Hur många båtar till?

- Jävla ocean!

Något i den stilen var det väl han sa, drängen Arvid i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, när han fick veta att det inte gick att gå till Amerika dit han tänkt emigrera för att få en friare och mindre fattig tillvaro. Under överfarten till USA fick många sätta sina liv till. En risk de tog i desperation över villkoren hemma i Sverige.

Det är ingen väsensskild bild som kan tecknas av dagens migrationsströmmar som går till Europa från Afrika. Den lite mindre oceanen Medelhavet ligger i vägen för slutmålet och nyligen har den tagit flera hundra liv. Bara en dryg vecka efter katastrofen utanför Lampedusa kapsejsar två båtar till.

I grunden handlar det om att vi i Europa gjort flyktingar beroende av dessa flytande likkistor. 

Thomas Hammarberg (f.d. kommissionär vid Europarådet) sammanfattade problemet väl i Aktuellt 4/10. Han beskriver detta som ett ”politiskt, ideologiskt och moralisk problem för Europa”.  Framväxten av främlingsfientliga krafter har under flera år påverkat politiken och lett till att de etablerade partierna har retirerat och börjat kompromissa med de högerextrema partierna som växt sig starkare i den ekonomiska krisens spår. Detta har visat sig vid förhandlingar i EU, analyserar Hammarberg. Sakta men säkert stryps de legala vägarna till Europa. Fästning Europa byggs till och muren växer sig ständigt högre.

I mångt och mycket handlar det om vilka ”historier” som får genomslag. Europa är egentligen dåligt på att ta emot flyktingar. En jämförelse som gjorts är den miljon flyktingar från Syrien som finns i Libanon - som normalt har 4 miljoner invånare – i proportion till de 330.000 som sökte asyl i hela EU ifjol, varav många fick avslag. Detta kan ställas i kontrast till beskrivningen av flyktingströmmen som ”massinvandring”. 

Ändå är Miljöpartiet, Vänstern och Centerpartiet ensamma om att föreslå en möjlighet att söka asyl vid ambassaden i flyktingars hemländer. Varken Reinfeldt eller Löfven tyckte detta var någon bra idé under partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan. Det vore ”inte rätt”, enligt S-ledaren Löfven. Sedan dess har alltså två båtar till förlist. Sverigedemokraterna slår med andra ord in öppna dörrar när de kräver stängda gränser. Med EU:s nuvarande kurs och inställningen till frågan hos de två största svenska partierna rör vi oss sakta men säkert ditåt under tiden som vi låter människor gå under på Medelhavet. 

Hur många båtar till ska behöva förlisa innan S och M ens kan tänka sig vilja diskutera frågan? Varför är det mer rätt att låta vansinnet fortgå än att diskutera en human åtgärd som skulle öppna för en legal väg att resa till Sverige och andra länder på ett säkrare sätt?

Samtidigt är vi snabba att göra oss breda över Raoul Wallenbergs insatser för att skaffa skyddspass åt ungerska judar i Budapest under andra världskriget. Senast vid Obamas statsbesök. Det här framhåller bland andra Lennart Fernström i en tänkvärd krönika i Fria Tidningen nyligen.

Vad gör dagens ambassader så omöjliga att användas som redskap för humanitära insatser för att bistå människor i nöd? Är det så vi hedrar Raoul Wallenbergs minne i handling?

 

 

 

Den internationella arbetsdelningen vi inte ser eller vill se

Bläddrade häromdagen i ett nummer av Tidningen Vi. Där fanns en artikel om utvinningen av coltan i Kongo-Kinshasa. Ett ämne ur vilket man utvinner tantal som finns i mängder av elektronikprylar som mobiltelefoner exempelvis.

Även om medvetenheten naturligtvis finns om hur orättvis fördelningen av kapital och välstånd är drabbar det ändå alltid lika smärtsamt chockartat när man får det beskrivet i detalj. I Kongo utvinns coltan i huvudsak genom manuell hantering. Smutsiga och farliga jobb, ofta utfört av barn. De tjänar ungefär 35 kronor i veckan för ett arbete som på sammat tid ger coltan till ett värde av 18000 kronor på världsmarknaden. Levnadsförhållandena för dessa arbetare är vidriga. Medellivslängden i Kongo-Kinshasa är runt 50 år vilket förvisso också har sin förklaring i det krig som delvis förklaras av kampen om kontroll över fyndigheterna och som också finansierar vapenköp för att hålla kriget igång. En destruktiv rundgång.

Golden Misabiko - människorättsaktivist från DR Kongo – som var på föreläsningsturné i Sverige i våras, på inbjudan av Afrosvenskarnas riksförbund, talar om utarmningen av Afrikas naturtillgångar som ”nykolonialism utan hänsyn till hållbarhet och mänskliga rättigheter”.

 

Jag tänker på hur det var i den industriella revolutionens tidiga år när medellivslängden för arbetare i Liverpool låg kring 17 år. Den industriella revolutionens rovdrift på människor framkallade marxismens idéer om övertagande av produktionsmedlen. Den reaktionen kan inte ses som annat än sund och fullständigt begriplig. Det är lätt att glömma tror jag när man talar om den förfärliga kommunismen. Roten till det onda var rovdrift på människor och natur. Så är det fortfarande. Åratal av facklig kamp har lett till avsevärda förbättringar men de vidriga förhållandena lever fortfarande kvar i länder som ligger utom vårt synfält. Om de placerats där avsiktligt kan väl råda delade meningar om men nog borde länder som Kongo-Kinshasa tilldra sig större medialt intresse kan tyckas. Eller blir det för plågsamt för våra samveten när vi messar och surfar och leker med våra mobiler?

Den nya internationella arbetsdelningen (New International Division of Labour) avser den geografiska omorganisationen av produktion som förflyttat industrier från de rika I-länderna till utvecklingsländer. När det gäller rovdriften på naturtillgångar är det något som pågått i stor skala sedan kolonialismens 1800-tal. Det viktiga är att inse att denna ojämna fördelning fortfarande råder trots att vi inte ser den. Eller vill se den?

Den heliga tillväxten driver utvecklingen. Den kräver ständigt ökad konsumtion, ständigt ökad rovdrift på naturtillgångar, konstant nedhållande av löner och andra kostnader och därmed rovdrift på människor och natur. En modern internationell arbetarkamp handlar lika mycket om rättvis fördelning av resurser som att rädda jorden från att slitas i stycken.

Här hemma talar Reinfeldt om att Sverige är så litet att det inte gör så stor skillnad vad vi gör för att lösa problemen med koldioxidutsläpp (i söndagens partiledardebatt i Svt). Det är väl ungefär samma logik vi håller oss med när det gäller den internationella arbetsdelningen och den ständigt ökade utarmningen av jordens naturtillgångar och ekosystem. Det sades för övrigt inte ett ord om dessa problem i nämnda partiledardebatt. 

Det är lätt att bli fartblind. Jag är själv inget undantag. Men hur länge ska vi småspringa framåt när vi egentligen skulle behöva stanna upp, se oss omkring och ställa oss frågan:

- Är det verkligen så här vi vill ha det?