Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindre kommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.

Ukraina upphäver mänskliga rättigheter i Donbass

I måndags (25/5-15) skrev det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Groysman under ett dekret som förkunnade att Ukraina upphäver sina skyldigheter enligt Europakonventionen eller, som det formellt heter, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samt dessutom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska sociala stadgan. 

En förklarande not preciserar att det rör sig om områden som är föremål för militära operationer i Donbass. Detta dokument kan tolkas på flera sätt. Det kan ju ses som en förklaring att Ukraina vill men inte är kapabla att garantera dessa skydd i Donbass. Men det betyder också en form av klartecken för den ukrainska armén och regeringen att tillgripa metoder som bryter mot de ovan nämnda konventionerna.

Det här är bara ett av flera illavarslande tecken som på senare tid har visat att den ukrainska viljan att närma sig Europa har mindre med en känsla av värdegemenskap att göra än vad Kiev-regimen annars ofta gör gällande. Jag har nyligen i ett par inlägg berättat om de lagar som kriminaliserar en viss historiesyn eller att använda kommunistsymboler, vilket bland annat sägs inbegripa Lenin-citat. Upp till tio års fängelsestraff lär kunna utmätas, enligt bland andra den svenske historikern och Ukrainaexperten Pär-Anders Rudling.

Genom skapandet av ett Policyministerium (Ministry of Policy of Ukraine) i december har regeringen också skaffat sig ett organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

Politiska förföljelser i det tysta

Det stora antal mord och ”självmord” som drabbat kommunister och tidigare medlemmar av Janukovytjs Regionernas Parti är en annan mer outredd del av den politiska förföljelsen i Ukraina. Ett tiotal mord i Kiev på ett antal kända företrädare för dessa partier har förvisso skapat rubriker och lett till spekulationer om vilka som är skyldiga. En högerextrem rörelse har tagit på sig ansvaret men kan lika väl vara ett sätt att visa sig ”duktiga”. I Kiev är många ukrainare övertygade om att den ryska säkerhetstjänsten är de skyldiga. För att misskreditera Porosjenko heter den tämligen långsökta logiken i det resonemanget.

Skadegörelse på kommunistpartiers lokala och regionala partikontor är vardagsmat numera. Anna-Lena Laurén berättade i SvD om hur Michail Kononovitj som är ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet blev kidnappad och misshandlad ifjol och hur ett av deras kontor i Kiev blivit vandaliserat nyligen. Hans bror Alexander, som är ledare för Volyns komsomol och Ukrainas anti-fascistiska kommitté, blev i mars i år borförd på öppen gata. I ett sms till sin bror Michail hävdade han att han hölls av SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten. Detta är bara enstaka av de mer dokumenterade fallen av förföljelser av kommunister, oftast genomförda av högerextrema grupper men troligen även av SBU. Polisens passivitet och ointresse för att utreda de brott som begås eller tendens att avskriva sannolika mord som självmord på lösa grunder visar hur som helst den ukrainska statens tysta deltagande. Förra sommaren gjordes försök att förbjuda kommunistpartiet vilket inte hindrade att de fick delta i höstens val. Men kampanjer som inbegrep fysiska angrepp gjorde det mycket svårt eller omöjligt för partiets kandidater att bedriva öppna och normala valkampanjer. 

Sannolikt är att dessa mord som media rapporterat om bara är skummet på ytan. Obekräftade uppgifter från oberoende källor vittnar om flera hundra mördade, saknade och arresterade kommunister runtom i landet och över tusen som flytt landet av rädsla för att råka ut för repressaliemord eller misshandel.

Det finns nog många som tycker att allt detta inte är så illavarslande. Kommunister är väl inte så mycket att sörja över?  Det var ju under kommunismen som människor i Ukraina förtrycktes och dess självständighetssträvanden kvästes. Ukraina är mitt i en frigörelseprocess från sitt gamla sovjetiska arv. Kanske måste en del casualties of war accepteras, resonerar nog en del. Men om det är allvarligt menat med yttrandefrihet och åsiktsfrihet bör dessa friheter gälla även kommunister.

Förföljelsen har dessutom pågått ända sedan Euromajdan-vintern 2014. Europaparlamentet antog redan i februari 2014 en resolution som uppmärksammade förföljelsen av kommunister. En av punkterna i resolutionen löd så här:

"Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts."

Med anledning av bland annat detta riktade parlamentet följande uppmaning till de ukrainska övergångsinstitutionerna:

" ... att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden."

Det förefaller vara ett dokument som i stort sett fallit i glömska hos både EU och Ukraina.

Ekonomiskt stöd utan krav?

Under 2014 undertecknade EU och Ukraina ett avtal om ekonomisk och politiskt integration (EU-Ukraine Association Agreement) vilket, enligt EU, konstituerar en ny fas för Ukrainas relation med EU och som ersätter det tidigare EU-Ukraine Partnership and Cooperation Agreement. I det nya avtalet (vars text för övrigt utarbetades i samråd med den förre presidenten Janukovytj) står bland annat att EU:s assistans till Ukraina är kopplat till den reformagenda som framgår av avtalet. Basen för såväl inrikes- som utrikespolitik ska bygga på principer om respekten för mänskliga rättigheter, fundamentala friheter och rättssäkerhet, säger avtalet vidare. En löpande översyn av måluppfyllelsen enligt avtalet ska göras, heter det också.

Av EU-kommissionens hemsida framgår att EU sedan förra året levererat ekonomiskt stöd av aldrig tidigare skådade nivåer till Ukraina för att hjälpa dem att reformera landet. I mars förra året satsade EU 11 miljarder Euro för att stötta den politiska, ekonomiska och finansiella stabiliteten och också beviljat lån och garantier på cirka 6 miljarder Euro. Det gör EU till den största bidragsgivaren till Ukraina.

IMF har beviljat ett nödlån på 17.5 miljarder US-dollar och kopplat detta till ett stödprogram för Ukraina där en rad bilaterala nödlån och garantier ingår, bland annat från Sverige. Enligt en artikel i SvD Näringsliv betonar den ukrainsk-amerikanska finansministern Natalie Jaresko att dessa pengar är viktiga men att EU:s löften under toppmötet i Riga nyligen att fortsätta stödja Ukraina är ännu viktigare. Det visar, enligt Jaresko, att Ukraina inte bara är en del av det östliga partnerskapet utan ”i en unik relation med EU”.

Såvitt jag kan utläsa utgör upphävandet av de mänskliga rättigheterna och fundamentala friheterna i öst ett direkt brott mot Associationsavtalet. Inte heller följer utvecklingen i övrigt – med lagstiftning om historieskrivning och användande av politiska symboler, förföljelser av oppositionella och styrning av medieinnehåll – de principer som enligt avtalet ska genomsyra den ukrainska politiken. Ändå fortsätter den ekonomiska stödgivningen med löften om fortsatt stöd till synes utan villkor.

Det är en linje som jag tror riskerar att slita sönder Ukraina. Förutsättningarna för en reparation av relationen mellan de oppositionella i Donbass och Kiev-regeringen ser nu sämre ut än någonsin.

Porosjenko har just skrivit på förbudslagarna – Farväl till Donbass!

Jag letar förgäves i min morgontidning efter minsta notis om den nyhet jag nåddes av via ryska nätnyhetssajten Sputnik. Det vill säga att Ukrainas president Porosjenko under fredagen skulle ha godkänt de kontroversiella lagar som förbjuder nazism och kommunism och som gör det kriminellt att kritisera de ukrainska motståndsrörelserna OUN/UPA. Jag skrev om detta igår och hade då ett litet men ändå hopp att han möjligen skulle avstå. Kanske skulle han tagit intryck av den imponerande samling ukrainska och europeiska historiker som skickat brev till honom eller av protesterna från Simon Wiesenthal-centret eller från de polska politiker som vanligtvis genom hela den ukrainska krisen varit så nära bundsförvanter. Tydligen blev det inre politiska trycket mer avgörande för presidenten. Parlamentet som rekommenderat honom att skriva under gjorde det med förkrossande röstsiffror, 254 mot 0. 

Möjligen tror han verkligen också det som många andra i Ukraina tror, nämligen att detta för Ukraina närmare Europa. Själv tror jag snarare att det för Donbass närmare Ryssland. Att det han skrivit under nu är den definitiva, lagstadgade bekräftelsen för alla ukrainare som opponerar sig mot centralregeringen i Kiev att de inte är önskvärda i landet och att enda möjligheten är att bryta sig ur, öppna eget eller låta sig upptas av Ryssland, precis som Krim. Det är emellertid ingen knivskarp gräns som skär genom Ukraina vad gäller åsikterna om kommunismen, Ryssland och sannerligen inte heller om OUN/UPA. Det är förvånansvärt ofta man även i västra Ukraina får höra att allt var mycket bättre under Sovjet-eran om man frågar ukrainare över femtio år. Det är inte dessa som vill radera i den ukrainska historien och lagstifta hur den ska skrivas. Däremot måste de kanske i fortsättningen välja sina ord ännu noggrannare. För att inte ställas inför domstol.

Det enda mediainslag från väst som jag hittar på nätet i skrivande stund (söndag morgon) är från BBC. De har i ett kort reportage kommenterat lagarna och intervjuat unga människor som promenerar i området kring Moderlandsstatyn i Kiev, ett av de monument som - om lagen nu ska följas – kommer att vältas över ända vilket bara det lär framkalla protester då det är en berömd silhuett i huvudstaden. De unga människor som får komma till tals i reportaget har inte upplevt Sovjet och tycker det är rätt att bryta med det gamla. Här är ett nytt land på väg att byggas, med nya lagar, nya människor och nya sätt att tänka. Som jag skrev i mitt inlägg igår tycker jag snarare det visar prov på att många människor (inte minst de som just nu styr landet) i Ukraina fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. Ukraina tar nu till samma metoder för att centralstyra människors tankar som användes i Sovjet och som fortfarande används i dagens Ryssland. Det för inte heller på något sätt Ukraina närmare Europa, som de också tycks tro. Snarare är lagarna en stor anledning för europeiska politiker att ta sig en funderare över vilken typ av politiker de hejat på egentligen. Kanske, som Torsten Kälvemark antydde i en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan, ta dessa politiker åt sidan och förklara varför detta är så på tvärs mot de värderingar som de säger sig vilja omfattas av. Den lag som handlar om OUN/UPA lär dessutom svårt störa de goda förbindelserna med Polen som upprörs av att den ukrainska masslakten på polacker som OUN/UPA gjorde sig skyldigt till under andra världskriget i vad som idag är nordvästra Ukraina inte ska få kritiseras.

Dessa lagar lär också spä på självförtroendet hos de ultranationalister som regionalt och lokalt redan tagit konstitutionsvidriga beslut som ruckar på yttrandefriheten och demonstrationsrätten och på ett vis legitimisera den förföljelse av kommunister som pågått ända sedan Majdankuppen/revolutionen, och som eskalerat på senare tid, med mord och misshandel av politiker som fortfarande haft modet att öppet verka i det kommunistparti som ännu existerar och som innan Majdan var ett av landets största.

Men framför allt tror jag att Porosjenko, i och med att han satt sin underskrift till dessa lagförslag, också med detta penndrag saft farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av den ”nya Ukraina”? Hur tänker han att de ska reagera på den centralstyrda politiska styrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Detta är en mycket sorglig dag för Ukraina. Det kanske sorgligaste är dock att det inte tycks vara särskilt många ukrainare som förstår det. I vart fall inte av de styrande i Kiev.

Att döma av det närmast totala ointresse som nyheten tilldragit sig i väst tycks inte heller många här ha förstått vidden av detta. Eller vet de möjligen bara inte hur de ska förhålla sig?