Ukraina ett pålitligt transitland för gas och olja?

 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var nyligen i Kiev för diskussioner med den ukrainska politiska ledningen rörande ett antal olika frågor, bland annat om gas-försörjningen i Ukraina och det faktum att Ryssland allt mer söker andra vägar för sin gasexport än genom Ukraina.

Von der Leyen uttalade sig efter mötet så här, enligt Kyiv Post:

”Ukraine remains, and must remain, a reliable transit country” for gas supplies to Europe.

Jag har oerhört svårt att förstå riktigt varför detta "måste". I synnerhet som Ukraina i alla möjliga sammanhang hävdar att Ryssland har invaderat landet och att Ukraina ligger i krig med Ryssland. De syftar då inte på annekteringen av Krim utan på Donbass och utbrytarrepublikerna Donetsk samt Luhansk. Samtidigt ses det alltså som en form av rättighet att få transit-inkomster från ryska gasleverantörer.

Jag förstår dock att det för Ukraina är en viktig inkomstkälla. Ryssland har länge transporterat gas till andra delar av Europa genom pipelines i Ukraina men har under senare år försökt hitta andra vägar för detta. Nord Stream 2 är förstås den mest kända. Vilket gör att Ukraina riskerar att förlora transit-inkomster på över 1,5 miljarder USD. Tidigare har ungefär 80 % av oljan och gasen mellan Ryssland och övriga Europa flutit genom Ukraina. Det är en krympande siffra.

Nyligen slöt också Ungern ett avtal med ryska gasleverantörer om gasleveranser som tar en annan väg till landet än Ukraina. Detta har orsakat ett ramaskri i Ukraina och en diplomatisk kris med Ungern. Det är förstås ett ekonomiskt bakslag för Ukraina som behöver alla inkomster det kan få för att lappa och laga i en budget som avslöjar att landet närmar sig bankrupt.

Vad kan då Ryssland och ryska gasleverantörer ha för skäl att utsätta Ukraina för denna ekonomiska förlust?

Ja, under hela 2000-talet har det visat sig att Ukraina tappat kranarna på gas för eget bruk istället för att låta den gå vidare till EU-länder vilket lett till tuffa konflikter med Ryssland som även inbegripit anklagelser från rysk sida om uteblivna betalningar för gas levererad från Ryssland till Ukraina.

Ett de mer närliggande skälen bär namnet Transneft. Det är numera förstatligat av Ukraina. Kanske kan vi kalla hela affären för ”Transtheft”?

Foto: Hans Wåhlberg. Snart sätter vinterkylan in i Ukraina och den ryska gas som tidigare varit vital för Ukraina av flera skäl går numera allt oftare förbi Ukraina. Det finns flera skäl till detta.

Transneft-affären

Tidigare i år beslutade Ukrainas Nationella Säkerhets- och Försvarsråd (National Security and Defense Council, NSDC i det fortsatta) att beordra regeringen att förstatliga den ryskägda olje-piplinen Samara-West som går genom landet. Det formulerades av NSDC:s vice ordförande Oleksiy Danilov som att staten ”tar tillbaka ägandet till det ukrainska folket”. Rent tekniskt-juridiskt gick det dock till så att en lokal domstol i den ukrainska staden Rivne förklarade Transnefts tilldelning av denna pipeline i samband med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet för olagligt och att den därför skulle ”återförstatligas”. Planen är nu att överföra den till det ukrainska statliga gas- och oljebolaget Naftogas.

Denna pipeline ägdes alltså av ryska Transneft innan ukrainska staten ”konfiskerade” den. Den transporterade ryska oljeprodukter till EU via Ukraina. Nu har Transneft gått till högre domstol för att pröva det ukrainska förfarandet men får, om Ukraina vinner, betala transitavgifter till Ukraina för att fortsätta sina leveranser genom denna pipeline eller transportera produkterna med järnväg, vilket antas bli klart dyrare.

I tillägg till detta förstatligades dessutom en annan rysk olje-pipeline, Grozny-Armavir-Trudova.

Transneft har än så länge inte stängt kranarna men hotar att göra så, vilket förstås är den åtgärd som ligger närmast till hands för att sätta hårt mot hårt. De kan också på sikt pumpa den genom Belarus och Polen istället, vilket skulle ge Ukraina inte mycket mer än rostande rör. Enligt tankesmedjan Jamestown Foundation finns en annan och kanske allvarligare risk:

”A larger potential risk can accrue to Ukraine’s reputation as a transit country. Moscow can have another field day portraying Ukraine as an unreliable transit country, as it did (inaccurately, but with some success) in 2006 and 2009 with regard to natural gas. Extrapolating that argument to oil transit could give Moscow fresh arguments to discredit Ukraine in the EU’s eyes and press harder for taking over, in some form or another, Ukraine’s gas transit system. The situation may develop in that direction, unless Ukraine’s legal case is air-tight regarding the Samara-West pipeline, and separated from local interest-group politics”.

Det rimmar ju onekligen illa med EU-kommissionärens uttalande om Ukraina som ett ”pålitligt transit-land för gasleveranser till Europa”.

Frågan är också hur starkt stöd EU egentligen ger till Ukraina i den här frågan. Nord Stream 2 är kanske ett svar på detta. Angående just denna pipeline fick de i vart fall inget stöd från USA.

USA, Nord Stream 2 och ett bristande amerikanskt tålamod med Ukraina

Under sommaren hördes president Zelenskij vid flera tillfällen utropa nödsignaler till USA angående Nord Stream 2, som han hoppades skulle förmå den nya Biden-administrationen att inte häva sanktioner mot projektet.

Zelenskij var oerhört angelägen att få ett möte med Biden innan denne mötte Vladimir Putin och sa sig villig att möta Biden ”vid vilket tillfälle och vilken plats som helst på planeten” för att diskutera saken.

Han fick till slut sitt möte men först den 1 september och någon framgång angående Nord Stream-sanktionerna blev det inte för Zelenskij. Möjligen vill inte USA stöta sig med EU:s viktigaste och ekonomiskt mest muskulösa land Tyskland. Dessutom borde väl rimligen inte ett uttalat liberalt styre vilja ägna sig alltför mycket åt statliga ingrepp mot affärsverksamheter. Det finns i vart fall signaler från affärsmän i USA som tyder på ett bristande tålamod med hur saker och ting fungerar i Ukraina.

I alla fall av vad som framkommer i en intressant artikel av Kenneth Rapoza i Forbes. Han går så långt som att säga att Ukraina visserligen är pressat av såväl Ryssland som USA och EU men att den ”värsta fienden av alla är ukrainarna själva”, det vill säga dess regering och deras allierade inom affärsvärlden.

“Who wants to do business there?”, undrar en investeringsfirma I New York, VR Global Partners, som nu stämt den ukrainska statens järnvägsbolag Ukrzaliznytsia (UZ) efter att ha bränt sina fingrar i ett försök att göra affärer i landet.

Zelenskijs löfte till utländska investerare vid sitt tillträde som president om ett ”förlovat land” för investeringar kommenteras i Forbes-artikeln med ett torrt konstaterande; ”It is not.”

Artikeln avslutas med en ovanligt kraftfull tirad mot Ukraina för att komma från amerikanskt håll:

”Biden’s lifting of sanctions on Nord Stream II really irked Ukraine. Nord Stream I, plus Nord Stream II, plus Turkish Stream, means Russia doesn’t need those pipelines in Ukraine to get natural gas into Europe anymore. Let the Ukrainians get their own gas and sell it to the Europeans. Then again, that doesn’t seem to be happening either. Western aid and foreign investment are unlikely to come to Ukraine’s rescue. As the Biden Administration encounters unprecedented difficulties at home: a messy, chaotic Afghanistan exit; rising inflation; supply chain failures; another debt ceiling breach, and deadlock over the appropriations bill, the White House has no time for Ukraine’s dramas at the moment.”

National Security and Defense Council

Det kanske mäktigaste intrumentet den ukrainska staten har till förfogande för konfiskatoriska beslut är landet Säkerhets- och Försvarsråd, NSDC.

Permanenta medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Det gavs 2014 av dåvarande presidenten Petro Porosjenko kraftigt utökade befogenheter och kan ta drastiska och mer eller mindre godtyckliga beslut om sanktioner och andra åtgärder utan några djupare motiv. Officiellt kan de beordra sanktioner mot personer som ägnat sig åt ”terroristverksamhet” men det är en begränsning som inte lett till någon större återhållsamhet.

Som framgår ovan var det NSDC som beordrade konfiskationen av Transnefts pipeline och alldeles i dagarna har det framkommit att 108 av de 568 personer som belagts med sanktoner av NSDC kan ha gjorts så på felaktiga grunder. Erkännandet kommer från ingen mindre än NSDC:s egen vice ordförande Oleksiy Danilov. Bakom de eventuellt felaktiga anklagelserna sägs ligga före detta inrikesministern Arsen Avakov som för ungefär en månad sedan avgick från sin post. Enligt en rådgivare till president Zelenskij utreds nu om han kan ha listat dessa av misstag eller av någon anledning avsiktligt. Det spekuleras nu också om det möjligen var just detta som låg bakom Avakovs plötsliga beslut att avgå. Kanske erbjöds han en snygg sorti för ”lång och trogen tjänst”?

Som jag skrev om nyligen är det också NSDC som beslutat om sanktionerna mot Viktor Medvedtjuk som är den starke mannen i oppositionspartiet Oppositionsplattformen För Livet. Deras beslut kan alltså tänkas användas för att undanröja politiska rivaler men också göra affärsverksamheter i landet till än mer osäkra aktiviteter än de redan är.

Enligt Viktor Trepak, före detta vice chef för säkerhetstjänsten SSU, pekar de felaktigt utfärdade sanktionerna på ”ett enormt problem i statens funktion och samtidigt hur politiskt och godtyckligt beslutsfattande har blivit det nya normala”. Han säger vidare på FB:

“It is an extraordinary event that must have serious legal and political consequences”

Det återstår att se men troligen rinner historien ut i sanden som brukligt i Ukraina och allt återgår till ”business as usual”.

Eller också inte. Om nu tålamodet med de ukrainska ”affärsmetoderna” börjat tryta inte bara i Ryssland utan också i USA och kanske även bland EU-länder.

Zelenskijs attack mot Medvedtjuk och Porosjenko – ukrainsk politik i ett nötskal

 

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij försöker just nu rida ut en kris förorsakad av uppgifter i de s.k. Pandora-dokumenten som avslöjar skatteflykt och ekonomisk brottslighet eller i bästa fall ”skatteplanering” som hundratals höga politiker och affärsmän ägnat sig åt. Zelenskijs namn finns med på listan vilket jag skrev om häromdagen. Något som redan skadat hans politiska image så till den grad att det kan vara irreparabelt, oavsett om det inte finns några olagligheter inblandade. Inte för att ekonomiska oegentligheter bland politiker är något som generellt sett får ukrainarna att höja på ögonbrynen. De är luttrade vid det här laget och förväntar sig inget annat. Men Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare gick till val och vann stort på en image av ”renhet” och för att han inte var en tidigare politiker med lik i bagaget eller fingrarna i kakburken. Han stod för ett hopp om något bättre och mindre korrupt.

Han har för övrigt misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte att bekämpa denna frätande korruption. Den 14 oktober publicerades den årliga Rule of Law Index för 2021 som placerade Ukraina på 115:e plats av 139 länder (föregående år 110 av 128). Det är alltså inte många länder som har värre korruption än Ukraina. Värst är det inom den juridiska makten, polisen och militären.

I en frän och mycket intressant artikel i Forbes sägs det att amerikanska företag har tröttnat på att försöka investera i Ukraina. En anonym analytiker i Washington DC säger i artikeln:

“Ukraine is the Saudi Arabia of corruption.”

Zelenskij utlovade till västländer att Ukraina under hans presidentskap skulle bli det ”förlovade landet” för investeringar. Forbes artikelförfattare konstaterar torrt: ”It is not”. Samma gamla politiker och affärsmän bekämpar varandra och nya konkurrenter med samma smutsiga metoder som förr. Enligt European Court of Auditors korruptionsrapport från september i år är det samma problem för ekonomin under åren 2016–2020 som det var före Euromajdan 2104. Dvs. korruptionen, misstron mot domstolarna samt statliga monopol (och förstatliganden av privata företag). Forbes artikelförfattare Kenneth Rapoza tillägger att:

“Ukraine appears to ensnare foreigners, not just locals, in its toxic maze of corruption and foreign intrigue.”

Kanske är det ett av skälen till att presidenten har varit på offensiven under året vilket för oss in på de övriga två namn som figurerar frekvent i den ukrainska pressen, Viktor Medvedtjuk och Petro Porosjenko. I deras fall är det Zelenskij som står för attackerna, som har pågått sedan februari. Precis som Europarådets Venedig-kommission varnat för är Zelenskijs oligark-lagar lätta att använda som politiskt vapen.

Det är troligen just vad vi ser nu och i huvudrollerna figurerar dessa ovan nämnda herrar som utgör en sorts trojka i debatten och nyhetsflödet i Ukraina för tillfället och för en längre tid tillbaka. I flera fall korsas deras vägar och det kan spekuleras i hur det ena hänger ihop med det andra eller om det inte alls gör det.

Viktor Medvedtjuk och Zelenskijs stängning av tv-kanaler

I februari utfärdade president Zelenskij, via det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, ett dekret som förbjöd tre tv-kanaler att sända. Dessa ägdes av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen var ytterst att dessa skulle finansierat ”terrorism” och försett de självutropade republikerna i Donbass med kol.

Sanktionerna innebar förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hörde att just Oppositionsplattformen – För Livet i en opinionsmätning bara veckor dessförinnan visat sig vara största partiet med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, istället hade sjunkit till knappt 21 %. En störtdykning i jämförelse med de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet fick efter valet.

För Medvedtjuks del tog det inte slut med detta.

Viktor Medvedtjuk och anklagelserna om högförräderi

Redan i februari 2019 inleddes en process mot Medvedtjuk på begäran av en parlamentsledamot (Andriy Teteruk) med anklagelser om separatism och högförräderi. Det handlade egentligen mest om att Medvedtjuk föreslagit att Donbass skulle ges autonom ställning inom Ukraina men innehöll en del anklagelser om finansiering av separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa var dock tämligen luddigt formulerade.

Kort därefter sattes ekonomiska sanktioner in mot Viktor Medvedtjuk och hans fru som tydligen äger en hel del tillgångar. Bakom beslutet låg det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet som är ett organ under presidenten som fått ökade legala befogenheter efter augusti 2014. Det kan besluta om sanktioner mot privatpersoner om de ägnat sig åt ”terroristaktiviteter”, vilket uppenbarligen tolkats lite fritt. Genom detta råd kan presidenten utan domstolsbeslut genomföra drastiska åtgärder på kort tid. Medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Rådet är alltså ett mäktigt instrument i presidentens händer och f.d. presidenten Porosjenko - som införde lagen som gav rådet utökade befogenheter 2014 - har tidigare anklagat Zelenskij för att ha planer att stänga hans tv-kanal Priamyi, vilket dock än så länge inte har gjorts.

I mars månad togs Medvedtjuk in för förhör av ukrainska säkerhetstjänsten SBU (numera SSU). Förhören ska ha handlat om anklagelserna för högförräderi. De gällde sannolikt telefonsamtal som har läckts och som sägs innehålla en konversation mellan Medvedtjuk och Vladimir Putins medarbetare Vladislav Surkov, dels 2014 samt vid ett senare ospecificerat tillfälle. Dessa ska ha gällt energiförsörjning till Krim och en fångutväxling i Donbass krigszon samt vid det senare tillfället tillförsel av pengar till järnvägsknutpunkten Debaltseve i Donbass krigszon. 

I april kom uppgiften om att The State Bureau of Investigation (SBI) hade inlett en brottsundersökning mot honom samt Taras Kozak.

Den 11 maj förklarade så Riksåklagaren Iryna Venediktova att hon auktoriserat anklagelserna om högförräderi mot Medvedtjuk och Kozak. Säkerhetstjänsten SBU gjorde samma dag en husrannsakan i Medvedtjuks hus i Kiev. Venediktovas anklagelseakt innehöll förutom de ovan nämnda också anklagelser om att ha delat militära hemligheter med Ryssland och för att ha rekryterat ett nätverk av ”propagandister” för att destabilisera Ukraina.

Medvedtjuk själv nekar förstås till anklagelserna och hävdar att de är politiskt motiverade. Han sade sig då inte heller ha några planer på att fly landet.

Vladimir Putin, som är personlig vän med Medvedtjuk och gudfar till en av hans döttrar, kallade det hela för ett ”rensande av det politiska fältet” och hotade med stark rysk respons mot vad han ser som en ukrainsk anti-rysk politik.

Det har spekulerats om att den ryska militära ansamlingen vid den ukrainska gränsen i våras kan ha haft med detta att göra. Ett vapenskrammel som möjligen fick motsatt effekt, kan jag tänka.

Medvedtjuk har länge fungerat som en sorts informell länk mellan Ukraina och Ryssland och hade en sådan roll i Minsk-överläggningarna som fördes för att få ett slut på kriget i Donbass. Det kan vara sådana samtal som nu har läckts och frågan är om dessa samtal var sanktionerade eller till och med fördes på initiativ från president Porosjenko?

 I juni kom uppgifter dessutom ut om att nya samtal skulle ha läckt och att Medvedtjuk i dessa ska ha förhindrat en fångutväxling som, påstås det, hade varit fördelaktig för Ukraina. Detta skulle ta udden av Medvedtjuks främsta försvar; att hans förhandlingar om fångutväxlingar även skulle legat i Ukrainas intresse. Dessutom – och här kommer kopplingen till Porosjenko igen – skulle dessa läckta telefonsamtal enligt uppgift ha avslöjat att Medvedtjuk förhandlat med Ryssland om naturgasleveranser på uppdrag av Porosjenko.

 Så kom då till sist (?) den 8 oktober tillkännagivandet om att ytterligare en brottsundersökning mot Medvedtjuk inletts baserat på anklagelser om högförräderi. Vid en briefing i Kiev framförde riksåklagaren Iryna Venediktova anklagelser om en konspiration, tillsammans med företrädare för Petro Porosjenkos regering, om att köpa kol från gruvor i separatistkontrollerade områden i östra Ukraina för att på så sätt hjälpa separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk samt Luhansk ekonomiskt.

Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet reagerade häftigt och kallade anklagelserna för ett sätt för president Zelenskij att vrida bort blicken från hans egna tillkortakommanden.

Petro Porosjenko dras med i svepet

Zelenskijs dråpslag mot Medvedtjuk och indirekt dennes parti Oppositionsplattformen För Livet sveper alltså på köpet även med den före detta presidenten, och tillika Zelenskijs politiska rival, Petro Porosjenko.

Två flugor i en smäll skulle man kunna säga.

Bara för en vecka sedan utspelades en märklig scen utanför Porosjenkos hus tre mil utanför Kiev då ett antal ditresta ”huliganer” försökte ta sig in hos honom för att avkräva en förklaring till hans roll i Medvedtjuk-affären. Uppenbarligen var Porosjenko förvarnad eftersom han hade ett antal ”försvarare” som spärrade vägen för den anstormande mobben. Polis fanns också på plats och ett sedvanligt knuffande fram och tillbaka blev den mest allvarliga incidenten till slut.

Ett klipp från scenen finns på facebook, om man är road av sådant. Det är för övrigt utlagt på FB av en medlem av Kievs Stadsråd, Oleksandr Pohrebyskyi, som kommenterar saken med att det var ”krigsveteraner” som ville göra upp med Porosjenko och att de möttes och blev attackerade av “titushki” (som är en sorts benämning för inhyrda busar).

Porosjenko själv kom hem först senare på kvällen och skickade genast iväg ett argt meddelande på facebook, med den omvända beskrivningen, riktat till president Zelenskij :

"Today we saw that ‘titushky’ are ready to sell Ukraine for money. With this dirty stunt, made for money, they are trying to divert attention from Pandora papers scandal".

samt:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko sägs ha avstyrt en plan för att inleda sanktioner mot Medvedtjuk redan 2018, då Porosjenko var president. Inrikesminister Arsen Avakov (som nyligen avgick från sin post) sa i en intervju den 2 mars i år att Porosjenko räddat Medvedtjuks tv-kanaler från stängning och att han skulle gjort det för egen vinning utan att gå in på vad detta skulle betyda.

 Men antagligen avsåg han då det som nu sägs ha framkommit av de senast läckta telefonsamtalen. Medvedtjuk ska alltså under Porosjenkos presidentperiod ha agerat som en mellanhand för Porosjenko i förhandlingar med Ryssland om gasavtal, fredssamtal och fångutväxlingar. Enligt chefen för säkerhetstjänsten, Ivan Bakanov, så synar de nu även Porosjenko.

Det ska här påpekas att såväl Riksåklagare Venediktova som chefen för säkerhetstjänsten SSU Ivan Bakanov har handplockats till sina poster av president Zelenskij. De anses alltså stå presidenten mycket nära och för att gå hans ärenden. Det lär i vart fall vara så som Porosjenko ser det.

Foto 5 Channel. Knuffande och buffande utanför Porosjenkos hus i Kozyn, tre mil utanför Kiev.

Ukrainsk politik i ett nötskal

Vladimir Putins uttalande om att Zelenskij ”rensar det politiska fältet” är inte helt verklighetsfrånvänt. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko leder de två starkaste oppositionspartierna i parlamentet och utgör politiska rivaler också som presidentkandidater, även om Medvedtjuk inte lär ha varken förutsättningar att vinna eller särskilt stort intresse av att ställa upp. I synnerhet inte nu förstås.

Att använda rättsliga instrument för att neutralisera politiska rivaler när maktpositionen så tillåter har varit en gängse metod i Ukraina alltsedan självständigheten 1991. President Zelenskij har förstås även andra skäl att visa musklerna. Bland annat lär USA under Joe Biden i somras ha satt press på honom för att ta itu med korruptionen och oligarkväldet. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko kan sägas tillhöra det senare.

Det kan också tolkas som att Zelenskij vill öka sin popularitet hos nationalistiska ukrainare. Patriotism är en gångbar politisk valuta inte bara hos de högerextrema utan hos en stor portion av väljarbasen.

Han lär dock få svårt att bättra på sin image nu när han till synes är inblandad i Pandora-skandalen, som jag nämnde i början och skrev om nyligen. Jag spekulerade då i om dessa politiska rivaler kan ha haft något att göra med att publiceringarna om Zelenskijs off-shore-verksamheter kommer just nu. Jag har inga som helst belägg för detta mer än att jag följt den ukrainska politiken mycket noga under flera år och även periodvis bott i Ukraina under dessa år och tycker mig känna igen vissa mönster.

Det ska dock sägas att turerna i ukrainsk politik inte är alldeles lätta att hänga med i och ibland blir man förvirrad eller förvånad. Jag brukar dra en liknelse om trädockan Matrjosjka som man kan skruva på och då få fram en ny docka man kan skruva på osv. i flera lager. Det som syns på ytan döljer ofta en mängd andra saker med andra ord.

Det blir hur som helst spännande att se hur det här slutar. Eller också gör det inte det utan bara håller på och håller på och nya ”dockor” dyker upp, och ännu en, och ännu en och…

Vad gömmer sig i Pandoras ask? – den stora frågan i Ukraina

 

Enligt den grekiska legenden skapade guden Zeus den första kvinnan. Hon fick namnet Pandora och blev en gåva till Epimetheus. Med sig hade hon en ask hon inte fick öppna. Efter en tid som hustru till Epimetheus blev hon tvungen att stilla sin nyfikenhet och gjorde det ändå. Ut kom en mängd olyckor och sjukdomar som spreds över världen. Kvar på botten fanns endast hoppet.

Frågan är nu hur det är för Ukraina?

Liknelsen är inte helt grundlös. Just nu är Pandora en av de stora nyheterna här i Ukraina. Inte mytens ask men däremot de dokument som går under benämning Pandora-papers. I dessa döljer sig möjligen den stora olyckan åtminstone för president Zelenskij. Om han inte tvingas avgå i förtid lär hela affären försvåra för honom att bli återvald, om han nu är intresserad av det.

Under benämningen Pandora-papers finns mer än 12 miljoner dokument som har läckts från 14 olika källor och tagits fram av ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists. Dessa dokument har granskats i flera månader av 600 journalister i 117 länder.

Nu rullas den ena historien efter den andra upp ur ”Pandoras ask” om gömda förmögenheter, skatteflykt och i vissa fall pengatvätt som mängder av rika affärsmän och politiker ligger bakom på ett eller annat sätt.

Kungen av Jordanien, tjeckiske premiärministern och Kenyas president finns bland de utpekade som nu försöker värja sig mot anklagelser om olika ekonomiska oegentligheter.

Till skaran har nu också den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij sällat sig. Han som gick till val på att vara ”ren” och obefläckad eftersom han aldrig varit politiker på riktigt utan tv-stjärna. Hans största succé var en komedi-serie om en vanlig ukrainare som råkade bli president. Serien bar namnet ”Folkets tjänare” vilket också är namnet på (den verklige) presidentens parti. Zelenskijs popularitet har falnat betydligt efter två år vid makten och frågan är nu om han kan sitta kvar hela mandatperioden? Givetvis nekar han till anklagelserna men de är notoriskt svåra att slingra sig ur.

En mycket klen tröst för Zelenskij är kanske att Ukraina toppar listan över personer som figurerar i Pandora-dokumenten. Där finns 38 ukrainare följt av 19 ryska, 11 vardera från Honduras respektive Förenade Arabemiraten och 10 från Nigeria. Mer än 330 nuvarande eller före detta höga politiker och tjänstemän finns bland de namn som nämns i dokumenten.

Foto: Hans Wåhlberg. Presidentens administration nedklottrat tidigare i år. Det var innan Pandora-pappren kom på bordet. Zelenskijs popularitet lär inte öka nu.

Zelenskijs off-shore-imperium (?)

Enligt dokumenten ska alltså Zelenskij och ett antal kollegor inom tv-produktion ägt ett helt nätverk av off-shore-bolag placerade i Brittiska Jungfruöarna, Cypern och Belize. Del i dessa hade också Zelenskijs närmaste man, Sergij Shefir, samt landets chef för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov. Shefir ska ha varit ledande i uppköp av dyrbara fastigheter i London bland annat. Enligt uppgifterna ska Zelenskij vid sitt makttillträde 2019 ha överlämnat sina andelar i bolagen till just Shefir, men det påstås att han ordnat så att familjen Zelenskij ändå fortsatt tagit emot pengar från bolagen.

Zelenskij och hans partners ska ha ägt aktier i ett skalbolag, Maltex Multicapital Corp, baserat i Brittiska Jungfruöarna. Detta ska i sin tur ha ägt aktier i filmproduktions- och filmdistrubutionsbolag. Zelenskij själv sägs ha vägrat svara på upprepade frågor från journalister som samarbetat med ICIJ.

I skrivande stund granskas Zelenskijs samt Bakanovs deklarationer av landets korruptionsförebyggande myndighet (the National Agency for Prevention of Corruption) vilket förstås är illa nog för presidenten som gjort stort politiskt nummer av att rensa landet från korruption och tämja oligarker. Även om inget oegentligt framkommer av utredningarna så sår det tanken om ”ingen rök utan eld” hos potentiella framtida väljare.

Kolomoiskys roll?

Zelenskij som skådespelare/komiker hade sin bas i en tv-kanal (”1+1”) som ägdes av oligarken Ihor Kolomoisky. Han står just nu under utredning för ett antal misstänkta ekonomiska brott och sägs också vara inblandad i president Zelenskijs off-shore-skandal.

Zelenskij och ett antal av hans tv-kollegor var knutna till tv-produktionsföretaget Kvartal 95 som enligt uppgifter från bland andra journalister tillhörande Slidstvo.Info ha tillförts pengar via Kolomoiskys företag via Cypern-grenen av hans bank Privatbank. Genom denna cypriotiska gren av banken ska han ha tvättat pengar och fört över mer än 40 miljoner USD till offshore-bolag som kan knytas till Zelenskij och hans närmaste. En del kan också ha gått till att förvärva lyxfastigheter i London.

Detta kommer inte som någon nyhet, menar den ukrainska riksåklagaren (General Prosecutor) Iryna Venediktova som också skriver på sin FB-sida att det finns frågetecken kring det här materialets autenticitet. I en film som producerats av Slidstvo-journalister antyds också att åklagarmyndigheten ska ha förhalat utredning om Zelenskijs off-shore-verksamheter vilket hon avfärdar som rena spekulationer.

Förnekanden – anklagelserna bara ett elakt politiskt spel?

Myhaylo Podolyak, rådgivare till presidenten, avfärdar också det hela och hävdar att denna information användes av politiska motståndare vid presidentvalet 2019 och att det inte var sannare då än nu. Journalisternas avslöjanden, säger han också, ”har absolut inget att göra med pengar i statsbudgeten”. Något som mig veterligt ingen påstått heller i och för sig.

Det finns ju, inte minst i Ukraina, en möjlighet att hela kopplingen till Zelenskij är uppförstorad och en del i ett större politiskt spel. Under hela året har Zelenskij försökt få igenom lagar som är tänkta att försvåra oligarkers rörelsefrihet och begränsa deras reella makt. Det hör också till saken att presidentens närmaste man, ovan nämnde Shefir, utsattes för ett attentat med skjutvapen mot sin bil för några veckor sedan. Han klarade sig medan chauffören blev allvarligt skadad.

President Zelenskij har på regeringens hemsida kommenterat attacken med att säga: ”They will not intimidate us”. Vilket kanske anspelar på oligarker som motsätter sig presidentens oligark-fientlighet. Dagen efter Shefir-attacken tog parlamentet ett förslag, framlagt av presidentens parti Folkets Tjänare, att skapa ett ”oligark-register” som ska ligga till grund för ett förbud för dessa att finansiera politiska partier eller ta del av kommande privatiseringar av offentliga tillgångar.

Om detta har något med anklagelserna mot presidenten kan man bara spekulera, men frågor hopar sig och ofta får man aldrig riktig klarhet när det gäller dylika ting i Ukraina.

Man kan också fråga sig om förre presidenten Petro Porosjenko har något finger med i spelet i så fall? Inte enbart för att han förlorade presidentvalet mot Zelenskij 2019. De har under längre tid haft ett personligt lågintensivt ordkrig om ett antal olika saker.

Porosjenko är fortfarande aktiv politiker och leder partiet Europeisk Solidaritet som är ett av de större partierna i parlamentet. En av hans politiska allierade publicerade nyligen på FB uppgifter som påstods visa att Zelenskij och hans partners inom tv-produktion hade kontakter med off-shore-bolag och tagit emot pengar från Kolomoiskys Privatbank. En bank som Porosjenko förstatligade för ett par år sedan som ett led i en strid med just Kolomoisky.

Anklagelserna bevisades inte men enligt OCCRP (Organized Crime And Corruption Reporting Project) finns uppgifter som matchar delar av vad som framkommit i de granskade läckta dokumenten.

Häromdagen uppstod bråk mellan två grupperingar utanför Porosjenkos hus utanför Kiev. Det förefaller oklart vilka dessa grupperingar företrädde men den ena av dem sägs ha sökt upp Porosjenko för att avkräva en förklaring till dennes kontakter med den rysk-vänlige parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk som står anklagad för landsförräderi. Det är en helt annan historia men den nu anklagade chefen för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov har tidigare offentliggjort att de även börjat granska Porosjenkos inblandning i Medvedtjuk-affären. Porosjenko själv kommenterade bråket utanför sitt hem på FB med följande passning till presidenten:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko är inblandad i flera rättsutredningar gällande korruption och andra oegentligheter varav ett par gällande just Medvedtjuk-affären som handlar bl.a. om vapenaffärer med utrbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Donbass.

Här spekulerar jag alltså. Om detta har något att göra med Zelenskijs off-shore-anklagelser är kanske mer långsökt än oligark-spåret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Saker och ting som vid första påseende inte ser ut att höra samman kan ibland vara sammanflätade på ett eller annat sätt.

Det är inte heller alltför långsökt att spekulera i om anklagelserna mot Zelenskij är ett led i ett politiskt spel inscensatt av oligarker och politiska motståndare för att ta udden av hans aktioner mot deras maktposition. Det vore inte heller första gången som rättsliga instrument och ryktesspridning används för att neutralisera politiska motståndare. Den här gången är dock ett omfattande journalistiskt grävande bakom det mesta av sakuppgifterna. Det lär bli svårare att helt avfärda som politiskt rävspel. Kanske är Zelenskij precis som i stort sett alla tidigare presidenter och andra politiker? Det vill säga giriga och mer intresserade av att tjäna sina egna intressen och roffa åt sig tillgångar än att tjäna folket, ja vara just ”folkets tjänare”?

Välkomna till ukrainsk politik!

Marschen mot Babij Jar – samma väg idag som då men ändå inte

 

Varje år hålls en tyst minnesmarsch för att hedra de judar som tvingades marschera längs gatan som då hette Melnykovagatan från centrala Kiev ut till ravinen vid Babij Jar.

Minnesmarschen är ett personligt initiativ som har initierats av den tyske affärsmannen och poeten Yevhen Horodetsky och aktivisten Dmytro Yurinov. Meningen är att utan paroller eller plakat marschera under tystnad mot Babij Jar och längs samma väg som de drygt 33 tusen judarna som mördades där fick ta.

Det är sjätte året den hålls (en del hävdar sjunde) och i årets marsch deltog uppskattningsvis ca 700 personer, bland dessa representanter för judiska gemenskaper på andra orter än Kiev och även från utlandet. Dessutom ett antal ungdomar från ukrainska samt tyska judiska skolor.

Vi samlas vid den enorma biograten Kyivska Rus i stadsdelen Lukianivska, inte långt från Babij Jar. Här startar också marschen som går längs gatan Yurii Illienka som då, 29–30 september 1941, hette Melnykovagatan. Marschen bevakas av mycket media men ovanligt lite poliser. Antingen visar det på en tillförsikt att inget riskerar att hända eller också nonchalans inför eventuella hot. Men marschen flyter lugnt på helt utan störningar eller incidenter.

Bild: Hans Wåhlberg. Vi samlas vid biografen Kyivksa Rus i stadsdelen Lukianivska. Stort medieuppbåd och ca 700 personer marscherar.

Vid Babij Jar svänger kolonnen in på det som kallas Alley of Sorrow och leder upp till Menorah-monumentet, den sjuarmade ljusstaken som nu också fått sällskap av en symbolisk synagoga där också en bön lästes av den inbjudna rabbin.

Många avslutade med en privat bön eller meditation vid randen till ravinen intill. Det sägs att just den platsen inte är själva avrättningsplatsen men vittnen har beskrivit att de skjutna föll ned i en grop utför ett stup så den här kanten nära Menorah-monumenten och synagogan fungerar symboliskt.

Bild: Hans Wåhlberg. Framme vid Menorah-monumentet läggs stenar ned symboliskt.

Detta är alltså även en symbolisk marsch som ska hedra all de som tvingades göra den som sin allra sista i livet. Vad hände då den 29 september 1941?

Bild: Hans Wåhlberg. Ravinen ned från Menorah-monumentet tjänar åtminstone som symbol för avrättningsplatsen även om det är tveksamt om den verkligen låg här.

Dödsmarschen 1941

Melnykovagatan heter som sagt numera Yurii Illienka-gatan men det är samma väg vi vandrar mot Babij Jar. Då släpade hela familjer på vad de orkade bära, i tron, eller åtminstone i hopp om, att de skulle evakueras. De hade också beordrats att ta med pengar och värdesaker, naturligtvis för att deras bödlar skulle kunna samla in dem och stjäla dem för egna syften. Enligt uppgift i tyska rapporter om aktionen gick pengar och andra värdesaker till den tyska välfärdsmyndigheten NSV (National-Sozialistische Versorgung) för att delas ut till etniska tyskar (Volksdeutsche), och en del till stadens administration för fördelning bland stadens behövande.  Många lokala ukrainska Kiev-bor angav sina judiska grannar, en del kanske i hopp om att få del av deras tillgångar (?).  Chefer för tyska säkerhetspolisen Sipo och säkerhetstjänsten SD uppgav hur som helst att deras kontor i Kiev fick flera korgar fulla med angivelser av judar från ukrainska medborgare och att de hade svårt att bearbeta all information som inkom.

Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och tre rader av trupper bevakade det hela. Den yttre cirkeln ska ha bemannats av ukrainsk polis, den andra av ukrainsk polis och tyskt manskap och den inre cirkeln av tyska trupper (källa: Deathcamps.org: http://www.deathcamps.org/occupation/babi%20yar.html). En del av de få vittnesmålen från massmorden 29–30 september motsäger som sagt till viss del detta då de nämner ukrainskt deltagande även vid själva mordplatsen. Det anses dock väl belagt att Tyska Sonderkommando 4A, som tillhörde Einsatzgruppe C, var huvudansvarigt för morden dessa dagar men att också 45e Reservbataljonen Hamburg, 303e Polisbataljonen Bremen och ukrainska hjälppolis (s.k. Auxiliary Police/Schutzmannschaften) deltog i mördandet och vaktandet av de väntande offren.

Det är svårt att föreställa sig den oerhörda synen av massmord. Det går egentligen inte att greppa, men några vittnesmål får avsluta detta inlägg:

Elena Borodjanskaja-Knysh blev kommenderad att stiga fram till ravinkanten tillsammans med sin fyraåriga dotter, men väntade inte på nästa kommando, utan knuffade direkt ner flickan och kastade sig efter. Hon klarade sig mirakulöst och kunde leverera följande vittnesmål (I ”Svarta Boken” av Vassilij Grossman & Ilya Ehrenburg):

”Jag kände att min dotter inte rörde sig. Jag böjde mig över henne, knöt mina nävar och tryckte in dem under hennes haka, så att min lilla flicka inte skulle kvävas. Min dotter började röra på sig. Jag försökte resa mig så jag inte skulle krossa henne. Det var så mycket blod runtomkring oss. Skjutandet hade pågått sedan klockan nio på morgonen. Kroppar låg ovanpå mig och under mig.”

Inna Evguenieva, granne till avrättningsplatsen, då 13 år gammal (Hon berättar, fritt översatt fr engelska, ur Netflix-serien ”Einsatzgruppen – The Nazi Death Squads”, avsnitt 2 ”Judenfrei”, 2009”):

”Det som slog mig var hur bra ukrainska tyskarna pratade. Jag frågade mormor varför. Det var för att de var från Ukraina. De var vidriga. Det är inte vanligt med sån ondska. De tog t.o.m. spädbarnen, men de sköt dem inte. De skakade deras filtar så de föll ned i ravinen. Tänk att folk kan göra sånt? De var motståndare till Sovjetunionen. Senare såg jag en film där de sa att de ville ha hämnd. Skulle de hämnas på barn? Eller på kvinnorna? De var ju oskyldiga. De hade ingen skuld. Hämnden gick ut över flera tusen människor. 100000 eller 150000 människor dog här. De kunde ha gjort upp med varandra istället för att låta det gå ut över fredliga människor. Om nån tar ens liv idag, så döms man för det. De tog 150000 liv. Vad har de fått för straff?”

Dina Mironovna Vasserman (överlevare som vittnat flera gånger hur hon låg sårad i ravinen men spelade död, här citerad ur Ed Zvi Giterman ”Bitter Legacy – Confronting the Holocaust in the USSR”, 1957):

”Jag såg hur en grupp bestående av män, kvinnor och barn klädde av sig och de sedan fördes fram till en avgrund där de sköts av soldaterna. Sedan ytterligare en grupp. Jag såg detta fasansfulla med egna ögon. Jag såg en ung, fullständigt naken kvinna som med sitt bröst gav mjölk åt sin nakna baby när en polisman kom fram till henne, tog barnet ifrån och slängde ned det i ravinen. Modern rusade efter sitt barn. En fascist sköt henne och hon föll ned i ravinen”. (Översatt och citerad i Peter Johnsson ”Ukraina i historien”, 2015, s280).