Om pressfrihet och dubbla måttstockar... igen

Användande av dubbla måttstockar tycks ligga i tiden. Något jag har ironiserat lite över på denna blogg vid flera tillfällen nyligen (se sammanställning nedan). Nu får jag dessvärre anledning att återkomma till ämnet med anledning av SvT:s beslut att skjuta på (ställa in?) visningen av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Den skulle ha visats imorgon, 1 maj, men den får du alltså inte se.

Ukrainas ambassad och ett antal exilukrainare är bland dem som utövat påtryckningar mot SvT att inte sända denna dokumentär. De har synpunkter på innehållet och i mejlet till SvT från ukrainska ambassaden finns också en önskelista på sådant man önskar att vår public-service tv ska visa istället. Det har passerat utan större invändningar från de stora mediehusen. Såvitt jag kunnat se har endast Aftonbladet skrivit om detta av de större tidningarna. Filmen ger bland annat en djup inblick i de händelser i Odessa den 2 maj 2014 som ledde fram till massmordet på 48 personer som brändes inne i ett fackföreningshus. Vid mitt besök av platsen för en dryg månad sedan hade de anhörigas blommor och plakat städats undan. Grafittin med uppmaningen till oss att "aldrig glömma" var borttaget. Minnet av händelsen ska uppenbarligen suddas ut tycks den officiella hållningen vara. Varför Sverige ska bidra till den bedövande tystnaden förefaller mycket märkligt.

Egen bild. Fackföreningshuset som blev attackerat av blodtörstiga ultranationalister den 2 maj 2014. Nu (mars 2016) stängt och bommat för allmänheten.

Annat var det med den turkiska ambassadens påtryckningar mot TV4 att inte sända dokumentären ”Seyfo 1915” om folkmordet på assyrier/syrianer. TV4 svarade på kanalens egen blogg, med rätta, bland annat följande:

”Attackerna på pressfriheten har ökat under det gångna året. Reportar utan gränser publicerade i onsdags pressfrihetsindex 2016. Det är nedslående läsning. Även Sverige sjunker på listan. Som Reportrar utan gränser skriver handlar det om att ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet. Den här utvecklingen kan vi aldrig acceptera. Vi kommer att protestera mot varje försök att utöva påtryckningar som hotar yttrandefriheten. I kväll sänder vi naturligtvis som planerat dokumentären "Seyfo 1915 - Det Assyriska folkmordet" i kanalen TV4 Fakta kl 20.00”.

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN, säger till SvD idag att ”det är väldigt viktigt hur man nu förhåller sig till Turkiets påtryckningar som påverkar yttrandefriheten. Det fodras (sic) ett tydligt politiskt ställningstagande” och tillägger att ”det här är inte acceptabelt”. Vilket han förstås har helt rätt i. Vi får se om han är lika ståndaktig när det gäller filmen om Ukraina. Häromdagen släpptes en rankinglista av Reportrar utan gränser (Reporters Without Borders) där graden av pressfrihet har mätts och placerat Sverige på en hedrande 8:e plats. Tydligen har vi dock sjunkit något på listan. Förhoppningsvis är det en tillfällighet. Ukraina har avancerat men ligger ändå på en mindre smickrande 107:e plats, en bra bit bakom exempelvis Kirgizstan, vilket säger en del om inställningen till det fria ordet. De lagar som Ukraina tog förra året som begränsade yttrandefriheten rörande kommunism och de ukrainska nationalistiska organisationerna OUN/UPA är en yttring av denna.

De synpunkter på innehållet som framförts är förstås helt legitima att föra fram men det är notabelt att flera av dem misstämmer med filmens faktiska innehåll, vilket också påpekas av Martin Aagård i den ovan länkade AB-artikeln. Jag har själv sett filmen (med engelsk text tillgänglig på Youtube) och kan inte se några grova felaktigheter. Framför allt inte dess tes (som ifrågasätts av ukrainska ambassaden bland andra) att ukrainska ultranationalister och högerextremister har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik med våldsamma metoder. Jag har själv på nära håll under mina fem månader i Ukraina kunnat följa deras framfart och har själv varit på plats i Tjernivtsis rådhus där dussinet uniformsklädda män med breda axlar stod vid dörrarna till hörsalen och skanderade sitt missnöje med vissa beslut som togs av de församlade politikerna. En mycket utbredd strategi där rädslan för våld ska förmå beslutsfattare och domare att besluta och döma enligt de högljuddas vilja. Jag har också skrivit om dessa ibland maskerade och i vart fall uniformerade män som tar lagen i egna händer i namn av ukrainsk patriotism. Deras åsikter delas sannerligen inte av en majoritet av folket vilket allvarligt undergräver demokratin och rättssäkerheten i landet. Faran bör inte överdrivas men kan inte heller bortses ifrån, vilket den nu stoppade franska dokumentären framför. Ett perspektiv som sällan får utrymme i media. Inte nu heller vad det verkar. Möjligen vid ett senare tillfälle. 

 Frågan är bara varför SvT tvekar medan TV4 helt tillbakavisar alla påtryckningar om programtablån?

Om det högerextrema inflytandet över ukrainsk politik från denna blogg. Huvudsakligen ett utomparlamentariskt sådant vilket förvirrar journalister i väst som stirrar sig lite blinda på röstetalen i parlamentsval för partier som Svoboda och Högra Sektorn:

Azov-bataljonen - militär och polis med oklar status

Ukrainas demokrati; under utveckling

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Ukraina - parallellsamhället

Dagbok från Ukraina: 2. Religionsfrihet i en liten "insnöad" by

Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Om dubbla måttstockar:

Carl Bildt umgås med nazister (!?)

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Moderaterna infiltrerat av islamister?

Satir och dubbla danska måttstockar - eller; som man bäddar får man ligga

Säga vad man vill om NATO... men det får man inte

Tjernobyl-haveriet 30 år – och en väldigt, väldigt lång långsiktig avveckling

”Linje 2 ger oss tid och råd att skärpa hushållningen och satsa på forskning, utveckling och produktion av förnybara energikällor. Vi kan bygga ett Solsverige. En snabbavveckling leder till ett Kolsverige med svåra konsekvenser för miljön och människors hälsa” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2 1980)

”Vi vill använda de sex reaktorer som är i drift, de fyra reaktorer som är färdigbyggda, och de två som är under byggnad under deras tekniskt säkra livslängd, ca 25 år. Men vi säger samtidigt klart ifrån att vi därefter vill avveckla kärnkraften och ersätta den med andra, förnybara energikällor” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2, baserat på ett tal av Olof Palme i Ronneby 1980)

”Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det." (Ingvar Carlsson, Socialdemokraterna, i Riksdagen 1995)

”Vi socialdemokrater har hela tiden varit tydliga med att kärnkraft är en komplex och sårbar energikälla. Vi har bestämt oss för att avveckla kärnkraften så snart det är möjligt och arbetar mycket målmedvetet med omställningen till ett hållbart energisystem som inte ska baseras på kärnkraft eller fossila bränslen. Vi för en aktiv, ansvarfull och långsiktig energi- och miljöpolitik” (Lena Sommestad, Socialdemokraterna (”Framtidspartiet”), miljöminister 2006)

”Men vi lever i den lyckliga delen av världen där jordbävningar och tsunami inte inträffar” (Carl Bildt, om Fukushima 2011)

”Inget parti vill ha en snabbavveckling av kärnkraften” (Ibrahim Baylan, Socialdemokraterna, energiminister 2015)

"Vi måste ha en ansvarsfull avveckling" (Annie Lööf, Centerpartiet, pressträff i Riksdagen 2016)

Egen bild. Minnesmärke över haveriet. Den havererade reaktorn i bakgrunden.

Egen bild. Husen i Pripjat förfaller. En "ansvarsfull" avveckling kan bli för sen...

Det är nu precis 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl inträffade.

Det är 36 år sedan Palme och Socialdemokraterna i folkomröstningen om kärnkraften förklarade att kärnkraften skulle ersättas efter dess ”tekniskt säkra livslängd”, dvs 25 år.

Det är 6 år sedan vi skrev 2010, det år då kärnkraften skulle vara helt avvecklad enligt folkomröstningen 1980.

I vår tas ett viktigt beslut i riksdagen om den s.k. ”effektskatten” som av kärnkraftsindustrin beskrivs som främsta hindret för fortsatt drift. Ibrahim Baylan verkar öppen för påverkan och deklarerade tidigare i år följande:

”Jag utesluter inte någonting. Min och regeringens ingång i det här är att säkra upp att svenska hushåll och industrier har tillgång till konkurrenskraftiga energipriser. Då ser jag de kvarvarande sex kärnkraftsreaktorerna som en brygga in till ett helt förnybart system”

Halveringstiden för avvecklingen av svensk kärnkraft riskerar att bli väldigt, väldigt lång. 

Egen bild. Den nya sarkofagen som ska skjutas över den havererade reaktorn. Hur länge håller denna?

Moderaterna infiltrerat av islamister?

Fortfarande kan man höra ekot från det ramaskri som utbröt när utrikesminister Wallström dristade sig till att kritisera Saudiarabien och avstå från att förlänga vapenexportavtalet med landet. Moderaterna KU-anmälde utrikesministern för hennes hantering av frågan och de var också det parti som starkast motsatte sig att avsluta vapenexportavtalet. Moderater gick ut offentligt och ryade om att Sveriges internationella anseende skadats. Däremot var det omöjligt för journalister att få dem att uttala någon som helst kritik mot Saudiarabien. Kinberg-Batra och Karin Enström hävdade istället i en debattartikel att det var viktigt att ”hålla samtalsvägarna öppna och skapa relationer till stater och regimer som inte delar våra grundläggande värderingar”. Det sistnämnda är vad man brukar kalla ett grovt ”understatement”.

I Saudiarabien straffas bland annat homosexualitet med döden och avrättningarna ökade 2015 i jämförelse med året före. Vid årsskiftet avrättades 47 människor på en och samma dag. Antalet halshuggningar var förra året större än på två decennier och straff som amputation av händer eller fötter är vanliga. Demokratiaktivister förföljs och bloggaren Raif Badawis straff, 1000 piskrapp för sin religionskritik, är numera väl känt. Enligt Amnestys senaste årsrapport om landet är yttrande-, förenings- och församlingsfriheten starkt inskränkt. Demonstrationer är förbjudna sedan 2011. Försvarare av mänskliga rättigheter grips och tortyr av fångar är utbrett.

Kvinnor får enligt lag köra bil men hindras i praktiken, även av polis som också ibland tillrättavisar kvinnor som visar för mycket hud eller bär smink. Kvinnor kan inte besöka läkare eller resa utan manligt tillstånd. Minderåriga flickor kan giftas bort med äldre män. En kvinna som blir våldtagen kan mycket väl själv dömas till piskrappsstraff. Mycket av det offentliga rummet är segregerat, som separata ingångar för kvinnor till banker och universitet.

Vid den Saudiskt ledda koalitionens invasion av Jemen begicks krigsförbrytelser och andra brott mot internationell rätt, enligt Amnestysrapport. Amnesty nekas för övrigt inresa till Saudiarabien och personer som haft kontakt med organisationen har straffats. 

IS i Saudiarabien har angripit den shiamuslimska minoriteten som också förtrycks av regimen. Landets officiella hållning gentemot IS har på senare tid varit fientlig, men det finns många frågetecken kring relationen. Mellan 2011 och 2013 visade Saudiarabien mer eller mindre öppet sitt stöd för IS och enligt en färsk artikel i SvD lär det finnas amerikanska hemliga dokument som visar på saudisk inblandning i Twin Towers-attentaten. En del pekar dessutom på stora likheter mellan sättet på vilket IS och Saudiarabien styrs.

Så hur ska man förklara Moderaternas undfallenhet mot Saudiarabien? Vad säger Lars Nicander, chefen för assymetriska hot och terrorismstudier vid Försvarshögskolan? Kan det vara så att personer som står IS nära har fått ett fotfäste inom Moderaterna?

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.

Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligen i slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileum vilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?

År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 

SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.

Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)

Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 

Var är drevet?

Carl Bildt umgås med nazister (!?)

Den 4 juni 2014 öppnades ett tvådagars företagarforum i Kiev med en tillställning där svenska företagsrepresentanter fick frottera sig med ukrainska politiker och företagsrepresentanter och där vår svenske utrikesminister Carl Bildt var huvudtalare. Han sa bland annat detta: “Ukraine has recently faced a lot of challenges. However, new times come and open new opportunities, which must be taken”.

Enligt pressreleaser besöktes öppningsceremonin även av en viss Andriy Parubiy, som då var innehavare av den långa titeln Secretary of the National Security and Defense Council of Ukraine. Alldeles nyligen utnämndes han till det ukrainska parlamentets talman. 1991 grundade han emellertid det ukrainska nazistpartiet Social-National Party i vilket han sedan var en av ledarna mellan 1994-2004. Mellan 1998-2004 ledde han den paramilitära ungdomsavdelningen ”Ukrainska patrioter”. På bokomslaget till hans bok ”A view from the right” ses han leda en marsch i Lviv 1999.  

Andryi Parubyi marscherar med sina ungnazister i Lviv 1999. Även bokomslaget till hans bok som slarvigt översatt till svenska blir ungefär "Från högra synvinkeln".

Partiet ombildades sedan och blev Svoboda, men detta ungdomsförbund - med Parubyi i spetsen - vägrade hänga med i den lite putsade versionen av moderpartiet så de bildade eget, Social-National Församlingen (Social-National Assembly), som sedan leddes av Parubyis lärjunge Andre Biletsky. Parubyi dök sedan upp som befäl för Euromajdan-försvaret och fick på så sätt en ingång till parlamentet. 

Så, med andra ord umgås Carl Bildt med nazister!? Nej, så kan man naturligtvis inte vinkla det... 

Fast tja, jo, tydligen, om man så vill. Uppenbarligen fanns det tillräckligt många som ville få bostadsminister Mehmet Kaplan på fall och som lyckades gräva fram bilder på middagar och gamla framträdanden i Öppna Kanalen. Den som söker hen finner kan man säga. Det tog mig själv inte mer än 20 minuter att hitta kopplingen mellan Carl Bildt och Andriy Parubyi. Så hur ska vi ha det i fortsättningen? Det ska f-n vara minister med den här måttstocken!

Jatsenjuk ut, Porosjenko nästa?

Så avgick då Ukrainas premiärminister Jatsenjuk självmant till slut. Hans öde har stått skrivet i stjärnorna sedan långt före jul så det var inte oväntat. Han har dock länge klamrat sig fast vid sin post. Ibland rent bokstavligt talat som i december då en parlamentsledamot från Porosjenkoblocket försökte bära iväg med honom mot okänd ort, medan stackars Jatsenjuk naglade sig fast vid talarstolen krampaktigt kvarhållande den blomkvast han fått av sin baneman. Komiskt men sorgligt på samma gång.

Bild: Valentyn Ogirenko/Reuters. Jatsenjuk klamrade sig länge fast vid sin post.

I februari klarade han sig med en hårsmån igenom en misstroendeförklaring men till slut höll det inte. I synnerhet inte när presidenten och hans parti Porosjenkoblocket så öppet börjat utmana och ifrågasätta honom och hans prestationer.

Nu lanseras talmannen i parlamentet, Porosjenkoblockets Vladimir Groisman, som ny premiärminister. En av Porosjenkos gamla parhästar. Lojalitet väger troligen tyngre än kapacitet i valet av ny premiärminister. Det finns emellertid fortfarande en mängd frågetecken kring hans nominering och enligt pressuppgifter har han själv haft synpunkter på den framtida regeringsbildningen som inte gått att förena med koalitionens uppfattning. En regering värd miljarder dollar om man får tro Porosjenko som hoppas på en snabb uppgörelse för att säkra dollarlöften från USA.

EU:s och USA:s favorit till premiärministerposten sedan länge, finansminister Jaresko, kommer hur som helst inte ingå i en ny regering och försvinner som finansminister. Hur detta tas emot bland Ukrainas västallierade och ekonomiska uppbackare återstår att se. Kanske får Porosjenko veta under sitt besök till Washington DC i dagarna.

Det är bråda dagar för presidenten som försöker göra allt för att undvika nyval, då populariteten för hans parti sägs ha gått ned från de 29 % de fick i valet till 6 %. Den egna populariteten dalar också kraftigt och fick en ny skjuts av de s.k. Panamadokumenten där Porosjenko nämns som en av de kända politiker som ägnat sig åt ljusskygg skatteplanering eller i värsta fall skatteflykt. Det råder lite delade meningar om ifall presidenten gjort sig skyldig till brott eller inte men alldeles oavsett det lär hans brist på skattemoral knappast väga in på pluskontot för hans popularitet. Samtidigt som ukrainska staten säger sig vilja försvåra användandet av off-shorebolag och samtidigt som Porosjenko uttalat sig om att han tänkt göra sig av med sina företag och bara fokusera på landets bästa registrerade han den 21 Augusti 2014 - genom Mossack Fonseca - bolaget Prime Asset Partners Ltd och genom detta fört ut åtskilliga skattemiljoner från Ukraina. Pengar som annars hade kunnat användas till landets hårt prövade ekonomi. Mer om detta kan man läsa i the Guardians granskningar, bland annat här. Möjligen ville han säkra sina tillgångar när läget vid fronten såg så osäkert ut som det gjorde i Augusti 2014. Kanske började det bränna under fötterna och han ville säkra en lina genom vilken han kunde föra ut sina tillgångar om han behövde fly landet, precis som sin oligarkkollega Janukovytj bara halvåret innan.

Kampen mot korruption och oligarkernas makt har varit det stora temat sedan Euromajdan och Porosjenko har vid mängder av tillfällen gjort pompösa uttalanden inför det ukrainska folket men kanske inte minst inför företrädare för EU, IMF och USA om allt han gjort och tänker göra för att reformera landet. Under tiden har han alltså smusslat undan vinster från sitt chokladimperium till ett holdingbolag i Brittiska Jungfruöarna. Det smakar inte så gott för finansiärerna av Ukraina och frågan är hur länge dessa är villiga att hålla Porosjenko under armarna?

Samtidigt som det är uppenbart att Petro Porosjenko genom sitt parti i parlamentet nu är inne i en offensiv för att kapa åt sig mer makt spekuleras det också i om det finns en hemlig uppgörelse eller plan (Medvedchuk-planen) mellan de stora honom och oligarkkollegorna Kolomoisky och Akhmetov. En allians som ska leverera Donbass ”tillbaka” till det Ukrainska moderlandet och åstadkomma ett slut på kriget och ett enande av landet. Den döms dock ut eftersom den innebär en del eftergifter till Ryssland och separatistrepublikerna i Donbass, vilket anses politiskt omöjligt för Porosjenko att stödja.

Hur mycket sanning det finns i den här historien är omöjligt att bedöma i nuläget men helt klart är att nästan vad som helst kan hända inom ukrainsk politik vilket ofta gör det svårt att sålla ut det osannolika från faktiska förhållanden. Fortsättning följer med andra ord och det enda som säkert kan sägas är nog att väldigt mycket lär kretsa kring presidenten Porosjenko.

Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.

Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Läs också gärna på denna blogg:

Om Tjernobyl

Om klimatfrågan och kärnkraften
Om Folkpartiet och kärnkraften