Ukraina ett pålitligt transitland för gas och olja?

 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var nyligen i Kiev för diskussioner med den ukrainska politiska ledningen rörande ett antal olika frågor, bland annat om gas-försörjningen i Ukraina och det faktum att Ryssland allt mer söker andra vägar för sin gasexport än genom Ukraina.

Von der Leyen uttalade sig efter mötet så här, enligt Kyiv Post:

”Ukraine remains, and must remain, a reliable transit country” for gas supplies to Europe.

Jag har oerhört svårt att förstå riktigt varför detta "måste". I synnerhet som Ukraina i alla möjliga sammanhang hävdar att Ryssland har invaderat landet och att Ukraina ligger i krig med Ryssland. De syftar då inte på annekteringen av Krim utan på Donbass och utbrytarrepublikerna Donetsk samt Luhansk. Samtidigt ses det alltså som en form av rättighet att få transit-inkomster från ryska gasleverantörer.

Jag förstår dock att det för Ukraina är en viktig inkomstkälla. Ryssland har länge transporterat gas till andra delar av Europa genom pipelines i Ukraina men har under senare år försökt hitta andra vägar för detta. Nord Stream 2 är förstås den mest kända. Vilket gör att Ukraina riskerar att förlora transit-inkomster på över 1,5 miljarder USD. Tidigare har ungefär 80 % av oljan och gasen mellan Ryssland och övriga Europa flutit genom Ukraina. Det är en krympande siffra.

Nyligen slöt också Ungern ett avtal med ryska gasleverantörer om gasleveranser som tar en annan väg till landet än Ukraina. Detta har orsakat ett ramaskri i Ukraina och en diplomatisk kris med Ungern. Det är förstås ett ekonomiskt bakslag för Ukraina som behöver alla inkomster det kan få för att lappa och laga i en budget som avslöjar att landet närmar sig bankrupt.

Vad kan då Ryssland och ryska gasleverantörer ha för skäl att utsätta Ukraina för denna ekonomiska förlust?

Ja, under hela 2000-talet har det visat sig att Ukraina tappat kranarna på gas för eget bruk istället för att låta den gå vidare till EU-länder vilket lett till tuffa konflikter med Ryssland som även inbegripit anklagelser från rysk sida om uteblivna betalningar för gas levererad från Ryssland till Ukraina.

Ett de mer närliggande skälen bär namnet Transneft. Det är numera förstatligat av Ukraina. Kanske kan vi kalla hela affären för ”Transtheft”?

Foto: Hans Wåhlberg. Snart sätter vinterkylan in i Ukraina och den ryska gas som tidigare varit vital för Ukraina av flera skäl går numera allt oftare förbi Ukraina. Det finns flera skäl till detta.

Transneft-affären

Tidigare i år beslutade Ukrainas Nationella Säkerhets- och Försvarsråd (National Security and Defense Council, NSDC i det fortsatta) att beordra regeringen att förstatliga den ryskägda olje-piplinen Samara-West som går genom landet. Det formulerades av NSDC:s vice ordförande Oleksiy Danilov som att staten ”tar tillbaka ägandet till det ukrainska folket”. Rent tekniskt-juridiskt gick det dock till så att en lokal domstol i den ukrainska staden Rivne förklarade Transnefts tilldelning av denna pipeline i samband med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet för olagligt och att den därför skulle ”återförstatligas”. Planen är nu att överföra den till det ukrainska statliga gas- och oljebolaget Naftogas.

Denna pipeline ägdes alltså av ryska Transneft innan ukrainska staten ”konfiskerade” den. Den transporterade ryska oljeprodukter till EU via Ukraina. Nu har Transneft gått till högre domstol för att pröva det ukrainska förfarandet men får, om Ukraina vinner, betala transitavgifter till Ukraina för att fortsätta sina leveranser genom denna pipeline eller transportera produkterna med järnväg, vilket antas bli klart dyrare.

I tillägg till detta förstatligades dessutom en annan rysk olje-pipeline, Grozny-Armavir-Trudova.

Transneft har än så länge inte stängt kranarna men hotar att göra så, vilket förstås är den åtgärd som ligger närmast till hands för att sätta hårt mot hårt. De kan också på sikt pumpa den genom Belarus och Polen istället, vilket skulle ge Ukraina inte mycket mer än rostande rör. Enligt tankesmedjan Jamestown Foundation finns en annan och kanske allvarligare risk:

”A larger potential risk can accrue to Ukraine’s reputation as a transit country. Moscow can have another field day portraying Ukraine as an unreliable transit country, as it did (inaccurately, but with some success) in 2006 and 2009 with regard to natural gas. Extrapolating that argument to oil transit could give Moscow fresh arguments to discredit Ukraine in the EU’s eyes and press harder for taking over, in some form or another, Ukraine’s gas transit system. The situation may develop in that direction, unless Ukraine’s legal case is air-tight regarding the Samara-West pipeline, and separated from local interest-group politics”.

Det rimmar ju onekligen illa med EU-kommissionärens uttalande om Ukraina som ett ”pålitligt transit-land för gasleveranser till Europa”.

Frågan är också hur starkt stöd EU egentligen ger till Ukraina i den här frågan. Nord Stream 2 är kanske ett svar på detta. Angående just denna pipeline fick de i vart fall inget stöd från USA.

USA, Nord Stream 2 och ett bristande amerikanskt tålamod med Ukraina

Under sommaren hördes president Zelenskij vid flera tillfällen utropa nödsignaler till USA angående Nord Stream 2, som han hoppades skulle förmå den nya Biden-administrationen att inte häva sanktioner mot projektet.

Zelenskij var oerhört angelägen att få ett möte med Biden innan denne mötte Vladimir Putin och sa sig villig att möta Biden ”vid vilket tillfälle och vilken plats som helst på planeten” för att diskutera saken.

Han fick till slut sitt möte men först den 1 september och någon framgång angående Nord Stream-sanktionerna blev det inte för Zelenskij. Möjligen vill inte USA stöta sig med EU:s viktigaste och ekonomiskt mest muskulösa land Tyskland. Dessutom borde väl rimligen inte ett uttalat liberalt styre vilja ägna sig alltför mycket åt statliga ingrepp mot affärsverksamheter. Det finns i vart fall signaler från affärsmän i USA som tyder på ett bristande tålamod med hur saker och ting fungerar i Ukraina.

I alla fall av vad som framkommer i en intressant artikel av Kenneth Rapoza i Forbes. Han går så långt som att säga att Ukraina visserligen är pressat av såväl Ryssland som USA och EU men att den ”värsta fienden av alla är ukrainarna själva”, det vill säga dess regering och deras allierade inom affärsvärlden.

“Who wants to do business there?”, undrar en investeringsfirma I New York, VR Global Partners, som nu stämt den ukrainska statens järnvägsbolag Ukrzaliznytsia (UZ) efter att ha bränt sina fingrar i ett försök att göra affärer i landet.

Zelenskijs löfte till utländska investerare vid sitt tillträde som president om ett ”förlovat land” för investeringar kommenteras i Forbes-artikeln med ett torrt konstaterande; ”It is not.”

Artikeln avslutas med en ovanligt kraftfull tirad mot Ukraina för att komma från amerikanskt håll:

”Biden’s lifting of sanctions on Nord Stream II really irked Ukraine. Nord Stream I, plus Nord Stream II, plus Turkish Stream, means Russia doesn’t need those pipelines in Ukraine to get natural gas into Europe anymore. Let the Ukrainians get their own gas and sell it to the Europeans. Then again, that doesn’t seem to be happening either. Western aid and foreign investment are unlikely to come to Ukraine’s rescue. As the Biden Administration encounters unprecedented difficulties at home: a messy, chaotic Afghanistan exit; rising inflation; supply chain failures; another debt ceiling breach, and deadlock over the appropriations bill, the White House has no time for Ukraine’s dramas at the moment.”

National Security and Defense Council

Det kanske mäktigaste intrumentet den ukrainska staten har till förfogande för konfiskatoriska beslut är landet Säkerhets- och Försvarsråd, NSDC.

Permanenta medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Det gavs 2014 av dåvarande presidenten Petro Porosjenko kraftigt utökade befogenheter och kan ta drastiska och mer eller mindre godtyckliga beslut om sanktioner och andra åtgärder utan några djupare motiv. Officiellt kan de beordra sanktioner mot personer som ägnat sig åt ”terroristverksamhet” men det är en begränsning som inte lett till någon större återhållsamhet.

Som framgår ovan var det NSDC som beordrade konfiskationen av Transnefts pipeline och alldeles i dagarna har det framkommit att 108 av de 568 personer som belagts med sanktoner av NSDC kan ha gjorts så på felaktiga grunder. Erkännandet kommer från ingen mindre än NSDC:s egen vice ordförande Oleksiy Danilov. Bakom de eventuellt felaktiga anklagelserna sägs ligga före detta inrikesministern Arsen Avakov som för ungefär en månad sedan avgick från sin post. Enligt en rådgivare till president Zelenskij utreds nu om han kan ha listat dessa av misstag eller av någon anledning avsiktligt. Det spekuleras nu också om det möjligen var just detta som låg bakom Avakovs plötsliga beslut att avgå. Kanske erbjöds han en snygg sorti för ”lång och trogen tjänst”?

Som jag skrev om nyligen är det också NSDC som beslutat om sanktionerna mot Viktor Medvedtjuk som är den starke mannen i oppositionspartiet Oppositionsplattformen För Livet. Deras beslut kan alltså tänkas användas för att undanröja politiska rivaler men också göra affärsverksamheter i landet till än mer osäkra aktiviteter än de redan är.

Enligt Viktor Trepak, före detta vice chef för säkerhetstjänsten SSU, pekar de felaktigt utfärdade sanktionerna på ”ett enormt problem i statens funktion och samtidigt hur politiskt och godtyckligt beslutsfattande har blivit det nya normala”. Han säger vidare på FB:

“It is an extraordinary event that must have serious legal and political consequences”

Det återstår att se men troligen rinner historien ut i sanden som brukligt i Ukraina och allt återgår till ”business as usual”.

Eller också inte. Om nu tålamodet med de ukrainska ”affärsmetoderna” börjat tryta inte bara i Ryssland utan också i USA och kanske även bland EU-länder.