OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Marknadsregleringar får Nobelpris – ett tidstecken?

Nobelpristagaren i ekonomi, eller mer korrekt mottagaren av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, är utsedd. Det blev Jean Tirole, fransk forskare i ämnet marknadsreglering. Han får priset för sin forskning om hur man kan reglera branscher med ett fåtal mäktiga företag. Han säger själv, enligt SvD Näringsliv idag, att man måste ha ”en stark stat som kan driva igenom regleringarna på ett intelligent sätt”. Han har också en teori om hur regleringarna kan avvägas så att företagen blir effektiva samtidigt som de inte kan skaffa sig övervinster, enligt SvD.

Det här kanske kan tolkas som ett tidens tecken? Fjärran, kan tyckas, från Milton Friedmans (mottagare av samma pris 1976) idéer om privatiseringar och avregleringar och om hur fria marknader motverkar politisk centralisering och kontroll. Han (och andra) öppnade vägen för den marknadsliberala avregleringen av välfärdsstaterna som svepte över världen under 1980- och 90-talen. Är nu den nyliberala festen över?

Nja, samtidigt nås vi av signaler om vad som är på gång i förhandlingarna mellan EU och USA om det tjänsteavtal, TISA (The Trade in services agreement), som just nu pågår för fullt. Wikileaks offentliggjorde i somras dokument som visade att det planeras en utförsäljning av offentliga tjänster till storföretag. Alla nya tjänster ska ut på marknaden och de som redan finns delas upp. Redan i våras släppte Europafacket EPSU, European Federation of Public Service Unions en rapport om detta. Det låter onekligen som en utveckling i motsatt riktning.

Genast kokar min konspiratoriska hjärnhalva ihop en liten teori. Aha, först avregleras allt och då kommer det att behövas forskning och teorier om hur man återreglerar dessa marknader. Det öppnar ju också för en lukrativ marknad för ekonomer som Jean Tirole. Genialt!

Nå, riktigt så lurigt är det kanske inte. Troligare är väl att det behövs några år för nyare ekonomiska dogmer att få fullt genomslag. Friedman fick som sagt sitt pris 1976 men det var ju först på 1980-talet som den stora avregleringshysterin tog fart på allvar. Vi får kanske vänta några år på ”den starka staten” och en mer reglerad marknad alltså?

Men nog vore det lite ironiskt om vi innan dess hann avreglera så definitivt och djupgående att det blir svårt eller omöjligt att göra en u-sväng tillbaka? Eller är det kanske det som är det konspiratoriska?

Aoch... there I go again...

Ekonomiska teorier på utdöende

Läser i SvD Näringsliv en intressant artikel (”Afrika reser sig – men inte afrikanerna” av Emmylou Tuvhag, tyvärr ej tillgänglig på nätet förefaller det) som inleds med att beskriva Harvard-professorn och nobelpristagaren Eric Maskin, vid World Economic Forum, dödförklarar den gamla teorin om komparativa fördelar. I och med den senaste globaliseringen har den spelat ut sin roll, menar han eftersom den baserar sig på antagandet att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationsgränser. 

Själv har jag levt i tron att denna gamla kvarleva från Adam Smiths och David Ricardos 1800-tal redan var förpassad till ekonomernas historiehylla, men tydligen inte. Sannolikt är det så att den har passat alldeles för bra för att argumentera för frihandel och öppna marknader. Att globaliseringen gör ”alla till vinnare” som Leijonborgs globaliseringsråd kom fram till.

Ironiskt nog är det väl, som jag förstår, just den alltmer långtgående avregleringen av finansmarknader och alltmer öppna gränser (för arbetskraft, inte flyktingar) som har gjort teorin alltmer obsolet. 

På samma sätt är det kanske med den ”Trickle-down-effect” som ofta framhävs när skattelättnader för de redan rika kommer på tal. När de rikaste blir ännu rikare ska det liksom sippra ned till de fattigaste också, påstås det. Som framgår av ovan nämnda SvD-artikel har inte detta heller fungerat i Afrika där klyftorna ökar kraftigt trots stor tillväxt på senare år. Ökade klyftor är inte heller något specifikt för Afrika. Det kanske framstår ännu tydligare på närmare håll än så.

På liknande sätt ser vi hur EMU-projektet sägs ska räddas med hjälp av stabiliseringspakter och strama tyglar om budgetunderskott etc. Trots att det börjar bli väldigt tydligt att det sistnämnda inte är rätt medicin i kristider. Hela idén bygger, om man får tro Stefan de Vylder (och det får man), på felaktiga antaganden om verkligheten.

För att inte tala om den smått religiösa tron på evig exponentiell tillväxt. Snart sagt alla som vill argumentera för en sak hävdar att det är ”bra för tillväxten”. Senast såg jag en debattartikel där fackförbundet Ledarna menade att könskvotering till företagsstyrelser var just... bra för tillväxten. Att tillväxten är odelat bra problematiseras fortfarande oerhört sällan (ett lysande undantag här) trots att det strider mot allt förnuft.

Just detta verkar ligga bakom mycket av de ständigt återkommande ekonomiska krascherna och bubblorna som spricker. Felaktiga antaganden om verkligheten. De ekonomiska modellerna är matematiska räkneoperationer som förutsätter helt rationella människor laddade med all tillgänglig information som finns för sina beslut. 

När de vedertagna ekonomiska ”sanningarna” ibland ifrågasätts brukar det alltid dyka upp något klassiskt skolad nationalekonom som kan ställa upp räknemodeller som förmodas avfärda all kritik och avsluta diskussionen. Ändå krisar kapitalismen och teorierna ställs på huvudet gång på gång. 

Kan det vara så enkelt att det behövs en ny nationalekonomisk skolning? 

För att inte tala om en helt ny ekonomisk modell?

Frågan bör åtminstone vara relevant att resa.