USA PÅ KRIGSSTIGEN - AMERICA FIRST!

Trumps motto om America First yttrar sig på många vis.

Nu har han varit i Europa och NATO-möte i Bryssel där han läxade upp övriga femton medlemsländer och krävde att de ökade sina militärbudgetar till minst 2 % av BNP. Det är förvisso en rekommendation som militäralliansen har inskrivet i stadgarna, men som varit lite fritt att följa.

Vid mötet i Bryssel höll president Trump ett aggressivt tal till de övriga medlemsländernas representanter. De europeiska ledarna skruvade nervöst på sig när Trump levererade följande salva;

”[But] 23 of 28 member nations are still not paying what they should be paying and what they are supposed to be paying for their defense. This is not fair to the people and taxpayers of the United States. And many of these nations owe massive amounts of money from past years…”

Eftersom USA lagt så mycket pengar på militär kapacitet så är andra länder ”skyldiga” USA pengar är alltså logiken här. Det hade ju kunnat låta rimligt om det vore så att hotet stod i proportion till vad USA satsar och vad det vore rimligt att kräva av de övriga NATO-länderna. Nu sägs det ju i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang att Ryssland är ett stort hot, men i vilken proportion står hotet mot NATO-länderna egentligen? Hur rädda bör de vara?

Ryssland har tidigare aviserat att i år skära ned sin militära budget med 27 % jmf med förra året och ytterligare nedskärningar är planerade så att man om ett par år kommer ned till 2012 års nivå, kring 3 % av BNP. Totalt sett i reda pengar är Rysslands försvarsutgifter bara en tiondel av NATO:s och de länder som satsar allra mest på att öka militära utgifter är USA och Kina, enligt färska siffror från SIPRI. 

USA spenderar ojämförligt mycket mer än andra när det gäller försvarsutgifter. America is First! Odiskutabelt. Sen kommer ingenting, och sen kommer ingenting, och sen kommer Kina, sen kommer ingenting igen, och sedan kommer Ryssland, mycket tätt följt av Saudiarabien…

Bild: Länder med högst försvarsutgifter angett i miljarder USD. Foto: SVT Design, Källa: SIPRI, 

Dessutom har Trump begärt ytterligare tillskott till budgeten för militära utgifter. En oerhörd satsning på i USD räknat 54 miljarder extra, en ökning med 10 %. Trump kallar satsningen han vill göra ”historisk”. Ett bättre ord vore kanske ”hysterisk” då USA redan, som sagt, helt ojämförligt är världens största militärmakt.

Så hur har det nu gått till, kan man fråga sig, att hela det politiska fältet i Sverige från Socialdemokrater och högerut är så överens om att Ryssland är det stora hotet på jorden?

Och varför är det så viktigt för Trumps USA att de övriga NATO-länderna ökar sina försvarsbudgetar?

Kan det ha något med pengar att göra? ”Follow the money”, brukar det heta.

Tja, om nu samtliga europeiska NATO-länder sammantagna ska satsa mer än 300 miljarder euro på militära utgifter istället för 200 miljarder euro så blir det ju väldigt många euro (eller kanske dollar) i fickan på den som lyckas sälja vapen och andra försvarssystem.

Så då kommer 10000-kronorsfrågan; vilket land har den största militära produktionen och exporten?

Den senaste rankingen jag hittar från SIPRI är för 2015, räknat på försäljningen 2014. Om vi ser vilka företag som säljer mest vapen står det USA i kolumnen över nationalitet på de allra flesta. Bland de fem mest säljande företagen är fyra amerikanska. Endast brittiska BAE bryter sig in på tredje plats. Lockheed Martin Corporation leder ligan följt av Boeing. Dessa har civil produktion också men denna lista räknar alltså enbart vapenförsäljning. Vi talar då om 36,5 miljarder USD i sålda vapen för Lockheed och knappa 28,5 miljarder USD för Boeing. Åtta av de tio mest säljande vapenproducenterna på listan är från USA. 43 av de 100 mest säljande är från USA. 

Vilka är det då som främst förser och tar emot konventionella vapen? Den frågan besvarar också SIPRI bland sina databaser. Högst upp i topplistan över exportörer ligger  (SURPRISE!) USA, kraftigt överstigande Ryssland som är tvåa, men å andra sidan i stort sett inte säljer några vapen alls till NATO (såvitt man kan utläsa av SIPRI:s databaser). Så det lär bli USA som ökar mest i den här ligan om NATO-länderna ska utöka sina militära budgetar. 

Han är kanske inte så korkad som han verkar, den där Trump? Han har hittat ett sätt att infria löftet om ”America First” och att skapa jobb i USA samtidigt som andra länder får betala notan för det. Samtidigt som han visar sig handlingskraftig och slåss för att ”få tillbaka pengar” till de amerikanska skattebetalarna, och samtidigt sätter ännu mer press på Ryssland att utöka sina militärutgifter istället för som nu skära ned. På så vis skulle ju USA och NATO kunna peka finger och tala om för världen att Ryssland rustar upp, hu ett sånt hot… Utan att behöva ljuga… som nu.

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”

Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.

Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.

Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.

Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.

Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.

En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?

Vill ju bara hålla på med sin nazism…???

Den som följde den geniala tv-serien Percy Tårar på nittiotalet minns kanske ”Nazistgrannen”? Dvs. Robert Gustafssons beskedliga figur som grillar på tomten i radhusområdet och konverserar med grannen och försöker lugna denne med att bedyra att ”Vi vill bara vara ifred här – och hålla på med vår nazism – det är det vi vill”.

Jag kommer ofta på mig själv att tänka på den här sketchen när Nordiska Motståndsrörelsen förs på tal. Håller vi på att normalisera nazismen och göra den ”radhus-ren”? Kanske är det inte så illa men det vore definitivt inte lika roligt som Robert Gustafssons nazi-granne. Men det finns något naivt i försvaret av yttrandefriheten som en del debattörer framfört på sistone. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som jag skrev om nyligen på denna blogg (ser för övrigt att jag gjort samma reflektioner som Hynek Pallas), har rätt att framföra sina politiska åsikter som alla andra och därmed rätt att vara i Almedalen med sitt tält och sina flygblad tycker en del. Mina egna invändningar är i första hand det säkerhetsmässiga. Hur lämpligt är det att låta ett parti som förordar nazistisk diktatur och vill införa den med vapen i hand, ett parti vars aktivister är kända för sina vapenbrott och för våldsamma aktioner - varav en del är under utredning just nu för bombattentat eller innehav av sprängmedel – spänna upp ett tält, granne med Amnesty International, i Visby under den vecka på året då nästan alla svenska politiker befinner sig på samma lilla fläck, det vill säga alldeles intill?

Det finns dessutom skäl att motsätta sig det här yttrandefrihetsargumentet. Det är dock en svårare fråga som tål att diskuteras närmare. Gränsdragningen är på inget sätt självklar. Men är det verkligen så enkelt att bara ”låta dem hålla på med sin nazism”? 

Vad inte många vet är att när NMR invaderade Falun den 1:a maj med flera hundra skjortbeklädda unga män för att marschera på dess gator med sina fanor så fick flyktingarna flytta på sig. En flyktingförläggning evakuerades och dess invånare flyttades till annan plats under denna dag. Femtio ensamkommande flyktingbarn fick flytta på sig för att ge plats för nazisterna. Ungefär enligt samma logik som används i skolor som flyttar på den mobbade och inte den som mobbar. NMR kan alltså inte kontrollera sina våldsverkare och därmed inte vistas i närheten av flyktingförläggningar, och det måste vi ta hänsyn till (?). Bereda plats för dem och röja undan sådant som stör dem (?). Allt för att nazisterna ska få vara ”ifred och hålla på med sin nazism”.

Har vi i Sverige glömt vad nazism är för något och vad den står för? Detta är ett parti som vill bränna böcker och sedan människor. En titt på deras hemsida Nordfront visar att det inte är fråga om några oskyldiga grillpartyn de vill ställa till med.

De resonerar där om ”judefrågan”. Senast ett parti gjorde detta ledde det till folkmord. Ska vi verkligen hjälpa till att normalisera åsikten att Förintelsen aldrig ägt rum? En uppfattning som NMR hyser. Ja, vad det är som rör sig i huvudet på partiets aktivister och sympatisörer kan vi som sagt ta del av på hemsidan Nordfront. Ett litet axplock från kommentarsfälten till deras artiklar:

”De bajsfärgade troglodyterna ska inte ens befinna sig på nordmannajord. Vilka fina prydnader lyktstolparna kommer att få när ZOG-eliten störtas”

”JUDEN styr och utrotar oss från VÅRT EGET territorium!”

”All heder till dessa kämpar som gav sitt liv till ett fritt Europa tyvärr gick det inte vägen utan USA styrt av judar segrade” [om en frivillig norsk SS-soldat]

”Vi har alla tvingats bli Untermenschen under en mediastyrd mångkulturell, dvs kulturellt destruktiv diktatur via konceptet ”media – en (diktatur)stat i staten”, men nu kommer den naturliga, dvs ohejdbara motreaktionen, Übermenschen. Enkel logik. Logikens lagar gäller i verkligheten. Åter till verkligheten. Dags att säga godnatt till byfånarna som styrt det här riket allt för länge utan folkligt mandat. Och räta på de krökta ryggarna”

”Folkets Hus har alltså inte bara kopplingar till en terrororganisation, de till och med samarbetar med dem. Svenskar! Det är vi mot regimen!”

”Kan vi inte mötas på MC-donalds i Alvik och därefter bege oss de 500 meter till EXPOS ”hemliga” redaktion? Ta med brandbomber och gasmask och alla ”smällare” du förfogar över. Expos tid är kommen!”

Ja, så där fortsätter det. Uppmaning till våld och revolution sida upp och sida ned. Någon som fortfarande är av uppfattningen att det här är på lek? Att de ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”?

Några som ändå tar detta på allvar är Civil Rights Defenders som nu kräver att polisen river upp sitt beslut att bereda plats åt NMR i Almedalen. En överklagan är inlämnad till Polismyndigheten där CRD kräver att beslutet om tillstånd ändras eller, i andra hand, ”förenas med villkor” som innebär att de skulle förbjudas att dela ut sitt material, eftersom det skulle innebära ”hets mot folkgrupp”. Det är precis just detta en del inte har förstått. NMR är dels en säkerhetsrisk, en terrororganisation, och har ett politiskt program som i sig bryter mot lagen, det vill säga lagen om ”hets mot folkgrupp”. 

”Vi tycker att det är ytterst olämpligt att NMR anordnar sammankomst i Almedalsveckan. Under politikerveckan samlas kärnan av de samhällsaktörer som NMR öppet har klassificerat som förrädare. Risken att NMR återigen ska söka konfrontation och våldsam konflikt är uppenbar”, säger Robert Hårdh till DN igår.

För den som fortfarande tvivlar på NMR:s idégrund finns i denna överklagan en informativ genomgång av den. Där finns också en sammanställning av våldshandlingar som NMR och dess medlemmar varit inblandade i på senare år. Den är på tre och en halv sida och innehåller 28 punkter. Då är detta inte ens en fullkomligt komplett genomgång.

CRD påpekar också i sin överklagan att Sverige i internationella sammanhang gärna hävdar att vi har en lagstiftning som gör det ”omöjligt för grupper som förespråkar rasdiskriminering att verka utan att deras medlemmar begår brott”.

Upp till bevis, med andra ord.

Yttrandefriheten gäller för alla, säger en del debattörer. Några ser inte heller NMR som något hot mot demokratin. Naivt, i tron att detta är en oskyldig sekt som ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”???

Miljöpartiet och de finska Gröna - vad har de inte gemensamt?

"Nya katastrofsiffror för Miljöpartiet" är rubriken som nu vevas ut i media. Det är Novus senaste mätning som släppts och egentligen har inte mycket hänt, till och med ett blygsamt +0,1 % i väljarstöd enligt mätningen. Det ger förvisso ett lika blygsamt 4,3 % totalt. En siffra som vittnar om ett missnöje med politiken som förts. Framför allt tappas stöd hos de unga. Uppenbarligen hade dessa förtroende för att politiker i miljöpartistiskt dräkt skulle vara mer ståndaktiga för sin politik än andra partiers politiker. Men kompromissandet i regeringsställning har tydligen inte imponerat på ungdomarna. När partiets hjärtefrågor ges bort och partiledningen gjort den Socialdemokratiska tillväxt- och jobbpolitiken till sin frågar sig förstås kärnväljarna vad det nu är som är så speciellt med Miljöpartiet längre?!

I Finland däremot är tongångarna de motsatta. Där ökar Miljöpartiet markant. "Den gröna ligan" skulle i val idag få 14,6 % av rösterna (jämfört med 8,5 % i senaste valet 2015). Siffror som säkerligen får de svenska miljöpartitopparna att bli gröna av avund (förlåt). Men vad har då de gröna finnarna gjort som de svenska inte har?

Jo, de hoppade av regeringsställningen... i protest mot regeringens förslag att bygga ut kärnkraften. Sedan dess, hösten 2014, har finska Miljöpartiet gått från klarhet till klarhet och tillhört de starkaste regeringskritikerna. Sånt har vunnit respekt.

Ville bara påminna om detta inför det svenska Miljöpartiets kongress, det som hålls under parollen "Ledarskap för klimatet". Blicka gärna österut...