söndag 16 december 2018

NATOS:s trojanska hästar


Det finns en tankesmedja vid namn Atlantic Council, nära knuten till NATO och med förgreningar till amerikanska statliga underrättelseorgan och andra myndigheter inom säkerhetsområdet. Jag har skrivit om dem förut och får nu anledning att göra det igen.

Anledningen är deras ”rapport” släppt den 3 december med rubriken ”The Kremlins Trojan Horses 3.0”. Den behandlar vad de påstår vara tecken på ryskt inflytande över länder i Europa och är uppdelad i flera avsnitt om varje land. Det som handlar om Sverige har rubriken ”Sweden – Fertile Soil for Influence OPS?” och är skrivet av en Henrik Sundbom, som är ”fellow” vid den svenska tankesmedjan FriVärld som har tätt samarbete och utbyte med Atlantic Council.

”OPS” är en benämning på ”operationer” med militär/säkerhetspolitisk anknytning. Sundbom har förvisso smart nog satt dit ett frågetecken i rubriken. Det han skriver är nämligen fullt av spekulationer och gissningar eller ren desinformation för att inte säga lögner och anklagelser som ligger på gränsen till ärekränkning. De delar av hans text som behandlar förhållanden i högerextrema respektive vänsterextrema kretsar kan jag förvisso inte bedöma, då jag känner till dessa alltför lite. Men Sundbom har också ett stycke där han ger sig på fredsrörelsen och Miljöpartiet. Om detta finns mycket att säga. Sundbom skriver bland annat så här om fredsrörelsen och Miljöpartiet:


”Support for the Kremlin is stronger in the independent green movement, which overlaps more with the Swedish peace movement than with the Green Party itself”.

Sundbom hänger i det stycket ut Tord Björk, en fredsaktivist i Jordens Vänner som under många år engagerat sig i freds- och miljöarbete och som i sann fredsanda försökt förmedla kontakter över gränserna till östeuropeiska länder, inklusive Ryssland. Han är också på många möten. Ett av dem, World Without Nazism som hölls i Moskva, nämns i Sundboms delrapport som ett tecken på Björks ryska kontakter eller influenser. Han undviker dock att nämna att mötet hade stöd också från Israel, USA och Europarådet och att det bland deltagarna fanns många judiska organisationer som Anti-Defamation League från USA.

Sundbom nämner också en artikel, ”Parallellsamhället iUkraina”, skriven av Tord Björk och publicerad i Miljömagasinet, en nättidning lätt knuten till Miljöpartiet. Sundbom formulerar det så här:

”[…] he has published articles sympathetic to Russia’s annexation of Crimea, some of them in Miljömagasinet, a magazine with close ties to the Greens”.

Artikeln som avses är från 26 februari 2016 och är en beskrivning av läget i Ukraina. En del av beskrivningen har Björk hämtat från mig och refererar indirekt till ett av mina inlägg där jag talade om ett ukrainskt parallellsamhälle. Björk skriver också följande om folkomröstningen på Krim om att tillhöra Ryssland eller Ukraina: ”En folkomröstning som skedde under ryskt militärt beskydd och därmed var ett brott mot folkrätten”. Pro-Kremlin? Nej, naturligtvis inte, men inte heller pro-NATO.


Synen på Ukraina får uppenbarligen inte vara kritisk eller avvika från NATO:s uppskruvade tonläge och världsuppfattning? Då, tycks Sundbom mena, måste Kreml ligga bakom. Att enskilda personer kan tänka själv och bilda sig en uppfattning verkar inte vara en möjlighet för Sundbom.




Tjänstemannen
Tjänstemannen på Miljöpartiets kansli som anklagades för samröre med Ryssland men friades av Säpo figurerar i Sundboms rapport. Tjänstemannen, som aldrig namngetts, anklagades av Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Pernilla Stålhammar för att vara en säkerhetsrisk på grund av dennes påstådda kontakter i Ryssland. Det slutade med att det framkom att Stålhammar haft ett förhållande med tjänstemannen som kraschat och att det hela liknade en personlig vendetta mot den före detta partnern. Miljöpartiet gav till slut istället Stålhammar sparken som utrikespolitisk talesperson. Men har å andra sidan inte gett tjänstemannen offentlig upprättelse trots att Stålhammars anklagelser, som också berörde personer inom riksdagsgruppen, senare tillbakavisats av partiet. Stålhammar polisanmäldes också av tjänstemannen för förtal. Atlantic Council-rapporten verkar dock ha Pernilla Stålhammar som enda källa? Eller hur ska man tolka att historien dyker upp igen som någon form av ”bevis” för Kremls inflytande på svensk politisk debatt?

Rapporten ägnar sig alltså åt rena konspirationsteorier eller guilt by association, kanske på gränsen till förtal i det fall där namn nämns och enskilda personer, som ovan nämnde Björk, utpekas att gå ärenden åt Kreml.

Atlantic Council säger sig vilja avslöja och uppmärksamma världen på ryska trollfabriker och rysk desinformation (fake news). Detta gör de genom att producera egna fake news. Det hela vore kanske komiskt eller i vart fall inte värt att notera om det inte vore för den makt denna tankesmedja besitter.




Atlantic Council – ett av NATO:s viktigaste propagandaverktyg
Atlantic Council är en amerikansk tankesmedja med oerhört stort inflytande världen över och som sponsras av uppemot 25 olika stater med USA i spetsen samt även Ukrainian World Congress, en sammanslutning av ukrainsk diaspora runtom i världen. De har också många olika nationaliteters forskare och skribenter knutna till sig som hjälper till att sprida pro-NATO budskap i sina hemländers olika forum. De har bland annat en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida). En avläggare till tankesmedjan är svenska FriVärld som fokuserar bland annat på säkerheten vid Östersjön och torgför åsikten att svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna. 

Varför inte kalla dem för trojanska hästar för NATO (?).


Det här med att misskreditera politiska debattörer är en allvarlig och mycket obehaglig tendens som har eskalerat i takt med paniken inför de ryska trollfabriksattackernas attacker mot Väst. Fake News och inlägg på sociala medier som ska vrida uppmärksamheten åt ett visst håll eller styra debatten har blivit allt vanligare. Men det vi ser nu är att det möts med i stort sett samma metoder från västeuropeiska och amerikanska statligt stödda institutioner. 


Integrity Initiative – skottar i trollskogen
I Storbritannien är en skandal under uppsegling som handlar om det delvis statligt finansierade Institute for Statecraft (IfS) som håller till i en förfallen industrilokal i skotska Fife. Anblicken av lokalen för osökt tankarna till de ryska trollfabriker som sägs finnas i industrilokaler i St. Petersburg. Det har nyligen visat sig att verksamheten inte heller står de ryska trollfabrikerna långt ifrån, enligt en artikel i Sunday Mail (09dec18).

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd.

”Defending Democracy Against Disinformation”, säger sig Integrity Initiative göra enligt hemsidan. Det är ett Orwellskt språk med tanke på hur de arbetar med statliga medel för att misskreditera det största oppositionspartiet i landet.

Bild: Garry F McHarg/Sunday Mail. Integrity Initiatives lokaler i skotska Fife. Trollfabrik? 



Cluster av journalister och influencers – vilka är de?
Själv undrar jag vilka som ingår i dess ”cluster” av journalister och influencers i Sverige. Vilka är de och vad är deras bidrag till den här verksamheten? Är möjligen ovan nämnde Sundbom en av dem?
Eller Martin Kragh som förra året publicerade (tillsammans med Sebastian Åsberg) en ”vetenskaplig artikel” i Journal of Strategic Studies som tog upp mycket av det som Sundbom spekulerar kring i Atlantic Councils rapport? Kraghs artikel fick förvisso underkänt som vetenskapligt arbete och kraftig kritik från både tidningar och kollegor men det har inte hindrat Sundbom från att spinna vidare på samma stoff. Sundbom och Kragh har också arbetat tillsammans tidigare och bland annat i år publicerat en rapport för Utrikespolitiska Institutet (”Resilience Against Influence Operations in the Eastern Partnership Countries”). 

Men artikeln tillsammans med Sebastian Åberg har orsakat mest rabalder och fått stenhård kritik inom den akademiska världen. Bland dessa kritiker finns journalist-doktoranden Ulrika Hedman som i sin blogg Eftertänkt skriver om Kragh/Åsberg-artikeln. Hon finner bland annat att artikeln är ”full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp” och att metodbeskrivningen är ”rapsodisk”.

Hårdast kritik kom nog från de två Umeå-forskarna Jesper Enbom och Erik Lindenius som i sin podcast under namnet Mediespanarna 2017-01-12 ”slaktar” artikeln i en granskning av dess vetenskapliga värde, ”Bland det värsta jag läst” och ”parodiskt” är två av deras omdömen. Dessutom att upprörs de över att artikelförfattarna ”håller på med åsiktsregistrering”. Sammanfattningsvis att artikeln är ”genomgående tendentiös; drar åt halvsanningar och konspirationsteorier som de sen inte belägger”. Artikelförfattarnas behandling av referenser kallar Mediespanarna ”en fars”, med tanke på att rapporten bygger sina slutsatser delvis på uppgifter från den Sverigedemokrat som kallade sig Egor Putilov och som fick avgå från sin tjänst för SD då han avslöjats som bedragare och sannolik rysk desinformatör. Kragh/Åsberg anklagar en rysk journalist som fått politisk asyl i Sverige för att vara något av Putin-agent genom att hänvisa till en artikel som skrevs av en bedragare som troligen var Putin-agent. Hänger ni med? Antingen har firma Kragh/Åsberg gått på fake news som de säger sig ha spenderat åratal på att försöka avslöja eller också, vilket förefaller mer troligt, har de en annan tanke med sitt dubiösa tilltag, nämligen att skjuta vänstern och den gröna miljörörelsen i sank. Då använder de djävulen själv om så krävs för att styrka sina fantasifulla teser. Som bland annat den om att Svenska Freds skulle gå Putins ärenden genom att uttala motstånd mot Värdlandsavtalet med USA.

Slutsatsen måste bli att det artikelförfattarna har mest problem med är att vi har demokrati och yttrandefrihet i Sverige och att deras egna uppfattningar riskerar att bli emotsagda. Vilket de tycks tro endast sker om det ligger en främmande makt bakom och viskar, inte för att ett det faktiskt kan finnas olika åsikter och perspektiv på politik och världshändelser.

Martin Kragh är chef för Rysslandsavdelningen på Utrikespolitiska Institutet (UI) och många, inte minst utländska, tidningar presenterade också artikeln som skriven för UI. UI:s chef Mats Karlsson tog dock sin hand från rapporten och enligt Aftonbladet ska det ha skett efter stor intern turbulens på institutet.

Detta hindrar alltså inte Henrik Sundbom från att koka vidare på samma soppa som redan avfärdats som fullkomligt vetenskapligt oätlig. Varför?

Det kan inte finnas någon annan förklaring än att det är en del av en långsiktig kampanj att misskreditera fredsrörelsen med syfte att i ett senare skede vända den fortfarande NATO-negativa svenska opinionen. Ett sätt är då att beskriva NATO-motstånd enbart som ett resultat av Kremls propaganda eller som något som drivs enbart av Kremls agenter.

Kragh erkände visserligen när han pressades av Aftonbladet ”den grundläggande demokratiska rättigheten att få ha en egen åsikt om svensk säkerhetspolitik”. Men trots detta fortsätter alltså kampanjen mot fredsrörelsen från nya skribenter som uppträder i nya skepnader. Det otäcka är att det även sker under delvis dolda former där institutioner med band till USA och NATO samlar in information om enskilda personers åsikter och producerar material där dessa misskrediteras. 


En Fri Värld?
Integrity Initiative kan vara en nya IB-affär. Vi behöver dock veta mer. Vilka finns registrerade? Vilka är informationslämnarna? Är det en rent brittisk affär eller finns förgreningar i Sverige? Vad gör dessa informatörer i så fall och vad är dessa ”cluster” tänkta att åstadkomma och med vilka metoder?

Martin Kragh har i ett radioprogram den 16 januari 2017 sagt att en anonym grupp ”forskare, journalister och andra” tillsammans med honom tagit fram material som underlag till artikeln i Journal of Strategic Studies. Henrik Sundbom hävdar i Atlantic Councils rapport att den ingick i en kartläggning som pågått i tre år. Är detta något som sker i samverkan med hemliga agenter som hukar i avlagda industrianläggningar i Skottland?

Vi som är gamla nog minns hur Stasi i Östtyskland ägnade sig åt att i hemlighet kolla av enskilda personers åsikter och skapade ”filer” för alla som kunde utgöra hot mot regimen. I Sverige är politisk åsiktsregistrering förbjudet sedan en grundlagsreform 1969. I det moderna samhället finns dock andra metoder för att registrera och misskreditera åsikter än det fanns då. Tendensen är att sociala medier i kombination med kvasi-vetenskapliga artiklar används av institutioner med koppling till stater. En utveckling som bär mot diktatur och inte ett försvar för demokratin som det brittiska Integrity Initiative försöker antyda.

I en fri värld ingår en fri debatt där den enskildes åsikter skyddas alldeles oavsett om denne tagit intryck av främmande makt eller ägnat sig åt eget tankearbete. Det är därför en svart ironi att de som i Sverige ägnar sig åt att motarbeta denna frihet kallar sig FriVärld. 









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar