Rapporter från Kiev berättar om antisemitiska talkörer på den
årliga marschen till Stepan Banderas ära för att fira hans födelsedag 1
januari. En oidentifierad person skrek på tyska ”Juden Raus” (”Judarna ut”) och
uppmanade marschdeltagarna att stämma in i kör. Jag noterar på facebook att en del efterlyser en reaktion från min sida eftersom jag skrivit om detta tidigare. Den kommer nu här i form av detta inlägg. Jag noterar också att många är chockade och förvånade. Själv känner jag igen de ukrainska
ultranationalisternas retorik och slogans eftersom jag själv bodde i landet en
tid förra vintern och följt händelserna under en längre tid. Jag ser på det
Youtube-klipp som finns från marschen att Svobodas fanor vajar i marschtåget
och de är ju kända sedan tidigare för antisemitiska åsikter. Deras ledare Oleg
Tiahnybok är en av de mer kända antisemiterna i världen och ökänd för
uttalanden. I ett tal 2004 hyllade han den ukrainska nationalistiska arméns
(UPA:s) insatser under andra världskriget och deras kamp mot ”moskoviter,
tyskar, judar och annat avskum som ville ta vår ukrainska stat ifrån oss”.
Stepan Bandera, födelsedagsbarnet 1 januari (1909), var
själv en uttalad antisemit och hans nationalistiska organisation OUN-b (OUN
splittrades före 2vk i två fraktioner, OUN-m under ledaren Melnyk och OUN-b
under ledaren Bandera) stod för samma nazistiska idéer och välkomnade den tyska
armén när den tågade in i Ukraina sommaren 1941 som sågs som ett givet
tillfälle för OUN att förverkliga Banderas idéer om nationalistisk revolution
mot Sovjetunionen. För att hälsa tyskarna välkomna hade OUN-B gett
instruktioner om att låta uppföra triumfbågar i byar och städer, dekorerade med
blå-gula band, ukrainska och tyska flaggor och banderoller med texter som:
”Länge Leve den Tyska Armén”, ”Länge Leve Ledaren av den Tyska Nationen Adolf
Hitler”, ”Heil Hitler!” och ”Ära åt Vår Ledare [Providnyk] Stepan Bandera”.
Vid inmarschen i Lviv den 30 juni 1941 hade staden ungefär
370000 invånare, varav 160000 judar, 140000 polacker och 70000 ukrainare. Den
judiska befolkningen hade dessutom fått tillskott av judar som flytt från byar
som låg i vägen för tyskarna på vägen dit. Bland de tyska trupper som först
anlände fanns Wehrmacht-bataljonen Näktergal som helt bestod av ukrainare som skrek
”Slava Ukraini” till lokalbefolkningen vid inmarschen. Den ukrainska delen av
den svarade med blommor och gav genast bataljonen namnet ”Stepan
Bandera-bataljonen”. Under morgontimmarna sammansatte några av de
OUN-aktivister som fanns med i den tyska truppen tillsammans med lokala
aktivister, och med assistans av Näktergal-bataljonens kommendant Roman Sjuchevitj, en
nationell milis. Eftersom de flesta nyblivna milismännen hade sina civila
kläder på sig försågs de med armbindlar, antingen blå-gula eller vita försedda
med texten National milis. Efter den 2 juli blev milisen rådgivare åt den tyska
Einsatzgruppen och införlivades som polisstyrka underställd SS även om Stetsko
och OUN-B fortsatte att betrakta enheten som nationell milis. Historikern Jeffrey
Burds har jmf foton från milismännens ID-kort med foton från pogromen och har
på detta sätt kunnat identifiera en del av dem som deltagare i denna. Ett
flertal ögonvittnen har senare berättat om de armbindelsförsedda milismännen
som aktiva deltagare i pogromer även på andra mindre orter i Galizien under
juli månad 1941. Många ukrainare (såväl som polacker) deltog i dessa pogromer
och till viss del kan de alltså betraktas som spontana och anförda av enskilda
antisemitiska personer men det var också något som ingick i Banderas och OUN:s
ritningar.
Bandera planerade den nationalistiska revolutionen och gav
den det uttalade målet att skapa en etniskt ren ukrainsk stat och uppmanade
till ”eliminering” av etniska och politiska fiender till denna stat. Mycket av
dessa instruktioner finns i skriften ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider”
(som han skrev tillsammans med andra OUN-ledare som Stetsko, Sjukevith och
Lenkavskyi) i vilken det klart framgår vad man ville göra med judar, polacker
och sovjetiska och ukrainska oppositionella. OUN-B:s aktivister begick sina
krigsbrott enligt instruktioner från denna handbok.
Olika etniciteter/grupper var en viktig sak att hålla isär
enligt denna handbok. De uppdelades i a) vänner; exempelvis medlemmar av
förslavade nationer, och b) fiender; Moskoviter, Polacker och Judar.
Utrensningen av fientliga grupper tänktes i den nya nationalstaten hanteras av
säkerhetstjänsten SB (Sluzba Beszpeky) men vid själva revolutionen lades denna
uppgift, enligt handboken, i händerna på den Nationella Milisen (Narodnia Militsiia). Alla vapenföra män
mellan 18 och 50 år skulle rekryteras till denna milis och i brist på uniformer
tilldelas armbindlar, antingen en gul-blå eller en vit med texten ”Narodnia
Militsiia”. Denna milis skulle etablera lugnet i städerna och ”rensa” dem på
”Moskoviter och Judar och andra”. För judarna hade OUN-B planer som till stora
delar liknade de tyska. Judarna skulle registreras för att senare kunna fösas
in i ghetton och senare likvideras eller deporteras ut ur Ukraina. Medborgarna
i OUN-B:s Ukraina förväntades informera milisen om var dessa kunde finna de
fientliga elementen, inklusive judar.
Den tyska krigsmakten försåg OUN med materiel och träning
och två SS-bataljoner formerades, Näktergal och Roland, för att delta i
attacken mot Sovjetunionen. Den ukrainska milisen organiserades i små specialgrupper
(Task Forces) som tyskarna förväntade
sig skulle attackera Röda Armén i ryggen när Operation Barbarossa inleddes. Det
viktiga för OUN var emellertid den ukrainska revolutionen och de nybildade
SS-bataljonerna kallades av dem för De Ukrainska Nationalisternas Broderskap. (s
190). OUN-B:s egna underjordiska styrkor i Ukraina var betydligt fler än de som
tränats av tyskarna och uppskattas ha utgjort ungefär 30000 man, de allra
flesta i västra Ukraina.
Propaganda var en viktig ingrediens i planerna för
revolutionen för att mobilisera massorna. Revolutionära sånger skulle
populariseras genom radiosändningar och effektiva slogans lanserades, som
exempelvis: ”Död åt fienderna omkring dig – Judar och informanter”, ”Död åt
Moskovit-Judisk Kommunism”, ”Stalins och Judarnas kommissarier – Nationens
fiende nummer ett”, Marxism – en judisk skapelse”, Moskovit-Judisk kommunism –
Nationens fiende”, ”Ukraina åt Ukrainarna” eller ”På Ukrainskt territorium –
Ukrainskt styre”.
Det är alltså liknande slogans som nu skanderas i marscherna
till Stepan Banderas ära. Med andra ord inte så mycket att förvånas över att de
mest hängivna beundrarna av Bandera, OUN och den ukrainska nationalistiska befrielsearmén
UPA nu ägnar sig åt att hålla kulten vid liv. Det som är betydligt mer
upprörande är att den ukrainska staten upphöjer Stepan Bandera, OUN och UPA
till officiell hjältestatus och till och med lagstiftar mot alltför kritiska
beskrivningar av organisationerna och dess ledare.
Grzegorz Rossolinski-Liebe påpekar en viktig sak i sin bok
om Bandera (”Stepan Bandera – The Life and Afterlife of a Ukrainian Nationalist
– Fascism, Genocide, and Cult”). Han menar att om en ukrainsk domstol hade
varit intresserad av att styra det självständiga Ukraina i en demokratisk och
pluralistisk riktning hade de kunnat använda exempelvis publikationen ”Kamp och
Aktiviteter för OUN i krigstider” för att knyta Bandera och andra OUN-B-ledare
till krigsbrott för att därigenom ge ett erkännande till offren för dessa, i
första hand judar och polacker, och för att ”stärka förtroendet för
rättsväsende och demokrati” i landet. Istället hyllas de som nationens hjältar.
Peter Johnsson för i sin bok ”Ukraina i historien – Från
äldsta tid till 2015” ett resonemang
om den ukrainska skuldbördan för Förintelsen. Han påpekar att det är ”å ena
sidan klart att dagens ukrainska samhälle måste […] för sig självt klargöra den
egna nationens förhållande till Förintelsen på ukrainsk mark”. Men att det ”å
andra sidan” är ”helt felaktigt att dra några förenklade slutsatser där hela
nationen sätts på åklagarbänken”. Han hävdar också att många vittnesmål
berättar om hur människor blivit ”hämtade av polisen” (underförstått ukrainsk
polis) men hur de senare blivit ”räddade av en annan ukrainare som också
hjälpte dem att överleva”. Min egen reflektion om denna typ av resonemang som
Johnson ingalunda är ensam om är att det säkert äger sin riktighet i sak men
att problemet ju inte är den ukrainska faktiska inblandningen i massavrättandet
av judar, vilket är ett faktum som varken Johnsson eller andra seriösa
historiker utanför Ukraina försöker förneka, utan främst den ukrainska
politiska förnekelsen av denna inblandning samt det numera lagbundna hyllandet
av förövarna som hjältar. Var är hyllningarna av alla dessa ukrainska
”hjälpare”? Varför bärs inte deras porträtt i parader genom Kiev och
andra städer vid minnesstunder med anknytning till Förintelsen eller 2vk?
Varför ges inte minnet av den judiska katastrofen plats i de städer där de levt
och verkat i århundraden före kriget och utgjort en betydande del av den totala
befolkningen? Till och med till den grad att detta minne skymfas genom det
oreserverade hyllandet av förövarna, Bandera med flera, på museer, genom
minnesmärken och statyer och annat. Inte sällan placerat på så vis att det
”skymmer” judiska minnesmärken, eller placeras mitt i ett före detta ghetto
eller alldeles intill platser för massmord. Den statligt styrda vittvätt av
historien och av dessa förövare som nu pågår förtar alla försök, som Johnssons,
att balansera synen på den ukrainska inblandningen.
Den ukrainska staten kan svära sig fria från de
antisemitiska yttringarna vid den här marschen om de vill men det är högst
komprometterande att de samtidigt stiftar lagpaket som det som drevs igenom
under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär
rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the
struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet
innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att
offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka
legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2
handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om
frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:
“The State shall take
measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the
history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth
century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities
in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's
independence in the twentieth century. It shall spread objective information in
Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's
independence in the twentieth century”.
Det vill säga Stepan Bandera och hans OUN och dess militära
gren UPA. Samma organisationer som planterade den nationalistiska antisemitism
som nu uttrycks på Kievs gator. På så vis blir dessa antisemitiska uttryck
också ett uttryck för den ukrainska statens officiella hållning och ”Juden Raus”
blir till en nyårshälsning från Ukraina som den får finna sig i att omvärlden
tolkar som även deras. Det återstår att se om och när den svenska regeringen
och andras inser detta och sätter press på den nuvarande ukrainska ledningen i
kontakterna med den. Mig veterligt fanns det inte på agendan vid president
Porosjenkos besök i Stockholm.
Tack för en fin redogörelse om läget i Ukraina.
SvaraRadera