Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Ungdomsarbetslösheten finns inte (?)

En mycket märklig diskussion uppstod i kvällens Aktuellt. Någon anställd på Arbetsförmedlingen har tydligen hävdat att ungdomar är lata och SvT drog ut på stan för att intervjua några ur denna yngre, tillbakalutade generation. Det hittade fyra stycken som ville ha "roliga" jobb. Dags för debatt tänkte också redaktionen och hade kallat in Ali Esbati (V) och Hanif Bali (M) till studion. Hanif Bali menade att det är föräldrarnas fel att ungdomar är lata och att det vore bra om alla hade iranska mammor som han. Efter detta insiktsfulla inlägg gjorde Esbati några tappra försök att styra in debatten på ett vettigt spår men det ville sig inte riktigt, kan man säga.

Satt en stund efteråt och funderade på vad jag egentligen hade bevittnat. Har vi alla missförstått allt? Ungdomsarbetslöshetssiffror kring 20-25 % beror alltså på att unga inte tar alla de jobb som finns? Märkligt. Och intressant. Tänk att alla dessa centerpartister och moderater som i så många år hävdat att lägre löner och otryggare anställningsformer är lösningarna på ungdomsarbetslösheten. Så fel de hela tiden haft. Det skulle ju naturligtvis avskräcka ännu mer och få motsatt effekt. Att ständigt få kicken och att ständigt ha dåligt med pengar är ju inte så roligt.

Uppenbarligen finns två skolor bland Moderaterna i den här frågan. De som menar att jobb måste skapas genom incitament att anställa som mer otrygghet och lägre löner. Och de, som Hanif Bali, som menar att jobben finns där men ungdomar vill inte ha dem.

Intressant, som sagt.

Carl Bildts rätt otydliga åsikt om sanktioner

Ryssland har svartlistat åtta svenskar från inresa till Ryssland och utrikesministern kräver en förklaring. Det hör naturligtvis diplomatin till att göra men svaret är inte så svårt att förutse. Det är naturligtvis en fånig åtgärd av ryssarna men Sverige var tidigt en av de pådrivande för sanktioner mot Ryssland vilket inbegrep reseförbud till EU. Så sent som i februari lades ytterligare 19 ryska medborgare till den tidigare listan som innehöll 28 företag och 132 personer. Det bör alltså ses som ett svar på detta. Lite märkligt med urvalet dock. Inte minst att Carl Bildts fru Anna Maria Corazza Bildt finns med på listan men inte Calle själv som varit en av de häftigaste rysskritikerna under hela Ukrainakrisen och även dessförinnan. 

Carl Bildts inställning till sanktioner är för övrigt en liten historia i sig. Entusiasmen för och tron på verkningsgraden av sådana verkar rätt nyckfull.

När det gällde Sydafrika var Moderaterna kraftfulla motståndare till sanktioner och i en motion vid mitten av 1980-talet med Carl Bildts namn överst protesterade de mot en utvidgning av dessa. Bland annat med motiveringen att de ”stred mot folkrätten”. Den 26/11 2011 i Ekots lördagsintervju svarade han så här på en fråga om han stod fast vid Moderaternas inställning:

”Jag har alltid varit rätt skeptisk mot sanktioner.”

I höstas hade han emellertid svängt helt om vilket framgick i en intervju till CNN där han beskrev sin åsikt om sanktionerna mot Ryssland:

”Det handlar om rätt betydande åtgärder som kommer att ha ganska stor inverkan på kritiska sektorer inom den ryska ekonomin”.

Det är rätt tydligt att Carl Bildt varit rätt otydlig om sin inställning till sanktioner. Möjligen kan han ha svängt igen nu. Det vore annars rätt typiskt Carl Bildt om han var lite avundsjuk på sin fru. Troligen skulle han se det som en ära att bli föremål för denna ovanliga uppmärksamhet från rysk sida. Det förefaller dock som att han tar det hela med ganska gott mod att döma av hans torrhumoristiska tweet:

”Jag ser att Kreml listat ut vem det är som bestämmer hemma hos oss”.

Ukraina upphäver mänskliga rättigheter i Donbass

I måndags (25/5-15) skrev det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Groysman under ett dekret som förkunnade att Ukraina upphäver sina skyldigheter enligt Europakonventionen eller, som det formellt heter, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samt dessutom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska sociala stadgan. 

En förklarande not preciserar att det rör sig om områden som är föremål för militära operationer i Donbass. Detta dokument kan tolkas på flera sätt. Det kan ju ses som en förklaring att Ukraina vill men inte är kapabla att garantera dessa skydd i Donbass. Men det betyder också en form av klartecken för den ukrainska armén och regeringen att tillgripa metoder som bryter mot de ovan nämnda konventionerna.

Det här är bara ett av flera illavarslande tecken som på senare tid har visat att den ukrainska viljan att närma sig Europa har mindre med en känsla av värdegemenskap att göra än vad Kiev-regimen annars ofta gör gällande. Jag har nyligen i ett par inlägg berättat om de lagar som kriminaliserar en viss historiesyn eller att använda kommunistsymboler, vilket bland annat sägs inbegripa Lenin-citat. Upp till tio års fängelsestraff lär kunna utmätas, enligt bland andra den svenske historikern och Ukrainaexperten Pär-Anders Rudling.

Genom skapandet av ett Policyministerium (Ministry of Policy of Ukraine) i december har regeringen också skaffat sig ett organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

Politiska förföljelser i det tysta

Det stora antal mord och ”självmord” som drabbat kommunister och tidigare medlemmar av Janukovytjs Regionernas Parti är en annan mer outredd del av den politiska förföljelsen i Ukraina. Ett tiotal mord i Kiev på ett antal kända företrädare för dessa partier har förvisso skapat rubriker och lett till spekulationer om vilka som är skyldiga. En högerextrem rörelse har tagit på sig ansvaret men kan lika väl vara ett sätt att visa sig ”duktiga”. I Kiev är många ukrainare övertygade om att den ryska säkerhetstjänsten är de skyldiga. För att misskreditera Porosjenko heter den tämligen långsökta logiken i det resonemanget.

Skadegörelse på kommunistpartiers lokala och regionala partikontor är vardagsmat numera. Anna-Lena Laurén berättade i SvD om hur Michail Kononovitj som är ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet blev kidnappad och misshandlad ifjol och hur ett av deras kontor i Kiev blivit vandaliserat nyligen. Hans bror Alexander, som är ledare för Volyns komsomol och Ukrainas anti-fascistiska kommitté, blev i mars i år borförd på öppen gata. I ett sms till sin bror Michail hävdade han att han hölls av SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten. Detta är bara enstaka av de mer dokumenterade fallen av förföljelser av kommunister, oftast genomförda av högerextrema grupper men troligen även av SBU. Polisens passivitet och ointresse för att utreda de brott som begås eller tendens att avskriva sannolika mord som självmord på lösa grunder visar hur som helst den ukrainska statens tysta deltagande. Förra sommaren gjordes försök att förbjuda kommunistpartiet vilket inte hindrade att de fick delta i höstens val. Men kampanjer som inbegrep fysiska angrepp gjorde det mycket svårt eller omöjligt för partiets kandidater att bedriva öppna och normala valkampanjer. 

Sannolikt är att dessa mord som media rapporterat om bara är skummet på ytan. Obekräftade uppgifter från oberoende källor vittnar om flera hundra mördade, saknade och arresterade kommunister runtom i landet och över tusen som flytt landet av rädsla för att råka ut för repressaliemord eller misshandel.

Det finns nog många som tycker att allt detta inte är så illavarslande. Kommunister är väl inte så mycket att sörja över?  Det var ju under kommunismen som människor i Ukraina förtrycktes och dess självständighetssträvanden kvästes. Ukraina är mitt i en frigörelseprocess från sitt gamla sovjetiska arv. Kanske måste en del casualties of war accepteras, resonerar nog en del. Men om det är allvarligt menat med yttrandefrihet och åsiktsfrihet bör dessa friheter gälla även kommunister.

Förföljelsen har dessutom pågått ända sedan Euromajdan-vintern 2014. Europaparlamentet antog redan i februari 2014 en resolution som uppmärksammade förföljelsen av kommunister. En av punkterna i resolutionen löd så här:

"Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts."

Med anledning av bland annat detta riktade parlamentet följande uppmaning till de ukrainska övergångsinstitutionerna:

" ... att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden."

Det förefaller vara ett dokument som i stort sett fallit i glömska hos både EU och Ukraina.

Ekonomiskt stöd utan krav?

Under 2014 undertecknade EU och Ukraina ett avtal om ekonomisk och politiskt integration (EU-Ukraine Association Agreement) vilket, enligt EU, konstituerar en ny fas för Ukrainas relation med EU och som ersätter det tidigare EU-Ukraine Partnership and Cooperation Agreement. I det nya avtalet (vars text för övrigt utarbetades i samråd med den förre presidenten Janukovytj) står bland annat att EU:s assistans till Ukraina är kopplat till den reformagenda som framgår av avtalet. Basen för såväl inrikes- som utrikespolitik ska bygga på principer om respekten för mänskliga rättigheter, fundamentala friheter och rättssäkerhet, säger avtalet vidare. En löpande översyn av måluppfyllelsen enligt avtalet ska göras, heter det också.

Av EU-kommissionens hemsida framgår att EU sedan förra året levererat ekonomiskt stöd av aldrig tidigare skådade nivåer till Ukraina för att hjälpa dem att reformera landet. I mars förra året satsade EU 11 miljarder Euro för att stötta den politiska, ekonomiska och finansiella stabiliteten och också beviljat lån och garantier på cirka 6 miljarder Euro. Det gör EU till den största bidragsgivaren till Ukraina.

IMF har beviljat ett nödlån på 17.5 miljarder US-dollar och kopplat detta till ett stödprogram för Ukraina där en rad bilaterala nödlån och garantier ingår, bland annat från Sverige. Enligt en artikel i SvD Näringsliv betonar den ukrainsk-amerikanska finansministern Natalie Jaresko att dessa pengar är viktiga men att EU:s löften under toppmötet i Riga nyligen att fortsätta stödja Ukraina är ännu viktigare. Det visar, enligt Jaresko, att Ukraina inte bara är en del av det östliga partnerskapet utan ”i en unik relation med EU”.

Såvitt jag kan utläsa utgör upphävandet av de mänskliga rättigheterna och fundamentala friheterna i öst ett direkt brott mot Associationsavtalet. Inte heller följer utvecklingen i övrigt – med lagstiftning om historieskrivning och användande av politiska symboler, förföljelser av oppositionella och styrning av medieinnehåll – de principer som enligt avtalet ska genomsyra den ukrainska politiken. Ändå fortsätter den ekonomiska stödgivningen med löften om fortsatt stöd till synes utan villkor.

Det är en linje som jag tror riskerar att slita sönder Ukraina. Förutsättningarna för en reparation av relationen mellan de oppositionella i Donbass och Kiev-regeringen ser nu sämre ut än någonsin.

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Sverige borde sätta press på Ukrainas regering

Det här inlägget har också publicerats som en debattartikel i Dagens ETC 27/5.

 Den 15 maj undertecknade den ukrainske presidenten Porosjenko de kontroversiella lagförslag som parlamentet antog tidigare i vår som innebär att det blir kriminellt att använda nazistiska och kommunistiska symboler och att förneka såväl nazist- som Sovjetregimens ”kriminella natur”.  Men kanske allra mest kontroversiellt är förklarandet av de ultranationalistiska självständighetsrörelserna OUN/UPA som oantastliga. Det blir olagligt att beskriva dem som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliseras.

Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret har alla vädjat till presidenten att inte falla för frestelsen att införa lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Uppenbarligen utan effekt.

De ukrainska makthavarna verkar tro att en rejäl avsovjetifiering ska föra Ukraina närmare Europa och har samtidigt lagfäst vilken historieskrivning som ”gäller”. En sorglig ironi då vi alla vet att det var en sovjetisk paradgren att bekämpa åsikter med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism. Dessa lagar ser snarare ut som ett närmande till gamla Sovjet eller för den delen nuvarande Ryssland som har liknande lagar om ”historieförfalskning”.

Allt detta känns ”deprimerande bekant”, säger också Halya Coynash, människorättsaktivist från Kharkiv, i en artikel länkad av Kyiv Post. Hon påpekar att lagarna innebär att åsikter som många ukrainare verkligen hyser kriminaliseras. Ett stort antal ukrainare tystas eller tvingas bryta mot lagen för att uttrycka sin åsikt. Journalister kommer att idka självcensur och ansvariga utgivare undvika publicering av kritiska artiklar. Hur kan en öppen debatt om nationen föras när mer än hälften av befolkningen är negativt inställda till OUN/UPA, vilket en färsk undersökning visat? En uppfattning som nu är kriminaliserad. Samtidigt som de ukrainska makthavarna säger sig vilja omfattas av ”europeiska värderingar” som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Porosjenko har till och med yttrat att frontlinjen för dessa värderingar går i Ukraina. Nu har han själv, med ett penndrag, förflyttat denna linje västerut.

Framför allt tror jag att Porosjenko härmed också sagt farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av det nya Ukraina? Hur tänker han att de ska reagera på den politiska centralstyrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Ukraina behöver vårt stöd mer än någonsin, har Margot Wallström nyligen sagt. Förhoppningsvis innebär detta även ett visst mått av kravställande på den ukrainska regeringen. Exempelvis att i handling visa att de står bakom det som i Lissabonfördragets artikel 2 kallas för ”Unionens värden”. Bland annat respekten för frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna.