Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :

Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.

För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:

John-Paul Himkas artikel “The Ukrainian Insurgent Army (UPA) and the Holocaust (2009)

John-Paul Himkas artikel “The Organization of Ukrainian Nationalists, the UkrainianPolice, and the Holocaust” (2011)

John-Paul Himkas artikel “Collaboration and or Resistance: The OUN and UPA during theWar” (2011)

Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)

Artikel av John-Paul Himka ”War Criminality: A Blank Spot in the Collective Memory of theUkrainian Diaspora” (2005)

John-Paul Himkas artikel ”The Organization of Ukrainian Nationalists and the UkrainianInsurgent Army: Unwelcome Elements of an Identity Project” (2010)

Ivan Katchanovski artikel ”Terrorists or national heroes? Politics and perceptions of the OUNand UPA in Ukraine” (2015)

Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Del 1

Del 2

Del 3

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine

Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola

“Reorderingof Meaningful Worlds: Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists andthe Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine” (2014)

Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)

TTIP – Miljöpartiets motstånd ett minne blott? – eller Vad är det egentligen som händer i mitt parti?

Birger Schlaug skriver på sin blogg nyligen om frihandel och påpekar där att Miljöpartiet numera stödjer TTIP-avtalets tillblivelse. Då jag måste erkänna att jag följt med rätt dåligt i partipolitiken under sommaren studsar jag till vid denna formulering. Kan det verkligen stämma? Ja, Schlaug har på annan plats på bloggen lagt ut ett Youtube-klipp som styrker det han påstår. I detta klipp säger den ekonomisk-politiska talespersonen Janine Alm-Ericson att (citerar);

”Det är alldeles tydligt att Miljöpartiet står för det frihandelsavtalet som nu håller på att förhandlas fram”.

Jaså, tänker jag. Sedan när?

Vid närmare granskning ser jag dock att detta klipp har lagts ut 10 augusti 2016 men att riksdagsdebatten det hämtats ifrån gick av stapeln 16 juni 2015. Det är alltså mer än ett år gammalt. Jag blir förbryllad och sätter mig ned för att nysta upp det hela. Kan jag verkligen ha missat något så väsentligt?

Naturligt är ju att gå direkt till källan. Således går jag in på Mp:s hemsida och söker på order ”TTIP”. Sortera inläggen får jag göra själv tydligen så det tar en stund att få lite ordning kronologiskt. Men ett axplock bland de viktigaste inläggen ser ut så här:

15 april 2014

Ett osignerat inlägg (= partiets officiella ståndpunkt får förmodas) med rubriken ”TTIP – ett handelsavtal som hotar miljöskyddet”. Där sägs bland annat följande:

”Vi i Miljöpartiet säger kategoriskt nej till ett avtal som gör det möjligt för företag att stämma stater (ISDS) och som urholkar miljöskydd. Sekretessen som omgärdar förhandlingarna tycker vi också är oacceptabel”.

11 juli 2015

Ett osignerat inlägg med rubriken ”Handelsavtalet mellan EU och USA: Urvattnad kompromiss”. Vi får veta att EU-parlamentet lämnat ifrån sig en urvattnad resolution och att Miljöpartiets EU-parlamentariker anser att parlamentet borde ha ställt ”tuffare krav på TTIP-förhandlarna”. Framför allt är besvikelsen stor framför allt över att konfliktlösningsmekanismen ISDS fortfarande kan bli en del av avtalet. Den mekanism som varit den kanske största risken för en framtida hållbar utveckling eftersom den ger företag möjlighet att stämma stater som lägger ”handelshinder” i form av exempelvis tuffa miljölagar.

30 september 2015

En ”nationell aktionsdag mot TTIP” aviseras.

12 februari 2016

De fyra miljöpartistiska EU-parlamentarikerna rapporterar om ”Gröna framsteg i EU”. Under punkten TTIP framhåller de dock sin besvikelse över parlamentets urvattnade resolution, som redogjordes för i inlägget daterat 11 juli 2015.

Ja, där tar det slut. Fler inlägg från i år får vi inte, frånsett ett inlägg som aviserar ett föreläsning om TTIP i Västerås 14 januari och ett annat i Enköping 2 februari samt att miljöpartisterna i Vara informerat om avtalet under ”Jordgubbens Dag” 3 juli.

Så vad tycker vi då? Jag söker vidare. Rubriken ”Vår politik” bör ju ge svar, tänker jag. Men under bokstaven T finns inget TTIP. Inget om handelspolitik under H heller men jag hittar det under B med rubriken ”Bistånd och handel”. Texten innehåller mer om bistånd. Om handel endast en ytlig formulering från Isabella Lövin om att en ”rättvis handel, med hänsyn till klimat och miljö är en nyckel för långsiktigt hållbar utveckling”. Det låter förvisso bra men TTIP får jag fortsätta leta efter.

Så vad sa den senaste kongressen (maj 2016)? Togs det några beslut i frågan vid denna? På hemsidan finner jag kongresshandlingar inför kongressen. Där finns ett pdf-dokument med motioner och propositioner men bland dessa finner jag inte ett enda som direkt berör TTIP.

Så vad är Miljöpartiets hållning? Nja, svaret finns kanske i en SVD-artikel från januari 2016 där det framgår att Miljöpartiet i Sverige är positivt inställt till TTIP medan de miljöpartistiska EU-parlamentarikerna, som arbetar mitt i den miljö där avtalet förhandlas, är betydligt mer kritiska. 

Dåvarande miljöminister Romson sa då att ”regeringens ståndpunkt” är att vi önskar ett avtal men att ”avtalet inte ska försämra möjligheten till demokratiskt fattade beslut”. Med detta avsåg hon då förstås ovan nämnda konfliktlösningsmekanism, ISDS.

Det står alltså klart att regeringen önskar ett avtal men fortfarande är det oklart vad Miljöpartiets linje är i frågan. Som jag uppfattat det hela har det hela tiden handlat om ett motstånd mot ett avtal som förhandlas fram i tysthet. Det finns inte mycket vettigt i att sätta sig emot handelsavtal rent principiellt utan det hela måste förstås handla om vad avtalet kommer att innehålla och det är just detta som vi inte får veta säkert. Däremot att det mycket väl kan komma att innehålla just det som Romson ställde som ett sorts villkor, nämligen en försämring av möjligheten till demokratiskt fattade beslut som gäller miljön, matkvalitet, kemikalier, energiförsörjning bland mycket annat.

Men nu är det ju på det viset att en del av innehållet i förhandlingarna har läckt ut under våren och sommaren. En sammanställning av artiklar som tagit del av läckorna finns bland annat på bloggen TTippen som drivs (tror jag fortfarande) av förre EU-parlamentarikern Carl Schlyter (jo det finns länk till bloggen från Miljöpartiets hemsida ... än så länge). Där framgår bland annat att the Guardian granskat läckorna och noterat att EU:s senaste avtalsförslag bland annat kan innebära ett stort hinder för främjande av användandet av förnybar energi och underminera regler för gruvdrift och utvinning av fossila bränslen i utvecklingsländer. EU-kommissionen vill att parterna åtar sig att avskaffa ”samtliga existerande handelshinder för exporten av naturgas parterna emellan från det datum avtalet träder i kraft”. Ett stenhårt slag i solar plexus mot EU:s egen klimatpolitik, som the Guardian konstaterar. 

Tidigare i våras läckte uppgifter om USA:s förslag till avtalsinnehåll ut och väckte uppståndelse bland miljörörelser i Europa då det framgick att dessa skulle innebära att det blir mycket svårare att just lagstifta om miljö och människors hälsa i framtiden. All läckt information finns tillgängligt på Greenpeace hemsida men finns sammanfattat mer hanterbart på TTippen.

Det kan ju hända att vår regering inte är orolig för att den sitter inne med information vi inte har fått ta del av? Eller är det värre än så, att de själva är dåligt informerade? Knappast Mp:s regeringsmedlemmar i vart fall då de mycket aktiva miljöpartistiska EU-parlamentarikerna knappast varit inaktiva med att informera om vad som händer.

Och så vad med Miljöpartiets officiella hållning? Är det möjligen så som Birger Schlaug säger; att partiledningen håller tillbaka miljökraven för att ”behaga de som inte delar gröna värderingar”? Eller pågår en strid i toppen som omöjliggör ett klarläggande principuttalande? Det är ju av oerhörd vikt att uttala eventuellt motstånd nu eftersom det, när avtalet väl har förhandlats fram, kommer att vara för sent att hävda att det absolut inte får ”försämra möjligheten till demokratiskt fattade beslut”.

Är det inte läge att ställa just det som villkor för att stödja regeringens positiva hållning till avtalet? Om vi nu verkligen tycker så... ?

Någon som vet säkert?

Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:

”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?