlade utgifter samma år på 881 miljarder dollar. Inuti tidningen, uppslagen över två sidor, är artikeln om Ryssland rubricerad: ”Putins tioårsplan: Rustar med kärnvapenstyrkor och robotar”. Om det är sant bör alltså minskningen totalt av de ryska militära utgifterna innebära en kraftig nedskärning av de konventionella militära styrkorna? Här sätter jag frågetecken eftersom ingen egentligen riktigt vet. Den som orkar läsa den tvåsidiga artikeln får nämligen veta att det ryska beväpningsprogrammet är hemligt och att rubrikerna bygger på läckor och skärvor av uppgifter som analytiker i väst har pusslat ihop för att komma fram till slutsatsen om kärnvapensatsningen. Detta enligt Tomas Malmlöf på FOI, expert på rysk försvarsmateriel. Trots osäkerheten skriver artikelförfattaren Jonas Gummesson: ”Klart är att den massiva militära upprustningen fortsätter även om ekonomin är en bromskloss”. En märklig slutsats givet de faktauppgifter om kraftigt minskande andel av BNP för de ryska militärutgifterna, som trots allt förekommer i samma tidning, men som i själva artikeln inte kommenteras alls. Istället tillägger Gummesson: ”Fortsatt militär upprustning på den ryska sidan innebär också att det militära trycket skärps ytterligare i Sveriges närområde runt Östersjön”.

Tidningen innehåller förutom detta idag också en ledare med rubriken ”Militära hot i Norden kan inte uteslutas” skriven av översten Bo Hugemark, som menar att ”slutsatsen är given”: ”Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i Nato”.  

Vinklade nyheter handlar för det mesta ganska lite om falska påståenden utan mer om rubriksättning, urval av fakta och källor och frekvens av artiklar som bara varieras i enlighet med ett visst narrativ. Något som troligen påverkar opinionsbildningen betydligt mer än uppenbart falska nyheter som oftast snabbt avslöjas och drar ett löjets skimmer över de som tagit dem på allvar. Men som förmodligen inte kan matas in i Vinnovas digitala verktyg som ska skydda oss från ”filterbubblor”. Det kan vara värt att tänka på. Inte minst när det gäller debatten om ett svenskt Nato-medlemskap.