lördag 7 april 2018

Fred på jorden?


Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.



Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 


Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.


Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.
Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.


Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar