Marschen mot Babij Jar – samma väg idag som då men ändå inte

 

Varje år hålls en tyst minnesmarsch för att hedra de judar som tvingades marschera längs gatan som då hette Melnykovagatan från centrala Kiev ut till ravinen vid Babij Jar.

Minnesmarschen är ett personligt initiativ som har initierats av den tyske affärsmannen och poeten Yevhen Horodetsky och aktivisten Dmytro Yurinov. Meningen är att utan paroller eller plakat marschera under tystnad mot Babij Jar och längs samma väg som de drygt 33 tusen judarna som mördades där fick ta.

Det är sjätte året den hålls (en del hävdar sjunde) och i årets marsch deltog uppskattningsvis ca 700 personer, bland dessa representanter för judiska gemenskaper på andra orter än Kiev och även från utlandet. Dessutom ett antal ungdomar från ukrainska samt tyska judiska skolor.

Vi samlas vid den enorma biograten Kyivska Rus i stadsdelen Lukianivska, inte långt från Babij Jar. Här startar också marschen som går längs gatan Yurii Illienka som då, 29–30 september 1941, hette Melnykovagatan. Marschen bevakas av mycket media men ovanligt lite poliser. Antingen visar det på en tillförsikt att inget riskerar att hända eller också nonchalans inför eventuella hot. Men marschen flyter lugnt på helt utan störningar eller incidenter.

Bild: Hans Wåhlberg. Vi samlas vid biografen Kyivksa Rus i stadsdelen Lukianivska. Stort medieuppbåd och ca 700 personer marscherar.

Vid Babij Jar svänger kolonnen in på det som kallas Alley of Sorrow och leder upp till Menorah-monumentet, den sjuarmade ljusstaken som nu också fått sällskap av en symbolisk synagoga där också en bön lästes av den inbjudna rabbin.

Många avslutade med en privat bön eller meditation vid randen till ravinen intill. Det sägs att just den platsen inte är själva avrättningsplatsen men vittnen har beskrivit att de skjutna föll ned i en grop utför ett stup så den här kanten nära Menorah-monumenten och synagogan fungerar symboliskt.

Bild: Hans Wåhlberg. Framme vid Menorah-monumentet läggs stenar ned symboliskt.

Detta är alltså även en symbolisk marsch som ska hedra all de som tvingades göra den som sin allra sista i livet. Vad hände då den 29 september 1941?

Bild: Hans Wåhlberg. Ravinen ned från Menorah-monumentet tjänar åtminstone som symbol för avrättningsplatsen även om det är tveksamt om den verkligen låg här.

Dödsmarschen 1941

Melnykovagatan heter som sagt numera Yurii Illienka-gatan men det är samma väg vi vandrar mot Babij Jar. Då släpade hela familjer på vad de orkade bära, i tron, eller åtminstone i hopp om, att de skulle evakueras. De hade också beordrats att ta med pengar och värdesaker, naturligtvis för att deras bödlar skulle kunna samla in dem och stjäla dem för egna syften. Enligt uppgift i tyska rapporter om aktionen gick pengar och andra värdesaker till den tyska välfärdsmyndigheten NSV (National-Sozialistische Versorgung) för att delas ut till etniska tyskar (Volksdeutsche), och en del till stadens administration för fördelning bland stadens behövande.  Många lokala ukrainska Kiev-bor angav sina judiska grannar, en del kanske i hopp om att få del av deras tillgångar (?).  Chefer för tyska säkerhetspolisen Sipo och säkerhetstjänsten SD uppgav hur som helst att deras kontor i Kiev fick flera korgar fulla med angivelser av judar från ukrainska medborgare och att de hade svårt att bearbeta all information som inkom.

Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och tre rader av trupper bevakade det hela. Den yttre cirkeln ska ha bemannats av ukrainsk polis, den andra av ukrainsk polis och tyskt manskap och den inre cirkeln av tyska trupper (källa: Deathcamps.org: http://www.deathcamps.org/occupation/babi%20yar.html). En del av de få vittnesmålen från massmorden 29–30 september motsäger som sagt till viss del detta då de nämner ukrainskt deltagande även vid själva mordplatsen. Det anses dock väl belagt att Tyska Sonderkommando 4A, som tillhörde Einsatzgruppe C, var huvudansvarigt för morden dessa dagar men att också 45e Reservbataljonen Hamburg, 303e Polisbataljonen Bremen och ukrainska hjälppolis (s.k. Auxiliary Police/Schutzmannschaften) deltog i mördandet och vaktandet av de väntande offren.

Det är svårt att föreställa sig den oerhörda synen av massmord. Det går egentligen inte att greppa, men några vittnesmål får avsluta detta inlägg:

Elena Borodjanskaja-Knysh blev kommenderad att stiga fram till ravinkanten tillsammans med sin fyraåriga dotter, men väntade inte på nästa kommando, utan knuffade direkt ner flickan och kastade sig efter. Hon klarade sig mirakulöst och kunde leverera följande vittnesmål (I ”Svarta Boken” av Vassilij Grossman & Ilya Ehrenburg):

”Jag kände att min dotter inte rörde sig. Jag böjde mig över henne, knöt mina nävar och tryckte in dem under hennes haka, så att min lilla flicka inte skulle kvävas. Min dotter började röra på sig. Jag försökte resa mig så jag inte skulle krossa henne. Det var så mycket blod runtomkring oss. Skjutandet hade pågått sedan klockan nio på morgonen. Kroppar låg ovanpå mig och under mig.”

Inna Evguenieva, granne till avrättningsplatsen, då 13 år gammal (Hon berättar, fritt översatt fr engelska, ur Netflix-serien ”Einsatzgruppen – The Nazi Death Squads”, avsnitt 2 ”Judenfrei”, 2009”):

”Det som slog mig var hur bra ukrainska tyskarna pratade. Jag frågade mormor varför. Det var för att de var från Ukraina. De var vidriga. Det är inte vanligt med sån ondska. De tog t.o.m. spädbarnen, men de sköt dem inte. De skakade deras filtar så de föll ned i ravinen. Tänk att folk kan göra sånt? De var motståndare till Sovjetunionen. Senare såg jag en film där de sa att de ville ha hämnd. Skulle de hämnas på barn? Eller på kvinnorna? De var ju oskyldiga. De hade ingen skuld. Hämnden gick ut över flera tusen människor. 100000 eller 150000 människor dog här. De kunde ha gjort upp med varandra istället för att låta det gå ut över fredliga människor. Om nån tar ens liv idag, så döms man för det. De tog 150000 liv. Vad har de fått för straff?”

Dina Mironovna Vasserman (överlevare som vittnat flera gånger hur hon låg sårad i ravinen men spelade död, här citerad ur Ed Zvi Giterman ”Bitter Legacy – Confronting the Holocaust in the USSR”, 1957):

”Jag såg hur en grupp bestående av män, kvinnor och barn klädde av sig och de sedan fördes fram till en avgrund där de sköts av soldaterna. Sedan ytterligare en grupp. Jag såg detta fasansfulla med egna ögon. Jag såg en ung, fullständigt naken kvinna som med sitt bröst gav mjölk åt sin nakna baby när en polisman kom fram till henne, tog barnet ifrån och slängde ned det i ravinen. Modern rusade efter sitt barn. En fascist sköt henne och hon föll ned i ravinen”. (Översatt och citerad i Peter Johnsson ”Ukraina i historien”, 2015, s280).