Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! Del 3 Ukraina firar 30-årsdag

 

Ukraina vaknar idag efter gårdagens firande av 30 år som självständig stat. En dag som började med solsken över Kiev men avslutades med ett häftigt regnfall över de som fortfarande firade strax före midnatt. Officiell slogan för firandet har varit “You are my only one.”

I Kiev fanns scener riggade på olika platser och en avslutande och tv-sänd show på Olympiastadion rundade av festligheterna. Under min promenad genom centrala staden noterade jag till min glädje att många gjort dagen till en familjefest och en hel del hade egen pic-nic i parker och det gick inte att ta miste på stoltheten och glädjen över självständigheten. Mina många finska vänner här kände starkt igen känslan från sin egen självständighetsdag den 6 december. Detta är lätt att sympatisera med. Den kändes helt igenom djupt liggande och fylld av glädje, utan uttryck av agg mot andra eller annan antagonism. Den kändes också inkluderande, oavsett språk eller nationalitet (i den mening som är vanlig här, dvs. etnisk nationalitet).

Foto: Hans Wåhlberg. Kiev på fötter för att fira 30-årsdagen.

Militärparad huvudnumret

Den stora parad som hölls på stadens paradgata Chresjtjatyk saknade däremot helt civila inslag. Mer än 5000 soldater ur 400 militära enheter marscherade gatan fram, under rop av slogans, en mängd stridsflygplan vrålade fram lågt över åskådarmassorna och ett stort antal tanks, missiler och andra militära fordon dundrade i svansen på militärparaden. Det sägs här att gatan måste repareras i efterhand eftersom den egentligen inte håller för denna mängd av tunga fordon. Även utländska enheter deltog, bland andra nio Nato-länders samt mindre enheter från Finland och Sverige.

Foto: Hans Wåhlberg. Paraden som en stor åskådarmassa bevittnade saknade i stort sett helt civila inslag.

Hela firandet lär kosta många miljoner dollar och den militära paraden lär utgöra en hel del av denna summa.

Jag är ingen vapenexpert men enligt uppgifter i Kyiv Post fanns ukrainska bepansrade fordon som Bars-8, Kozak-2, BTR-3 och BTR-4 samt tanks av modell T-84. Dessutom ett antal amerikanska Humvees och antitank-missiler av modellen FGM-148.

Foto: Hans Wåhlberg. Tanks, artilleripjäser och tunga militärfordon dundrade fram över Chresjtjatyk.

Artilleripjäser av modellerna 2A36 Giatsynt-B och 2A65 Msta-B segade sig också fram i slutet av paraden samt missiler av modellerna Vilkha, Buk-M1 och S-300 samt den nyproducerade Neptun-missilen för sjökrigföring.

Många fordon/flygplan har dock tillverkats under Sovjet-tiden, enligt Kyiv Post.

I luften fanns helikoptrar av typen Mil Mi-8s and Mi-14s, samt Mi-24. Dessutom en ny modell inköpt från Frankrike, Eurocopter EC225. Därtill Antonov-plan av modellerna An-26, An-70, An-72, samt vattenbombaren An-32. Utöver dessa också Illiyshyn Il-76, strids/bomb-flygplanen Sukhoi Su-25, Sukhoi Su-24, Sukhoi Su-27 och Mikoyan MiG-29, samt det gigantiska civila transportplanet Antonov An-225 Mriya, som lär vara det största i världen av sitt slag.

Utöver dessa deltog också slovakiska flygvapnets helikoptrar Sikorsky UH-60 Black Hawk samt Typhoon-plan från brittiska Royal Air Force.

Hela spektaklet påminde starkt om det sovjetiska/ryska firande av Segerdagen 9 maj. Det var också mer eller mindre uttalat att syftet är att visa musklerna för den stora grannen i öst. 

Foto: Hans Wåhlberg. En del av alla militärfordon som rullade i militärparaden.

Internationella delegationer och Crimean Platform

På hederstribunen satt delegationer från ungefär nationer och andra internationella organisationer. Tunga namn som Angela Merkel och Emmanuel Macron fanns dock inte med.

Dagen före hade också flera företrädare för olika nationer deltagit i vad som kallas Crimea Platform. Ett möte som resulterade i ett gemensamt uttalande som fortsatt fördömde den ryska annekteringen av Krim, eller ”ockupationen” som det formuleras i uttalandet. Dessutom ”militariseringen av halvön, brott mot mänskliga rättigheter och den fria rörligheten inom regionen. Det ställdes också krav på Ryssland att engagera sig konstruktivt i Crimea Platforms aktiviteter.

EU:s ”president” Charles Michel lovade att EU skulle stå emot alla överträdelser av internationell lag. The Guardian konstaterar dock lakoniskt att “in truth, the Russian annexation is a fait accompli that no one expects to be reversed”.

Beslutet från USA:s sida att inte vidta några åtgärder för att stoppa Nordstream 2 har irriterat Ukraina och president Zelenskij under sommaren. I presidentens högtidstal, som exponerades på storbildsskärmar och sändes i tv innan militärparaden, fanns också en sorts markering som troligen adresserade den här besvikelsen över EU:s och USA:s passivitet i frågan, samt över de krav som ställts från dessa för medlemskap i EU och Nato. Han sa bland annat, översatt till engelska på presidentens hemsida:

”We are descendants of a powerful country that was the center of Europe. But we should not only feel accordingly. We must behave accordingly […] I devote a lot of time to the glorious past so that we can all finally believe in ourselves in the future and build a powerful state together. What is a powerful country? A country that dreams ambitiously and acts decisively […] That is why, for the first time in 30 years, Antonov is building three planes for the state. New tanks and helicopters with Ukrainian blades are being built for the army this year. A powerful country is reviving its naval fleet, naval bases and building corvettes. A powerful country is a country that adopts a missile program for 10 years […] Such a country becomes a NATO partner with enhanced opportunities. Such a country will be officially supported by others when it applies to join the EU. But if it is such a country, it won’t need to ask for an invitation, others will invite it.”

Kontinuiteten ett andra tema

I våras skrev jag en B-uppsats i historia om en utställning som exponerats på Självständighetstorget Majdan under året, ”The Century of the Undefeated”. Med uppsatsen ville jag visa hur en ung nation kan göra för att skapa ett narrativ om nationen som sträcker sig längre bak än den formella självständigheten. Utställningen, som anordnades av Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, fokuserade mycket på tiden 1917–1921, och gjorde en tydlig koppling till modern tid, Euromajdan och den moderna ukrainska armén. Detta tycks vara ett tema som anammats också av arrangörerna av 30-årsfirandet.

Det här temat som knyter an till det som här kallas frihetskriget och bildandet av Ukrainska Folkrepubliken (UPR). Efter att tidigare ofta gått tillbaka till OUN/UPA och deras kamp för självständighet, som innebar allians med Nazityskland och strider mot Sovjet men senare även mot sina tidigare allierade tyskar verkar fokus nu ha vridits till den kortlivade republik som utropades i samband med första världskrigets slut och åren därefter fram till 1921.

Under militärparaden igår presenterades ett militärt marschsteg som ska ha använts av UPR-armén 1918.

Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget [Sic] har en utställning med titeln "För Ukrainas frihet!” med hjälp av bland annat amerikanska bidragsgivare. Den berättar om den ukrainska arméns historia under frigörelsekriget 1917–1921. Enligt programpresentationen ska den ”vittna om livslängden, kontinuiteten och den starka historiska kopplingen mellan den moderna generationen av försvarare i Ukraina och deltagarna i den ukrainska revolutionen 1917–1921.

En fotodokumentärutställning, "Art of the Free: Artistic Aesthetics of the Ukrainian Revolution 1917–1921", tillägnad konstens utveckling under den ukrainska revolutionen 1917–1921 ägde också rum den 20 augusti.

President Zelenskij ägnade också en del av ovan nämnda högtidstal åt historiska kopplingar med temat kontinuitet. Bland annat detta:

” [And] it is fairer, in my opinion, to say: the 30th anniversary of the restoration of Ukraine's independence! Because on August 24, 1991, Ukraine restored its statehood. Our Constitution is 25 years old. But our Constitution is 311 years old. Written by Pylyp Orlyk (se min not längst ned), it is finally at home, and everyone can see it in St. Sophia Cathedral. We are a young family from the glorious dynasty of Kyivan Rus’ - Ukraine. We consider the year of Kyiv's foundation to be its starting point. The capital of Kyivan Rus’ - Ukraine, which is rightly called the city where it all begins. We will never give anyone a single stone of our history again, we will not allow "occupying" any page of our history, "annexing" our writers, our scientists, our athletes, our heroes who defeated Nazism.”

Foto: Hans Wåhlberg. President Zelenskij träder in på scenen och storbilds-tv:n.

Folkets högtidsdag

Den militära maktdemonstrationen till trots upplevde jag, som sagts i inledningen, också en folklig glädje och stolthet över självständigheten. Den kändes äkta och inte vänt mot det förflutna utan i högre grad till nuet och med en tillförsikt inför framtiden som berörde. Detta var också folkets dag och varken jag eller någon annan har rätt att nedvärdera den glädjen och den sortens patriotism. Förhoppningsvis är den något att bygga på för den ukrainska staten.

Foto: Hans Wåhlberg. Ukrainas framtid bör vara en inkluderande patriotism.

Det kändes också positivt att president Zelenskij i sitt högtidstal även berörde folket på ett inkluderande sätt. Han betonade att landets styrka låg också hos medborgare av alla nationaliteter, varvid han räknade upp de största. Märkligt nog fanns finnar med i uppräkningen, vilket kanske hade att göra snarare med den gemensamma historien som rysk provins (?).

Alla foton ovan: Hans Wåhlberg. Folket firar i Kiev.

Om Ukraina ska gå en ljus framtid till mötes bör enigheten prioriteras enligt mitt sätt att se det. Det handlar förstås i första hand då om de etniska ryssar som utgör den största minoriteten och som är de som främst representeras i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Det är dessa som måste lockas tillbaka och inlemmas i ett Ukraina som kan stå starkt emot alla utländska influenser. Det må innebära tillhörande av internationella organisationer som EU eller Nato men i så fall med folkets goda vilja. Den finns inte riktigt idag, som jag tror jag visade i mitt förra inlägg. De avgörande val som måste göras bör inkludera alla ukrainska medborgare, även de som idag befinner sig i provinser som utropat sig självständiga. Annars riskerar landet att slitas sönder för alltid, eller åtminstone för en lång tid framöver. Det kommer att krävas kompromisser och eftergifter såväl från rysk som ukrainsk sida. Självständighetsdagen gav tyvärr inga goda tecken från den ukrainska statens sida då den militära styrkan framhölls så kraftigt och dominant.

Folket på Kievs gator gav däremot tillräckligt med syre för att hålla en fredlig utveckling vid liv. Låt oss hoppas att en sådan kan bli möjlig. För det ukrainska folkets skull.

 

 

Not om Pylyp Orlyk: Orlyk var kosack-hetman och efterträdde Ivan Mazepa som allierade sig med Sverige och Karl XII inför slaget vid Poltava 1709 och som flydde med sina överlevande kosacker tillsammans med svenskarna till Bender. Där skrevs konstitutionen som också angav Sverige som beskyddare av det självständiga Ukraina som man hoppades skulle bli verklighet i framtiden. Orlyk gav sig senare av tillsammans med svenskarna och ett antal av kosack-krigarna till Sverige (kalabaliken i Bender) och slog sig ett tag (1716–1719) ned i Kristianstad. Själva konstitutionen har sedan dess legat i Sverige och senast i Riksarkivet i Stockholm från vilket den nu har transporterats till Kiev. Tydligen för att stanna där, åtminstone enligt president Zelenskij.

 

Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! – Del 2 Vad tycker ukrainaren?

 

Ukraina fyller 30 år som självständig stat den 24 augusti och det ska firas rejält, särskilt av militärer har vi förstått som bor i centrala Kiev.

Jag tänker att det finns massor att skriva om Ukrainas 30 år men jag har tänkt hålla mig kort. I ett tidigare inlägg gav jag en ytlig beskrivning av utgångsläget 1991. Denna gång blir det några glimtar av vad ukrainaren själv tycker och förväntar sig av framtiden.

De erfarenheter jag gjort personligen av samtal med folk i landet (har bott här i omgångar, både i västra Ukraina och i Kiev under ett antal år) är i huvudsak två. Den första är att unga människor med högre utbildning eller yrkeskunnighet säger att det är hopplöst att komma nån vart i Ukraina och vill söka sig utomlands om det går. En del av dem har redan gjort det och är delvis förklaringen till befolkningsimplosionen från 55 miljoner 1991 till 45 miljoner idag. Den andra är att äldre ukrainare (de som var vuxna vid självständigheten 1991) påfallande ofta (nästan alltid) säger att det var bättre under Sovjetunionen på den direkta frågan. Jag har många gånger förvånats då svaret kommit även från folk i västra delen av landet (som är känt för att vara Sovjet-kritisk minst sagt) och från egna företagare och andra som kunnat förväntas vara mindre positiva till Sovjetunionen.

Det här är inte den bild vi får av media i Sverige eller andra länder i västra Europa, tänker jag. Där finns en enkelspårig uppfattning att hela landet stod på Majdan i Kiev 2013/14 och krävde inträde till EU och Nato. Läget visar sig vara betydligt mer komplext och tecknen på det finns att läsa i opinionsundersökningar utförda av ukrainska institut.

Om viljan att gå med i EU och Nato

Enligt Unian/Kyiv Post är det knappt hälften av befolkningen (49 %) som vill att Ukraina ska bli medlemmar av EU. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap. Det bygger på en opinionsundersökning från oktober 2020. Den visar dessutom att det endast är lite drygt 40 % som vill att Ukraina ska bli medlem av Nato.

Den här undersökningen har dessutom inte kunnat utföras i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk samt Krim med 6–7 miljoner invånare så om vi utgår ifrån att övervägande delen där är negativa till EU så skulle resultatet bli ännu mer frapperande EU-negativt respektive Nato-negativt. Efter att ha vänt upp och ned på Majdan-torget 2014, jagat den folkvalde president Janukovytj på flykten och provocerat Donbass-bor och Ryssland så pass att det utlöste väpnad konflikt och splittrade landet så kunde man kanske förvänta sig en mer entydig bild. Hela 13,8 % vill istället att Ukraina ansluter till det ryska handelsinitiativet EAEU, medan drygt 27 % vill att Ukraina håller sig utanför båda allianserna och 10 % inte vet vad de ska svara. Hur som helst ingen övertygande beslutsamhet hos ukrainska folket.

Vad gäller Nato är opinionsläget än mer tveksamt för att inte säga negativt. 41 % säger sig visserligen vara positiva till Nato-medlemskap. Men 13 % vill istället att Ukraina ansluter till den ryskledda säkerhetsalliansen CSTO och hela 37,1 % vill att Ukraina ska förbli neutralt. Den sistnämnda siffran har ökat med tre procent sedan april 2020 och gör att mer än hälften av befolkningen är emot Nato-medlemskap. Trots detta har president Zelenskij drivit frågan hårt i samtal med utländska kollegor och lär ha frågan högt (högst?) upp på agendan när han möter Joe Biden den 30 augusti.

Idag, 23 augusti, kommer företrädare för ett flertal länder för att delta i The Crimean Platform Summit som är presidentens initiativ för att, enligt en talesman för presidenten, utfärda en deklaration från mötesdeltagarna samt ta fram en koordinerad plan för att få slut på ockupationen av Krim. Själv tror jag att Nato-planerna måste läggas på is för att detta ska kunna ske utan blodsutgjutelse. Ryssland kommer aldrig att acceptera att deras marinbas i Sevastopol som funnits där i över 200 år riskerar att hamna under Nato-kontroll. Det är enda skälet till annekteringen, som jag ser det. Detta lär knappast vara vad mötet idag kommer fram till.

Vill man vara riktigt cynisk kan man också påpeka att det finns goda skäl för Ukraina att hålla konflikten i Donbass igång. För vem tror att USA är intresserat av Ukraina om det inte är som fiende till Ryssland? I tidningarna de senaste dagarna har det uttryckts oro för USA:s sätt att ”överge” Afghanistan och det spekuleras i om de kan komma göra samma sak med Ukraina. Om detta skriver också Atlantic Council. Ironiskt nog är just detta också något som används från rysksida för att få Ukraina mindre USA-vänligt.

President Zelenskij har också vädrat missnöje med västländerna, bland annat i en intervju med Washington Post där han uttrycker vikten av ett Nato-medlemskap som försvar mot Ryssland, men samtidigt att han är medveten om att Putin klart uttryckt att just det, för Ryssland, utgör ”the Red Line”.

Ukrainsk identitetskris (?)

Nyligen sa Vladimir Putin att det ryska och ukrainska folket egentligen tillhör samma stam, egentligen är ”samma folk”. Detta gav en motreaktion från många ukrainska journalister, politiker och forskare som hävdade att det ukrainska folket är ett distinkt eget. Men när ett opinionsinstitut ställde frågan till ukrainare visade det sig att hela 41 % höll med Putin om just detta.

Kritiker mot undersökningen påpekar att frågan var formulerad som två påståenden. Enligt Kyiv Post formulerad som följer, det vill säga OM…:

”Russians and Ukrainians are one nation and belong to the same historical and spiritual space”?

Den visar hur som helst att det finns en tvetydighet hos många ukrainare hur de ska förhålla sig till sitt stora grannland i öst. En 66-årig vaktmästare jag talade med för några dagar sedan uttryckte det så här, medan han slog högernäven i vänstra handflatan:

”Kekkonen var en klok man. Han kunde hantera ryssen. Vi har inga kloka politiker. Det är bara bom-bom”.

Det här är också något som makthavare i Ukraina måste ta med i beräkningen när reformer ska klubbas. Hur ska nationen kunna bli enad och vad är kittet som ska hålla ihop det? Det har varit olika inställningar till frågan och mycket konfrontativa attityder mot minoriteter, inte bara ryssar utan också ungrare exempelvis. President Zelenskij valdes delvis för att han själv är uppvuxen i östra Ukraina och har ryska som modersmål samtidigt som han är ukrainsk patriot. Det är många som är besvikna på hans införande av språklag som föreskriver att butiksägare måste påbörja alla konversationer på ukrainska. Inte minst här i Kiev är det allra vanligast att affärsspråket är ryska och det är just den här sortens symbollagar som retat ”vanligt folk” tidigare och som delvis ligger bakom missnöjet med Zelenskij, som jag har skrivit om tidigare. I en undersökning i slutet av 2020 ”utsågs” han till och med till ”Årets Looser”.

Missnöjets Ukraina

Protester dagligen mot än det ena och än det andra är något som präglar dagens Ukraina och jag har själv bevittnat ett otal demonstrationer och protestmöten under den tid jag spenderat i Kiev.

Hur mår egentligen ukrainaren? Hur mår alla de med orangea västar som sopar gatorna eller de gamla tanter som drygar ut pensionen med att sopa golven i butiker; alla de ”väktare” som möter vid porten till arbetsplatser och butiker eller som bevakar parkeringsplatser och lyfter bommar och koner dag ut och dag in; de som knegar på byggarbetsplatser upp till 16 timmar om dagen för att få ihop till levebrödet och med ett minimum av säkerhetsföreskrifter; de som lever i provinsen långt från Kiev och med vägar fulla av hål och en ekonomi som stagnerat eller befinner sig på ett sluttande plan; alla de pensionärer som försöker få pensionen på i snitt drygt tusen kronor per månad, osv. ?

Svaret beror förstås på hur frågan ställs och mäts. Men i ett inlägg om läget i Ukraina redovisade jag en del opinionsundersökningar där det bland annat visade sig att ukrainarna skulle vara förvånansvärt nöjda med sin situation i Ukraina. I våras kom dock den årliga FN-undersökningen World Happiness Report som istället visade att Ukraina låg på 110:e plats av 149 länder bland ”världens lyckligaste”, en placering efter Irak. Det är visserligen några snäpp upp från året före då Ukraina intog 133:e plats, strax efter Tchad som då var det land i världen som hade högst hungerkris.

Missnöjet rör inte bara det materiella utan också med vanstyre bland inkompetenta politiker, lokalt som nationellt, och korruptionen som griper omkring sig bland alla samhällslager. Unga flyr landet och de som är kvar suckar uppgivet och härdar ut, alltmedan den lågintensiva konflikten i öst tröstlöst fortsätter.

Just korruptionen kanske är det som hämmar landets utveckling mest. Som statsvetaren Bo Rothstein nyligen påpekat inverkar en djup korruption befolkningens tillit till makteliten och därmed den egna viljan att följa lagar och betala skatter. Något som underminerar känslan av enhet, trygghet och förnöjsamhet hos folket. Samt inte minst politikerförtroendet.

Enligt en opinionsundersökning utförd av Kyiv International Institute of Sociology som publicerades den 30 december 2020 hade president Zelenskijs parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet vid valet 2019, rasat i förtroende hos folket och största parti då var Oppositionsplattformen – För Livet som skulle fått 23,1 % av rösterna vid ett val när mätningen gjordes i slutet av 2020. Ett parti som annars beskrivs som pro-ryskt.

Detta parti har Zelenskij sedan dess bekämpat med rättsliga medel och anklagelser mot ledande partiföreträdare för landsförräderi och förskingring. Dessutom har tv-kanaler och andra medier som drivits av dessa företrädare förlorat sina licenser att sända. Signaler till nära en fjärdedel av väljarna att deras åsikter inte räknas och kan tystas av den som sitter vid makten. Så har det förvisso alltid gått till i Ukraina som är något av världsmästare på att driva politik i rättssalarna och använda rättssystemet för egen vinning. Det var bara det att Zelenskij och Folkets Tjänare fick makten delvis med löftet att komma tillrätta med just detta.

Foto: Hans Wåhlberg. En av alla missnöjesdemonstrationer jag bevittnat. Ett tecken på desperation och politikerförakt är "gatans parlament".

Ukraina 30 år

Nu ska landet alltså fira 30-årsdagen av sin självständighet imorgon. De allra flesta ukrainarna är ändå stolta över sitt land vågar jag påstå, men önskar en förändring till det bättre på de flesta plan. Själv möter jag mängder av trevliga människor och i synnerhet hoppfulla unga som jag önskar allt gott. Så firandet får gärna bli ett glädjefyllt evenemang där landets befolkning knyts samman med några stygn extra.

Dessvärre är programmet mer fyllt av militär styrkedemonstration än folkliga kulturevenemang och underhållning. I flera dagar har det övats och 4500 soldater har trampat gator och ropat slagord, militärfordon rullat på samma gator, krigsflygplan har lågsniffat över husen, och fallskärmshoppare dinglat genom luften. Imorgon ska jag ut och titta på själva evenemanget och kommer att rapportera hur det sett ut.

Alldeles oavsett detta önskar jag Ukraina allt gott i framtiden och hoppas att det finns en vilja till fred snarare än fortsatt konfrontation. Landet behöver vänner både i väst och öst. Här finns mycket att komma till rätta med, men också en stor potential.

 

 

 

Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! – Del 1

 

Den 24 augusti firar Ukraina sitt 30-årsjubileum som självständig nation. En mycket efterlängtad tilldragelse hos de flesta invånarna vågar jag säga även om en betydande del ryssar befolkade (och befolkar) landet och även om många också föredrog ett bevarat Sovjetunionen. Det är slående hur äldre personer man mötet här i Ukraina, även i Kiev och i västra delen av landet, ofta säger att allt eller det mesta var bättre i Sovjetunionen. Bara den senaste månaden här i landet har jag stött på minst fyra personer som spontant uttryckt den här åsikten som svar på en direkt fråga om det var bättre då än nu. I mitt nästa inlägg tänker jag gå igenom mer välgrundade belägg för vad ukrainarna tycker.

Jag tänker inte skriva om konflikten i Donbass eller om Euromajdan. Om detta är det skrivet spaltmil och skulle kräva hela böcker för att täcka.

Jag vill istället försöka återge lite av Ukrainas läge vid självständighetsdagen 24 augusti 1991 och utvecklingen sedan dess. Det blir tre inlägg och i detta första inlägg börjar vi 1991 och förväntningarna som då fanns på framtiden. I det andra inlägget försöker jag sammanfatta och kartlägga hur ukrainarna mår idag och vad de tycker, vad de ser för framtid egentligen. I det sista inlägget rapporterar jag lite från själva jubiléet den 24 augusti. Ett jubileum som av övandet att döma verkar främst bli en stor militäruppvisning. På huvudgatan Khresjtjatyk har 4500 soldater trampat omkring i marschkolonner och ropat slagord, kanoner har skjutit salut, krigsflygplan har brakat genom luften tätt över husen och fallskärmshoppare dinglade just i luften högt ovanför huset där jag bor. Det övades i onsdags och så även idag, som är 20 augusti. Vi får se vad det blir av det i sista inlägget alltså.

Foto: Hans Wåhlberg. Några av de över 4000 soldater som övade i onsdags inför den stora dagen 24 augusti.

Men låt oss börja från början.

Utgångspunkt för Ukraina 1991

Ekonomen Pekka Sutela skrev för snart tio år sedan om Ukrainas utgångsläge 1991 i en artikel publicerad av Carnegie Endowment for International Peace.

Jag citerar:

“When Ukraine became independent in 1991, there were expectations that it would in the near future become a wealthy free market democracy and a full member of the European and Euro-Atlantic communities […] Ukraine never fulfilled those expectations. Instead, it is seen as an underachiever, sometimes as a sick man of Europe […]”.

Många har påpekat att Ukraina hade ungefär samma utgångsläge som Ryssland och god potential att bli en välmående stat som självständig nation. Riktigt så bra var det kanske inte 1991, om man får tro Sutela:

“In 1991 Ukraine was one of the poorest Soviet republics. Statistics for the time are notoriously uncertain, but the best ones available show Ukraine’s GDP at just $1,307 per capita. Only Azerbaijan, Georgia, Kyrgyzstan, Tajikistan, and Uzbekistan lagged behind Ukraine; even Moldova and Turkmenistan, generally regarded as very poor Soviet republics, were ahead of Ukraine”.

MEN landet stod och står för en väsentlig del av världens veteförsörjning och är också stora solrosproducenter, råvara för matolja. De hade också många och stora industrier, kolgruvor och andra naturresurser, framför allt i östra regionen Donbass. I en artikel i Kyiv Post framför Veronika Melkozerova en hel del intressanta punkter som förklarar vad som hände i Donbass efter 1991 och hur detta, menar hon, varit bestämmande för Ukrainas framtid; ”[…] It defined Ukraine´s future”.

Hon fortsätter:

 “After decades of Russian influence, as well as indifference and corruption by Ukrainian authorities and local business elites, many economically desperate Donbas residents grew alienated from Kyiv’s central government — or perhaps never accepted its authority since the start of independence in 1991. Similar resentments were expressed on the Crimean peninsula, also heavily influenced by Russia”.

Det ligger mycket i detta som jag ser det.

Korruption och oligarkvälde

Med stor och överlag väl utbildad befolkning och de ovan beskrivna tillgångarna förväntades i vart fall en betydligt positivare utveckling. De första tio åren blev en ren och skär katastrof och landet tillskrevs ofta öknamnet ”vilda östern”, med sin våldsamma kriminalitet med oligarker och maffiagäng som bekämpade varandra och slogs om större bitar av kakan när landet skulle privatiseras och vända skutan från planekonomi till fri marknad. En utveckling som även Ryssland gick igenom förvisso, men tycks med Putins hårda nävar ha fått en viss bukt med åtminstone. Även i Ukraina lugnade det ned sig men oligarkerna som roffat åt sig mest sitter i de flesta fall kvar på stora tillgångar och kontrollerar även det politiska spelet genom att ”köpa sig” inflytande i parlamentet, regeringskvarter och rättssystemet. Korruptionen är i det närmaste kronisk och går långt ned i näringskedjan. Förmodligen är det för att så många, hög som låg, kortsiktigt har så mycket att förlora på reformer för att få bort korruptionen som det har varit så svårt att genomför sådana.

Detta skrämmer bort särskilt de unga och en brain-drain-situation har plågat landet sedan självständigheten då landet hade ca 55 miljoner invånare. En siffra som idag ligger runt 45 miljoner, alltså en minskning på omkring 20 %.

Statsvetaren Bo Rothstein skrev i DN nyligen om det svenska biståndets demokratimål och menade att det var aningen missriktat för att styra länder i rätt riktning. Den faktor han tyckte sig se som största hindret mot bättre levnadsstandard och villkor för människor i ett land var korruptionen och tänkte då främst på Afghanistan. Men detta gäller nog i hög grad även Ukraina.

I nästa inlägg tittar jag alltså närmare på vad ukrainarna själva vill egentligen. Det är inte så ofta som det efterfrågas i svensk media där man istället förutsätter en hel del, eller gissar på lösa grunder. Jag försöker gå till opinionsundersökningar genomförda i Ukraina av ukrainska institut för att söka svar.